Det brinner visst i Sverige. Upplopp, kravaller och konflikter med olika typer av "mångkulturella" förtecken härjar i ett antal olika förorter till flera städer i landet. Polisen får/kan/vågar inte ingripa och maktfaktorerna politiker och media skyller "krigszonerna" (ob.cit.) på samhället istället för att agera.
Nej, jag tänker inte kommentera saken vidare.
Ämnet gör mig bara illamående.
Istället kommer en liten rapportering härifrån höstens Chile, där vardagens arbete i Calama och helgens avkoppling i Arica turas om att uppfylla min tillvaro. Calama ligger där det ligger ute i sin Atacamaöken och ruvar på världens största kopparindustri. Morgnarna och kvällarna är isande kalla och på dagen är det stekande sol. Som det ska vara i öknen med andra ord. Arica är som vanligt behagligt vårlikt med sin sol och sina milda havsvindar, sin grönsaksmarknad och sina milslånga stränder. En del av de som jag känner frågar om det inte är jobbigt att pendla fram och tillbaka, tio timmars enkel bussresa, varje helg? Och svaret är: jo, det är det. Det är jobbigare än vad jag trodde att det skulle bli. Det är bökigt att leva kappsäck, träligt att åka 160 mil buss i veckan, dyrt att köpa biljetter och trots min relativa ungdom (visst, jag har fått några gråa hår, sämre närminne och ont i knäna men 31 är inte särskilt gammalt ännu) blir man nästan kroniskt trött av att aldrig riktigt kunna slappna av under helgen. En annan faktor som spelar in är också att min fru väntar vårt första barn och är i vecka 31 och det är måttligt kul att behöva lämna henne ensam under veckorna. Ärligt talat får jag se hur länge jag blir i Calama.
Min hustru har nu gått på sin mammaledighet. Det växer ganska bra därinne och när jag pratar svenska till magen sprattlar det på hejvillt. Vi funderar fortfarande på namn till vår dotter och vi lyckas ännu inte komma fram till något. Dottern kommer att få två förnamn och två efternamn enligt chilensk tradition och det enda som är spikat är efternamnen som kommer att bli mitt efternamn + min hustrus första efternamn.
Förra året gick vårt San Marcos de Arica upp i första divisionen, Primera A. Tyvärr blev de himmelsblåas sejour i den inhemska fotbollens finrum mycket kort, endast en säsong. Idag spelades sista matchen i chilenska ligan och Arica var sedan länge avhängda, men hade chansen att kliva av förstaklassvagnen med hedern i behåll mot Universidad Católica. Och det började bra, 1-0 i slutet av första halvlek. Andra halvlek blev inte lika lyckosam och matchen slutade 1-2 till Católica efter två hjärnsläpp: ett självmål och hands i straffområdet i 92:a minuten. Straffen sattes iskallt och uttåget kröntes av en ny förlust. Det enda glädjande var supportrarna, roligt att se att vår Estadio Carlos Dittborn var fullsatt.
Vinnare av hela ligan blev det relativt lilla laget Unión Española från Santiago.
Klockan är nu sex på eftermiddagen och det är redan skumt i vrårna. Jag ska nu stryka klart mina arbetsskjortor och packa färdigt min väska och sedan dricka kvällsté med min fru innan det är dags att bussa sig ner till Calama igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar