Sitter här i ett vårigt, soligt men blåsigt Arica och snörvlar på en vårförkylning. Var iväg på playan häromdagen med en god vän och i den strålande solen lade man naturligtvis inte märke till all kylig vind som for och flög från havet.
Vi var iväg en sväng till Calama förra helgen. Calama är en relativt nybyggd stad på 2.600 meters höjd över havet mitt ute i den torraste och kargaste delen av Atacamaöknen där man har hittat världens största kopparfyndigheter. Och Calama är en gruvstad ända ut i dess fingerspetsar. Var man än vänder sig ser man spår av gruvindustri och koppar och de enorma rikedomar som Chile tjänar på sitt världsmonopol på den röda metallen. Men särskilt vackert är det inte. Min Lonely Planet beskriver staden med orden: "Calama is a shithole", men riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Jag gillar Calama, det är en trevlig och välmående stad om än föga estetisk och med ett minst sagt omväxlande klimat: sol varje dag men isande kallt på morgon och kväll och tryckande värme under dagen. Typiskt ökenklimat med andra ord. Förra året var vi också i Calama och då passade vi på att turista lite mer än denna gång. San Pedro de Atacama med alla dess underverk är ett måste när man är i Calama.
Det har varit mycket lägenhetsrenovering den senaste tiden. Elsystemet är nytt, vatten- och gasledningar utbytta och allt golv är nästan klart. Fattas bara att måla väggarna så kan snart flytta bohaget till vårt nya näste.
På tal om ingenting: jag blev bjuden till sväran på lunch häromdagen och hon hade lagat några riktiga delikatesser. För Er hungriga finns en text här om den chilenska maten men denna gång var det lite annat som puttrade på pannan: förrätten bestod av njure, hackad och hopfräst med grönsaker och varmrätten bestod av... tunntarm. Jojomen tvådecimeterlånga bitar av tunntarm av nöt, tvättad, lagd i saltlag, kokad och sedan stekt. Och faktum är att bägge rätterna smakade riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar