En plats för längesedan

Ni ska nu få läsa en liten saga om en plats för länge sedan, en plats i en stor skog vid en stor sjö med klart vatten och där det fanns mycket fisk. I en soldränkt glänta i skogen vid sjön, precis där älven hade sitt utlopp där man på dagarna kunde bada vid den lilla stranden och där man om kvällarna kunde meta aborre låg en liten röd stuga med vita knutar. Stugan hade rabatter av blommor och två sekelgamla björkar gav skugga. Bortom skogarna låg fårhagar där man på senvåren kunde se de nyfödda ullbollarna hoppa runt i gräset, ständigt nära sin vakande mor.

Det gick en uppkörd stig från vägen som slingrade sig genom den täta skogen fram till den lilla röda stugan och snart öppnade sig skogen för en vildvuxen äng. Stugan låg omgiven av gräsmattor på en liten höjd mitt i gläntan, och urskogens tall och gran avgränsade ägorna runt om. Uthuset med vedboden och loftet till höger, parkeringsplatsen för åkdon till vänster. Pergola vid stugans norra gavel, lekstuga på baksidan. Svartvinbärssnår, röda vinbärsbuskar, rabarber och hallon i mängder trivdes tillsammans med blommor och insekter i den glada solens sken. Vid ankomsten till stugan kunde man redan vid första steget innanför tröskeln känna igen den bekanta doften, de gamla möblerna såg likadana ut som när man senast lämnade dem, ibland sprakade redan en hemtrevlig brasa i kakelugnen, tänd av mormor som hade anlänt tidigare. Vattenpumpen brummade sin bekanta kakofoni när vatten begagnades och alla de gamla böcker och tidningar som man hade glömt bort sedan förra årets besök stod på sin plats i hyllan, återupplivades och återupplevdes. Lekstugan var fylld med leksaker, krocketspel och sportartiklar, allt för de sommarstinna barnens lek. Pojkarna cyklade i skogen och byggde lådbilar på gården, flickorna plockade ängsblommor och satte i vas på matsalsbordet och tillsammans spelade barnen fotboll, krocket, tennis och byggde kojor. De vuxna klippte gräs, högg ved och rensade i rabatter, tills barnen var så stora att detta nöjesliknande arbeta övertogs av dessa. Middagar i trädgården med familj, släkt och vänner tills myggen och knotten gjorde vistelsen nästintill outhärdlig och man ivrigt kliande på sina ben dukade ut. På senare tid kunde även de som tidigare kallades barn få smaka ölens bittra och en liten snaps’ bränna till sillen, färskpotatisen och gräslöken och gnolandes Helan går tillsammans med de äldre kunde även dessa smutta sig in i himmelriket.

På kvällarna, efter middagen, under de tidiga åren tog far och son sina kastspön på axeln och promenerade ner till vattenbrynet för att under himlens rosa prova lyckan i det ljumma vattnet, far med en glödande cigarrcigarett i mungipan för att hålla borta myggen. Oftast fick man ingenting. Men det gjorde desto mindre, det var upplevelsen i sig som var upplevelsen.

Nattens nocturne föll, stjärnorna tände sin blinkande föreställning och sängen fick ett väntat besök. Man låg vaken och tänkte kanske lite på alla spöken som enligt de bofasta grannarna ska finnas i stugan. Men naturligtvis hördes eller syntes ingenting. Det fanns såklart inga spöken i stugan som var lugnet själv och snart tog sömnen ut sin rätt. Morgonen grydde och skogens liv grydde med morgonen. Frukost i solskenet, svalor skrek ut sin glädje över friheten att flyga under den klarblå himlen, filmjölk med nyplockade bär vid bordet på gräsmattan. Himmelriket. Packa skrindan med strandsaker, luftmadrass och matsäck och traska ner till den glittrande sjön. I sjön paddlade man kanot och gummibåt och upptäckte äventyret antingen vid en nyupptäckt strand vid horisonten på andra sidan sjön eller vid älvens slut och kraftverkets strömmar, upptäckte lugnet i de små åarnas meander genom skog och vass och där man nästan kunde uppleva ”småfôlket” som enligt myterna skulle finnas. Sjöns vatten kluckade mot kanotens grönmålade plåt. Dra upp kanoten och sola en stund i sanden. Sommarsverige när det är som bäst.

Det låg en liten by i närheten, dit man kunde ta bilen och köpa det viktigaste, eller cykla och köpa glass i lanthandeln på eftermiddagarna. Om höstarna, när löven gula signade ner från björkarna på gården, var det marknad i den lilla byn. Där kunde man inhandla godsaker, karameller i strutar och serietidningar. Luften andades våt jord, fuktig ängsmark och höst. Skogen var full av guld, som kantareller, trattkantareller och trumpetsvamp. Bakluckan på bilen fylldes med korgar och påsar med svamp av alla de slag. Svampskogen var lika bekant som stugan i sig; landsvägen genom det kuperade jordbrukslandskapet och de små byarna som passerades på vägen, den uppkörda stigen till den ständigt stängda bommen där bilen parkerades och passagerarna klev av för att ta gummistövelsteg in bland träden för att leta skatter. Den övergivna järnvägen, rödrostig av brist på tåg, gick som ett band mellan stock och sten, visade vägen till guldfältet som nästan alltid var orört och blänkte gult av kantareller. Ibland, om man hade tur, sågs älgen trava omkring ostörd bland träden, tillfreds med tillvaron liksom dess beskådare, skydd av de gröna vakterna som med sina toppar nuddade himlen. Svampen, denna gudomliga gåva, rensades på stugans köksbord och fördes hem för att avnjutas under vinterns mörkaste epok, en medicin mot brist på ljus och ett hopp om ljusets och sommarens, och stugans, återkomst.

Stugan finns inte längre. Det var länge sedan allt detta hände och stugan, gräsmattan, skogen, kanoten, sjön och de båda björkarna i trädgården är sedan länge försvunna.

Vid Gud vad jag saknar min barndoms sommarstuga i Värmlandsskogarna.