Hola amigos,
Är hemma i Arica igen efter nära två veckor i gruvstaden Calama. Jag har fått arbete där så det lär bli ett tags pendlande mellan Arica och Calama ett tag framöver. Åtminstone tills vår avkomma föds. Frugan frodas och mår bra med sin mage, vi hade en rutinkontroll idag hos läkaren och allt ser bra ut. Snart femte månaden, bäbisen är 26 cm lång och väger 450 gram hittills och på onsdag har vi en ny ultraljudskontroll där vi förhoppningsvis kan få veta barnets kön. I Sverige hade man kallat barnet för ofoget "hen" men det vägrar jag konsekvent och logiskt att göra. Mitt barn är inte något könsneutralt "hen".
Hur är Calama då? Jotack, fult, dammigt och ganska tråkigt, men det är ett hyfsat arbete som jag har fått så man får stå ut. Jag arbetar för Codelco i Chuquicamata som är världens största koppargruva och världens största hål i marken. Fyra kilometer brett och en kilometer djupt, mitt ute i öknen omgivet av sand och grus. Det är en märklig men otroligt imponerande plats som jag kan rekommendera om Ni har vägarna förbi norra Chile. Skriv till mig på fredriklofgren@chile.com så ordnar jag en guidad tur till Chuquicamata.
Min Travel Planet's guide om Chile beskriver Calama som "a shithole", men riktigt så långt vill jag inte gå. För två år sedan var jag och hustrun i Calama som Ni kan läsa om här, då reste vi runt en hel del i krokarna runt staden och hade väldigt trevligt och det finns fullkomligt magnifika ställen att besöka i Calamas utomsocknes närområden. Men visst, Calama som stad är inte en rolig plats. Efter två veckor i staden har jag kommit underfund med vad det är som dess invånare sysslar med där; det är tre sysselsättningar som håller folk vid liv: Arbete; I Calama arbetar Ni inte för att leva, Ni lever för att arbeta. Shopping; Inte för att Ni behöver något speciellt utan det är just shoppandet i sig, Ni shoppar för att ni KAN och för att det tydligen är kul. Drinkande; Calama kan vara deprimerande och då är det lätt att ta till vin- eller romflaskan under de kyliga och tråkiga ökenkvällarna. Då de två sista sysselsättningarna inte tilltalar mig särskilt mycket får Calama för mig vara ett ställe för arbete och sömn och sedan får jag njuta helgerna hemma i Arica. Och nu är jag just hemma i Arica. Arica är hemma. Arica es mi hogar.
Det är lika varmt som tidigare i Arica, det är varmare än vad jag minns att det var förra året. Vattnet i havet är dessvärre ganska lortigt på grund av regnen uppe i bergen som för med sig en massa lera och skräp på sin väg ner mot oceanen så att bada på Playa Chinchorro är uteslutet.
Snart ska jag packa klart väskan för en tio timmars bussfärd tillbaka till Calama vilket känns måttligt upphetsande men det är så det är. Jag har inte någon dator med mig så uppdaterandet på denna blogg kommer bli ganska sporadiskt framöver. Jag kommer att åka hem till Arica igen under påskveckan i slutet av Mars och då berättar jag mer om mina förehavanen i Chiles dyraste stad.
Och jadå, Bolivia mottog häromveckan sina soldater som hjältar och dessa blev både dekorerade och hyllade som hade de varit inblandade i strid. Men jag säger inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar