Vårens
presidentval den 17 november närmar sig med stormsteg här i Chile men det är
ännu ovanligt tyst från politikfronten. Inga debatter, ingen riktig
smutskastning och framför allt ingen propaganda än så länge.
Tack och lov.
Tack och lov.
De smajlande
porträtten på Jeanne d’Arc, förlåt Michelle Bachelet, sitter såklart kvar på
sina stolpar men de börjar bli solblekta och naggade i kanten.
Häromveckan hände det dock något nästan tragikomiskt i den högsta divisionen av chilensk politik som jag tänkte redogöra för. Men först en kort bakgrundshistoria.
Häromveckan hände det dock något nästan tragikomiskt i den högsta divisionen av chilensk politik som jag tänkte redogöra för. Men först en kort bakgrundshistoria.
Börja med att
läsa denna text. När Ni är klara kan Ni fortsätta här nedan.
För ett par veckor sedan var det primärval i Chile, för allra första gången. Ett experiment i demokrati vars idérikedom och nyskapande kanske må belysas men vars resultat endast avspeglar det globala politikerföraktet då knappa 20 % av de röstberättigade bemödade sig om att gå iväg till vallokalen. Hur som helst, så var det ett primärval mellan de två stora blocken i chilensk inrikespolitik, och valet gick helt enkelt ut på att folket fick välja presidentkandidaten till respektive block. Högerblocket bestod av de två högerpartierna Renovación Nacional och deras kandidat Andrés Allamand, samt Unión Demócrata Independiente och deras dito Pablo Longueira. På högerblockets valsedel fick man alltså kryssa i den kandidat av de bägge som man helst ville se som slutgiltig presidentkandidat. Vänsterblockets kandidater bestod av Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, en obunden och såklart Socialistpartiets Michelle Bachelet. De som bemödade sig om att rösta fick likadant där helt sonika kryssa i vilken kandidat man helst ville se som segrare.
Vänsterblocket vanns med förkrossande överlägsenhet av Michelle Bachelet, som därmed blev nämnda kartells oficiella kandidat med efterföljande stöd av de övriga partiernas kandidater. Vem som skulle gå segrande ur högerblockets duell var oklart in i det sista men till slut fick Pablo Longueira, något överraskande, majoriteten av rösterna och blev så oficiell kandidat för de bägge högerpartierna. Sålunda skulle kandidaterna för 2013 års chilenska presidentval vara högerns Pablo Longueira, vänsterns (inklusive kommunisterna) Michelle Bachelet samt ett antal andra obundna och för mindre partier representerande kandidater, bland annat Marco Enríquez-Ominami, som jag förmodligen hade lagt min röst på om jag hade haft rösträtt i Chile och om jag enbart skulle gått efter åsikter.
För ett par veckor sedan var det primärval i Chile, för allra första gången. Ett experiment i demokrati vars idérikedom och nyskapande kanske må belysas men vars resultat endast avspeglar det globala politikerföraktet då knappa 20 % av de röstberättigade bemödade sig om att gå iväg till vallokalen. Hur som helst, så var det ett primärval mellan de två stora blocken i chilensk inrikespolitik, och valet gick helt enkelt ut på att folket fick välja presidentkandidaten till respektive block. Högerblocket bestod av de två högerpartierna Renovación Nacional och deras kandidat Andrés Allamand, samt Unión Demócrata Independiente och deras dito Pablo Longueira. På högerblockets valsedel fick man alltså kryssa i den kandidat av de bägge som man helst ville se som slutgiltig presidentkandidat. Vänsterblockets kandidater bestod av Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, en obunden och såklart Socialistpartiets Michelle Bachelet. De som bemödade sig om att rösta fick likadant där helt sonika kryssa i vilken kandidat man helst ville se som segrare.
Vänsterblocket vanns med förkrossande överlägsenhet av Michelle Bachelet, som därmed blev nämnda kartells oficiella kandidat med efterföljande stöd av de övriga partiernas kandidater. Vem som skulle gå segrande ur högerblockets duell var oklart in i det sista men till slut fick Pablo Longueira, något överraskande, majoriteten av rösterna och blev så oficiell kandidat för de bägge högerpartierna. Sålunda skulle kandidaterna för 2013 års chilenska presidentval vara högerns Pablo Longueira, vänsterns (inklusive kommunisterna) Michelle Bachelet samt ett antal andra obundna och för mindre partier representerande kandidater, bland annat Marco Enríquez-Ominami, som jag förmodligen hade lagt min röst på om jag hade haft rösträtt i Chile och om jag enbart skulle gått efter åsikter.
Nu kommer det
märkliga. Bara veckan efter att Longueira hade druckit segerskålen med sina anhängare
och förbrödrats med sin tidigare motståndare men nu vapendragare Andrés
Allamand meddelar Longueira att han med omedelbar verkan hoppar av hela
presidentkampanjen och på obestämd tid ställer in samtliga politiska
engagemang. Detta på grund av någon mystisk ”depression”. Efter månader av
kampanjande, debatterande och med timmar och fler timmar av slit och ödslande
av resurser och där han som nämnts något oväntat står som högerpartiernas
gemensamme kandidat väljer han att helt sonika avbryta hela sin kampanj, vilket
orsakade förvåning och besvikelse hos oss ABB: are (Anything But Bachelet) och
en retande skadeglädje hos de kortsynta vänsteranhängarna.
Precis som väntat orsakade Longueiras avhopp splittring och djupa sprickor bland de tidigare enade högerpartierna RN och UDI. RN ansåg, att då UDI: s kandidat valde att kliva åt sidan borde ju deras kandidat Andrés Allamand blivit högerblockets nye ledare. En logisk följd av en ologisk händelse, kan tyckas. Men UDI hävdade att då en UDI-representat hade gått segrande ur primärvalet borden ny kandidat från samma parti ta på den nu oanvända kaptensmössan. Den tidigare försoningen var som bortblåst, bägge partierna satt i separata ”krismöten” och ”diskuterade framtiden” och enda gången man fick höra nyheter från de stängda mötena var när partiernas respektive talespersoner inför pressuppbåden anklagade den andre för att underblåsa demokratin och samarbetet. Precis som vanligt inom politikens spel alltså.
Till slut enades partierna. UDI fick som de ville och en ny kandidat från nämnda parti fick till slut tillräckligt stöd för att bli högerns nya presidentkandidat. Och det blev ett ospelat kort: Hon heter Evelyn Matthei, är ekonom och tidigare senator och arbetsmarknadsminister med ansvar för social säkerhet.
Evelyn Matthei är Bachelets motsats, inte bara politiskt. Matthei är smart, rapp i käften och säger exakt vad hon tycker, vilket väldigt ofta är lika med sanningen, men dessvärre har hon låga halter av karisma. Bachelet är velig, populistisk och fjäskande och hon fick inte gjort ett vettigt smack under sin tidigare mandatperiod, men samtidigt har hon ett moderligt leende, hon vet vad hon ska säga i rätt tidpunkt och hon är en relativt god retoriker.
Precis som väntat orsakade Longueiras avhopp splittring och djupa sprickor bland de tidigare enade högerpartierna RN och UDI. RN ansåg, att då UDI: s kandidat valde att kliva åt sidan borde ju deras kandidat Andrés Allamand blivit högerblockets nye ledare. En logisk följd av en ologisk händelse, kan tyckas. Men UDI hävdade att då en UDI-representat hade gått segrande ur primärvalet borden ny kandidat från samma parti ta på den nu oanvända kaptensmössan. Den tidigare försoningen var som bortblåst, bägge partierna satt i separata ”krismöten” och ”diskuterade framtiden” och enda gången man fick höra nyheter från de stängda mötena var när partiernas respektive talespersoner inför pressuppbåden anklagade den andre för att underblåsa demokratin och samarbetet. Precis som vanligt inom politikens spel alltså.
Till slut enades partierna. UDI fick som de ville och en ny kandidat från nämnda parti fick till slut tillräckligt stöd för att bli högerns nya presidentkandidat. Och det blev ett ospelat kort: Hon heter Evelyn Matthei, är ekonom och tidigare senator och arbetsmarknadsminister med ansvar för social säkerhet.
Evelyn Matthei är Bachelets motsats, inte bara politiskt. Matthei är smart, rapp i käften och säger exakt vad hon tycker, vilket väldigt ofta är lika med sanningen, men dessvärre har hon låga halter av karisma. Bachelet är velig, populistisk och fjäskande och hon fick inte gjort ett vettigt smack under sin tidigare mandatperiod, men samtidigt har hon ett moderligt leende, hon vet vad hon ska säga i rätt tidpunkt och hon är en relativt god retoriker.
Jag upprepar det som jag skrev i en tidigare text: Jag är invandrare här och jag har ingen talan när det gäller Chiles politik, och det borde vara precis likadant överallt i världen. Men ändock: för Chiles bästa hoppas jag att Matthei går segrande ur presidentvalet 2013. För det är ett faktum, det är fakta, att Chile tuffar framåt och det är de senaste årens politik under president Sebastián Piñera från Renovación Nacional som har medfört det. Om Chile ska fortsätta gå framåt och inte kliva tillbaka i den period av ekonomisk recession och bidragsberoende som var fallet under Bachelets mandatperiod, då måste Matthei segra i presidentvalet 2013.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar