Fredag igen

Fredagen den 7 juni och ÄNTLIGEN har Arica fått sin egen regionala "nationaldag"! Inte en dag för sent, Arica har tillräckligt länge varit Iquiques lillebror men nu står man mer och mer på egna ben. Den 7 juni år 1879 intogs Arica av Chiles armé och sedan dess utgör El Morro Chiles nordligaste utpost. Dagen har högtidlighållits även tidigare men det är först i år som man har gjort en regional helgdag av den 7 juni och idag firas det med traditionella dansuppvisningar, fyrverkerier och naturligtvis en stor militärparad i Aricas centrum. Det är ändå Chile som vi pratar om.

Men det är inte för att diskutera historia och regionala helgdagar som vi nu har mötts på Mimers Brunn denna gång. Nej, nu ska vi prata fotboll här.

Ikväll/eftermiddag spelas det full landskampsomgång i både Europa och Sydamerika. Sverige har redan kniven mot strupen och ikväll mot Österrike i Wien är minst ett poäng ett krav om man inte ska bli avhängda av alpborna. Kombinationen VM-kval och Österrike, det borde ge vilken fotbollsföljande svensk som helst kalla kårar, minns 1997. Tyskland leder ju gruppen överlägset men Sverige BORDE ju ha en chans att norpa en andraplats, men det är öppet mellan blågult, Österrike och Irland, som alla delar poäng men separers av målskillnad. De gröna kommer dock definitivt ha fördel ikväll i sin match mot Färöarna. VM i Brasilien upplever man bara en gång. Jag kommer idag att ta en sen lunchrast och försöka få in Radiosporten på datorn för att nervöst följa blågults kamp på Ernst Happel Stadion i musikens huvudstad. 

Även Chile har kniven mot strupen efter en minst sagt medioker vårsäsong där man efter fyra raka förluster i kvalgruppen rasade ner från en finfin gruppledning till en mindre hedrande sjätteplats. Droppen var förlusten mot Serbien i en betydelselös träningsmatch men den fick förbundskapten Claudio Borghi att avgå för att ersättas av Jorge Sampaoli som nu verkar ha lyft La Roja ett snäpp. En mycket förlösande vinst hemma mot Sydamerikanska mästarna Uruguay häromsistens gjorde att man fick lite andrum och slapp bli omsprungna av Venezuela som nu verkar spela riktigt bra. Faktum är att Chile och Venezuela delar poäng men Chile rankas högre på grund av större antal gjorda mål. Ikväll väntar en bortamatch mot Paraguay i Asunción och då Paraguay är helt under isen och ligger sist i hela gruppen (kom tillbaka, Chilavert!) så det KAN det gå precis hur som helst. På tisdag väntar en hatmatch i hemma i Santiago då de gröna från Bolivia kommer på besök. Relationen mellan länderna rent politiskt har inte varit såhär pass frostig på mycket mycket länge så rent statusmässigt är det en mycket viktig drabbning.

Ikväll åker jag hem till Arica igen för en aslappnande helg. Eller ok, "avslappnande" kanske inte är rätt ord då det är långt ifrån avslappnande att flänga fram och tillbaka som en jojo på speed mellan två städer som jag gör nu. 

Helgrapport

God afton

Bara för att göra Er avundssjuka: såhär ser Arica ut en vanlig höstdag med 25 kyliga grader.

Här har det varit fullt upp de senaste dagarna, förrutom en massa studier och tentor har det även varit tid för socialt liv. Vi kan börja med fredagen, då det först var en enkel After School med klasskamraterna. Vi var ett litet gäng som först skulle ta oss in på den omtalade Bierfest men det slutade i ingenting, se nedan, så vi hamnade på en pub i centrum och drack några öl, umgicks och hade trevligt. De yngre förmågorna (de flesta i min klass är mellan 20 o 25 år gamla) gick sedan vidare till ett disco för att dansa men Farbror Fredrik med sina snart 31 år fyllda valde att åka hem vid elvatiden och tur var väl det med tanke på vad som hände på lördagen. Då var det nämligen en vinfestival i byn Codpa, kanske 150 km sydost om Arica. Det ”folk” som skulle hämta oss på eftermiddagen mitt under den spännande strafflägningen i Champions League-finalen var en gammal kompis till Gabriela och dennes kompis med flickvän som hade fått låna en rejäl Ford Explorer att köra vårt glada sällskap upp i bergen till Codpa. Vi reste under eftermiddagen och kvällen genom öknen under den mest spektakulära stjärnhimlen som överhuvudtaget går att beskådas på denna sidan Solsystemet. Vi var till och med tvungna att på ett ställe stanna bilen, stänga av ljus och allt, bara för att låta ögonen vänja sig vid den makalösa syn som stjärnhimlen på 2000 meters höjd i Atacama erbjuder. Stjärnorna bjuder på så mycket ljus att himlen inte längre är svart utan snarare mörkgrön, med myriader av solar, stjärnor, planeter och okända himlakroppar som oavbrutet blinkar, skiner och glittrar med outtömlig styrka mot oss. Den som vill se en stjärnhimmel gör bäst i att komma till Atacama. Glada i hågen anländer vi vid kanske åtta-tiden på kvällen till den lilla byn och fick köa nästan två timmar bara för att ta oss in i byn och hitta en parkeringsplats men til slut kunde vi kliva ur bilen, samla ihop oss och våra saker och promenera mot centrum och scenen där flera liveband spelade kända andinska folkmusiksånger som ”Chuquiagu Marka”, ”El Condor Pasa”, ”Viva Cochabamba”, ”Saya Morena”, ”Date el gusto”, ”Huayno Viejo” och andra svensktoppsklassiker. Jag älskar andinsk folkmusik och det gjorde tusentals andra också, det var en helt fantastisk stämning på torget i Codpa. Byn ligger mitt i en uttorkad dalgång ute i ingenstans och är av någon anledning känd för just sin vinproduktion. Nu är det kanske inte Cabernet eller Syrah som framställs på trappstegsodlingarna utan snarare mer lokala förmågor. Vinet som produceras smakar sött, lite som torr sherry eller portvin, inte lika starkt dock. Naturligtvis kan man också få chicha som smakar liknande men som är gjort på blå majs. Vi gick runt en sväng på de små gränderna där de lokala bönderna hade satt upp sina tält för att sälja sitt vin och vi provade i små medicinglas och köpte någon enstaka flaska av de vi tyckte smakade bäst, allt medan musiken och dansen på torget fortsatte. Vi åt middag, drack lite mer vin och sjöng och dansade och träffade gamla vänner och gjorde nya bekantskaper. Det verkade som om hela Arica var på plats i Codpa just i lördags kväll.

Vi hade en helt fantastisk upplevelse i den aricanska bergsbyn. Faktum är att jag måste tänka efter när jag senast hade så roligt, så glatt och så trevligt som jag hade i Codpa i lördags. Jag kan faktiskt inte på rak arm komma på något som ens minner om den extas av lycka, glädje dans, musik och socialt liv som vi upplevde i Codpa. Det var helt underbart, så otroligt trevlig stämning, härlig musik, så glada människor, alla var vänner, alla dansade traditionella danser med kända och okända och vare sig man kunde dansa eller inte. Gott folk, kära läsare: kom till vinfestivalen i Codpa om ni har vägarna förbi, för det unnar jag Er alla. Se bara till att inte dricka för mycket av det där lokala vinet, man får en duktig träkeps av det dagen efter. Har jag hört sägas.

Festandet fortsatte långt in på småtimmarna tills vi slut vandrade tillbaka till vår van och somnade. Morgonen grydde och vi med den. Luften i Anderna är ren och frisk och solen strålar. Vi åt lite frukost på ett litet café innan vi for tillbaka till Arica dit vi anlände strax efter lunchtid. Söndagen var i övrigt som de flesta söndagar här, det vill säga lugn och stilla. Vi var här hemma, lagade en god middag och lade oss tidigt. Man sover inte så bra i bakluckan på en bil, trots att det är en Ford Explorer som är nära 10 meter lång.

På måndagen var det den 21 Maj och helgdag. Man uppmärksammar då sjöslaget vid Iquique mellan den chilenska flottan med sin smäckra träskuta Esmeralda, och Perús dito med två nyinköpta pansarfartyg. Hur slaget gick? Jodå Perús stålklädda Huascar gjorde formligen kaffeved av stackars Emeralda som sedan den 21 Maj 1879 tjänar som föda åt sjögurkorna utanför Iquiques kust. Trots detta uppmärksammas dagen som ”Flottans dag” med parader i flottans hemstad Valparaíso och högtidlighållande av det hjältemod som Esmeraldas kapten Arturo Prat visade då hans skuta var halvvägs under vatten och han bara hade en handfull av sina matroser kvar. Prat ger då order om att man ska äntra Huascar och han svingar sig över, åtföljd av de sista av sina mannar. Naturligtvis föll även dessa snart för peruanska kulor, och ingen av de chilenska soldaterna överlevde slaget vid Iquique. Perú skulle vara ohotad etta i vattnet ett tag till och Huascar och systerskeppet Independencia gjorde livet svårt för de chilenska träskutorna. Det intressanta med det å det grövsta förlorade slaget vid Iquique är dock hur det bidrog till konsolideringen av den chilenska moralen och stridslustan som tidigare hade varit ganska låg. När politiker, journalister och folk i Santiago, Valparaíso, La Serena och Concepción fick höra om Prat, som idag är en av Chiles i särklass största nationalhjältar, och hans mod blev det fart på Chile som nu gick in i Stilla Havskriget med ångande motorer och en storskalig invasion av det som idag är norra Chile inleddes. Fem år senare, år 1884, undertecknades ett vapenstillestånd och fredsavtal som gjorde Chiles territorium nästan dubbelt så stort som innan.

Vi högtidlighöll den 21 Maj med det mest typiskt chilenska fenomen som finns: vi gjorde en liten asado för några vänner här hemma, samma vänner som vi hade festat i Codpa med några dagar innan. Det var ett trevligt samkväm och jag fick återigen äran att träna på att bli grillmästare, vilket bara är roligt. Det är kul att stå och sippa på en kall öl tillsammans med vänner och höra fräsandet från gallret.

KÖRV!!

Chorizon åker på allra först så kan gästerna knapra chorpian medans köttet fräser på gallret. Observera den svenska ”grill”handsken, glöden var ordentligt varm.

Nu är livet återgått till det vanliga med studier och engelskundervisning. Jag är gräsänkling till på söndag då frugan åkt till Santiago på konferens. Det känns tomt här hemma om sanningen ska fram... Tur att katten är lite sällskap åtminstone. Igår kväll förresten drog han in en jävla fågel i huset som han skulle leka med. Det stackars djuret var halvdött men jag fick städa fjädrar och sanera med klor och sprayer till förbannelse. Man har inte långtråkigt med den kattrackan.

Vad hände så med den upphaussade Bierfest Arica som jag och en hel del andra har gått och brölat om? Tja till slut inte mycket. Allt skryt om ”nära hundra europeiska ölsorter!” och ”billiga priser!” visade sig till slut när vi svängde förbi i fredags kväll bestå av ett dyrt inträde där inte en ens en droppe vatten ingick samt 30 kr för ett litet glas av inte mindre än hela SJU olika sorters pilsner, samtliga chilenska. Med andra ord slutade Bierfest Arica i ett större antiklimax än kvartsfinalen mellan Chile och Venezuela i Copa América förra året. Jädrans bluff och båg.

Den som väntar...

Någonting som det här trevliga folket och även deras asado-frossande grannar på andra sidan Anderna är bra på är att köa och att vänta. Man väntar och köar på nästan allt: banken, posten, betala räkningar på ServiPag, McDonalds, klädaffärer etc etc. Det gör man väl hemma i Sverige också men här kommer skillnaden: har Ni ett ärende på banken här i Chile kan Ni mycket väl få vänta upp till en timme innan ni blir betjänta. Inte för att de anställda är långsamma eller jobbar dåligt (förrutom på Mc Donalds, se här) utan helt enkelt för att det är så inbilskt mycket folk som väntar! Nummerlappar och snällt väntande och köande folk fyller väntrummen med otålighet, uttråkan och stress och ingenstans kommer man ifrån det eviga faktum att ska man få något ärende gjort här blir det till att helt enkelt ta sig en nummerlapp, slå sig ner och vänta på sin tur. Och det kan ta sin tid.

Jag har idag till exempel stått och väntat mellan klockan åtta på morgonen och ett på eftermiddagen. Jag har varit på Migraciones, motsvarigheten till Migrationsverket, för att fixa uppehållstillstånd. Det var inte första gången jag var där men nu i dagarna skulle det vara klart och mycket riktigt: jag har äntligen fått uppehållstillstånd i Chile. POR FIN! Och herrejisses, man har fått vänta. Och köa. Och gå på stan och göra övriga ärenden. Och vänta. Och köa. Och vänta. Och bli otålig. Och köa. Och vänta. Tills det till slut är min tur och man får tränga sig fram mellan alla peruanska och bolivianska asylsökande indianer till ledig handläggare för besked. För just det: alla de övriga som står och står där på migrationskontoret tillhör kontinentens urbefolkning från våra grannländer. Alla gånger som jag har varit på Migraciones tidigare har vi varit kanske totalt 70 personer som har väntat, varav 69 är små mörkhyade indianer och 1 är en lång blond nordeuropé och tillsammans står vi i olycklig symbios för att bli betjänta av de chilenska myndigheterna. Jag har nog aldrig känt mig såpass utstirrad någonsin som när jag går till Migraciones och jag bara väntar på att Pocahontas, Sitting Bull och Lille Hiawata ska komma fram och känna på mig för att säkerställa att denne rödskäggige och blåögde vikingajätte (ur deras grodperspektivs synvinkel) verkligen är en människa han också.

Men nåja, så är det här, och det tar fortfarande kortare tid och är mycket smidigare än att skaffa uppehållstillstånd i Sverige.

Förövrigt är det 21 maj på lördag och enorma firanden väntas på 132-årsdagen av det berömda sjöslaget vid Iquique 1879 mellan Chile och Perú under Stillahavskriget. Det kommer vara militärparader och flera krigsskepp kommer på besök från Chiles största flotthamn i Valparaíso och Gudars vilket firande som kommer utspelas i själva i Iquique! Men undrar bara en sak: hur mycket och hur svulstigt hade firandet varit om Chile de facto hade VUNNIT det där sjöslaget? De förlorade ju, och flottans flaggskepp Esmeralda sjönk som en sten efter att ha blivit rammade av Perús dito Huáscar...

Iquique

Åkte iväg till Iquique en sväng igår med Gabriela för att göra en del ärenden. Kom tillbaka hit till Arica i eftermiddags igen. Jag är inte förtjust i Iquique, men en sak har de som Arica borde ta efter: en mycket fin strandpromenad. Precis där Stilla Havet slår in över Sydamerika finns en upplyst och modern strandväg med parker och utsiktsplatser. Det saknas i Arica. Å andra sidan är strandpromenaden det enda sevärda som finns i Iquique överhuvudtaget.

La costanera

Efter en 4 timmar lång och faktiskt ovanligt bekväm och smidig bussresa anlände vi så till Tarapacá's centralort, platsen för det berömda och "heroiska" sjöslaget mellan Chile och Perú år 1879. Varför det kallas "heroiskt" vet jag inte, då Perú med sitt pansarklädda fartyg Huáscar gjorde fullkomlig kaffeved av Chiles Kapten Arturo Prat, hans träbåt Esmeralda och dess mannar. Arturo Prat begick självmord genom att hoppa över till Huáscar när Esmeralda höll på att sjunka och på grund av detta hjältedåd (?) är han belönad med ett otal gator och vägar landet runt och han pryder 10 000-pesossedlarna. Nåja, vår ankomst till Iquique var lite mindre dramatisk än den där dagen för 132 år sedan. Vi tog en taxi från stationen till vårt hostal som låg enfast ett par meter från vattnet, fin utsikt var det! Vi hade blivit rekommenderade detta hostal, det var ett gammalt kolonialt hus som var ganska läckert, jag är ganska förtjust i kolonial arkitektur. Massivt trä och vindlande trappor, innergårdar och stora takterrasser. Om de bara såg till att rusta upp stället lite och framför allt STÄDA LITE så hade det varit ett utmärkt hostal.

Vi checkade in och begav oss sedan ut på stan en sväng. Vi promenerade längs strandpromenaden och vi riktigt njöt av att se en klarblå och frisk ocean igen. Vattnet i Arica är numera så lerigt att man måste ha hjälm om man ska dyka ner i det för att inte slå i huvudet och.... jaja ni hajar. Vi strosade längs kustlinjen ett tag och kom till slut fram till shoppingcentret där vi hängde ett tag och åt middag innan vi åkte tillbaka till vårt hostal. Att vara på resande fot gör en trött och vi gick och lade oss tidigt. Tyvärr tyckte våra grannar på hostalet, en barnfamilj med tre eller fyra små äckel, att det var en utmärkt idé att låta ungarna gå runt och banka på alla dörrar mitt i natten och sedan sätta sig ute på terrassen för att glufsa i sig completos.

Suck

Gabriela gav sig av tidigt följande morgon för att göra sina ärenden och jag stannade kvar på hostalet, satt en sväng på terrassen och skrev lite och tittade på morgonvågorna som slog över klipporna. Gabriela kom tidigt tillbaka så vi checkar ut och äter en frukost på stan, vi hann med elva-bussen tillbaka till Arica och vi anlände nord igen vid fyra-tiden på eftermiddagen.

Väldigt vackert här i Iquique....

Nej, Iquique är inte en vacker stad. Kuststräckan är fin, mycket fin och Arica borde snegla söderut för att se hur man bäst tar hand om sin kust och sitt vatten. Det gör man i Iquique och de har en utmärkt strandpromenad som är upplyst och ren och där man kan strosa omkring och bara låta sig insupas av vågskvalpet och rent vatten. Tyvärr är det det enda som Iquique kan bjuda på. På bilden ovan, som är tagen från bussen på väg hem, ser ni hur mer eller mindre hela resten av Iquique ser ut.

Iquique från Cerro Dragón

När man kommer till Iquique är utsikten dock ganska maffig. Det ser ni ovan. Berget som vi åker på heter Cerro Dragón och motorvägen slingrar sig nedför det nästan lodrätt branta berget och utsikten därifrån är storslagen. Ingenting för folk med svindel...

Torka

Det är torka i Chile. Samtidigt som regnen forsar ner på andra sidan kontinenten och skapar kaos i städer som Río de Janeiero och São Paulo har regeringen här utlyst katastroftillstånd i vissa regioner mellan Valparaíso och Antofagasta på grund av den svåra torkan.

Det är torka i Arica också. Inte rent vädermässigt, ty konstigt nog har det regnat flera gånger här de senaste veckorna. Media pratar om skyfall högre upp i bergen och i byar som Parinacota och Putre översvämmas bergsfloderna. Det är däremot svår torka här på bloggen. Senaste inlägget publicerades för två veckor sedan och det är inte bra. Det är inte så att det inte händer något här, snarare tvärtom. Bland annat har jag fixat mitt första arbete här, inte något högkvalitativt men det är ändå mitt första jobb härnere. Jag är numera privatlärare i engelska.

Annars har livet sin stilla gång här i Arica. Gabriela och jag står i valet och kvalet om vi ska flytta ner till Santiago i mars, men det kommer jag återkomma till. Jag är dock överförtjust i den här staden, i folket, klimatet, stranden och livsstilen. Här kan man leva Sydamerika, avslappnat och i avsaknad av stress och hets. Solen skiner nästan varje dag och det är inte alltför varmt. Santiago har väl sin charm också, speciellt aug-dec 2004, eller hur L.S.?

En annan mindre rolig sak är också att badsäsongen redan är över. Klimatet är fortsatt behagligt varmt och härligt soligt för det mesta men på grund av allt regn uppe i bergen och på grund av att tre floder som har sitt utlopp i Aricabukten för med sig en faslig massa sand och lera är det tidigare azurblå Stilla Havet numera en brunaktig lervälling. Det är så mycket sand och lera i havet att det dammar från det och fiskarna och krabborna måste upp till ytan för att nysa. När fiskebåtarna ska ut till öppet hav på morgonen måste de muddra en fåra i leran först och hade det bara varit lite mer lera i vattnet hade bönderna kunnat plöja och odla. Ja ni fattar. Leran är dock inte det värsta: floderna för med sig en satans massa skräp och sopor också. Medans havet är så lerigt så vågorna spricker i krökarna ser stranden ut som en soptipp, och DET är allvarligare. Än värre och än allvarligare är också det faktum att ingen vill ta ansvar för att rensa upp heller. Kommunen skyller på regionen, regionen skyller på regeringen (!) och regeringen skyller på kommunen. Samtidigt går gemene man omkring och skyller på Bolivia, allt är Bolivias fel. Hade inte bolivianerna skräpat ner floderna på detta vis (floderna börjar nämligen i Bolivias bergsmassiv) så hade inte Chile haft problemet med nerskräpade stränder. Det tråkiga är också att turisterna flyr staden, både chilenare som kommer hit söderifrån och utländska som anländer via kryssningsfartyg. Lite trist för en stad som anser sig själv vara Chiles Cancún och sommarort nummer 1.

Om ett par timmar ska Gabriela och jag åka till Iquique för en arbetsansökan som Gabriela har. Jag har verkligen ingen lust att åka tillbaka till den staden men 24 timmar får jag stå ut, inklusive totalt 8 timmars resa. Arica må vara lite smutsigt på stranden just nu, Iquique är året om en fiskstinkande lortig slumstad med skyhög kriminalitet och vars enda sevärdhet är en (ok, ganska fin) strandpromenad. Vår buss går om en timme och vi ska luncha innan. Kanske dags att börja packa tubsockorna.... På återseende!

Strejk

Det är dåligt med uppdateringar nu på bloggen, jag vet. Har börjat skriva på en del texter men som antingen är dåliga eller så blir de helt enkelt aldrig klara.

Det pågår en strejk i min tankeverksamhet, en blockad på det löpande band som producerar texter. Leveranserna av inspiration är inställda och förhandlingarna har strandat. Min förmåga att skriva har tagit semester och inte ens mina försök att svartfota fram rader har lyckats.

Förövrigt var jag, Gabriela, svåger Ives, svägerska Exilda, sobrina Carolina och kompis Giovanna i Iquique ca 300 km söderut i helgen. En mycket trevlig week-end i vår södra grannstad och vi åkte dit i en bil och kom hem med två, då Ives passade på att inhandla en nyimporterad i ZoFri. Men Iquique måste vara den äckligaste staden som jag någonsin besökt, och då har jag räknat in både Nairobi, San José i Costa Rica och Södertälje. Slumområde täcker kvarter efer kvarter efter kvarter med wellpapp, drivved, korrigerad plåt och lervägar, skvadroner med flaites och asaltantes spatserar vägarna fram i jakt på ett nytt rånoffer, prostitution och droghandel sker mer eller mindre öppet på gatan och över hela stan ligger en frän stank från alla fiskmjölerier som för tankarna till allehanda oanständigheter. Iquique? Arica siempre Arica! Sedan regnade det faktiskt två gånger i måndags och det gör det bara vartannat aldrig, det vill säga tämligen sällan. Jag som i vanliga fall avskyr regn och aldrig kunde tänka mig att jag skulle uppskatta fallande droppar från himlen med tanke på Svedalas klimat med regn och rusk tyckte faktiskt att det var riktigt behagligt. Det hade regnat en gång på morgonen och luften kändes ren och fräsch, som nytvättad.