La sabiduría del lunes

"Llegará un día en que el los hombres conocerán el alma de las bestias, y entonces matar a un animal será considerado un delito como matar a un hombre. Ese día la civilización habrá avanzado."

                    - Leonardo da Vinci

Uppdatering

Det brinner visst i Sverige. Upplopp, kravaller och konflikter med olika typer av "mångkulturella" förtecken härjar i ett antal olika förorter till flera städer i landet. Polisen får/kan/vågar inte ingripa och maktfaktorerna politiker och media skyller "krigszonerna" (ob.cit.) på samhället istället för att agera.

 

Nej, jag tänker inte kommentera saken vidare.

 

Ämnet gör mig bara illamående.

 

Istället kommer en liten rapportering härifrån höstens Chile, där vardagens arbete i Calama och helgens avkoppling i Arica turas om att uppfylla min tillvaro. Calama ligger där det ligger ute i sin Atacamaöken och ruvar på världens största kopparindustri. Morgnarna och kvällarna är isande kalla och på dagen är det stekande sol. Som det ska vara i öknen med andra ord. Arica är som vanligt behagligt vårlikt med sin sol och sina milda havsvindar, sin grönsaksmarknad och sina milslånga stränder. En del av de som jag känner frågar om det inte är jobbigt att pendla fram och tillbaka, tio timmars enkel bussresa, varje helg? Och svaret är: jo, det är det. Det är jobbigare än vad jag trodde att det skulle bli. Det är bökigt att leva kappsäck, träligt att åka 160 mil buss i veckan, dyrt att köpa biljetter och trots min relativa ungdom (visst, jag har fått några gråa hår, sämre närminne och ont i knäna men 31 är inte särskilt gammalt ännu) blir man nästan kroniskt trött av att aldrig riktigt kunna slappna av under helgen. En annan faktor som spelar in är också att min fru väntar vårt första barn och är i vecka 31 och det är måttligt kul att behöva lämna henne ensam under veckorna. Ärligt talat får jag se hur länge jag blir i Calama.

 

Min hustru har nu gått på sin mammaledighet. Det växer ganska bra därinne och när jag pratar svenska till magen sprattlar det på hejvillt. Vi funderar fortfarande på namn till vår dotter och vi lyckas ännu inte komma fram till något. Dottern kommer att få två förnamn och två efternamn enligt chilensk tradition och det enda som är spikat är efternamnen som kommer att bli mitt efternamn + min hustrus första efternamn.

 

Förra året gick vårt San Marcos de Arica upp i första divisionen, Primera A. Tyvärr blev de himmelsblåas sejour i den inhemska fotbollens finrum mycket kort, endast en säsong. Idag spelades sista matchen i chilenska ligan och Arica var sedan länge avhängda, men hade chansen att kliva av förstaklassvagnen med hedern i behåll mot Universidad Católica. Och det började bra, 1-0 i slutet av första halvlek. Andra halvlek blev inte lika lyckosam och matchen slutade 1-2 till Católica efter två hjärnsläpp: ett självmål och hands i straffområdet i 92:a minuten. Straffen sattes iskallt och uttåget kröntes av en ny förlust. Det enda glädjande var supportrarna, roligt att se att vår Estadio Carlos Dittborn var fullsatt.

 

Vinnare av hela ligan blev det relativt lilla laget Unión Española från Santiago.

 

Klockan är nu sex på eftermiddagen och det är redan skumt i vrårna. Jag ska nu stryka klart mina arbetsskjortor och packa färdigt min väska och sedan dricka kvällsté med min fru innan det är dags att bussa sig ner till Calama igen.

Måndagsbetraktelse 2

Måndagsbetraktelse

Nämenvaf...

...

Det REGNAR i Calama!

Och blåser gör det.

Och kallt är det.

Som om Kung Bore själv hälsar på.

Chuquicamata har stängt idag, på grund av det oväntade ovädret.

Ett nytt kapitel av en tradig historia

Nu ska vi prata internationell politik och multilaterala relationer, eller snarare avsaknaden av multilaterala relationer, här. 

Vad har Sverige som inte Chile har? Jo, goda grannar. Som vi alla vet har Perú, i egenskap av självutnämnd "stabilitetsgarant", tidigare anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag då vår nordliga granne anser att den maritima gränsdragningen mellan Perú och Chile är ouppklarad trots de multilaterala och internationellt ratifierade avtal och fördrag från 1884, 1904, 1929, 1930, 1954, 1960 och 1975 som behandlar fred, samarbete, fiskerätter samt GRÄNSER. Lima har valt att förbise dessa, samt en hel del andra överenskommelser behandlande samma ämne, då den maritima gränsen mellan Perú och Chile måste "göras om" i favör Perú. Nu har lillebror Bolivia hoppat på tåget.

 

Bolivia har, lite förståeligt, känt en djup antagoni gentemot Chile efter Stillahavskriget 1879-1884, framprovocerat, startat av och förlorat av Bolivia och Perú. Ett av resultaten av nämnda militära konflikt är att Bolivia avträdde sin kust till Chile. Det som idag är Chiles 2:a Region, där staden Calama där jag nu bor ligger, var innan 1904 då det slutgiltiga fredsfördraget undertecknades, Bolivias  "Departamento El Litoral", med huvudort Antofagasta. Då fredsavtalet mellan Bolivia och Chile fick Bolivia avträda El Litoral i utbyte mot en stor ekonomisk kompensation, och Bolivia blev utan kust. Därav bitterheten gentemot Chile. 

Att Bolivia avträdde sin kust är ett faktum som landet inte har glömt trots den relativt långa tidslapsus som förflutit sedan dess, och som man aldrig har varit sena att påpeka till Chile och till omvärlden, framför allt såfort det i Bolivia har förekommit någon typ av instabilitet, politisk, social eller ekonomisk sådan. Skillnaden mot tidigare uttalanden och tidigare ageranden är dock den att det i Bolivia för tillfället inte förekommer något av nämnda faktorer, och det faktum att Bolivia nu gjort allvar av sina hot, och faktiskt dragit Chile inför rätta för att återfå sin kust.

Det primära avtalet mellan Bolivia och Chile hörrör från 1904 och lyder under namnet "Tratado de Paz y Amistad", "Avtalet för Fred och Vänskap". Detta avtal har sedan efterföljts av ett antal olika liknande överenskommelser som styrker den accepterade gränsdragningen, anvar och åtaganden samt vänskap och samarbete länderna emellan. Bolivias ansvar och åtaganden har, ärligt talat, varit ringa under det dryga sekel som följt avtalet från 1904 och då man blev lämnad kustlöst, dessa epitet har snanare tillförts Chile. Chile betalade bland annat en stor ekonomisk kompensation till Bolivia efter 1904, man har garanterat kostnads- och tullfri användan av chilenska och hamnar för boliviansk handel samt lika kostnads- och tullfri transport av varor från chilenska hamnar till Bolivia via chilenska vägar och man byggde också järnvägar från Antofagasta och Arica till Bolivias huvudstad La Paz. Som en parantes, vet Ni vilken som är Bolivias främsta hamn? Arica. Ganska generöst av Chile, men Chile åtar sig de ansvar och åtaganden som förelåg avtalet från 1904 och som senare bekräftats i de flertal efterföljande. 

Nåväl, till saken. Bolivia har häromveckan också anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag, då man anser att Chile är skyldiga att återlämna delar av, eller rentav hela, området som gick förlorat i kriget för snart 140 år sedan. Anledningen är den att Chile inte skulle uppfylla de åtaganden som föreskrivits i alla avtal, vilket är lögn. Ganska få länder skulle kostnadsfritt upplåta sina vägar och hamnar åt ett grannlands kommers, som Chile gör, men Chile väljer att göra det då man uppfyller paragraferna stagdade i överenskommelserna. 

Bolivia anklagar Chile för att "inte visa tillräcklig vilja för att lösa problemet" i sin anmälan. Till att börja med så finns det inget problem. Om Bolivia ser ett problem så är det unilateralt skapat. Om detta "problem" nu skulle vara det faktum att Chile inte vill återlämna integrerade och konsoliderade delar av sitt territorium till Bolivia så visst, då är det ett problem. Men läs här: Minns år 1975, då Chiles president Augusto Pinochet och Bolivias dito Hugo Banzer möttes, det senate officiella mötet länderna emellan. Under det mötet erbjöd Augusto Pinochet, på eget initativ, att avstå en bit av chilenskt territorium MED KUST, en korridor från Bolivia till havet, norr om Arica i utbyte mot ett lika stort bolivianskt territorium. Området blev känt som "La Franja de Arica", "Aricaremsan". Bolivia sade nej till erbjudandet, då man inte ansåg förslaget som seriöst, och strax efter kallade man hem sin ambassadör från Santiago och skickade hem Chiles dito från La Paz. Därmed avslutades de diplomatiska relationerna länderna emellan på bolivianskt initiativ, och de har inte återupptagits sedan dess.

Samtliga chilenska presidenter sedan demokratins återinförande 1990 (Patricio Aylwin, kristdemokrat; Eduardo Frei, kristdemokrat; Ricardo Lagos, socialist; Michelle Bachelet, socialist och Sebastian Piñera, center-höger) har vid ett flertal tillfällen erbjudit Bolivia att återuppta de diplomatiska relationerna för att förbättra samarbetet nationerna emellan som två civiliserade stater, men Bolivia säger konsekvent nej. Istället väljer man nu konfliktens väg i och med att man anmäler sitt grannland.

Samtidigt som Bolivia nu har gjort slag i saken och dragit Chile inför rätta med en mängd irredentistiska krav så har även Bolivias regering internpolitiskt gått ut och påbudat att man i landets skolor och universitet inte längre ska kalla den territoriella förlusten av El Litoral som ett "krig" utan som resultatet av en chilensk "invasion". Det chilenska folkets uppfattning om Bolivia är väl, ska erkännas, inte den bästa men vår regering ägnar sig åtminstone inte åt historierevidering via officiella påbud. 

Detta kommer ju bara ytterligare att öka antagonismen länderna emellan. 

Som en parantes, lite mer åt det lokala stadiet, kan också den omtalade järnvägen mellan Arica och La Paz nämnas. En smalspårig järnväg som anlades av Chile mellan 1904-1913 och som invigdes det senare årtalet och som slingrar sig från Aricas centrum genom Llutatalen på sin väg upp mot den andinska högplatån. Till en början användes järnvägen, vars ståtliga aricanska stationshus ligger bara ett stenkast från Aricas hamn, för att transportera varor från hamnen till La Paz, men på senare tid har den mer och mer blivit en turistattraktion även om dess ursprungliga funktion aldrig har lämnats därhän. Järnvägen, som korsar gränsen mellan länderna på nära 4500 meters höjd över havet, förstördes av andinska skyfall år 2005 och strax därefter gick det privata företag som ansvarade för drift och underhåll i konkurs. Sedan året efter, 2006, förvaltas järnvägen av Chiles statliga järnvägsbolag Empresa de los Ferrocarriles del Estado och ett renoveringsarbete tog sin början som alldeles nyligen avslutades och järnvägen kunde återinvigas häromdagen med en tur av självaste presidenten Sebastián Piñera. Presidenten erbjöd Bolivias dito att närvara men denne avböjde.

Bolivia nämner i sin anmälan mot Chile det mycket riktiga faktum att järnvägen icke var operativ under ett par år som ett bevis för att Chile skulle vara en "dålig granne", och under det senaste toppmötet mellan Latinamerika och Europeiska Unionen tog president Evo Morales högljutt upp nämnda faktum. Man anklagade Chile för att medvetet ha stängt järnvägen för att "ytterligare stänga in Bolivia" och man har ett flertal gånger deklarerat att Chile utgör ett "hot för Bolivia, Perú och för hela regionen".

Dagen efter återinvigningen, där Chiles president Piñera bjöd in Bolivias Morales att närvaro men där denne tackade nej, kommenterade Bolivia händelsen med att den visar på "chilensk desperation" och "Chile MÅSTE anmälas" (konstitutionsjurist Víctor Hugo Chávez) och "Chiles agerande är ett hån mot Bolivia" (Deputeradekammarens talman Betty Tejada).

Vilka är det som är dåliga grannar, Bolivia? Vilka är det som inte "visar tillräcklig vilja"? Vilka är det som INTE arbetar för samarbete och utveckling grannländer emellan i vår region?

Sjuker...

Här ligger jag förkyld.

Anledningen är bussresan hit inatt från Arica. 

Det var verkligen isande kallt på bussen inatt. 

Och ändå hade jag betalat bränsletillägg.

Ivan Turina

Ibland spelar fotboll verkligen ingen roll. Ibland får det vackra spelet träda tillbaka och vara det just det är; ett spel, en lek. Efter en sådan här nyhet är det endast människan bakom spelaren som betyder något.

Ivan Turina. Målvakt i AIK och lagets bäste spelare. Men framför allt: efterlämnar sin gravida hustru och sina två små flickor efter en tragisk, ofattbar och oförklarlig bortgång under natten. Ivan blev bara 32 år.

Varför?

Första Maj

Japp, Första Maj även här i Chile och jag har haft en ledig dag, men med tanke på hur dagen har varit hade jag alla gånger föredragit arbete. Att Calama är en tråkig stad visste jag redan, men Calama har idag varit en dödare plats än den övergivna spökstaden Chuquicamata här i närheten. Inte ens supermercados eller ens shoppingcentret har haft öppet idag och jag var tvungen att leta riktigt länge innan jag hittade ett öppet lunchställe.

Jag har inte deltagit i något demonstrationståg, trots att jag faktiskt stöder en del av mina gruvarbetarkamraters krav: de att "åternationalisera" kopparindustrin, den som under 90-talet lades ut på entreprenad av faktiskt socialdemokratiska och socialistiska regeringar. Kopparn tillhör Chile och Chiles folk, inte utländska storföretag. Punkt.

Jag skrev häromveckan att ett av folknöjena här i Calama är drinkande och idag känns det som att Calamaborna verkligen har tagit tillfället att idka sitt nöje. Hela dagen har festandet hörts här och var, jag var ute för en stund sedan och tog en kort skymningspromenad och då var det faktiskt lite mer liv och rörelse på stan. Överförfriskade människor som köpte mer att dricka i de fåtaligt öppna spritbutikerna och skränande cumbia och reggaeton dånade ut från allehanda hus.

En sådan här dag märks det verkligen vilket deprimerande ställe Calama är.

Escrito con mi iPad