Helgrapport

God afton

Bara för att göra Er avundssjuka: såhär ser Arica ut en vanlig höstdag med 25 kyliga grader.

Här har det varit fullt upp de senaste dagarna, förrutom en massa studier och tentor har det även varit tid för socialt liv. Vi kan börja med fredagen, då det först var en enkel After School med klasskamraterna. Vi var ett litet gäng som först skulle ta oss in på den omtalade Bierfest men det slutade i ingenting, se nedan, så vi hamnade på en pub i centrum och drack några öl, umgicks och hade trevligt. De yngre förmågorna (de flesta i min klass är mellan 20 o 25 år gamla) gick sedan vidare till ett disco för att dansa men Farbror Fredrik med sina snart 31 år fyllda valde att åka hem vid elvatiden och tur var väl det med tanke på vad som hände på lördagen. Då var det nämligen en vinfestival i byn Codpa, kanske 150 km sydost om Arica. Det ”folk” som skulle hämta oss på eftermiddagen mitt under den spännande strafflägningen i Champions League-finalen var en gammal kompis till Gabriela och dennes kompis med flickvän som hade fått låna en rejäl Ford Explorer att köra vårt glada sällskap upp i bergen till Codpa. Vi reste under eftermiddagen och kvällen genom öknen under den mest spektakulära stjärnhimlen som överhuvudtaget går att beskådas på denna sidan Solsystemet. Vi var till och med tvungna att på ett ställe stanna bilen, stänga av ljus och allt, bara för att låta ögonen vänja sig vid den makalösa syn som stjärnhimlen på 2000 meters höjd i Atacama erbjuder. Stjärnorna bjuder på så mycket ljus att himlen inte längre är svart utan snarare mörkgrön, med myriader av solar, stjärnor, planeter och okända himlakroppar som oavbrutet blinkar, skiner och glittrar med outtömlig styrka mot oss. Den som vill se en stjärnhimmel gör bäst i att komma till Atacama. Glada i hågen anländer vi vid kanske åtta-tiden på kvällen till den lilla byn och fick köa nästan två timmar bara för att ta oss in i byn och hitta en parkeringsplats men til slut kunde vi kliva ur bilen, samla ihop oss och våra saker och promenera mot centrum och scenen där flera liveband spelade kända andinska folkmusiksånger som ”Chuquiagu Marka”, ”El Condor Pasa”, ”Viva Cochabamba”, ”Saya Morena”, ”Date el gusto”, ”Huayno Viejo” och andra svensktoppsklassiker. Jag älskar andinsk folkmusik och det gjorde tusentals andra också, det var en helt fantastisk stämning på torget i Codpa. Byn ligger mitt i en uttorkad dalgång ute i ingenstans och är av någon anledning känd för just sin vinproduktion. Nu är det kanske inte Cabernet eller Syrah som framställs på trappstegsodlingarna utan snarare mer lokala förmågor. Vinet som produceras smakar sött, lite som torr sherry eller portvin, inte lika starkt dock. Naturligtvis kan man också få chicha som smakar liknande men som är gjort på blå majs. Vi gick runt en sväng på de små gränderna där de lokala bönderna hade satt upp sina tält för att sälja sitt vin och vi provade i små medicinglas och köpte någon enstaka flaska av de vi tyckte smakade bäst, allt medan musiken och dansen på torget fortsatte. Vi åt middag, drack lite mer vin och sjöng och dansade och träffade gamla vänner och gjorde nya bekantskaper. Det verkade som om hela Arica var på plats i Codpa just i lördags kväll.

Vi hade en helt fantastisk upplevelse i den aricanska bergsbyn. Faktum är att jag måste tänka efter när jag senast hade så roligt, så glatt och så trevligt som jag hade i Codpa i lördags. Jag kan faktiskt inte på rak arm komma på något som ens minner om den extas av lycka, glädje dans, musik och socialt liv som vi upplevde i Codpa. Det var helt underbart, så otroligt trevlig stämning, härlig musik, så glada människor, alla var vänner, alla dansade traditionella danser med kända och okända och vare sig man kunde dansa eller inte. Gott folk, kära läsare: kom till vinfestivalen i Codpa om ni har vägarna förbi, för det unnar jag Er alla. Se bara till att inte dricka för mycket av det där lokala vinet, man får en duktig träkeps av det dagen efter. Har jag hört sägas.

Festandet fortsatte långt in på småtimmarna tills vi slut vandrade tillbaka till vår van och somnade. Morgonen grydde och vi med den. Luften i Anderna är ren och frisk och solen strålar. Vi åt lite frukost på ett litet café innan vi for tillbaka till Arica dit vi anlände strax efter lunchtid. Söndagen var i övrigt som de flesta söndagar här, det vill säga lugn och stilla. Vi var här hemma, lagade en god middag och lade oss tidigt. Man sover inte så bra i bakluckan på en bil, trots att det är en Ford Explorer som är nära 10 meter lång.

På måndagen var det den 21 Maj och helgdag. Man uppmärksammar då sjöslaget vid Iquique mellan den chilenska flottan med sin smäckra träskuta Esmeralda, och Perús dito med två nyinköpta pansarfartyg. Hur slaget gick? Jodå Perús stålklädda Huascar gjorde formligen kaffeved av stackars Emeralda som sedan den 21 Maj 1879 tjänar som föda åt sjögurkorna utanför Iquiques kust. Trots detta uppmärksammas dagen som ”Flottans dag” med parader i flottans hemstad Valparaíso och högtidlighållande av det hjältemod som Esmeraldas kapten Arturo Prat visade då hans skuta var halvvägs under vatten och han bara hade en handfull av sina matroser kvar. Prat ger då order om att man ska äntra Huascar och han svingar sig över, åtföljd av de sista av sina mannar. Naturligtvis föll även dessa snart för peruanska kulor, och ingen av de chilenska soldaterna överlevde slaget vid Iquique. Perú skulle vara ohotad etta i vattnet ett tag till och Huascar och systerskeppet Independencia gjorde livet svårt för de chilenska träskutorna. Det intressanta med det å det grövsta förlorade slaget vid Iquique är dock hur det bidrog till konsolideringen av den chilenska moralen och stridslustan som tidigare hade varit ganska låg. När politiker, journalister och folk i Santiago, Valparaíso, La Serena och Concepción fick höra om Prat, som idag är en av Chiles i särklass största nationalhjältar, och hans mod blev det fart på Chile som nu gick in i Stilla Havskriget med ångande motorer och en storskalig invasion av det som idag är norra Chile inleddes. Fem år senare, år 1884, undertecknades ett vapenstillestånd och fredsavtal som gjorde Chiles territorium nästan dubbelt så stort som innan.

Vi högtidlighöll den 21 Maj med det mest typiskt chilenska fenomen som finns: vi gjorde en liten asado för några vänner här hemma, samma vänner som vi hade festat i Codpa med några dagar innan. Det var ett trevligt samkväm och jag fick återigen äran att träna på att bli grillmästare, vilket bara är roligt. Det är kul att stå och sippa på en kall öl tillsammans med vänner och höra fräsandet från gallret.

KÖRV!!

Chorizon åker på allra först så kan gästerna knapra chorpian medans köttet fräser på gallret. Observera den svenska ”grill”handsken, glöden var ordentligt varm.

Nu är livet återgått till det vanliga med studier och engelskundervisning. Jag är gräsänkling till på söndag då frugan åkt till Santiago på konferens. Det känns tomt här hemma om sanningen ska fram... Tur att katten är lite sällskap åtminstone. Igår kväll förresten drog han in en jävla fågel i huset som han skulle leka med. Det stackars djuret var halvdött men jag fick städa fjädrar och sanera med klor och sprayer till förbannelse. Man har inte långtråkigt med den kattrackan.

Vad hände så med den upphaussade Bierfest Arica som jag och en hel del andra har gått och brölat om? Tja till slut inte mycket. Allt skryt om ”nära hundra europeiska ölsorter!” och ”billiga priser!” visade sig till slut när vi svängde förbi i fredags kväll bestå av ett dyrt inträde där inte en ens en droppe vatten ingick samt 30 kr för ett litet glas av inte mindre än hela SJU olika sorters pilsner, samtliga chilenska. Med andra ord slutade Bierfest Arica i ett större antiklimax än kvartsfinalen mellan Chile och Venezuela i Copa América förra året. Jädrans bluff och båg.