Algunos pensamientos

Este blog no se va a abrir. Este texto solo es una reflexión de lo que ha ocurrido y especialemente conllevado respeto a los desórdenes públicos en Chile durante la primavera de 2019, llamado por sus iniciadores y apoyadores como "estallido social".

Luego de una semana en Chile y viendo con propios ojos que ocurre en este muy querido país deseo manifestar lo siguiente:

Es verdad que no nací en Chile o que ya no vivo en Chile, pero yo aún mantengo un ilimitado cariño por este país y por su pueblo. Desde octubre, cuando comenzó el desorden público y político realizado por la izquierda, he publicado algunos artículos y textos contando mi muy humilde opinión sobre la violencia que ocurre en Chile. Observar: la violencia que ocurre en Chile, no las ideas políticas o demandas sociales detrás las manifestaciones. Varios me han respondido, varios están de acuerdo u otros también me han tirado sus típicas respuestas de zurda ofendida, y como siempre cuando se conversa con esa gente su argumento principal es “tú no sabes”, insinuando que por no vivir en Chile no tengo derecho de opinar. En todo el mundo aparecen esa gente con la misma onda y con la idea que solamente ellos y nadie más pueden tener la razón. No tengo derecho de opinar debido a que no soy chileno y no vivo en Chile y por eso “no sé nada”.

Me sorprende que los mismos chilenos de verdad aparecen APOYANDO a los saqueos, los destrozos, la violencia y los incendios, o excusándolos con “son excepciones” o “es la libertad de expresión”. Personalmente no he escrito nada acerca de las demandas sociales o las ideas políticas detrás las manifestaciones. Mi crítica se dirige hacia los zánganos reconchesumadres que andan destruyendo y quemando a mi querido Chile, apoyados por otros zánganos en el Partido Comunista u otros terroristas ¿y de repente necesito yo DEFENDER a esta muy simple opinión? Yo, como extranjero, comento que me molesta que Chile sea arruinado y aparecen CHILEN@S diciendo que no debo opinar. ¿Dónde está esa lógica?

Pues socialista y comunista chileno, te informo que tú tampoco sabes, y si ni siquiera sabes distinguir entre criticar a que tu propia patria sea destrozado, quemado y saqueado por vándalos internos y externos, y criticar a ciertas ideas políticas y demandas sociales, algo que por lo menos en este perfil no has visto, no eres capaz de mantener un diálogo a un nivel de adultos. Aprende primero a diferenciar entre estas dos cosas antes de venir con tus weas.

Mi mayor deseo es que Chile pueda vivir en paz, tranquilidad y prosperidad, sin que esta paralizante violencia e inútil polaridad política obstaculicen su desarrollo hacia el futuro. La razón de por que publico textos u opiniones es porque me molesta y me duele que mi querido Chile sea destruido por estos vándalos apoyados por el comunismo internacional y sus líderes como Castro y Maduro, bajo bonitas excusas como “solidaridad”, “libertad” y “derechos para trabajadores”. Estas palabras son un golpe en la cara a todos los verdaderos trabajadores, mujeres, campesinos e intelectuales chilenos que han construido y levantado a este país.

Para todos que roban, queman, saquean y destruyen: son una verdadera vergüenza para Chile y toda la gente chilena. Da igual de dónde vengan o cuáles sean sus intentos; son una vergüenza y me enferma ver como sus actos ensucian el noble tricolor chileno izándola durante sus campañas, ¿con qué cara se miran el espejo en la mañana? El comportamiento de ustedes obstaculiza que Chile pueda avanzar, la culpa de la situación de Chile ahora la llevan USTEDES.

En síntesis: en este perfil yo publico lo que se me dan las ganas y yo seguiré defendiendo a Chile y a los chilenos, que te guste o no. Ahora, si tú tienes problemas con esto o con que yo como extranjero opine cosas que no te parezcan, pues entonces tienes problemas conmigo.

Viva Chile 

Bloggen stängs

Kära läsare, bloggen Mimers Brunn läggs ner. Inga fler uppdateringar kommer att ske.

 

Jag åker ensam tillbaka till Sverige i december.

För hur länge vet jag inte.

Mycket har hänt den senaste tiden,

och jag måste smälta allt innan jag kan ta större beslut om min framtid.

 

Ibland blir livet helt enkelt inte som man har tänkt.

 

Tack till Er alla som har läst, kommenterat och mailat till mig under mina fyra år här i Chile.

 

Lev väl.

 

/Fredrik

En svensk hjälte

Jag minns sommaren 1994.
Tropisk värme,
bilresa till Frankrike
och sommarlovsveckorna

i stugan i gläntan i Värmland.

Och så naturligtvis
Fotbolls-VM.

Jag minns fotbolls-VM 1994 som om det var igår.

Den fantastiska sommaren, Dahlins midsommarafton mot Ryssland, Kennets kanon mot Brasilien, segern i hettan mot Saudiarabien och så naturligtvis kvartsfinalen mot Rumänien och efterföljande karnevalsfirande i Stockholm.

I bakgrunden fanns Klas Ingesson.
Slitvargen, kämpen, löparen, som alltid gjorde ett sjuhelvetes jobb på mittfältet, slet i det fördolda.

Gjorde de andra bättre.
Han märktes mest när han inte märktes.
Jag hyllar sådana spelare.

När fotbollen blev alltmer individuell

fortsatte Klas att slita i det tysta

fortsatte att löpa för laget i 90 minuter.

Som Thomas Wernersson sade:

"Han var inte bara med om VM-framgången 1994,

han var också en stor anledning till den."

Klas Ingesson - en svensk hjälte.

Tack för allt, Klabbe.

Saxat från Tommy Jordans Facebook:

An off the cuff thought here - just stream of consciousness, but here it goes anyway:

Yet another senseless school shooting yesterday - this time by a kid that by all accounts was happy, on the football team, just crowned homecoming prince, and then whom for whatever reason unloaded a gun on his friends - not bullies or enemies but his actual best friends, two of which were his cousins.

What's the big difference between kids today and kids twenty years ago when none of this happened? (And you can argue your opinion all you like but it's true.. not to say no one ever killed anyone at a school two decades ago, but it certainly wasn't a weekly occurrence - most likely not even an annual occurrence.)

The difference is (again, in my humble opinion ) that kids growing into adolescents and teens today are indeed victims - of the new generation of parenting, education, and government involvement. 
Don't spank your kids. It will hurt their feelings.
Don't give them a failing grade - it will make them feel like they are less than their peers.
Don't make them work - they should just enjoy life.
Don't make them go outside - living life on the Internet is OK for them. Who needs reality and social interaction?
And most of all - if they're not the perfect child you think they should be, then sign them up for therapy for depression, and pump them full of drugs rather than take the extra time to parent them/educate them correctly.

The argument can certainly be made that there are two kinds of killers lately - the religious zealot that all of the sudden is a convert to "deadly Islam" (and I'm saying that tongue-in-cheek) and the "depressed teenager " that sought to "end their misery."

If a teenager today thinks that misery is a failing grade, a broken relationship with a boyfriend/girlfriend, not being accepted at everything they try to accomplish - is it any wonder they're going bats&!t crazy?

Bring PERSONAL RESPONSIBILITY and REALITY back to America's youth and you might see a change - if it's not already too late. The problem is that you've already raised this generation in that skewed sense of what reality is and now THEY are going to raise the next generation. We won't likely have a chance to undo the damage we've done to the future generations because our time is gone. It was wasted on countless hours of psychotherapy for your seven year old rather than the ass-whipping they might have deserved.

Take them out of sports or events where everyone gets a trophy and put them into a real atmosphere where there is an actual winner and loser - because that's the life they're going to grow up into.

Make them repeat a grade if they fail because that's what life is going to do to them as adults.

Throw the g&@-damned Nintendo DS away and push them outside and say "Go play with SOMETHING and don't come back until dinner time" if you have to!

Make the kids of this generation understand what life is ACTUALLY LIKE before it's too late to make a difference. Is what's going on into today's world bad? Yes. If you are of the opinion that we can't hold teenagers responsible as adults when they commit atrocities, then you have to, by simple rules of logic, agree that it is SOMEONE's fault - which makes it yours as parents, as educators, as politicians.

Stop the wussifying-gentrification of this generation while there still MAY possibly exist a small chance in hell that you can reverse the damage you've been doing to them their entire lives. (And yes, I say "you" collectively because I raise my kids how I was raised because it worked. I'm successfully employed, rarely fight, understand disappointment and loss, respect the value of a dollar, and realize I won't always win at everything I do - because my parents raised me to EXPECT the world not to hand me everything on a silver platter, and I do it all without drugs of any kind because I know that's just life and sometimes it sucks - and sometimes it sucks for long stretches of time and I know I have to get used to it and find a way to overcome on my own because all the "feel better" drugs don't actually change my reality in the least! - Thank you SO VERY MUCH MOM for the "real" childhood you gave us both as kids!)

It begins and ends with our children. We've seen day in and day out lately how it ENDS... with a bullet into some other child because some other child is too messed up to deal with reality for whatever reason. Well, it has to BEGIN to get corrected somewhere - and I'd say that now is as good a time as any.

Make sure your kids know that YOU love them unconditionally - but that no one else is going to give them that.

Make them EARN money for things they like - cut the yard, cut the neighbors yards, pick up trash, etc.

Make them play outside when it's hot - it will temper them, not hurt them.

Make them play outside when it's cold - the world is a cold place sometimes. They should learn that early.

Let them fail on their own when it won't affect their life in a dramatic way (and failing 7th grade science won't affect them in a dramatic way) - so they recognize the signs of impending failure when they see them and can learn to self-correct themselves.

Make them understand that they'll never understand the beauty of the sky as seen from the the treetops unless they climb it and risk falling. They'll learn a respect for beauty and might fracture an arm when they fall out of the limb - and then they'll learn to watch what they're doing at the same time if they do.

When they get in fights - lose the therapist and replace it with a good spanking (not beating) when it's deserved - and then make them apologize to each other later. That'll curb the bullying really quick.

Overall, remember you're shaping adults, not making porcelain dolls. When you put a porcelain doll out there in the world... it gets shattered, and we've seen enough of that already.

- Tommy Jordan

Årets citat

"Vi har på ett sorgligt sätt monterat ned incidentberedskapen. Tyvärr har vi haft en väldigt tråkig utveckling sedan 1994. Det är många som har ansvaret för det, både socialdemokratiska regeringar men de senaste åtta åren har vi faktiskt haft en Alliansregering som under moderatlett styre dragit ned väldigt mycket på försvaret. Nu ser vi resultatet. Vi har gått ned till nästan noll."

 

-Anders Björck-

F.D. Försvarsminister

Vårkänslor

Efter tre år i nordchiles öken
hade jag glömt bort hur det känns
när våren kommer till oss

Värmen, solen,
och all denna växtlighet
som vaknar ur sin dvala

Träden som bekläds i grönt
blommor i gult, rött, blått och vitt
som jublande reser sig ur myllan
och sträcker sig uppåt

Mina morgonpromenader till arbetet

går genom grönska och solsken
och det doftar vår, och värme

 

Lika hemskt som Santiago är på vintern
Lika fantastiskt är Santiago på våren.

Valet 2014

Måndag morgon, och jag är uppe i Arica för att fira Chiles nationaldag den 18 september. En hel vecka kommer jag att vara med de mina i den lilla staden i norr, och gårdagen ägnade jag såklart åt en egen liten valvaka på eftermiddagen. Riksdagsvalet den 14 september 2014 är det kanske märkligaste valet i modern tid.

 

För fyra år sedan skrev jag att Reinfeldt hade ett dåligt poker-face. Jag upprepar det nu, fyra år senare. Visserligen gör Moderaterna ett dåligt val, högeralliansen backar på samtliga plan och får hela 30 mandat mindre än tidigare mandatperiod, ingea tvivel råder om det, men att dra inte bara ett utan två i mitt tycke drastiskt förhastade beslut är oväntat.

När det parlamentariska läget ser ut som det nu gör efter valet, varför inte hålla huvudet en smula kallt, avvakta något och se vilka möjligheter och utmaningar och eventuella samarbeten som finnes månde?

 

Ett annat föga väntat resultat var att Miljöpartiet inte bara misslyckades att gå rejält framåt utan dessutom BACKAR sedan senaste valet. Oväntat och förvånande.

Ett mer glädjande faktum är dock att medias och PK-mobbens kelgris F(y)I inte lyckades ta sig över 4 % och få representation i Riksdagen. Jag och 97 % av oss drar en liten lättnadens suck.

Det mest förvånande med 2014 års riksdagsval är dock inte att Sverigedemokraterna lyckas samla 13 %. Det mest förvånande, och faktiskt irriterande, är de etablerade partiernas reaktion på nyss sagda faktum. Man får säga och tycka precis vad man vill om SD, men nu är läget som det är och om man i sann populistisk PK-anda inte vill ”ta i dem med tång” så får väl det vara som det vill. Då ska man dock ta det parlamentarisktiska ansvar som de facto står skrivet i vår Konstitution och som åligger en parlamentariker och samarbeta över de ingrodda blockgränserna för en så bred majoritet som möjligt i Riksdagen. Man ondgör sig över resultatet men om man nu anser sig etiskt och moraliskt stå över det tredje största partiet och en stor del av Landets väljare så borde man också kunna visa det på ett mer konstruktivt sätt.

 

Hela den rödgrönrosa röran firar däremot som om de erhållit absolut majoritet, fått in en ny lekkompis i Riksdagen och lyckats greja regeringsfrågan redan över en natt! Man hävdar stolt att "folket har valt bort Alliansen!" men folket har då definitivt INTE valt de rödgrönrosa. Jag måste påminna Er högt ärade Vänster om att Er representation har ökat med två mandat sedan senaste valet och att Er konfliktfyllda koalition av nyliberala, kommunister och splittrade socialister/socialdemokrater/socialliberala ligger LÅNGT ifrån en majoritet i Riksdagen. Karskt jublas det som om själve Palme vore tillbaka men det vore på plats med en liten gnutta ödmjukhet inför den tämligen brydsamma uppgift som väntar Er, om önskan är att ta vårt land vidare.

Länge sen senast

Här kommer en liten hälsning från ett köldslaget Santiago. Jag har aldrig varit kinkig inför kyla tidigare, har med glädje spänt för skidorna och givit mig ut i gnistrande spår trots 15 minusgrader, men den här kylan kryper sig in i alla vrår av ens lekamen och får själva anden att frysa. Senaste veckorna har vi också begåvats med ett ihållande regnoväder som får svensk november att verka riktigt ljus och trevlig. Tydligen ingen ljusning heller att vänta enligt väderleksrapporten. Jag tänkte på det häromdagen; jag har inget minne av att vintern var såhär regnig i Santiago. 2004, då jag och L.S. levde rövare här (VAR DET TIO ÅR SEDAN?!), var det mycket kallt och ruggigt, ja, och visst kunde det regna ett par eller fler gånger men inte som det har regnat denna vinter. 

Vad händer i Santiago de Chile då? Jo faktiskt ganska mycket, men samtidigt ganska lite som är tillräckligt intresseväckande för att kunna skriva om det. Min tillvaro i huvudstaden dediceras åt arbete under veckorna (och det har varit mycket på det fatet den senaste tiden) och de helger som jag inte åker till norr och mina flickor ägnas åt att läsa, långa promenader, måttliga mängder TV-spel och nu senast också till att planera inför vår Sverige-flytt. Javisst, vi flyttar hem till Sverige i januari, något som jag ser mycket fram emot trots att jag är väldigt förtjust i Chile. I maj erhöll min hustru Permanent Uppehållstillstånd (konstigt vore väl annars med tanke på både det ena och det andra...) och nu är det dags att pröva på livet som familjefar i Landet i Norr. Några av Er minns säkerligen ett par berättelser från år 2011, då vi ansökte om uppehållstillstånd i Sverige och hon också fick det, men då vi valde att stanna kvar i Chile en tid på grund av arbete. Men nu bär det av, och det ska bli fantastiskt. 

Min ögonsten Francisca fyllde ett år för lite sedan, vilket naturligtvis firades. Jag hade beslutsångest den 13 juli; finalen i Fotbolls-VM eller barnkalas.... skämt åsido, ett-årsdagen högtidlighölls naturligtvis med churrasco- och tårtkalas hos Gabrielas familj i Arica och som gammal Lego-fantast hade pappa såklart bland annat köpt en stor kartong Lego Duplo, som huvudpersonen glatt satte sina små händer i. I bakgrunden såg vi dock hur Tyskland välförtjänt besegrade Argentina med 1-0 och kammade in sin fjärde världsmästartitel. Fyra år kvar.....

Har Ni röstat förresten? Det har jag, på Sveriges Ambassad här i Santiago. På vilka? De rätta såklart, samma som jag har röstat på i samtliga val sedan 1998 förutom 2010. Om Ni inte har röstat, glöm inte att göra det. Det är en ynnest, en förmån, ett privilegium att få rösta, och det ska utnyttjas. Använd huvudet bara denna gång och rösta på något vettigt, något som tar ansvar för landet och folket. INTE på någon hen-extremism som vill avskaffa könet, anser att alla män är djur och ska betala mans-skatt och tycker att barn ska få genomföra gratis könsbyte.

Arica och VM

Jag skrev följande text igår torsdag kväll på Santiago Arturo Merino Benítez' inrikesterminal, i väntan på Arica-flyget, över en ave/palta-macka och en kall Cristal:

Tyskland mot Brasilien. 

Vad ska man säga? Jag är ännu mållös efter eleganternas fullständiga utskåpning av de malliga brassarna. Jag tycker inte om skadeglädje och jag försöker att undvika att nedlåta mig till den ovärdiga typen av glädje men när det gäller semifinalen 2014 mellan Tyskland och självgoda oförskämda Brasilien så gör jag gärna ett undantag. Jag refererar nu inte bara till Brasiliens uppträdande mot Chile utan rent generellt innan och under detta Världsmästerskap. Jag ogillar skarpt kaxigt översitteri och brist på ödmjukhet, hur bra man än är eller tror sig vara på något. 

Men det är inte mina personliga känslor som vi ska prata om, utan jag ska försöka analysera matchen på ett mer objektivt och korrekt sätt.

Var det frånvaron av Neymar och hans fysik av rispapper som fick den brasilianska drömmen att punkteras? Var det pressen? Var det förväntningarna från allmänhet, media och ledning, precis som vid 1950? Jag vet inte. Jag har inget bra svar att ge Er, och måhända erhåller vi aldrig en adekvat respons på vad som egentligen hände när Tyskland gjorde 7-0 i Belo Horizonte, men faktum är att nordeuropéerna skrev fotbollshistoria den där kvällen. Brasiliens största förlust någonsin är ett faktum, och det som mest förvånar är att densamma skulle inträffa i VM, i semifinal, på hemmaplan.

Jag är mållös. Jag skrev tidigare om Spaniens debacle och de stora nationernas tidiga uttåg (förutom Spanien även Italien, England och Portugal) men inget går att jämföra med semifinalen på Estádio Mineirão i Belo Horizonte häromkvällen.

I Chile råder ännu en väldigt behaglig stämning av stolthet, "orgullo", över sitt landslag, trots förlust i åttondelsfinalen mot just Brasilien, åter igen. Resultatet av straffläggningen var förbannat bitter just i det läget, men när allt kommer omkring så överträffade vårt La Roja alla förväntningar och mer därtill. Vi slog ut Spanien efter en makalös match, vi gick vidare från Dödens Grupp och vi hade brassarna nere på knä i åttondelen. De gula var rädda, de var skrajsna och de var oroliga när Alexis kvitterade och La Roja kunde ta över matchen. Se brassarnas reaktion efter straffläggningen; de visar inte glädje utan lättnad. Vi var en jävla ribba från en total sensation i slutminuten av förlängningen och ingen, jag lovar INGEN kunde ana att La Roja skulle sätta sådan prägel på VM 2014. Så sett till helheten är man rätt nöjd med vad Chile åstadkom i detta VM, med tanke på förutsättningarna. Viva Chile, mierda.

Jag har förövrigt en ny kelgris i fotbollsvärlden: Costa Rica.

Och om vi ska vara lite negativa: ett oigenkännligt Holland med en ivrigt filmande Arjen Robben och en makalöst fulspelande Klaas-Jan Huntelaar har numera tappat all min respekt. Holland och framför allt Robben sänkte sig under detta VM till Cristiano Ronaldos och Portugals griniga nivå vilket bara är tragiskt. Ronald Koeman, Marco van Basten, Ruud Gullit, Frank Rijkaard och Dennis Bergkamp, kom tillbaka...

På söndag är det final, mellan två av mina favoriter. 

Samma dag, 13 juli, fyller min dotter och ögonsten ett år.

7-1

Deutschland.

Deutschland.

Deutschland.

Deutschland.

Deutschland.

Deutschland.

Deutschland.

 

Det som vi igår fick bevittna på Estádio Mineirão i Belo Horizonte är historiskt. Jag har sett fotboll sedan jag var fem år gammal och jag har aldrig upplevt något liknande, i varje fall inte på denna nivå. Många av Er har säkerligen sett fotboll i många fler år än mina 28 men jag kan ändå garantera er att gårdagens semifinal var ett stycke fotbollshistoria. Inte ens den uppgjorda "semifinalen" 1978 mellan Argentina och Perú (6-0 till Argentina, precis det resultat som desamma behövde för att nå finalen) når upp till den nivå av utskåpning som Tyskland, eleganta och effektiva, bjöd på igår.

 

Brasiliens största förlust någonsin. Inte bara i VM-sammanhang eller ens i tävlingssammanhang, utan NÅGONSIN. Och den inträffar i en semifinal i Världsmästerskapen, på hemmaplan.

 

Nu inväntar vi med spänning dagens semifinal mellan Holland och Argentina.

 

Heleuropeiskt eller repris från 1986 & 1990??

Historien upprepar sig...

Åttondelsfinal i Fotbolls-VM 2014, och historien upprepar sig:

Chile mot Brasilien.

Precis som 1998 och 2010.

Bägge gångerna slutade med klar chilensk förlust.

Tredje gången gillt, kanske...?

Trevlig MIdsommar

Feliz Midsommar a todos!

 

Om det är midsommar i Norden borde det rimligtvis vara midvinter här i Chile, och det märks idag. Efter ett par riktigt fina och soliga dagar är vi nu lämpligt nog tillbaka i grådaskig Santiago-vinter-lunk. Idag är det ruggigt kallt och så dimmigt att det knappt går att se över Avenida 11 de septiembre från mitt kontor. Midvinter med andra ord.

 

Årets höjdpunkt Fotbolls-VM har nu avverkat lite mer än en vecka på sin föreställning och härifrån Chile kan meddelas att La Roja har överträffat samtliga förväntningar. En något darrig seger mot Australien fredags där Jean Beausejour krutade in 3-1 i slutsekunderna följdes upp i onsdags med en hedervärd 2-0 mot regerande världsmästarna Spanien. Vem hade kunnat tro dels att Chile efter två omgångar skulle göra 5 mål och slå ut världsmästarna men dels också att Spanien, visserligen något rynkigt och med lite grå hår, så totalt skulle haverera i detta VM och bli de första regerande världsmästarna att vara utslagna efter andra omgången?? Inte jag iallafall. Tutandet och dansandet med flaggor på 11 de Septiembre ville aldrig ta slut i onsdags eftermiddag men naturligtvis så smolkades glädjen av grupper med rotos, detta kriminiella patrask, som såg sin chans att vandalisera, slåss och kasta sten och molotovcoctails på Carabineros. Plaza Italia, där folk brukar samlas vid stora firanden dekorerades till en början med flaggor, musik, tutande bilar och leende människor men nedsolkades mot kvällningen av sten, eld, krossat glas och tårgas. Sorgligt.

 

Gnagaren Celso Borges Costa Rica fortsätter i skrivandes stund att imponera i VM då man leder första halvlek med 1-0 mot Italien. Jag kanske får revidera min favoritlista förra veckan...

Yuichi Nichimura-san...

Hur mycket fick du egentligen av FIFA?

How much did FIFA actually pay you?

Cuánto de verdad te pagó la FIFA?

どのくらいFIFAはあなたを支払うのですか?

Måndag eftermiddag

Ganska trevlig eftermiddagsutsikt mot vinterklädda Anderna från huvudstaden.

 

Fotbolls-VM 2014

Borekyla råder i Chiles huvudstad, och Anderna i öster är bedövande vackert klädda i sin vita vinterskrud.

 

Endast en vecka kvar nu, och traditionsenligt inför stora fotbollsturneringar brukar jag likt själve Kent Finell presentera listor på favoriter och mindre favoriter i årets VM, och varför bryta en trevlig tradition? Dock är det med en liten ändring: istället för att räkna upp 10 favoriter nöjer jag mig med fem, samma antal som de sista på listan. 

 

Gjorde förövrigt en "VM-kompass" som jag nyss hittade på Aftonbladet, en ganska fånig sådan. Enligt det allvetande oraklet är mitt favoritlag Schweiz.

 

?

Undrar varför jag envisas med att läsa smörja som Aftonbladet egentligen.

 

Observera att listan, precis som de tidigare som Ni hittar här och här, beskriver vad jag tycker och inte vad jag tror. Håll till godo:

 

1. Chile

Obvio, po. Märkväl: tack vare korrupta FIFA, en seedning omöjlig att begripa och lika obegriplig påföljande lottning av grupper har väl Chiles möjlighet till framgång sällan sett så tarvligt usel ut men hoppet är det sista som överger människan.

 

2. Argentina

Querida, querida Argentina, espero que por fin te resulte exitoso el Mundial, tal como en los tiempos de D10S. Vos te lo merecés, más que otro.

 

3. Tyskland

Det är olidligt lika mellan Argentina och Tyskland, eleganterna från Nordeuropa. I trist brist på skandinavisk närvaro får tyskarna mitt stöd, och kan de bara skärpa till sig lite så kan vi få nordeuropeiskt i final. Det är krut i tyskarna nu.

 

4. Colombia

Roligt att Colombia tog sig till VM igen! De väcker alltid roliga minnen från mitt första VM 1990 med Higuita och Valderrama, och kontinentens för tillfälligt bästa lag får min sympati, trots två segrar mot Chile i kvalet.

 

5. Bosnien/Hercegovina

Mycket välförtjänt tog sig Bosnien till ett stort mästerskap efter många många års segt slitande. Och de får lite sympatipoäng hos mig, önskar dem all lycka till.

 

6-27. Australien, Algeriet, Belgien, Camerun, Costa Rica, Ecuador, England, Elfenbenskusten, Ghana, Grekland, Holland, Honduras, Iran, Japan, Kroatien, México, Nigeria, Schweiz, Spanien, Sydkorea, Uruguay, USA

Utan inbördes rangordning. Det finns väl kanske något enstaka lag som jag kan sympatisera lite med (t. ex. Costa Rica & Uruguay), men inte såpass att de hamnar på listan.

 

28. Frankrike

Ett trevligt land som jag gärna besöker, men jag har aldrig gillat Les Bleus. Och efter uppträdandet i senaste VM ogillar jag dem ännu mer.

 

29. Ryssland
Politik och fotboll hör inte ihop. Eller gör de det, ibland kanske? Ja i vart fall i detta läge. För att efter att ha sett hur Ryssland uppför sig i världspolitiken och mot sina grannländer kan jag inte annat än att önska denna nation och deras landslag ett snabbt avsked.
 

30. Brasilien

Nej, jag gillar inte de stöddiga brassarna och allt fjäskande som omger dem. Brasilien har redan tagit ut segern i förskott och jag hoppas att det går på samma sätt för dem nu som i VM 1950, när de njöt segerbanketten kvällen innan finalen mot Uruguay. Det vill säga förlust...

 

31. Italien

Som jag har sagt tidigare: Italien är ett fantastiskt land, med en levande och spännande historia, vacker natur, utsökt mat och vin och Rom är en av mina favoritstäder i världen. Men jag är fortfarande fantastiskt oförtjust i Gli Azzurri och de får hemskt gärna förlora samtliga matcher.

 

32. Portugal

"Öööhh, dåli förlorare!" tänker Ni. Men det handlar inte om Play Off och Sverige mot Portugal. Det handlar om min avsky mot Cristiano Ronaldo, denne skam för världens vackraste sport. Punkt.

Slutet av maj...

Jag bockar mig i skam över nära tre månaders frånvaro. En blogg är tillför att användas, skrivas och uppdateras, inte för att bara ligga och långsamt kvävas till likgiltighet. Jag ber Er om ursäkt men jag har inga andra anledningar än brist på internet och tid som undanflykt för brist på nyheter här. Jag bryter mot ett nyårslöfte som jag gav för inte så himla många inlägg sedan och jag ska försöka bättra mig. Som så många gånger tidigare.

Allt är bra här i Santiago de Chile, men fy skråan så kallt det är! Det är redan vintertemperaturer i den chilenska huvudstaden och med dessa följer en inandningsluft utspädd med en hemtrevlig dos smog. Varje morgon vaknar jag med klåda i näsan och irriterad hals, och från mitt fönster här i Providencia kan jag se hur ett lock av brun atmosfär hänger över stadens centrala delar.

Nedan följer en snabb uppdatering av mitt liv i Santiago de senaste månaderna, i bokstavlig ordning:

Arbete: Jag är kvar i Santiago som är en makalöst häftig stad! Arbetet går utmärkt och jag kommer att stanna här till tidigast årsskiftet 2014-15. Äntligen har jag ett arbete i Chile som jag uppskattar och där jag uppskattas.

Arica: Efter fyra månader i Santiago har jag redan bestämt mig för att aldrig någonsin flytta tillbaka till Arica. Observera att med "flytta tillbaka till Arica" menar jag "att bo och leva i Arica". Jag flyger upp till Arica två till tre gånger per månad för att träffa mina flickor och det är naturligtvis mycket uppskattat och trevligt men jag skäms nästan över den cariño som jag tidigare har känt för den erbarmliga hålan.

Eurovision Song Contest: Sverige och Sanna Nielsen var bäst och ÄNTLIGEN visar Sverige lite klass i ESC! Slutresultat och vinnare var dock pinsamt. I övrigt inga kommentarer.

Familj: Mina flickor är som sagt i Arica och Francisca fyllde nyligen 10 månader! Det är helt fantastiskt att se min dotter växa och utvecklas dag för dag, vecka för vecka. Saknaden efter dem är stor, kan jag meddela. Men nu planerar vi 1årsdagen som såklart ska firas och jag har givit mig själv i uppdrag att baka en hemlagad tårta med farmors recept som jag fortfarande väntar på...?

Fotboll 1: Snart är det VM, VM, VM, VM!! Precis som under VM 1990 i Italien så köper jag mina bilder och samlar dem duktigt i mitt album, som traditionen sig bör sedan hela 24 år sedan då mitt numera ganska slitna album från 1990 var i fokus. Det är VM-feber i Chile nu, överallt syns reklam för VM, det pratas fotboll på arbetsplatser och på min dito har vi dragit in kabel-TV så vi ska kunna se matcher. Enda smolken i glädjebägaren är Sveriges frånvaro. Jag upprepar: det är mycket tråkigt att inte vårt Blågult får chansen att upprepa bronsplatsen från 1950 på Maracanã.

Fotboll 2: Har precis sett finalen av Champions League mellan Real och Atlético, bägge stammande från Madrid. Real vann med 4-1 mot ett frenetiskt kämpande Atlético, och trots att jag är Galáctio rakt i hjärtat så avskyr jag divan, grinollen, filmaren, fuskaren och den fjäskande smilfinken Cristiano Ronaldo så till den milda grad att jag faktiskt satt och höll på Atlético bara för att inte unna den rackarn ens den minsta framgång.

Jordbävning: Som Ni säkert vet inträffade en större jordbävning i norra Chile som drabbade Arica den 1 april. Epicentrum låg ett par mil ut i havet. och magnituden nådde 8,2 på Richterskalan. Som tur var befann vi tre oss i huvudstaden då det inträffade och vi alla mår bra, vi kände inte ens några skakningar. Inga skador har skett i vårt hem i Arica eller på vårt hus men naturligtvis var det en sömnlös natt då vi försökte få kontakt med min hustrus systrar och mor över skadade och överbelastade telefonnät. Hela Arica evakuerades och en tsunami på dryga två meter slog in över staden. Visserligen ingenting om man jämför med megatsunamis, men numera riskerar man inte någonting efter Bachelets debacle efter jordbävningen 2010 i södra Chile. "No hay alerta de tsunami...."

LAN Chile: Jag är numera stamkund hos LAN, och jag må säga att detta är ett alldeles utmärkt flygbolag. Nej de serverar inte mat, och nej man får inte obegränsat med drinkar, men de är punktliga och effektiva och har bra maskiner, och framför allt är de billigast på inrikesresor. Sky Airline och PAL klassar sig själva som lågprisbolag men jag undrar då varför deras resor kostar närapå dubbelt än vad LAN: s kostar. LAN Chile rekommenderas varmt!

Politik 1: EU-val imorgon. Har Ni röstat? Det har jag. På vilka? De rätta såklart.

Politik 2: Bachelet... Akta så inte näsan växer!

Politik 3: Såg häromveckan partiledardebatten på förträffliga SvT Play och inte ens själve Trötter under julaftonens kalas med Snövit kan ha sett sömnigare ut. Vem talar jag om? Statsminister Reinfeldt. Vad kan det betyda inför valet i september?

Santiago de Chile: Jag är, trots avstånd till familj, mycket tacksam för den möjligheten att arbeta i Sydamerikas mest dynamiska stad som jag har fått. Jag hyr ett rum bara 15 minuters promenad från kontinentens högsta byggnad Costanera Center (över 300 meter högt) och tre-fyra metrostationer från centrum. Santiago har nära 9 miljoner invånare och det märks. En hypermodern urbe i jämförelse med vilken europeisk storstad som helst där årsmodellbilar swischar förbi gourmetrestauranger men där det aldrig är långt till de bohemiska rötter som ännu får stadens blandade generationer att växa. Providencia, där jag bor, är dels ett lugnt bostadsområde (längsmed Avenida Suecia och nedanför Carlos Antúnez) men samtidigt ett pulserande multinationellt kvarter med internationella företag och, faktiskt, ambassader och en modern storstadspuls (längs Nueva Providencia och Los Leones). Hur kan jag ha tyckt att lilla Arica är internationellt??

Sverige 1: Vi tre var på besök i Sverige i mars, en helt fantastisk resa. Kanske den bästa någonsin. Underbart att träffa nära och kära igen, att Gabriela fick se lite mer av det vackra landet i norr, att äta hederlig svensk husmanskost igen, att dricka några ordentliga pilsner med grabbarna på robusta inrättningar men framför allt att min familj och mina vänner fick se, uppleva och lära känna vår lilla Francisca.

Sverige 2: Vi flyttar hem. Min hustru har erhållit permanent uppehållstillstånd och vi har bestämt oss. Japp, flyttlasset kommer att gå hem till genuscertifierade Hen-Svedala inom en relativt snar framtid. Exakt datum är inte officiellt än men kommer såklart att avslöjas.

Lördag i Santiago de Chile

God lördag eftermiddag,

Återigen är det alldeles för glest mellan nyhetsuppdateringarna här - verkligen - men jag har mina anledningar: Sedan två veckor bor jag i Santiago de Chile.

Jojomän, återigen har jag lämnat Arica, precis som när jag flyttade till Calama är det på grund av arbete. Återigen är jag ifrån min hustru och nu också min dotter och ja, saknaden efter de mina är stor. Men jag får ha överseende med det under en tid då det är ett eminent arbete som jag har blivit erbjuden som jag bara inte kunde säga nej till, och det är ändå/tyvärr endast tidsbegränsat. Om nu inga goda nyheter erhålls om förlängning så åker jag tillbaka till norr i juli. Och jag får ju trots allt möjligheten att återigen leva i Santiago, en pulserande och internationell metropol.

Det kanske kan synas märkligt, mitt beslut att flytta till Santiago. Ytterligare ett flytt, ett steg till i en historia av flängande hit och dit (Sverige-Chile, Sverige-Spanien, Arica-Calama-Arica-Santiago....) som ganska troligt kan tolkas som en rejäl rotlöshet som endast kan botas av att med jämna mellanrum flytta och myta livsmiljö. Och framför allt nu när Francisca är med oss kan beslutet säkert få en del ögonbryn att höjas. Men jag vill å det bestämdaste förneka att en olycklig rotlöshet skulle vara fallet. Jag är en av de mest hemmakära personerna som har trampat jord och jag är tämligen obenägen för förändringar och jag gillar inte nymodigheter. Beslutet bygger istället på ett såpass intressant arbetserbjudande att jaginte kunde tacka nej. Och om, jag säger OM det nu skulle bli aktuellt med förlängning så får jag sällskap av flickorna i Arica. 

Men vad är det då för arbete som jag har fått? Jo, på grund av arbetets karaktär tänker jag inte avslöja det.

Santiago de Chile är en av de häftigaste städer som jag har varit i, och jag är glad ändå att jag får fira 10-årsjubileum sedan jag senast härjade i staden som ung och glad studerande tillsammans med L.S. Observera dock att jag skriver HÄFTIG, inte VACKER. Där Santiago brister i estetisk fulländan kompenserar staden istället med en vibrerande och pulserande internationell expansionism och dynamik som får andra städer att blekna. Till skillnad från Calama så rekommenderar jag folk att komma hit!

Och just det ja, om två veckor åker vi på besök till Sverige!

Dagsrapport

En händelserik och intressant dag har det varit här i norra Chile. Och naturligtvis har detta sin grund i Internationella Domstolens utlåtande i den av Perú unilateralt initierade gränskonflikten med Chile. Och nja, njo, nåja, utfallet av Domstolens dom är väl hyfsat sisådär fördelaktig för Chile. Man förlorade kanske, men ändå inte så mycket som man fruktade och framför allt fastställdes landgränsen, den som Perú har åkallat så mycket problem över ända sedan 1884, till chilensk fördel. 

Den maritima gränsdragningen behålls, enligt gällande avtal från 1884, 1904, 1929, 1930, 1952 och 1954, men med en viktig ändring: gränsen följer gällande parallell ut till 80 sjömil, efter detta viker den av mot västsydväst, tillgivande Perú en större bit hav än tidigare. Detta beroende på att Internationella Domstolen tillskriver 1954 års ratificerade avtal angående maritima gränser upp till 80 sjömil från land, som ännu gällande och bindande, men på grund av att det på den tiden ännu saknades maritim lagstiftning ger man Chile rätt till "endast" 80 sjömil gräns, och därefter tar den nyinstiftade internationella lagstiftningen gällande maritima gränser, vid, givande Perú en något större fördel i det slutgiltiga utlåtandet.

Se här:

Jämför detta med Perús orealistiska och faktiskt smått oförskämda krav...

... så är det inte så illa ändå för Chile, framför allt med tanke på den finansiella rikedomen som går att hämta i det hav som i framtiden även kommer att tillhöra Chile. Mer om det längre ner.

Kort sagt så kan man tolka utlåtandet från Haag på följande vis:

Chile vann då landgränsen mot Perú en gång för alla fastställdes, och förövrigt icke kan överklagas, och dess fortsättning ut i havet även i framtiden utgör maritim gräns mot det nordliga grannlandet.

Perú vann då man de facto erhöll ett tämligen stort område mitt ute i havet under tidigare chilensk överhöghet, ett område som tidigare var klassat som chilenskt respektive internationellt område.

Chile förlorade då den maritima gränsen från och med 80 sjömil från land de facto ändrades, och ett område under tidigare chilensk överhöghet nu lyder under Perú.

Perú förlorade då Domstolen underkände Perús krav och argument på en ändring av landgränsen och följaktligen havsgränsen som en vidare fortsättning av densamma som ny gräns mellan Chile och Perú.

Som jag tidigare sade så är det levande historia som ännu pågår här i Arica/Tacna; enligt Svenska Dagbladet som ÄNTLIGEN har uppmärksammat sydamerikansk nutidshistoria i en förövrigt ganska torftig artikel är det ett "1880-talskrig som spökar", men sanningen är att denna konflikt är långt, oändligt, mycket mer än endast ett litet 1880-talskrig. Den bottnar i en politisk-ekonomisk rivalitet mellan Perú och Chile om hegemonin över sydamerikanska Stilla Havet som härrör ända från kolonialtiden. Stilla Havskriget 1879-1884 var inget litet krig sådär i största allmänhet utan ett i raden av krig, konflikter och incidenter mellan länderna sedan sekler tillbaka. Minns exempelvis (eller fråga mig om Ni inte känner till) kriget 1836-39 mot en "Peru-Boliviansk Konfederation", eller kriget Chile-Perú-Spanien (sic!) på 1870-talet. Dagens utlåtande i Haag är resultatet av en konflikt, en hegemonisk rivalitet två nationer emellan, som sträcker sig hundratals år tillbaka i tiden, INTE ett litet "1880-talskrig som spökar", SvD.

Bägge ländernas statsöverhuvuden Sebastian Piñera i Santiago och Ollanta Humala i Lima har hållit tal till respektive nation, manande till fortsatt lugn och samarbete, men nog anser jag personligen att Piñera lät överdrivet bitter och Humala lät överdrivet segerrusig i respektive retorik. Humala hävdade stolt i sitt tal att det är en stor dag för Perú där de har bevisat att "havet tillhör dem", och att Perú "har erhållit 70 % av sina  territoriella krav", något som inte stämmer, matematiskt räknat. Man kommer även att vidta samtliga åtgärder för att ta sitt hav i besittning. Vad det nu innebär.

Lite väl högbröstat, anser jag, då det som Perú har "fått" av Chile är saltvatten, diväteoxid och natriumklorid, och inte ett skvatt mer. För de facto är att det hav som Chile nu ger upp till Perú knappt ens duger till fiske. Lokala fiskeindustrin i Arica drog en lättnadens suck när Internationella Domstolen läste upp sin dom, ty den innebär att samtliga fiskrika vatten även i fortsättningen lyder under Chile, och endast Chile. 

Sebastián Piñera å sin sida deklarerade Chiles "besvikelse med att tvingas ge upp sitt hav" men att man kommer att följa och lyda Internationella Domstolens utlåtande. 

Hittade förövrigt denna bild på peruanska Diario El Correo, visande på peruanernas målsättning:

EXTRA

Ny gräns mellan Chile och Perú:

D-Day

Idag gäller det, ska Sydamerikas gränser ändras eller inte? En timme kvar nu (jajamän, det är nedräkning här i Chile, precis som på nyårsafton) och samtliga nationella TV-kanaler har live-rapportering från Haag, med diverse experter inbjudna till paneldebatter.

Fredagens tämligen torftiga text om ämnet följs här av en kort uppdatering. Och en korrigering av mig själv, vilket inte hör till vanligheterna. För nu verkar det helt plötsligt skarpt läge, avsevärt mycket skarpare än tidigare:

-Chile har beordrat mobilisering av Flottan och eskadern i Valparaíso är i detta nu på väg mot Arica. 

-Chiles Armé befinner sig i skrivandes stund i Läge 1, vilket innebär "Redo för strid".

Detta efter att man under natten har observerat stora trupp- och materielförflyttningar på andra sidan gränsen, i Perú. 

Vad håller på att hända??

TGIF

God fredag!

Hörde av en liten fågel att vintern har kommit hem till Sverige, äntligen. Jag kan meddela att här nere i norra Chile är det något alldeles förfärligt varmt. Det är så varmt att hönsen lägger kokta ägg och korna gör färdig ost. Det säljs inte längre majskolvar på marknaden utan pop-corn och vill man ha rostat bröd lägger man bara limpan i solen en stund. Sedan i julas har vi haft temperaturer på uppåt 30 grader, men lägg därtill Södra Halvklotets brännande sol och värmekänslan blir långt mycket över det. Bara man dricker en kopp kvällsté, enligt chilensk tradition, börjar svetten att rinna.

Under 2013 återkom jag upprepade gånger till ett och samma tema, och ett intressant sådant: gränskonflikten med Perú. 

För Er som vill uppdatera Er om situationen finns information här:

Nygammal konflikt
Ett nytt kapitel av en tradig historia
I knew it

Nu är ämnet minst sagt på tapeten, återigen. Anledningen är att nu på måndag, den 27 januari, avgör Internationella Domstolen i Haag konfliktens utgång, och det är en spänd väntan här i Chile kan meddelas. Ryktet florerar nämligen sedan strax före jul att Domstolen kommer att döma till Perús fördel, och retoriken, både hos höga politiska tjänstemän men även hos lokala fiskare här i Arica, är mer eller mindre att spelet redan är förlorat, men man manar ändå till lugn och "fortsatt vänskap över gränserna". 

Nu i veckan samlade Chiles president Sebastián Piñera till möte med Consejo de Seguridad Nacional (COSENA), Nationella Säkerhetsrådet, bland annat innehållande presidenten själv, utrikes-, inrikes-, försvars- och finansministrarna, talmännen för Kongressens bägge kamrar samt befälhavarna för landets fyra försvarsgrenar: armén, flygvapnet, flottan och Carabineros. 

Retoriken ut mot allmänhet är dock fortsatt att man "ser ljust på framtiden" och att man kommer att "vårda de goda relationerna med Perú, oavsett resultat", men handlingar säger mer än ord. Lite som lugnet före stormen manade president Piñera, utrikesminister Moreno och försvarsminister Hinzpeter efter COSENA: s möte till lugn och fortsatt respekt, men man anar att något är på gång, åtminstone här i Chile:

Chilenska kustbevakningen patrullerar, sett från min balkong

Senaste veckan har Kustbevakningen med sina finaste och största fartyg patrullerat Aricabukten som Smaug vaktar sin guldskatt, arméfordon syns fara lite titt som tätt på Pan-American Highway (naturligtvis inga stridsvagnar, men både trupptransportfordon och APC har jag sett rulla förbi från mina fönster) och häromnatten vaknade vi av Flottans spaningsflygplans låga brummande över Arica. Helikoptrar från Carabineros och Flygvapnet dånar ibland ut över Aricabukten, norrut, för att vid gränsen vända av västerut och sedan tillbaka in över land söder om staden.

Detta kan ju tyckas som en mindre mobilisering, och jag vet att det kommer som en ögonbrynshöjning för många, då detta ämne tydligen inte har nämnts med ens en spaltmillimeter hemma i Sverige. Men härnere i Sydamerika är det förstasidestoff, och lever man mitt i den omstridda regionen så är uppmärksamheten påtaglig. Jag är barnsligt intresserad av Sydamerikas historia och krigshistoria, och denna konflikt är för mig som om ett dinosauriefossil helt plötsligt skulle få senor och vävnad och åter börja kravla mitt framför ögonen på en paleontolog. Det är levande historia, det som pågår här.

Kommer det värsta att hända då? Ska vi oroa oss för ett krig mellan Chile och Perú? 

Nej naturligtvis inte. Ingen av länderna är tillräckligt dumma för att börja skjuta på varandra i regelrätta strider. Det skulle i så fall vara ett av de mest onödiga krigen i historien (jfr Cenepakriget 1995 mellan Perú och Ecuador) och varken Chile eller Perú skulle vinna ett skvatt på att gå i krig mot den andre, och de vet bägge nationerna mycket väl om. Jag har bott i sammanlagt fem länder och jag har rest en hel del i mina dagar men aldrig har jag upplevt två till varandra gränsande regioner som är så pass beroende av varandra, i varor, tjänster och kapital räknat. Arica behöver peruanska varor och tjänster för att fungera, vår hamn är beroende av peruansk handel och Tacna å sin sida behöver chilenskt kapital.

Så svaret på frågan är NEJ, detta kommer inte att utvecklas till något krig. Det skulle i så fall vara en stor sensation, och jag är helt lugn och har inga planer på att packa någon väska och fly fältet. Väskan kommer jag däremot att packa, men av helt andra anledningar, mer om det om ett par dagar. 

Men, märkväl, mindre incidenter, små provokationer och muskelvisningar är inte alls omöjliga, snarare ganska troliga, i efterspelet av Internationella Domstolens utlåtande. Jämför med Torskkriget mellan Storbritannien och Island: det förekom inga regelrätta strider men det var två decenniers grälmuckande av två länder i omstridda vatten. Och liknande scenario är inte alls omöjligt att vänta här under 2014.

Bilen

Jag lovade häromsistens att jag skulle visa hur vår nya bil ser ut, och här är den, Kia Sorento 2003 Ltd., 4x4:

 

 

Alldeles nyinköpt, med Nordchiles augustivinter i luften. I armarna håller jag min skatt, Francisca en månad gammal.

Årets...

... nyhet:
Den 13 juli 2013 blev vi föräldrar till Francisca Elise.

... vinnare 1:
Jag själv, tack vare införskaffandet av min 4x4 Kia Sorento.

... vinnare 2:
La Roja, som efter mycket om och men lyckades ta sig till VM 2014.

... förlorare 1:
Min förra chef. Större förlorare har jag faktiskt aldrig träffat i hela mitt liv.

... förlorare 2:
DJ Méndez. Näst större förlorare har jag faktiskt aldrig sett maken till i hela mitt liv. Roto...

... förlorare 3:
Bolivias president Evo Morales.

... förlorare 4:

Dagens Nyheter, som med en ”avslöjande reportageserie” drog upp en ”giftskandal orsakad av Boliden” här i Arica. Ett koppel okunniga journalister hoppades på massmedial uppmärksamhet, men DN: s lögnaktiga artikelserie om Arica och Boliden rann mest ut i sanden.

... stad 1:
Vackra, ståtliga, majestätiska Arequipa.

... stad 2:
Mindre vackra, men progressiva och expanderande Santiago de Chile.

... bästa TV:
SvT Play på internet. Helt suveränt, de kvällar som man framför datorn eller iPaden kan se ”Veckans Brott”, ”På Spåret” och dokumentärer gör saknaden efter Sverige lite mindre.

... sämsta TV:
Chilensk ”farandulera”. Avskyvärt.

... öl:
Den första efter över två månaders uppehåll. Det var endast en Heineken men vid Jesus, vad den var god.

... gladaste:
Jag, min hustru, mina föräldrar och min syster då Francisca Elise föddes.

... sorgligaste: 
AIK: s Ivan Turina gick bort, endast 32 år gammal och efterlämnade fru och tre barn. Varför?

... profil 1:
Min dotter.

... profil 2:
Jorge Sampaoli. La Roja är ett lag att räkna med igen.

... citat:
"Hoy día te la van a sacar." - Besked från barnmorskan på Clínica San José på förmiddagen den 13 juli 2013.

... flopp:
Dagens Nyheters "avslöjande". Igen.

... mest överskattade:
Carabineros de Chile. Från att ha varit en högst respekterad och respektabel institution har dessa förvandlats till oigenkännlighet genom att fokusera inte på brottslighet utan på att bötesfälla vanliga människor när dessa går mot rött.

... mest överskattade 2:
Tito Beltrán. Jag vet att det finns oklarheter i det som han dömdes för i Sverige och jag förstår att han är bitter på hur han behandlades, men att därifrån tro att man är Luciano Pavarotti och spela "cool" sverigeantagonist i TV är bara fånigt.

... mest underskattade 1:
Zlatan Ibrahimovic. Sveriges bäste fotbollsspelare genom samtliga tider får bland all jantelag och politisk korrekt lagom-mentalitet inte hälften av allt beröm han förtjänar.

... mest underskattade 2:
Chiles president Sebastián Piñera. Jag delar långt ifrån alla hans åsikter men Señor Piñera är, enligt all talande statistik, den skickligaste och mest framgångsrike ledare som Chile har haft sedan demokratins införande 1990.

... mest obegripliga 1:
Kärrtorp. Say no more.

... mest obegripliga 2:
Hur genuspiskans vinande desperat försöker jämställa herrfotboll med damfotboll. Den eller de som sedan inte instämmer i PK-drevet bör omgående ”se över sin värdegrund”, som det heter numera.

... mest obegripliga 3:
Såpoperan inom högerns Renovación Nacional och Unión Demócrata Independiente efter primärvalen då Longueira vann över Allamand men sedan trädde tillbaka och hur Allamand ville ta över men hindrades av UDI som istället utsåg Matthei men som då stoppades av RN.... inte undra på att det gick som det gick.

... nagelbitare:
Matchen mot Portugal i Stockholm.

... mest kritiserade:
Chiles president Sebastián Piñera. Han drog ner på Landets väl etablerade bidragspolitik, och det var inte populärt.

... kappvändare:
PCC, Chiles kommunistiska parti. Från att unisont och konsekvent ha varit etablissemangets största munhuggare och motståndare i decennier har nu Bachelet och hennes socialister och socialdemokrater nu fått oväntat sällskap då kommunisterna, med småflickorna och brottsuppviglarna Karol Cariola och Camila Vallejo i spetsen, glatt kamperar med sina gamla antagonister i hopp om att få lite inflytande.

... mest självklara:
Bachelets seger såklart. Löften om bidrag hit och gratis dit och moderliga leenden går tydligen långt i politiken nuförtiden.

... minst självklara:
Sveriges ambassad i Santiago de Chile. Mer anonym utlandsrepresentation får man leta efter ordentligt.