... och hälsningar från Arica. Är hemma över helgen igen och Gudar vad det är gott att komma hem! Solen skiner, havsluften svalkar, frugan är glad, katterna jamar och man kan äta god hemlagad mat igen. Och fruns mage växer, nu är vi i femte månaden och som jag tidigare avslöjat är det en liten flicka som väntas i slutet av juli. Jag är glad för det, jag har alltid velat ha en dotter. "Alltid" kanske är att ta i, men sedan vi fick veta att vi ska bli föräldrar så har önskan om en flicka funnits. Gabrielas familj mottog nyheten med lite mer moderat glädje, med tanke på att de redan är fyra systrar med sammanlagt fyra döttrar som bor i Arica stod hoppet om en pojke till oss. Vi funderar och smakar på olika namn och jag kommer naturligtvis att berätta namnen när det blir aktuellt. Jag vet dock vilka namn som jag vill ha.
Helgen här går fort, redan ikväll är det dags att åka tillbaka till Calama och arbetet.
Calama ja... jag har ju tidigare berättat att min Lonely Planet benämner Calama som "a shithole" och att jag motsäger mig det epitetet. Men faktum är att jag börjar ändra min uppfattning om Calama. Jag vill inte kalla staden för "a shithole" men det är jämrans inte långt ifrån. Calama är ett ställe vars blotta existens ENBART berättigas av gruvindustrin. Staden finns ENBART till för att tjäna gruvindustrin och folk som bor i Calama bor där ENBART för att arbeta, antingen för gruvindustrin eller dess relaterade näringar, så följaktligen är det väldigt få som bryr sig om huruvida Calama "ser ut". Men det kan jag som nybyggare i staden berätta för Er: det är fult, dammigt, smutsigt, fullt med stackars gatuhundar och det finns absolut ingenting att göra på eftermiddagen efter arbetet än att gå och driva på stadens shoppingcenter, något som blir rätt trist efter ett par gånger. På kvällen däremot finns det en, ganska klok, sysselsättning att roa sig med: hålla sig innomhus, ty Calama blir otrevligt kriminellt efter solens nedgång. Det är svinkallt på morgonen och på dagen svettas man bort i ökensolen och det blåser sandiga ökenvindar dygnet runt. Det sista kan ju naturligtvis inte belastas staden i sig eller dess innevånare men klimatet bidrar onekligen till mitt omdöme om Calama som ort. Det är dock ett helt ok arbete som jag har fått så jag får stå ut med att min nya arbetsort inte tilltalar mina estetiska ådror. Jag vill ändå påminna att jag rekommenderar ett besök till Calama på grund av de fantastiska sevärdheterna som finns utanför staden: San Pedro de Atacama, vulkanen Likancabur, gejserfälten samt såklart världens största koppargruva Chuquicamata, för att nämna några.
Arica fortsätter att vara hemma. Det är i Arica som jag bor, men jag arbetar i Calama.
Innan jag åkte hem i fredags kväll stannade jag kvar på kontoret och lyssnade på Sveriges match mot Irland på Sveriges Radio. Både far, jag och kommentatorerna var besvikna på resultatet och matchen i sig, det verkade vara ett riktigt sömnpiller som utspelades på Friends Arena. Sydamerika spelade också VM-kval i fredags och Chiles kräftgång fortsätter efter en ny förlust, denna gången i Lima mot Perú. Jag såg inte matchen då jag satt på bussen till Arica men besvikelsen är stor här att man inte lyckas återfå spelet som tog Chile till förstaplatsen i sin kvalgrupp. Hoppet är inte stort inför tisdagens drabbning mot Uruguay hemma i Santiago... jag tar dock med mig min röda landslagströja till Calama och hoppas i alla fall.
Det kommer även fortsättningsvis att vara glesare med uppdateringar på bloggen, men jag planerar att åka hem i stort sett varje helg, med större tillgång till uppkoppling och nyhetsrapportering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar