Årets citat

"Vi har på ett sorgligt sätt monterat ned incidentberedskapen. Tyvärr har vi haft en väldigt tråkig utveckling sedan 1994. Det är många som har ansvaret för det, både socialdemokratiska regeringar men de senaste åtta åren har vi faktiskt haft en Alliansregering som under moderatlett styre dragit ned väldigt mycket på försvaret. Nu ser vi resultatet. Vi har gått ned till nästan noll."

 

-Anders Björck-

F.D. Försvarsminister

Valet 2014

Måndag morgon, och jag är uppe i Arica för att fira Chiles nationaldag den 18 september. En hel vecka kommer jag att vara med de mina i den lilla staden i norr, och gårdagen ägnade jag såklart åt en egen liten valvaka på eftermiddagen. Riksdagsvalet den 14 september 2014 är det kanske märkligaste valet i modern tid.

 

För fyra år sedan skrev jag att Reinfeldt hade ett dåligt poker-face. Jag upprepar det nu, fyra år senare. Visserligen gör Moderaterna ett dåligt val, högeralliansen backar på samtliga plan och får hela 30 mandat mindre än tidigare mandatperiod, ingea tvivel råder om det, men att dra inte bara ett utan två i mitt tycke drastiskt förhastade beslut är oväntat.

När det parlamentariska läget ser ut som det nu gör efter valet, varför inte hålla huvudet en smula kallt, avvakta något och se vilka möjligheter och utmaningar och eventuella samarbeten som finnes månde?

 

Ett annat föga väntat resultat var att Miljöpartiet inte bara misslyckades att gå rejält framåt utan dessutom BACKAR sedan senaste valet. Oväntat och förvånande.

Ett mer glädjande faktum är dock att medias och PK-mobbens kelgris F(y)I inte lyckades ta sig över 4 % och få representation i Riksdagen. Jag och 97 % av oss drar en liten lättnadens suck.

Det mest förvånande med 2014 års riksdagsval är dock inte att Sverigedemokraterna lyckas samla 13 %. Det mest förvånande, och faktiskt irriterande, är de etablerade partiernas reaktion på nyss sagda faktum. Man får säga och tycka precis vad man vill om SD, men nu är läget som det är och om man i sann populistisk PK-anda inte vill ”ta i dem med tång” så får väl det vara som det vill. Då ska man dock ta det parlamentarisktiska ansvar som de facto står skrivet i vår Konstitution och som åligger en parlamentariker och samarbeta över de ingrodda blockgränserna för en så bred majoritet som möjligt i Riksdagen. Man ondgör sig över resultatet men om man nu anser sig etiskt och moraliskt stå över det tredje största partiet och en stor del av Landets väljare så borde man också kunna visa det på ett mer konstruktivt sätt.

 

Hela den rödgrönrosa röran firar däremot som om de erhållit absolut majoritet, fått in en ny lekkompis i Riksdagen och lyckats greja regeringsfrågan redan över en natt! Man hävdar stolt att "folket har valt bort Alliansen!" men folket har då definitivt INTE valt de rödgrönrosa. Jag måste påminna Er högt ärade Vänster om att Er representation har ökat med två mandat sedan senaste valet och att Er konfliktfyllda koalition av nyliberala, kommunister och splittrade socialister/socialdemokrater/socialliberala ligger LÅNGT ifrån en majoritet i Riksdagen. Karskt jublas det som om själve Palme vore tillbaka men det vore på plats med en liten gnutta ödmjukhet inför den tämligen brydsamma uppgift som väntar Er, om önskan är att ta vårt land vidare.

Länge sen senast

Här kommer en liten hälsning från ett köldslaget Santiago. Jag har aldrig varit kinkig inför kyla tidigare, har med glädje spänt för skidorna och givit mig ut i gnistrande spår trots 15 minusgrader, men den här kylan kryper sig in i alla vrår av ens lekamen och får själva anden att frysa. Senaste veckorna har vi också begåvats med ett ihållande regnoväder som får svensk november att verka riktigt ljus och trevlig. Tydligen ingen ljusning heller att vänta enligt väderleksrapporten. Jag tänkte på det häromdagen; jag har inget minne av att vintern var såhär regnig i Santiago. 2004, då jag och L.S. levde rövare här (VAR DET TIO ÅR SEDAN?!), var det mycket kallt och ruggigt, ja, och visst kunde det regna ett par eller fler gånger men inte som det har regnat denna vinter. 

Vad händer i Santiago de Chile då? Jo faktiskt ganska mycket, men samtidigt ganska lite som är tillräckligt intresseväckande för att kunna skriva om det. Min tillvaro i huvudstaden dediceras åt arbete under veckorna (och det har varit mycket på det fatet den senaste tiden) och de helger som jag inte åker till norr och mina flickor ägnas åt att läsa, långa promenader, måttliga mängder TV-spel och nu senast också till att planera inför vår Sverige-flytt. Javisst, vi flyttar hem till Sverige i januari, något som jag ser mycket fram emot trots att jag är väldigt förtjust i Chile. I maj erhöll min hustru Permanent Uppehållstillstånd (konstigt vore väl annars med tanke på både det ena och det andra...) och nu är det dags att pröva på livet som familjefar i Landet i Norr. Några av Er minns säkerligen ett par berättelser från år 2011, då vi ansökte om uppehållstillstånd i Sverige och hon också fick det, men då vi valde att stanna kvar i Chile en tid på grund av arbete. Men nu bär det av, och det ska bli fantastiskt. 

Min ögonsten Francisca fyllde ett år för lite sedan, vilket naturligtvis firades. Jag hade beslutsångest den 13 juli; finalen i Fotbolls-VM eller barnkalas.... skämt åsido, ett-årsdagen högtidlighölls naturligtvis med churrasco- och tårtkalas hos Gabrielas familj i Arica och som gammal Lego-fantast hade pappa såklart bland annat köpt en stor kartong Lego Duplo, som huvudpersonen glatt satte sina små händer i. I bakgrunden såg vi dock hur Tyskland välförtjänt besegrade Argentina med 1-0 och kammade in sin fjärde världsmästartitel. Fyra år kvar.....

Har Ni röstat förresten? Det har jag, på Sveriges Ambassad här i Santiago. På vilka? De rätta såklart, samma som jag har röstat på i samtliga val sedan 1998 förutom 2010. Om Ni inte har röstat, glöm inte att göra det. Det är en ynnest, en förmån, ett privilegium att få rösta, och det ska utnyttjas. Använd huvudet bara denna gång och rösta på något vettigt, något som tar ansvar för landet och folket. INTE på någon hen-extremism som vill avskaffa könet, anser att alla män är djur och ska betala mans-skatt och tycker att barn ska få genomföra gratis könsbyte.

Dagsrapport

En händelserik och intressant dag har det varit här i norra Chile. Och naturligtvis har detta sin grund i Internationella Domstolens utlåtande i den av Perú unilateralt initierade gränskonflikten med Chile. Och nja, njo, nåja, utfallet av Domstolens dom är väl hyfsat sisådär fördelaktig för Chile. Man förlorade kanske, men ändå inte så mycket som man fruktade och framför allt fastställdes landgränsen, den som Perú har åkallat så mycket problem över ända sedan 1884, till chilensk fördel. 

Den maritima gränsdragningen behålls, enligt gällande avtal från 1884, 1904, 1929, 1930, 1952 och 1954, men med en viktig ändring: gränsen följer gällande parallell ut till 80 sjömil, efter detta viker den av mot västsydväst, tillgivande Perú en större bit hav än tidigare. Detta beroende på att Internationella Domstolen tillskriver 1954 års ratificerade avtal angående maritima gränser upp till 80 sjömil från land, som ännu gällande och bindande, men på grund av att det på den tiden ännu saknades maritim lagstiftning ger man Chile rätt till "endast" 80 sjömil gräns, och därefter tar den nyinstiftade internationella lagstiftningen gällande maritima gränser, vid, givande Perú en något större fördel i det slutgiltiga utlåtandet.

Se här:

Jämför detta med Perús orealistiska och faktiskt smått oförskämda krav...

... så är det inte så illa ändå för Chile, framför allt med tanke på den finansiella rikedomen som går att hämta i det hav som i framtiden även kommer att tillhöra Chile. Mer om det längre ner.

Kort sagt så kan man tolka utlåtandet från Haag på följande vis:

Chile vann då landgränsen mot Perú en gång för alla fastställdes, och förövrigt icke kan överklagas, och dess fortsättning ut i havet även i framtiden utgör maritim gräns mot det nordliga grannlandet.

Perú vann då man de facto erhöll ett tämligen stort område mitt ute i havet under tidigare chilensk överhöghet, ett område som tidigare var klassat som chilenskt respektive internationellt område.

Chile förlorade då den maritima gränsen från och med 80 sjömil från land de facto ändrades, och ett område under tidigare chilensk överhöghet nu lyder under Perú.

Perú förlorade då Domstolen underkände Perús krav och argument på en ändring av landgränsen och följaktligen havsgränsen som en vidare fortsättning av densamma som ny gräns mellan Chile och Perú.

Som jag tidigare sade så är det levande historia som ännu pågår här i Arica/Tacna; enligt Svenska Dagbladet som ÄNTLIGEN har uppmärksammat sydamerikansk nutidshistoria i en förövrigt ganska torftig artikel är det ett "1880-talskrig som spökar", men sanningen är att denna konflikt är långt, oändligt, mycket mer än endast ett litet 1880-talskrig. Den bottnar i en politisk-ekonomisk rivalitet mellan Perú och Chile om hegemonin över sydamerikanska Stilla Havet som härrör ända från kolonialtiden. Stilla Havskriget 1879-1884 var inget litet krig sådär i största allmänhet utan ett i raden av krig, konflikter och incidenter mellan länderna sedan sekler tillbaka. Minns exempelvis (eller fråga mig om Ni inte känner till) kriget 1836-39 mot en "Peru-Boliviansk Konfederation", eller kriget Chile-Perú-Spanien (sic!) på 1870-talet. Dagens utlåtande i Haag är resultatet av en konflikt, en hegemonisk rivalitet två nationer emellan, som sträcker sig hundratals år tillbaka i tiden, INTE ett litet "1880-talskrig som spökar", SvD.

Bägge ländernas statsöverhuvuden Sebastian Piñera i Santiago och Ollanta Humala i Lima har hållit tal till respektive nation, manande till fortsatt lugn och samarbete, men nog anser jag personligen att Piñera lät överdrivet bitter och Humala lät överdrivet segerrusig i respektive retorik. Humala hävdade stolt i sitt tal att det är en stor dag för Perú där de har bevisat att "havet tillhör dem", och att Perú "har erhållit 70 % av sina  territoriella krav", något som inte stämmer, matematiskt räknat. Man kommer även att vidta samtliga åtgärder för att ta sitt hav i besittning. Vad det nu innebär.

Lite väl högbröstat, anser jag, då det som Perú har "fått" av Chile är saltvatten, diväteoxid och natriumklorid, och inte ett skvatt mer. För de facto är att det hav som Chile nu ger upp till Perú knappt ens duger till fiske. Lokala fiskeindustrin i Arica drog en lättnadens suck när Internationella Domstolen läste upp sin dom, ty den innebär att samtliga fiskrika vatten även i fortsättningen lyder under Chile, och endast Chile. 

Sebastián Piñera å sin sida deklarerade Chiles "besvikelse med att tvingas ge upp sitt hav" men att man kommer att följa och lyda Internationella Domstolens utlåtande. 

Hittade förövrigt denna bild på peruanska Diario El Correo, visande på peruanernas målsättning:

TGIF

God fredag!

Hörde av en liten fågel att vintern har kommit hem till Sverige, äntligen. Jag kan meddela att här nere i norra Chile är det något alldeles förfärligt varmt. Det är så varmt att hönsen lägger kokta ägg och korna gör färdig ost. Det säljs inte längre majskolvar på marknaden utan pop-corn och vill man ha rostat bröd lägger man bara limpan i solen en stund. Sedan i julas har vi haft temperaturer på uppåt 30 grader, men lägg därtill Södra Halvklotets brännande sol och värmekänslan blir långt mycket över det. Bara man dricker en kopp kvällsté, enligt chilensk tradition, börjar svetten att rinna.

Under 2013 återkom jag upprepade gånger till ett och samma tema, och ett intressant sådant: gränskonflikten med Perú. 

För Er som vill uppdatera Er om situationen finns information här:

Nygammal konflikt
Ett nytt kapitel av en tradig historia
I knew it

Nu är ämnet minst sagt på tapeten, återigen. Anledningen är att nu på måndag, den 27 januari, avgör Internationella Domstolen i Haag konfliktens utgång, och det är en spänd väntan här i Chile kan meddelas. Ryktet florerar nämligen sedan strax före jul att Domstolen kommer att döma till Perús fördel, och retoriken, både hos höga politiska tjänstemän men även hos lokala fiskare här i Arica, är mer eller mindre att spelet redan är förlorat, men man manar ändå till lugn och "fortsatt vänskap över gränserna". 

Nu i veckan samlade Chiles president Sebastián Piñera till möte med Consejo de Seguridad Nacional (COSENA), Nationella Säkerhetsrådet, bland annat innehållande presidenten själv, utrikes-, inrikes-, försvars- och finansministrarna, talmännen för Kongressens bägge kamrar samt befälhavarna för landets fyra försvarsgrenar: armén, flygvapnet, flottan och Carabineros. 

Retoriken ut mot allmänhet är dock fortsatt att man "ser ljust på framtiden" och att man kommer att "vårda de goda relationerna med Perú, oavsett resultat", men handlingar säger mer än ord. Lite som lugnet före stormen manade president Piñera, utrikesminister Moreno och försvarsminister Hinzpeter efter COSENA: s möte till lugn och fortsatt respekt, men man anar att något är på gång, åtminstone här i Chile:

Chilenska kustbevakningen patrullerar, sett från min balkong

Senaste veckan har Kustbevakningen med sina finaste och största fartyg patrullerat Aricabukten som Smaug vaktar sin guldskatt, arméfordon syns fara lite titt som tätt på Pan-American Highway (naturligtvis inga stridsvagnar, men både trupptransportfordon och APC har jag sett rulla förbi från mina fönster) och häromnatten vaknade vi av Flottans spaningsflygplans låga brummande över Arica. Helikoptrar från Carabineros och Flygvapnet dånar ibland ut över Aricabukten, norrut, för att vid gränsen vända av västerut och sedan tillbaka in över land söder om staden.

Detta kan ju tyckas som en mindre mobilisering, och jag vet att det kommer som en ögonbrynshöjning för många, då detta ämne tydligen inte har nämnts med ens en spaltmillimeter hemma i Sverige. Men härnere i Sydamerika är det förstasidestoff, och lever man mitt i den omstridda regionen så är uppmärksamheten påtaglig. Jag är barnsligt intresserad av Sydamerikas historia och krigshistoria, och denna konflikt är för mig som om ett dinosauriefossil helt plötsligt skulle få senor och vävnad och åter börja kravla mitt framför ögonen på en paleontolog. Det är levande historia, det som pågår här.

Kommer det värsta att hända då? Ska vi oroa oss för ett krig mellan Chile och Perú? 

Nej naturligtvis inte. Ingen av länderna är tillräckligt dumma för att börja skjuta på varandra i regelrätta strider. Det skulle i så fall vara ett av de mest onödiga krigen i historien (jfr Cenepakriget 1995 mellan Perú och Ecuador) och varken Chile eller Perú skulle vinna ett skvatt på att gå i krig mot den andre, och de vet bägge nationerna mycket väl om. Jag har bott i sammanlagt fem länder och jag har rest en hel del i mina dagar men aldrig har jag upplevt två till varandra gränsande regioner som är så pass beroende av varandra, i varor, tjänster och kapital räknat. Arica behöver peruanska varor och tjänster för att fungera, vår hamn är beroende av peruansk handel och Tacna å sin sida behöver chilenskt kapital.

Så svaret på frågan är NEJ, detta kommer inte att utvecklas till något krig. Det skulle i så fall vara en stor sensation, och jag är helt lugn och har inga planer på att packa någon väska och fly fältet. Väskan kommer jag däremot att packa, men av helt andra anledningar, mer om det om ett par dagar. 

Men, märkväl, mindre incidenter, små provokationer och muskelvisningar är inte alls omöjliga, snarare ganska troliga, i efterspelet av Internationella Domstolens utlåtande. Jämför med Torskkriget mellan Storbritannien och Island: det förekom inga regelrätta strider men det var två decenniers grälmuckande av två länder i omstridda vatten. Och liknande scenario är inte alls omöjligt att vänta här under 2014.

Veckans citat

"Historien lär oss att vi intet lär av historien."

-Friedrich Hegel-


Chile: Te fuiste pa'la cagá. Ahora te toca pagar por ser weón. Menos mal que nos vamos a ir de acá.

Skit, skit, skit!

Ja det kanske inte är det mest belevade maneret att inleda en konversation på, speciellt inte efter drygt en månads tystnad. Men lite så känns det, att Sverige inte får spela VM i fotboll i Brasilien nästa år. Kanske det häftigaste världsmästerskapet någonsin. Jag har av naturliga skäl inte kunnat se någon av Sveriges matcher mot Portugal på grund av arbete men jag har hört dem med halvt öra på radion och sedan har jag fått återberättat hur matcherna utspelade sig och jag kan bara säga: Patrik, Johan och Olof: KOM TILLBAKA! Våra utmärkta mittbacksbjässar som på 90- och 00-talet knappt släppte en jävel över bron när det begav sig.... Gamle Gnagaren Pelle Nilsson verkar göra ett godkänt jobb men det räcker inte. Ronaldo Gnällmåns lyckades inte bara en eller två gånger utan TRE gånger snubbla sig igenom de svenska mittbackarna utan att de ens var i närheten av honom, och det duger inte.

Jag som hade tänkt att åka till Brasilien med Tayta i sommar/vinter...

Verkligt synd är det att inte få se vårt Blågult spela fotbolls-VM 2014.

Det viktigaste/största/mest (eller minst) intressanta att rapportera härifrån Chile är naturligtvis presidentvalet den 17 november, då Michelle Bachelet skulle ha vunnit redan första omgången, enligt hennes anhang. Men den gubben gick inte, Michelle och hennes falska smajlande och fortsatta löften om pengar, bidrag och bonusar till höger o vänster får vänta till december och den andra omgången. Resultatet från den första omgången i valet blev att Bachelet fick 46 % och tvåan Evelyn Matthei runt 25 %, oväntat lågt. Nåja, Michelle kommer ju att bli landets nästa president och det är bara att hoppas på att hon inte lyckas ruinera allt för mycket av framgången som Chile nu rider på under Sebastián Piñera. För att oavsett om man har sin politiska hemvist åt höger eller åt vänster så kan man inte bortse från faktum. Sett till tillväxt, arbetslöshet, inflation, korruptions- och fattigdomsnivå så är Sebastián Piñera den bäste, den effektivaste och den skickligaste president som Chile har haft sedan demokratins återinförsel 1990.

 

Under långhelgen mellan oktober/november var vi, Gabriela, Francisca och jag, tillsammans med tre vänner på en fantastisk roadtrip upp till den magnifika staden Arequipa i Perú. Min Kia Sorento 2003 sattes ordentligt på prov på de slingrande peruanska vägarna men jag upptäckte att jag för en gångs skull har gjort ett helt förträffligt inköp. Bilen uppförde sig klanderfritt, enda gången som jag märkte av lite trilskandes var när vi närmade oss slutdestinationen och skulle ta oss över en över 3000 meter hög bergskam och dess 2,5 liters turbodiesel började sega ganska rejält efter att inte ha fått tillräckligt med syre. Annars är min 4x4 en lojal och trofast vän och rent fantastiskt bekväm att köra långa sträckor, trots sina 10 år på nacken. Köp Dig en sån, Tayta!

 

Jag var i Arequipa tillsammans med Gabriela 2009, när vi första gången träffades, och det var minst sagt trevligt att återse den vita staden i Perús inland. "Magnifik" är verkligen inte någon överdrift, Arequipa är faktiskt den vackraste staden som jag har varit i, kom jag på nu. Rom, Venedig, Valletta, Prag och Stockholm får alla bita i gräset när det kommer till skönhet. En medeltida stadskärna med byggnader bevarade från 1500-talet, en storslagen grönska med de uråldriga trappstegsodlingarna bevarade, ett mycket rikt kulturliv, ett kulinarisk högkvarter och över alltsammans vakar den nästintill perfekt koniska Misti slumrande med sina 6000 vulkaniska meter. Åk till Arequipa gott folk, Ni kommer inte att ångra er!

 

Jag har också haft nytt besök hemifrån Sverige. Denna gång av min syster och min moster. Precis som tidigare så fick de passa på att umgås med flickorna hemma medan jag arbetade och så fick vi träffas på kvällar och helger. Och lördagen den 9 november blev min dotter på riktigt upptagen i Guds Församling, då döptes nämligen Francisca Elise Löfgren Clavelle, med gudmor Anna framme vid altaret, i en högtidlig och minnesvärd stund!

 

Jag var sedan nere i Santiago en helg förra veckan för att ta avsked av syster och moster. På söndagen passade vi på att gå runt lite på stan och en trögare storstad får man ju då leta efter... Inte nog med att det var det vanliga söndagslunket, det var desutom presidentval vilket innebar att ALLT, och jag menar ALLT var stängt. Inget folk ute, inga bilar som åkte, igenbommat och fördraget på shoppingstråken... till och med i Chuquicamata är det mer drag på en söndag. Eller ok, det var överdrivet men bara så Ni får en idé om hur 7-miljonerstaden Santiago de Chile upplevdes under söndagen den 17 november 2013. Bachelets folk hade tydligen redan beställt in segerbanketten i förväg men räkmackorna och cavan fick de dra plastfolie över och ställa in i kylen igen. Som sagt så kommer ju Bachelet att segra i vilket fall som helst i december och andra rundan, men jag kan ändå inte låta bli att känna bara lite skadeglädje över Bacheletisternas gravöl den 17 november.

 

Fortsättning följer.

.

Presidentvalet 2013

Vårens presidentval den 17 november närmar sig med stormsteg här i Chile men det är ännu ovanligt tyst från politikfronten. Inga debatter, ingen riktig smutskastning och framför allt ingen propaganda än så länge.

Tack och lov.

De smajlande porträtten på Jeanne d’Arc, förlåt Michelle Bachelet, sitter såklart kvar på sina stolpar men de börjar bli solblekta och naggade i kanten.

Häromveckan hände det dock något nästan tragikomiskt i den högsta divisionen av chilensk politik som jag tänkte redogöra för. Men först en kort bakgrundshistoria.

Börja med att läsa denna text. När Ni är klara kan Ni fortsätta här nedan.

För ett par veckor sedan var det primärval i Chile, för allra första gången. Ett experiment i demokrati vars idérikedom och nyskapande kanske må belysas men vars resultat endast avspeglar det globala politikerföraktet då knappa 20 % av de röstberättigade bemödade sig om att gå iväg till vallokalen. Hur som helst, så var det ett primärval mellan de två stora blocken i chilensk inrikespolitik, och valet gick helt enkelt ut på att folket fick välja presidentkandidaten till respektive block. Högerblocket bestod av de två högerpartierna Renovación Nacional och deras kandidat Andrés Allamand, samt Unión Demócrata Independiente och deras dito Pablo Longueira. På högerblockets valsedel fick man alltså kryssa i den kandidat av de bägge som man helst ville se som slutgiltig presidentkandidat. Vänsterblockets kandidater bestod av Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, en obunden och såklart Socialistpartiets Michelle Bachelet. De som bemödade sig om att rösta fick likadant där helt sonika kryssa i vilken kandidat man helst ville se som segrare.

Vänsterblocket vanns med förkrossande överlägsenhet av Michelle Bachelet, som därmed blev nämnda kartells oficiella kandidat med efterföljande stöd av de övriga partiernas kandidater. Vem som skulle gå segrande ur högerblockets duell var oklart in i det sista men till slut fick Pablo Longueira, något överraskande, majoriteten av rösterna och blev så oficiell kandidat för de bägge högerpartierna. Sålunda skulle kandidaterna för 2013 års chilenska presidentval vara högerns Pablo Longueira, vänsterns (inklusive kommunisterna) Michelle Bachelet samt ett antal andra obundna och för mindre partier representerande kandidater, bland annat Marco Enríquez-Ominami, som jag förmodligen hade lagt min röst på om jag hade haft rösträtt i Chile och om jag enbart skulle gått efter åsikter.

Nu kommer det märkliga. Bara veckan efter att Longueira hade druckit segerskålen med sina anhängare och förbrödrats med sin tidigare motståndare men nu vapendragare Andrés Allamand meddelar Longueira att han med omedelbar verkan hoppar av hela presidentkampanjen och på obestämd tid ställer in samtliga politiska engagemang. Detta på grund av någon mystisk ”depression”. Efter månader av kampanjande, debatterande och med timmar och fler timmar av slit och ödslande av resurser och där han som nämnts något oväntat står som högerpartiernas gemensamme kandidat väljer han att helt sonika avbryta hela sin kampanj, vilket orsakade förvåning och besvikelse hos oss ABB: are (Anything But Bachelet) och en retande skadeglädje hos de kortsynta vänsteranhängarna.

Precis som väntat orsakade Longueiras avhopp splittring och djupa sprickor bland de tidigare enade högerpartierna RN och UDI. RN ansåg, att då UDI: s kandidat valde att kliva åt sidan borde ju deras kandidat Andrés Allamand blivit högerblockets nye ledare. En logisk följd av en ologisk händelse, kan tyckas. Men UDI hävdade att då en UDI-representat hade gått segrande ur primärvalet borden ny kandidat från samma parti ta på den nu oanvända kaptensmössan. Den tidigare försoningen var som bortblåst, bägge partierna satt i separata ”krismöten” och ”diskuterade framtiden” och enda gången man fick höra nyheter från de stängda mötena var när partiernas respektive talespersoner inför pressuppbåden anklagade den andre för att underblåsa demokratin och samarbetet. Precis som vanligt inom politikens spel alltså.

Till slut enades partierna. UDI fick som de ville och en ny kandidat från nämnda parti fick till slut tillräckligt stöd för att bli högerns nya presidentkandidat. Och det blev ett ospelat kort: Hon heter Evelyn Matthei, är ekonom och tidigare senator och arbetsmarknadsminister med ansvar för social säkerhet.

Evelyn Matthei är Bachelets motsats, inte bara politiskt. Matthei är smart, rapp i käften och säger exakt vad hon tycker, vilket väldigt ofta är lika med sanningen, men dessvärre har hon låga halter av karisma. Bachelet är velig, populistisk och fjäskande och hon fick inte gjort ett vettigt smack under sin tidigare mandatperiod, men samtidigt har hon ett moderligt leende, hon vet vad hon ska säga i rätt tidpunkt och hon är en relativt god retoriker.

Jag upprepar det som jag skrev i en tidigare text: Jag är invandrare här och jag har ingen talan när det gäller Chiles politik, och det borde vara precis likadant överallt i världen. Men ändock: för Chiles bästa hoppas jag att Matthei går segrande ur presidentvalet 2013. För det är ett faktum, det är fakta, att Chile tuffar framåt och det är de senaste årens politik under president Sebastián Piñera från Renovación Nacional som har medfört det. Om Chile ska fortsätta gå framåt och inte kliva tillbaka i den period av ekonomisk recession och bidragsberoende som var fallet under Bachelets mandatperiod, då måste Matthei segra i presidentvalet 2013.

Politik och Fotboll

Hej på Er,

Nu ska vi prata om många saker här. Men vi börjar med det allra viktigaste, det vill säga fotboll. Eller för att citera Bill Shankly från 1981:

 

"Some people believe football is a matter of life and death, I am very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that".

 

Nu i dagarna spelas världsmästerskapen för U20-landslag i Turkiet, och trevligt nog hade Chile och "La Rojita" tagit sig till kvartsfinal, som i söndags spelades i Istanbul mot Ghana. Hur det gick? 2-2 efter full tid och i allra sista sekunden, och jag menar verkligen i allra sista sekunden, av förlängningen gör Ghana 4-3. Chile ute och Ghana till semifinal. Och det var ett bittert skitmål som retfullt studsade in mellan stolparna. Men vi kan verkligen vara stolta ändå, La Rojita har spelat över förväntan och trots en överjävligt bitter förlust i söndags kan pojkarna dunka sig själva i ryggen efter ett över förväntan genomfört spel. Och det är detta som vi ska prata lite om nu. Pojkarna på planen var inte någon över 20 år (av en anledning heter det U-20) och de främsta lirar till vardags i bästa fall i något inhemskt mittenlag i ligan men sällan har jag skådat ett så vackert spel som jag fick se på TVN i söndags. En kämpaglöd, en kampvilja och en energi som skulle få grinollen Cristiano Ronaldo att tjurigt slänga sig mot marken för att sedan kasta lystna blickar mot domaren i hopp om repressalier för motståndaren. Pojkarna i Chile och Ghana bjöd på en fantastisk match som var sevärd kanske inte på grund av tekniken men på grund av viljan, orken, glädjen, kämpartakterna och bristen på filmningar och kärringspelande miljardärer som nämnde Ronaldo som tycker att det är viktigare att håret ligger rätt efter en filmning än att spela boll. Det var 120 minuter spelglädje som jag såg och trots att Chile åkte ut är jag ändå rätt nöjd efter att ha sett hur pojkarna i La Rojita och Ghana framförde sin version av El Juego Bonito. Divorna som spelar i de "vuxna" landslagen borde ta efter pojkarna som spelar U20-VM och vår fotboll skulle vara en än skönare konst än vad den är idag.

 

Så, då var det sagt och vi går vidare med politik. Och jag tänker inte ens nämna den Politiska Korrekthetens egen Roskildefestival Almedalsveckan och hur fega politiker från både höger och vänster, inklusive Statsministern, hellre pratar om hur de ska stänga ute en stor del av Sverige Folk från det politiska livet istället för att fundera ut hur man tillsammans kan arbeta för att Sverige ska bli ett bättre land. Nej, nu är det chilensk politik som gäller.

 

Jag är invandrare i Chile, och följdaktligen har jag ingen som helst talan när det gäller chilensk politik och chilenskt samhälle. Om det inte passar så är det bara att åka hem igen. Precis som det borde vara i ett annat land som jag känner till. Men jag måste bara kommentera det faktum att socialisten Michelle Bachelet, tidigare president och av någon outgrundlig anledning som övergår mitt över genomsnittliga förstånd betraktad som hjältinna och landsmoder, är tillbaka i Chile och nu ställer upp i presidentvalet.

 

I höst, eller i vår beroende på hur man ser det, är det presidentval i Chile. Vår nuvarande statschef Sebastián Piñera har haft en tung mandatperiod med sviktande opinion och dagdrivande kriminella yrkesdemonstranter och andra flumhuvuden som använder epitetet "yttrandefrihet" som alibi för att förstöra allmän egendom och slänga sten och molotovcoctails mot polis under så kallade "demonstrationer" mot dagens utbildningssystem, glatt påhejade av kommunistpartiet PC. Men faktum är att Piñera är den bäste president som Chile har haft sedan demokratins återinförande 1990. Chilenska ekonomin tuffar framåt på ett sätt som hans socialistiska företrädare aldrig någonsin lyckades med. Korruptionen har minskat såpass att Chile förra året blev invalda i OECD, något som hade varit en omöjlighet för bara 5 år sedan.  Föräldraledigheten har utökats med det dubbla och den lagstadgade minimilönen har höjts avsevärt, något som företrädarna från vänstern konsekvent vägrade genomföra.

 

I Chile sitter presidenten, det vill säga stats- och regeringschefen, endast en mandatperiod åt gången som varar fyra år. Piñera tillträdde i januari 2010 så nu ska det väljas ny president i vår. Och Michelle Bachelet är tillbaka. Hon får självklart ställa upp som president precis så mycket som hon själv vill och så mycket som landets konstitution tillåter. Men det som jag rynkar på ögonbrynen åt är reaktionen på hennes återvändo och hennes nyfunna lust på presidentstolen och vänsteroppositionens retorik. Politik är smutsigt och det vet vi alla, men såhärpass? Likt en nästan religiös uppenbarelse har en typ av personkult blossat upp den senaste tiden, stora porträtt på hennes smajl har satts upp både i Arica, Calama och Santiago med texten ”JAG ÄR TILLBAKA” och TV visar emotionellt instabila personer med tårarna rullande då de hulkar fram att ”min kära lilla Michelle är tillbaka!” och ren karnevalsyra utbröt då hon på en presskonferens tillkännagjorde att hon kommer ställa upp i valet. Är det Nordkorea vi har hamnat i?

 

Bachelet var president, Sydamerikas första demokratiskt valda kvinnliga, mellan 2006 och 2010. Chile tog ett mycket stort steg framåt på progressivitetens väg när man under våren 2005 valde kontinentens första kvinnliga president och det låg föga förvånande ganska stora förväntningar på henne när hon tillträdde. Vad hände då under Michelles mandatperiod? Jo sällan har väl ett land stått så stilla i sin utveckling som under hennes regim. 2010 lämnade hon ifrån sig ett Chile med en skyhög arbetslöshet (11,7 % som max), en rekordkorrumperad statsapparat, en stegrande inflation (över 4 %), ökad fattigdom (ökad med 15 %) och SÄNKT bruttonationalprodukt per capita. Hon fortsatte också glatt på den av hennes socialistiska företrädare krattade vägen att till högstbjudande sälja ut den statligt ägda kopparindustrin och i dagens läge är 70 % av Chiles koppar, som rätteligen tillhör CHILE, i händerna på utländska investerare. Jag väljer dock att inte vidare nämna fallet med tsunamin år 2010, då hon efter den enorma jordbävningen i södra Chile gick emot sitt expertisråd och medvetet valde att INTE utlysa tsunamilarm, något som orsakade 180 människors död när 10 meter höga flodvågor slog in över Araucanía-regionen.

Men, och det ska med rätta erkännas, hon lyckades bygga upp ett effektivt bidragssystem, där vem som helst kunde be om pengar i present. Under sin tid som president ansåg hon det mycket viktigt att köpa sin popularitet genom att skänka olika former av allmosor till folk och framför allt under julveckorna for kvinnan smajlande land och republik runt med löften om ”julgåva på 40 000 CHP!” (ca. 550 SEK) vilket naturligtvis gjorde folk glada. Men skapar utförsäljningar av naturtillgångar och bromsad tillväxt kryddad med svågerpolitik och ryggdunkanden samt allmosor och gåvor ett framgångsrikt, stabilt och säkert samhälle? Nej naturligtvis inte.

 

Varför är då Michelle Bachelet så populär? Varför visade TV upp till tårar rörda folk människor som pratade om henne som en uppenbarelse av Jungfru Maria? Jo naturligtvis - Michelle Bachelet är kvinna. Chile tog, som berättat, ett enormt kliv mot jämlikhet och progressivitet när Bachelet valdes som kontinentens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Jag frågar mig varför hon inte tog tillvara på chansen, möjligheten som hon fick. Ingen hade varit gladare än jag om det visade sig att Michelles politik hade fungerat, men det gjorde den inte, det är bara att inse, och hon överlämnade ett Chile kanske inte i ruiner men med en ekonomi på glid och en sänkt BNP per capita. Därför är det snudd på beklämmande att se den personkult som nu råder i Chile kring hennes person. Det är inte politikern Bachelet som folk hyllar - utan personen Bachelet, kvinnan Bachelet. DET är inte ok, och det är DET som oroar mig.

 

Men ändå - Michelle Bachelet kommer med all säkerhet att gå segrande ur vårens presidentval och det är lika bra att vi förbereder oss för det redan nu.

 

Och på tal om politik: det var väl en himla tur att Hosni Mubarak försvann från makten under arabiska våren så det blev fred, stabilitet och demokrati i Egypten?

Mrs. Bachelet a.k.a. Sra. Mentirosa

Måndagsbetraktelse

Nejdå

Nej jag är inte tillbaka i bloggvärlden. Bloggen Mimers Brunn har fortfarande tagit en paus på obestämd tid framöver. Men jag måste bara kommentera en sak:

Idag, 4 september, högtidlighåller socialismen och dess obskyra undergrupper det faktum att för 42 år sedan, år 1970, utsågs av Chiles folk socialisten Salvador Allende till världens förste demokratiskt valde öppet marxistiske president och statsöverhuvud. Det må så hända. Vi har alla våra politiska förebilder, vare de lyckosamma eller icke.

Just nu, i vår huvudstad Santiagos nocturne där nattens ro och frid borde råda, rasar bränderna och Carabineros kör skytteltrafik med arrestfordon mellan häktet och centrum. Diverse socialister, kommunister, anarkister och andra typer av vänstergrupperingar har börjat fira sin hjälte på bästa vänstervis. Det vill säga inte med glädje och högtidlighållande utan med kravaller, plundringar, bränder, misshandel, förstörelse och stenkastning mot myndigheter. Precis som vanligt med andra ord. Vänstern kan alltså inte ens högtidlighålla en av sina egna förebilder utan att ställa till med ytterligare bekymmer för samhällets invånare, samma invånare som de enligt sig själva försvarar och som enligt ett nyhetsreportage från igår nu är redigt trötta på att få egendom förstörd av terrorister.

Precis som vanligt med andra ord.

Hay que pensar antes de opinar

Estas son algunas de las cosas que nuestro Presidente Sebastián Piñera ha logrado realizar durante sus dos años de gobernación, a pesar de pertenecer a la ”derecha”:

-Ha iniciado una reforma en el sistema educacional chileno para hacerlo más justo y menos dirigido al fin de lucro. Sus precedentes socialistas (Michelle Bachelet y Ricardo Lagos) estaban fuertemente en contra de reformarlo.

-Acaba de firmar una ley de anti-discriminación que criminaliza la discriminación a las minorías religiosas y sexuales y a los parapléjicos.

-Firmó hace poco una ley que abre las oportunidades para los chilenos menos afortunados a conseguir un Bono Solidario de Alimentos.

-Abrió la discusión para subir el sueldo mínimo del país. Durante el gobierno socialista nadie hizo nada para mejorar la situación para los obreros del país que ganen lo mínimo.

-Ha prolongado el descanso maternal post-natal con 3 meses a un total de 6 meses.

Aparte de esto…

… la economía chilena está floreciendo durante una época de grave crisis financiera global

… el promedio de desempleo nacional disminuye, a pesar de dicha crisis económica

…  la pobreza y la extrema pobreza también han disminuido más que durante cualquier gobierno anterior

Que Jefe de Estado terrible es Sebastián Piñera, ¿cierto?

Sveriges nästa regering?

Visserligen ska man placera Aftonbladets nyhetsvärde i samma fack som Se & Hör eller Svensk Damtidning. Men häromdagen snubblade jag över en artikel (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6708038.ab) som fick mig att reagera. Artikeln är en idé till Mona Sahlin, skriven av den socialistiska skribenten Lena Melin tillsammans med Eva Burkas och Johanna Melén. Det som fick mig att haja till var det faktum att jag insåg att innehållet faktiskt mycket väl kan vara sant om ett par månader. En framtidsprofetia, en av de sannaste på mycket länge.

Artikeln beskriver hur en rödgrön regering kan se ut efter valet i September 2010. En möjlig regering som mycket väl kan komma till makten då. En rödgrön socialistisk regering som i san politisk korrekt anda består av 12 kvinnor och 12 män, könskvoterat så man får gåshud av det. 24 ministrar utsedda på grund av sitt kön och sin politiska korrekthet, inte på grund av sin kompetens. Personligen ser jag mycket hellre en regering som består av 24 kvinnor än av 50-50, där en stor del av kompetensen lämnas utanför på grund av kön. Men detta är Sverige, den politiska korrekthetens hemland, här är det rättvisa som gäller.

Jag tänkte analysera en del av denna rödgröna röra av socialister, kommunister och gröna miljöivrare med yllekoftor. Dock inte alla, det skulle bli för långt om man skulle kommentera alla 24 stycken. Men en del av dem. Vi börjar med Chefen.

Mona Sahlin, statsminister. Förrutom skattesmitare och föremål för Kronofogden mer än en gång är Mona en politiker utan utbildning och vars politiska övertygelse endast drivs av rent svenskhat. Bland annat har hon kallat midsommar för "en löjlig tradition" och sagt att "svenskar måste ta efter de som kommer hit", och ve den som vågar kritisera muslimsk extremism i hennes närvaro. Hon har haft över 20 parkeringsböter hos Kronofogden och hon har en förkärlek för schweizisk choklad. Hon hojtar att "det är tufft att betala skatt" samtidigt som hon undanhåller inkomster för deklaration och hon åker bilar som inte är skattade. Där, Sverige, är din framtida statsminister!

Åsa Domeij, jordbruksminister. Var det inte hon som tog full lön från Riksdagen under ett par år utan att vara där samtidigt som hon kallade in sin ersättare??

Claes Borgström, justitieminister. Som gammal JämO har han i lång utsträckning bidragit till den våg av politisk korrekthet som har svept över landet under 90- och 00-talet. Så fort något kan avvika från den politiska korrektheten har denna ultrabyråkrat varit där med lagbok och stämningsansökan för diskriminering. Hans barrocka uttalanden som att "män bär en kollektiv skuld mot kvinnor" och "Sverige borde bojkotta fotbolls-VM på grund av all ökad kvinnohandel" samtidigt som han är positivt inställd till manshataren Schymans idéer om mansskatt gör honom till lite av en pajas i sammanhanget.

Luciano Astudillo, jämställdhetsminister. OK, chileno hermano, PERO IGUAL... Jag har följt hans blogg i ett års tid och jag har inte sett eller hört en enda idé som han har lagt fram. Inte en enda. Han verkar istället bygga sin politik på att klaga och gnälla på de borgerliga. Han har också hävdat att Sven-Otto Littorin ägnar sig åt "kreativ bokföring". Smutskastning, men det går hem hos de rödgröna.

Gustaf Fridolin, Integrations- och jämställdhetsminister. Jag har inget speciellt emot honom, han är säkert både sympatisk och trevlig men vafan grabbhalvan är 26 år! Ska denne valp utan någon som helst utbildning eller erfarenhet få leda ett departement och bli jämställd med EU: s motsvarigheter?? Bara i Sverige...

Maria Wetterstrand, miljöminister. Som miljöminister och vice statsminister (!) kan Maria få fullt spelutrymme att ytterligare tillåta lobbying för klimat, tillväxthindrande åtgärder och fler geniala idéer som "grön skatteväxling".

Peter Eriksson, näringsminister. Egentligen är väl inte Peter värre än någon annan men vari ligger lämpligheten att ha en näringsminister som är emot tillväxt??

Thomas Eneroth, industri- och energiminister. "(...) med Thomas Eneroth på posten är det slut på utförsäljningen av statliga bolag." Jaha det låter ju bra. Det som socialisterna dock har missat är det att Sverige ligger efter, och att utförsäljingen av så kallade "statliga bolag" borde skett för länge sen! Nu ser vi Apoteket, jag hoppas att SAS följer efter, då SAS endast kostar skattebetalarna pengar.

Lars Ohly, socialminister. En kommunist. Ja, han har avsvärjt sig epitetet "kommunist" av personliga anledningar (dvs att kunna sitta i regeringen), men faktum kvarstår att Sverige snart kan få en kommunist, leninist, marxist och en öppen Cuba-ivrare i regeringsställning.

Alice Åström, folkhälsominister. Jag tycker faktiskt att det är ett hån mot folkhälsan att ha en före detta narkoman dom folkhälsominister. Återigen en person som inte har några egna förslag utan som som ägnar tiden åt att klaga över den sittande regeringen.

Carin Jämtin, utrikesminister. Åter, inget speciellt om just Carin, men UTRIKESMINISTER?? Medan övriga världen tillsätter som utrikesministrar som är diplomater, jurister och statsvetare har Sverige en person som är... ja vad är hon? Personlig vän till Mona? Ja just det.

Margareta Winberg, handelsminister. Här har vi esset i kortleken! Gift med en kommunist och tidigare ambassadör (!) i Brasilien (vilket HÅN mot Sydamerika förövrigt) där hon ägnade ganska stor del av sin tid åt att smutskasta hälften av Sveriges befolkning, dvs männen, genom diverse rabiatfeministiska uttalanden i lokal media.

Detta var bara en del av hur regeringen kan komma att se ut efter september 2010 om/när socialisterna vinner. Det är inte bara något som Aftonbladet fabricerat ihop.

Det kan mycket väl vara sanning. Eller mycket nära sanning iallafall. Och båda scenarion är lika skrämmande.

Jag hoppas att jag inte bor i Sverige när det inträffar.