Söndag, och det är VARMT!

Jag blir galen... Det bidde till slut ingen resa till Perú och Arequipa för mig och Gabriela. Anledningen? Helt enkelt på grund av det som jag skrev igår. Jag har nog aldrig sett så mycket folk som skulle åka till samma ställe på en och samma gång, inte ens midsommarafton för ett par år sedan och jag var tvungen att stå upp på tåget från Stockholm till Hudiksvall. Jag behövde inte hålla i mig då jag stod så tätt packad mot mina medresenärer att dessa fungerade som utmärkt stöd. Att det skulle dröja sina timmar att ta sig över gränskontrollerna vid Chacalluta och Santa Rosa var vi ju medvetna om, men när vi kom till Aricas centralstation för att ta en buss eller en Taxi Colectivo var det så mycket folk att det gick en säkert hundra meter lång kö utanför från entrén bara för att kunna ta sig in i terminalen. Väl inne i terminalen var det månghövdade köer för att köpa biljett och en lika månghövdad kö för att vänta på bussen. De olika bussbolagen arbetar i en sorts kollektiv, man köper biljett i en gemensam kassa och sedan hoppar man helt enkelt på nästa buss som anländer stationen. Folk i kön utanför där vi tappert stod i en halvtimme utan att röra oss många meter framåt sade att det var så mycket resenärer så det helt enkelt inte fanns tillräckligt med fortskaffningsmedel för att täcka upp efterfrågan. Mycket riktigt gapade bussparkeringarna öde och tomma när jag lyckades kika igenom ett staket. Med detta trista faktum i åtanke, och med risken för att bli strandade i Tacna utan tak över huvudet då samtliga inrättningar var fullbokade sedan länge samt att vi heller inte visste hur tillgängligheten på bussar från Tacna till Arequipa låg till, fick vi helt enkelt besviket och buttert styra kosan hemåt igen. Ytterligare ett antiklimax... jag såg oerhört fram emot att återse Arequipa igen men ok, valet av helg var väl kanske inte det mest lämpliga. Jag tröstade mig med att svälja en liten flaska Arequipeña-öl på balkongen i eftermiddagssolen och på kvällen gick Gabriela och jag ut på tu man hand och åt en god middag.

I dagens Estrella Arica kan man läsa att bilköerna från chilenska sidan av gränskontrollen nådde nära milen, från Chacalluta och ända till rondellen vid Río Lluta. Så visst, med facit i hand, vad fabian skulle vi i Perú att göra just den helgen då hysterin verkade nå högre höjder än om Ullared skulle ha haft en 50-%-på-allt-REA? Idag har dessutom sommaren kommit på allvar. 30 graders stekande solsken bjuder de nordchilenska skyarna på och här sitter jag vid matsalsbordet inomhus då solen fortfarande tar ganska hårt på min ännu inte så vana skandinaviska hud. Från lägenheterna runt omkring hörs tjo och tjim från en söndagsmatch i fotboll, Chiles El Clásico mellan Colo Colo och Universidad de Chile. Jag tycker personligen att chilensk fotboll är ganska intetsägande så jag nöjer mig med att lyssna på grannarna. Frugan sover siesta och ute på balkongen ligger vår höggravida katt Mishi i sin korg i skuggan och jäser. Det börjar bli dags för de små att komma nu, för två veckor sedan sade ju veterinären att det skulle dröja max en vecka till nedkomst.

Övriga södagsaktiviteter då? Tja till att börja med ohelgade vi vilodagen med att storstäda hus och hem på förmiddagen och vid tretiden var det dags för en söndagslunch med Gabrielas familj. Det blev ”Carne al jugo”, kokat kött och grönsaker, serverat med ris. En egentligen alldeles för tung mat för en såhärpass varm dag och mycket riktigt inträffade en rejäl paltkoma efterpå. Ikväll blir det utgång med vänner och imorgon ska vi tydligen delta i spektaklet som kallas Halloween, vilket jag endast måttligt ser fram emot. Men nåja, om det gör mina sobrinas glada så ställer jag upp.

Mini vacaciones

Hej på er vänner!

I underbart varma och soliga Arica är det, precis som i övriga världen allhelgonahelg vilket innebär måndag och tisdag ledigt förrutom lördagen och söndagen. Tydligen vill folk uppmärksamma någon amerikanisk kommersiell dumhet vid namn Halloween också men det tramset klarar jag och väldigt många andra som jag känner oss utmärkt utan.

Vad nytt? Jodå planerar för min Sverigefärd i slutet på november och lite närmare inpå nu för en resa till Perú över helgen. Vi ska inte stanna i Ullared, förlåt TACNA denna gång utan vi planerar att göra ett efterlängtat återbesök till Arequipa längre inåt landet, en av de vackraste städer som jag har besökt. Vi var där för Herrejesus nästan tre år sedan då vi reste till Cusco och Machu Picchu och då vi dessvärre endast kunde stanna till två dagar i Arequipa så det är dags för en återfärd nu. Arequipa är en av Sydamerikas äldsta städer och det är en fantastiskt intressant stad att bara promenera runt i, se alla gamla historiska byggnader och besöka alla museer. Låter jag gammalmodig?

Hur som haver, fyra dagars ledigt (lördag-tisdag) och hela jädra norra Chile åker till Tacna och bränner pengar. Inte undra på att Tacna är Perús mest välmående region... På Aricas lokala TV-kanal har man precis gått ut och förvarnat om att gränskontrollerna är så överfulla med resenärer att myndigheterna nu råder folk att avvakta med sin tripp till landet i norr till senare under eftermiddagen eller till och med till imorgon. Vi har pratat lite fram och tillbaka de senaste dagarna om vad vi kunde tänkas hitta på denna långhelg, bland annat var vi lite inne på att åka upp ett par dagar till La Paz i Bolivia, tillsammans med några av våra vänner för att besöka ett spa lite utanför staden. Det blev tyvärr inställt, jag hade gärna åkt till Bolivia och satt en ny nål på kartan över platser och länder som jag har besökt. Men på grund av bristande intresse från de övriga får Chuquiago Marka vänta.

Så blir det så till slut Arequipa, åtta timmars bussresa norrut, för ett trevligt återbesök. Vi ska äta lunch först här hemma i Arica innan vi tar bussen till Tacnas Estación Central. Hoppas det är lite mer piano med invasionen av chilenare på eftermiddagen vid gränskontrollen

Igår fredag när vi planerade fram och tillbaka om vad vi skulle göra denna långhelg kollade vi bland annat upp lite hotell och hostals i Tacna och alla var tydligen fullbokade sedan veckor tillbaka. Jag gillar att åka till Tacna någon gång då och då och shoppa lite och äta god mat men jag kan ändå inte låta bli att tänka: hur hade vår region, Arica, sett ut om allt kapital som spenderas i Tacna helg efter helg istället hade spenderats här på den inhemska marknaden och inte hade förts ut ur landet?

Fnys

Antiklimax var ordet. Jag är ännu inte mästare av Parrilla utan jag ligger fortfarande kvar och skvalpar i gesällens grunda vatten... Är precis hemkomna från ett festligt grillkalas på frugans kontor med alla hennes arbetskamrater. Gott, glatt och trevligt var det men tror Ni jag fick grilla? Fick jag visa vad jag hade lärt mig under min vistelse här? Nejdå, icke. Istället var det nån lokal byfåne som sedan tidigare redan hade utsetts till kvällens Parrillero som tillagade allting, från eld till servering av kött...

Dubbelfnys

Han gjorde det precis enligt mästarkonstens alla regler och resultatet blev väldigt lyckat men där stod jag bredvid med ett glas vin i näven, tittade på och kände mig dum. Såklart pratade jag och deltog och hade trevligt under tiden som chorizo och kött fräste på gallret men jag trodde ju att det var min uppgift att se till så folk gick hem mätta och belåtna....

Trippelfnys

Eldprovet för en framtida grillmästare

Ikväll kommer min erfarenhet och mina kunskaper om att grilla chilensk asado att sättas på sitt slutgiltiga prov. Jag har ju flera gånger tidigare grillat, men då bara till oss två, till familjen och till våra vänner och naturligtvis gör man sitt bästa för att lyckas även de tillfällena. Att misslyckas med en asado härnere är liksom inte riktigt piano, grillen är helig, att grilla är mer än att bara laga mat och det är ett status- och manlighetstecken att stå vid La Parrilla och kunna bjuda nära och kära på en fin grillbit. Men familj och vänner vet att jag inte riktigt ännu nått mästarens nivå, jag arbetar fortfarande som gesäll, och därför kan ett eventuellt misslyckande eventuellt accepteras. Tilläggas bör dock att jag aldrig har misslyckats – än. Alla asados som jag har skapat hittills har varit snudd på perfekta men mitt år i Chile och de kanske 6 eller 7 asados som jag har stått för räcker endast för att ha kunnat avancera från lärling till gesäll, men inte riktigt för att jag ska kunna kallas mästare.

Men ikväll kommer just mästarprovet. Ikväll ska jag grilla för Gabrielas jobbarkamrater, enligt en intern tradition på arbetsplatsen som hävdar att samtliga nyanställda måste göra en asado till resten. Då det är mycket ovanligt att kvinnor, speciellt gifta kvinnor, står vid grillen får därför maken, det vill säga jag, äran att agera El Parrillero. Ingen kvotering här inte. Jag vet exakt inte hur många vi blir men någonstans mellan 10 och 15 okända människor, varav en hel del grabbar och äldre män och därmed redan grillmästare, har jag hört ryktas om. Dessa känner inte mig, och de kommer definitivt inte att reagera med en axelryckning om det nu eventuellt skulle gå åt skogen ikväll. Blir man bjuden på asado förväntas det helt enkelt att El Parrillero ska servera mört, saftigt och rykande kött och jag kan inte skylla på min gesällstatus om det skiter sig. Å andra sidan kommer jag imponera stort på dem om/när jag kan visa resultatet och de inser att en gringo har lyckats fixa chilensk asado. Jag kommer att ha stora förväntningar på mig ikväll, och därför behöver det inte bara gå bra sådär i största allmänhet, jag behöver överträffa mig själv vid gallret denna gång. Går det bra kan jag nog efteråt tituleras grillmästare.

”Jaha vadådå, det är ju bara att lägga i bricketterna, hälla på en flaska tändvätska och sedan lägga på flintasteken, eller??”

Men nej, det är inte så enkelt. En riktig grill tänds för det första inte med hälsovådlig tändvätska, kolen (inte bricketterna) ska tändas naturligt med papper och en vedbit och sedan ska man stå och tillföra syre tills glöden tar sig. Det tar en väldig tid men det är inte det svåraste momentet, det är själva matlagningen. Sydamerikaner har höga krav på sitt kött och det är många steg som ska klaffa om maten ska bli så bra som man önskar. Bland annat att köttet ska vara rumstempererat när man styckar det, att stycka rätt bitar och inte stycka för lång tid innan, inte salta för lång tid innan, räkna ut rätt temperatur för just denna typ av kött etc. En svensk grill tänder man på, låter bensinen brinna upp och sedan väntar man 15-20 minuter innan glöden är bra; härnere kan det ta upp till två timmar från det att man tänder på till det att tiden är inne för att lägga på maten. Att grilla i Sverige är matlagning. Att grilla i Sydamerika är en ritual, en konst som kräver sin mästare.

Igår kväll köpte jag ett par fina köttstycken och ett par kilo chorizo och sedan förberedde vi en bytta med potatissallad och jag gjorde min Pebre special, den kryddstarka tomat- och löksalsan som är ett obligatorium på varje asado och som jag lyckas få till riktigt lyckad.

Wish me luck!

TAYTA: John Entwistle bass solo

Söndag i vårkvällens Arica

Det är skralt med inlägg nu, jag vet. Men det är svårt att komma med kreativitet när verktyget för textskapandet är trasigt. Naturligtvis har jag min penna och min anteckningsbok där jag skriver men det är inte det lättaste att publicera något på bloggen om man inte ens kan gå in på internet. Datorn min verkar helt enkelt inte gå att fixa. Frugans dator åkte också på ett virus men av snällare karaktär så det är på den jag skriver och via allehanda tröttsamma knappkombinationer kan jag skriva å, ä och ö. En kamrat som är datateknikter uttryckte det hela ganska bra efter att ha tagit sig en titt på min sjukling: "Gabrielas dator hade en förkylning, din har svininfluensan!"

Annars är allt bara bra här i vårvarma Chile. I Arica ligger dagstemperaturen på trevliga 25-26 grader och solen steker ner från klarblå skyar. Santiago fortsätter att slås sönder i diverse manifestationer som hela tiden tycks urarta, Häromdagen till exempel tog sig anarkister och andra terrorister in i deputeradekammaren i Valparaíso mitt under en debatt där inrikesministern och utbildningsministern deltog och fullt slagsmål utbröt i korridorerna mellan Parlamentets vakter och Carabineros mot anarkisterna där till och med parlamentsledamöter deltog... Dagen efter försökte folk även att ta över senaten men där stoppades manifestanterna redan i entrén av Carabineros som utför hjältejobb nere i huvudstaden och Valparaíso. Jag lägger själv inte någon värdering i detta, men när till och med "vanligt folk" som vanligtvis har hjärtat till vänster börjar drömma sig tillbaka till Pinochets dagar kan man lätt börja tro att saker och ting börjar gå till överdrift med de här så kallade "studentdemonstrationerna".

Vi väntar också på familjetillökning då vår katt Mishi (Jag valde det namnet, eller ordet. Det betyder just "katt" på de lokala andinska språken Quechua och Aymara) är höggravid och väntas enligt veterinären föda 4 små saker vilken dag som helst.

Idag är det också exakt en månad kvar till mitt flyg till Sverige via Madrid lyfter från Santiago. Jag landar den 24 november, be there!

Söndagsrapport, en kort en

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
Riktiga män äter Empanadas de Carne till frukost!

Vi invigde strandsäsongen idag och det gick ju bra... jag fick solsting light och befann mig sängliggande, med en liten febertopp och yrsel resten av eftermiddagen. Och detta trots solskyddsfaktor 50 och kläder. Eller som Berra i Sällskapsresan sa:

"Fy fan vad solen tar härnere!"

Mer fotboll, EM- och VM-kval

Det blev ju till slut en riktigt trevlig fotbollskväll igår! Först Sveriges bragd mot världens enligt FIFA: s ranking bästa landslag och senare Chiles vinst mot Perú med 4-2 på Colo Colo: s hemmaarena. La Rojas vinst är inte mycket att orda om, Chile var helt enkelt det bättre laget men det blev onödigt spännande när Perú forcerade in en 2-3 - reducering och Chile verkade ha slutat spela då det var en halvtimme kvar av matchen men på det stora hela behövde vi aldrig oroa oss. Såg tidigare i går eftermiddag också hur stackars Bolivia kämpade och slet hemma i La Paz mot Colombia för att ta en poäng men i 92: a minuten tvingades släppa in ett avörande 1-2 - mål som innebar boliviansk förlust.

Hur som helst är Sverige och Blågult direktkvalade till EM vilket är riktigt trevligt. Om jag ska vara ärlig trodde jag inte att Sverige skulle klara av det efter förlusten mot Ungern och (som jag trodde) en avslutande förlust mot Holland i samband med ungersk vinst mot Finland. Men en blågul krigarinsats gör att vi nu ser fram emot en trevlig EM-turnering 2012 i Polen och Ukraina och hoppas att den blir roligare än turneringen för fyra år sedan. Den var ju bara för jädra tråkig.

Fotboll, VM- och EM-kval

Ikväll är det Stilla Havs-derby i kravallhärjade Santiago. Chile och La Roja tar emot Perús landslag, samma peruanska lag som lyckades med bedriften att knipa tredjeplatsen i Copa América tidigare i år. Här i Sydamerika spelas nu också en kvalturnering, precis som i Europa, men matcherna som spelas härnere är inför VM i Brasilien 2014. Lite väl tidigt enligt mitt tycke, mycket kan hända med ett landslag på hela tre år. Det lag som spelar bra nu kanske inte alls håller samma nivå om tre år och tvärtom. Men nu är det i varje fall igång sedan i fredags då första omgången spelades och Chile åkte på rejält med däng mot de blåvita från andra sidan Anderna. Argentina lärde La Roja en riktig läxa då de lekte hem 4-1 inför endast 26 000 åskådare på Estadio Monumental i Buenos Aires som har kapacitet för över 70 000 personer. Chile spelade inte dåligt utan faktiskt riktigt bra men Argentina var helt enkelt oändligt mycket bättre och spelade kanonfotboll.

Sitter förövrigt just nu och lyssnar på Radiosportens livesändning från Råsunda och Sverige mot Holland. Holland har precis kvitterat till 1-1. Bra med tryck från läktarna hörs det som, trevligt!

Perú har imponerat på sistone och kvällens match är verkligen ingen lätt uppgift för Chile. De rödvita från det forna Inkariket vann sin första match i fredags mot suveränerna från Paraguay vilket var omgångens skräll och efter bronspengen från turneringen i vintras/somras är de fulla av självförtroende inför kvällens drabbning i Santiago. Lika självsäkra som peruanerna är, lika osäkra verkar chilenarna vara. Det bådar inte gott.

D-Day: Día de la Raza, Datorvirus och Disco

God eftermiddag och trevlig Día de la Raza mina trogna läsare!

Till att börja med en ursäkt för det skrala uppdaterandet på sistone. Min kära dator har dessvärre råkat ut för ett virus, ett till synes ganska aggressivt sådant, eller så har rentav hela hårddisken helt enkelt kraschat. Den går iallafall inte att använda längre och till råga på allt hittar inte något av mina antivirusprogram något fel på den. Jag får försöka fixa till min lojale skrivarkamrat snarast. Skriver nu på frugans dator med chilenskt tangentbord och vänjer mig vid att manuellt lägga till de svenska bokstäverna å, ä och ö genom diverse knappkombinationer.

Vi har haft en trevlig långhelg annars med familjemiddagar och en underbar nordchilensk vårvärme med brännande sol och dryga 25 grader. Havet uppnår dock inte badvänlig temperatur än men det är lockande att hoppa i de azurblå bränningarna när man går längs Costaneran med solskyddsfaktor 50 kletat i ansikte och nacke!

Som sagt har det varit långhelg med ledigt och stängt idag måndag då man firar traditionen Día de la Raza med högtidlighållande av en av historiens störste sneseglare och landkrabbor Christoffer Columbus och hans så kallade "upptäckt" av Karibien år 1492. Att portugisiska fiskare med största sannolikhet nådde Brasilien redan i början av 1400-talet (flera samtida portugisiska sjökort visar ett landområde som uppvisar slående likheter med Brasiliens nordöstra hörn), att kinesiska upptäcktsresande förmodligen landsteg i Californien och västra Canada under 1200-talet och att norsk-isländsk-gönländska vikingar grundade en vikingakoloni i norra Canada på 1000-talet glöms ibland liksom lite bort... Men framför allt "upptäcktes" ju Amerika för minst 25 000 år sedan av de sibiriska jägare och samlare som senare skulle komma att utgöra kontinentens urbefolkning. Samma folk som generaliserande kallades "indianos" av Columbus då han fram till sin död envetet höll fast vid att han hade hittat sjövägen till Indien. Sneseglare var ordet... Även kapten Gustjin på U-137 ligger ju bra till i den konkurrensen men vi ska inte klaga, endast se till historiska fakta.

I lördags åt vi förövrigt en speciell middag med Gabrielas familj: den heter rätt och slätt Disco, ordet kan väl närmast översättas med svenskans Fat. Här följer tillagningsproceduren: Leta upp ett stort djupt och eldfast fat (liknande en stor wok) som Ni inte är alltför rädda om, tänd grillen och balansera fatet direkt ovanpå, inte på gallret, och häll i duktigt med matolja. När fatet och oljan är varma slänger Ni i massor av köttbitar, chorizo, lök, morötter samt färska musslor. Salta efter behag och stek allting i oljan över elden/glöden under omrörning i någon minut, häll sedan på två flaskor vitt vin och låt sjuda tills musslorna har öppnat sig. Servera sedan omgående, se till att Era gäster sitter startklara vid bordet då maten kallnar förvånansvärt fort. Disco är fantastiskt gott och lite unikt, det är ju inte varje dag som man kokar nötkött och körv i vitt vin men det rekommenderas starkt. Ska se om jag inte kommer försöka laga till en Disco hemma för familjen när jag reser hem i november...

I söndags

Det känns fortfarande rejält i ben och fötter att man var ute och traskade 35 km i svår och kuperad terräng i söndags. Men en otroligt lyckad promenad var det, vår pilgrimsvandring till Virgen de las Peñas. Vi var sex personer i vår grupp, vi startade tidigt på söndag klockan 5 på morgonkvisten med att ta en buss en bit uppför Azapadalen dit pilgrimsstigen startar och strax efter klockan sju, då solen arbetade sig upp och de första varma strålarna badade de högsta bergstopparna men fortfarande lämnade dalarna mörka och kyliga, satte vi igång att traska. Över bergskammar och djupa dalar, över torkade flodbäddar och blåsande ökensand gick vi. Vår vandring korsade Azapafloden flera gånger och där fick man improvisera sig över ett par rangliga och murknande träplankor som tydligen skulle föreställa bro. Jag har på ålderns kant upptäckt att mitt balanssinne inte är vad det en gång var, lite trist för en före detta ishockeyspelare, och till slut tröttnade jag på att likt en berusad Bambi försöka trippa över de hala plankorna och då klev jag, tillsammans med en hel del andra som tydligen också kommit på samma tanke, helt sonika ner i floden, med skor och allt, och vadade över det knädjupa strömmande och bitande kalla vattnet. Gick hur bra som helst. Vår vandring fortsatte upp för kullar och åsar och genom tät växtlighet och helt plötsligt kunde vi befinna oss bland ruinerna av små byar av soltorkat tegel, övergivna sedan lång tid tillbaka. Vilka levde där? Vad gjorde de? Vad sades, vad tänktes?

Vandringen tog sina dryga fyra timmar och till slut kom vi fram till den lilla byn som var målet för vår vandring och en välbehövlig paus med en kort lunch kunde ta sin början. Byn var översvämmad med pilgrimer och vandrare och man fick trängas för att komma fram till det centrala torget där det förbereddes för traditionell andinsk dans. Efter intag av näring gick vi iväg till den lilla kyrkan som var mer eller mindre inmurad i ett berg och där spelades det och dansades för fullt. Vi ställde oss i kö för att få komma in i kapellet och få tillbe Virgen de las Peñas. Jag är inte katolik men jag följer traditionen dit jag kommer och jag föll sålunda ner på knä tillsammans med mina vandringskompanjoner då det var vår tur att be om Jungfruns välsignelse. Ganska imponerande att delta i hela riten var det.

Nåväl, vi hade våra 17 km tillbaka att vandra också så vi kunde inte spilla någon tid. Återvandringen inleddes under brinnande eftermiddagssol. Anledningen till att vi inte väntade ett par timmar var helt enkelt att det blir mörkt fort uppe i Anderna. Och det blir MÖRKT i Anderna. Ingen hade lust att försöka vandra 17 km i kompakt beckmörker så återigen styrde vi apostlahästarna mot ett nytt mål, denna gång busstationen i utkanten av den bördiga Azapadalen där vi hade startat vår vandring. Och nu blev det nästan lite som en plåga att vandra. Solen var så bultande het, ömheten i fötter så påtaglig och mjölksyran i ben och vader så stark att man nästan slutade tänka. Man bara gick, med Andernas majestätiska berg som omgav oss, vi klev över sten och kulle, genom buskar och över forsande flod, med målet framför oss: busstationen och vilan. Vi gick och gick, svettades floder under värmen men tack vare den torra luften absorberades all vätska snabbt. Våra totalt 16 liter vatten och sportdryck var slut sedan länge och vid varje flodpassage sköljde vi huvud och ansikte med iskallt vatten för att få lite svalka. Vi kom fram till bussarna vid sextiden på eftermiddagen, då solen började färga bergen smått oranga, och med värkande muskler hoppade vi på vår buss som tog oss, dammiga och slutkörda men glada och vid mycket gott mod, tillbaka till Arica.

Lördag afton

God lördagkväll

Här har klockorna på kapellet i närheten precis spelat sin helgmålsringning så nu är vilodagen inledd. Det har varit en stekande het dag i nordligaste Chile, en typisk lördag med allt vad det innebär: städa hus och hem på förmiddagen, lunch med svärmor och besök på vår grönsaksmarknad. Same procedure as every Saturday.

Är en smula sömnig efter gårdagkvällens grill och samkväm och kanske en liten pilsnerhalva på balkongen med bekanta men vid gott mod likväl. Jag berättade ju häromsistens att jag var ganska led på grillat kött efter nationaldagsfirandets smått överdrivna köttintag men tack och lov har jag redan kommit på bättre tankar. Igår kväll ställde jag dock inte till med någon storsvulstig köttfrossa, istället förberedde jag lite mer användar- och hälsovänliga spett av köttbitar, chorizo och grönsaker, allt kryddat med salt och Merquén, en lokal ganska pikant krydda, och det blev riktigt bra till slut.

Imorgon blir det en annorlunda aktivitet: vi ska göra en pilgrimsvandring upp i bergen. Mitt i Andernas majestät, 72 km från Arica, ligger en liten by vid namn Livilcar där ett kapell har byggts till Jungfru Marias ära och första söndagen i oktober utspelar sig en pilgrimsvandring med slutmål kapellet i den lilla byn. Pilgrimsvandringen går under namnet Virgen de las Peñas och härrör sig från tidigt 1700-tal och har rötter i den bolivianska andinsk-katolska traditionen. Det ska bli spännande och intressant att genomföra min första pilgrimsvandring, det är ett litet smakprov på ett mål jag har, nämligen den betydligt längre vandringen över hela norra Spanien, från Baskien till Santiago de Compostela.

Det blir en tidig kväll ikväll, väckarklockan kommer försöka få oss ur bädden redan klockan fyra imorgon bitti.