Utbildning i Chile

Idag när jag var inne på stan hade stora delar av centrum spärrats av för en gigantisk studentdemonstration. Hela Chile har de senaste månaderna varit drabbade av landsomfattande studentprotester, kårockupationer, lärarstrejker och organiserat skolk, både på skolnivå och universitetsnivå. Det finns lokala krav som de många studentorganisationerna framför men en gemensam nämnare har de alla: gratis högre utbildning. Protesterna har varit så omfattande att de har lett till en dialog mellan studentföreningar och Chiles utbildningsminister Joaquín Lavín som har lovat reformer i utbildningssystemet.

Universitetssystemet i det här landet är en brokig historia. De statliga institutionerna klassas som de bästa, de som har de bästa lärarna och de som ger den mest adekvata utbildningen samtidigt som privata universitet anses vara slappa, odisciplinerade och rentav dåliga. Här som i vilket land som helst kräver universiteten ett visst poängtal från skolbetygen och man behöver dessutom göra ”inträdesprov” i olika ämnen beroende på vilken utbildning man vill läsa. Så långt är allt bra och så ska det vara: antagning ska avgöras av elevens kompetens. Men i Chile kostar högre utbildning pengar, till och med den statliga. Och utbildningarna har olika prisklasser beroende på universitet, status och geografisk lokalisering. Ibland när man går igenom de interaktiva utbildningskatalogerna för universiteten och ser vad varje enskild utbildning kostar, och när man dessutom har de enorma statusskillnaderna mellan utbildningar i åtanke så slås man av att eleven inte ansöker om en plats på ett universitet, man ansöker om att få köpa en vara, en vara som inte är tillgänglig för alla, ty den har olika priser och olika kvalitéer beroende på vilken affär i vilket område man går till.

Utbildningarna kostar olika beroende på universitet, geografi (dyrare i Santiago än i de mindre städerna) men också status. En läkarexamen eller en ekonomiutbildning kostar flera gånger mer än till exempel lärare eller sjuksköterska. Likaså juristutbildningarna, till exempel kostar juristutbildningen på Universidad de Chile, landets största statliga universitet, närmare 70 000 SEK per termin. Ta det först gånger två för att räkna ut årsbeloppet och sedan gånger sju för att få fram slutsumman, då utbildningen i snitt varar sju år. Det blir mycket pengar och endast en liten del av Chiles befolkning har råd att köpa den produkten. På Aricas enda statliga universitet Universidad de Tarapacá de Arica (UTA) kostar däremot juristutbildningen motsvarande ca. 30 000 SEK per termin samtidigt som till exempel undersköterskeutbildningen kostar kanske ca. 10 000 SEK per termin. De människor som maximalt har råd att köpa den produkten är såklart medelklassen, de som inte har möjlighet att skicka barnen till Universidad Católica eller Universidad de Chile i Santiago som därmed indirekt reserveras åt Chiles redan mycket kapitalstarka sociala överklass. När det sedan gäller statusen utbildningarna emellan så är det helt enkelt så också att en juristubildning från Universidad de Chile har högre status än en juristexamen från UTA och alumni från Universidad de Chile har större möjligheter att erhålla ett välavlönat arbete.

Det högre utbildningssystemet i det här landet får mig att fundera på om det inte bidrar till att öka, eller i varje fall bibehålla, de stora sociala klasskillnader som redan finns i Chile . Rika människor ”köper” fina, dyra och presigefyllda utbildningar åt sina barn som sedan tjänar enorma summor pengar på arbetsmarknaden samtidigt som medelklassen får nöja sig med billigare utbildningar på halvdana universitet, utbildningar som inte alls ger samma lön till sist. De socio-ekonomiska samhällsklasserna bibehålls effektivt genom stor segregation, olika status och olika priser på olika utbildningar.

Protesterna på kårhusen och skolorna landet runt den senaste tiden gäller inte längre ledighet eller avskaffande av tentor och examen som de brukar handla om i ett annat land som jag känner till, utan man vill helt enkelt ha tillgång till en kostnadsfri högre utbildning oavsett tjocklek på portmonnän, en ganska självklar rättighet tycker jag. Jag brukar vanligtvis vara emot civil olydnad och av anarkister och annat vänsterfolk utförda ockupationer och jag blir vanligtvis på dåligt humör när jag ser rödsvarta fanor viftas av kommunister och syndikalister. Men jag måste säga att jag denna gång stöder demonstranterna och deras krav på kostnadsfri utbildning tillgänglig för ALLA chilenare, där intagningen avgörs av elevens kompetens och kunskaper och inte mängden 20 000 CHP-sedlar i plånboken hos de som redan har allt man kan tänkas vilja ha. Kan våra grannländer lyckas fixa gratis universitet för sina invånare så visst borde Chile kunna ordna det också.

I Chile...

... åker armén omkring på gatorna med vapnen öppet och väl synliga.

Hur ska jag göra?

Kom precis hem från Estación Central där min hustru köpte en bussbiljett till Calama dit hon behöver åka i arbetet. Såg där inte ett utan helt plötsligt TRE bussbolag som åker till Jujuy i Argentina. Och då slog idén mig: varför inte spontanåka till Jujuy, hälsa på familj och vänner ett par veckor och se Copa América?? Det var över sex år sedan jag var och hälsade på i Argentina och nu har Jujuy tilldelats två matcher på lilla Estadio 23 de Agosto där jag har varit så många gånger och hejat fram mitt Gimnasia de Jujuy: först Colombia - Costa Rica den 2 juli och sedan Bolivia - Costa Rica den 7 juli. Det skulle ju bara vara så jädrans häftigt att se Bolivia spela i Jujuy, ett Jujuy som till och med dess egna invånare beskriver som "mer bolivianskt än argentinskt". Bolivias landslag intresserar mig knappast men däremot att uppleva Bolivias landslag i Jujuy och en invasion av bolivianska fans. Dessutom gillar jag också Costa Ricas lilla landslag sedan jag upplevde VM 2006 i nämnda land, det var en trevlig karibisk fest som Los Ticos bjöd på i San José under VM trots ett katastrofala resultat med tre förluster och 3 - 9 i målskillnad, och det skulle vara trevligt att se Los Ticos igen. Men sedan naturligtvis, återse familj och mina vänner som jag har kvar i Jujuy. Gå på asados och äta utsökt argentinskt kött och prata argentinsk spanska igen är något som jag saknar!

Det är verkligen en once in a lifetime att kunna uppleva Copa América i en av sina "hemstäder" och valet torde vara enkelt. Men nackdelarna med att resa då, varför tvekar jag? Tja för det första är det dyrt, 35 000 CHP för en enkel resa, motsvarande ca. 500 kr. Jag borde stanna kvar i Arica och spendera pengarna på viktigare saker istället för att resa, 1000 kr för tur och retur... nja. Sedan, på grund av kraftigt snöfall i bergen, kan gränsen mellan länderna helt plötsligt stängas. Jag hörde till och med av säljarna på busstationen, de som gladeligen borde se sin möjlighet att pracka på en europé en dyr resa till Argentina oavsett omständigheterna, att de senaste veckorna har det varit si och så med möjligheten att passera över till Argentina, gränsen kan stängas mer eller mindre helt oplanerat och vara stängd två dygn medan myndigheterna på båda sidor skottar snö och plogar serpentinvägar. Och jag kan tänka mig ett flertal trevligare sätt att tillbringa två dygn på än i en insnöad parkerad buss på 3 000 meters höjd mitt ute i Andernas vildmark utan att veta när man kommer vidare.

Trevliga bekymmer visserligen, men hur gör man? Jujuy eller inte?

Mer fotboll

Nu blir det fotboll igen. Kanske lite tjatigt men två händelser föranleder nämnda faktum. Eller kanske rättare sagt en händelse och en incident. Vi tar oss till vårt köttätande grannland Argentina. Där börjar nämligen årets största fotbollshöjdpunkt nästa vecka: Copa América, motsvarigheten till Europas EM, där totalt tio lag, åtta från Sydamerika och de två inbjudna nationerna México och Costa Rica deltar. Det ska bli mycket trevligt att följa Copa América 2011 nästan på plats, även om jag helst såklart hade varit i Argentina för att kunna följa evenemanget ordentligt på plats. Nu blev det dock inte så, då olika förhinder har satt käppar i hjulet för ett eventuellt återseende av det underbarra Argentina.

Jag kommer skriva en hel del om Copa América här de följande veckorna, var så säkra.

Vi håller oss kvar i Argentina och tar oss närmare bestämt till huvudstaden Buenos Aires. För där inträffade nämligen en nästan ofattbar incident igår söndag kväll. En av argentinsk fotbolls absoluta giganter, River Plate, med 33 ligavinster genom historien och med enligt inoficiella siffror över 15 miljoner fans bara i Argentina, spelade på sin hemmaarena igår kväll sin andra kvalmatch av två möjliga, inte för att vinna någon titel eller liknande utan helt enkelt för att hålla sig kvar i argentinska ligans högsta division. Motståndet bjöds av lilla ynkliga Belgrano, som vann sin hemmamatch med 2-0 och som ikväll lyckades med en otrolig bedrift genom att med 1-1 på nationalarenan Monumental skicka ut River Plate ur högsta divisionen. För att ni ska förstå vidden av det inträffade så tänk er att Manchester United förlorar en kvalomgång mot Scunthorpe eller Barcelona mot Hércules och därmed förlorar sina platser i Premier League och La Liga. På Monumental omringades spelarna av hundratals poliser, vattenkanoner och tårgas användes mot läktarna och en stor del av River Plates fans ägnade ursinnigt söndagsnatten åt att slå sönder Buenos Aires. Jag personligen håller inte alls på River Plate, jag håller på Maradonas blågula Boca Juniors, Rivers störste rival men ändå… argentinska ligan utan River, utan Superclásico… nej, det känns helt enkelt inte rätt.

Annars då? Jodå, en lugn helg här i vinterns Arica. Evo Morales i Bolivia hävdar att Chile samarbetar med utländska terrornätverk och har personligen dekorerat de bolivianska soldater som i förra veckan togs på bar gärning när de bestal chilenare på sina bilar och i Perú sitter Ollanta Humala och drömmer om att återförena sitt land med Bolivia, hänvisandes till den kortvariga union mellan länderna under 1800-talets första hälft som provocerade fram ett krig med Chile.

Pust

ASADO!!

I helgen var det dags för ASADO igen!

Kyckling, fläsk och chorizo

Middagsbordet. Vem som kom på den briljanta idén att

ställa dit en skål med RIS vet jag inte.

La parilla

En ny del av en dålig fars

Hör här: Häromveckan haffade chilensk polis 13 beväpnade och uniformerade soldater och deras lika tungt beväpnade befäl från Bolivia som olagligt befann sig långt in på chilenskt territorium, närmare bestämt i regionen Tarapacá. Dessa hade under natten korsat gränsen in i Chile och i skydd av Atacamas bäcksvarta nocturne tagit sig en bra bit in i landet. Förrutom att vara tungt beväpnade och att de under sina uniformer olovligt vistades i Chile färdades dessutom bolivianerna när de upptäcktes i chilenska bilar och lastbilar, registrerade som stulna. Soldaterna arresterades, fråntogs sina vapen och sattes i arrest ett par timmar under utredning innan de senare blev bussade tillbaka till gränsen under tillsyn av Carabineros och Gendarmería. I Bolivia blev soldaterna sedan mottagna som hjältar, påhejade på gatorna i Oruro där deras regemente hör hemma och sedan dekorerade. Chile protesterade naturligtvis kraftigt mot att beväpnade soldater olovligen tar sig in i Chile och dessutom färdas i stulna bilar och vår utrikesminister Alfredo Moreno meddelade Chiles ståndpunkt samma dag för David Choquehuanca, Bolivias minister för utrikes ärenden.

Bolivia var inte saktfärdiga i att kontra på Chiles protester. Grannlandets officiella hållning är att soldaterna endast var ute på uppdrag och mitt uppe i att övervaka narkotikasmugglingen mellan de båda länderna och att Chile inte har någon som helst rätt till att arrestera deras soldater. Detta har både president Evo Morales, försvarsministern och taleskvinnan för Bolivias regering bestämt lagt fram på presskonferenser och i media. Man har till och med yttrat att soldaterna ”fullgjorde patriotiska uppdrag” ([…] cumpliendo una misión patrióta). Hur dessa bolivianska hjältar och patrioter hux flux lyckades hamna i stulna chilenska bilar ges dock ingen förklaring på, inte heller på frågan varför de befann sig flera mil inne i Chile.

Nu visar det sig dock att soldaterna inte bara:

- Var tungt beväpnade

- Befann sig olovligen på utländskt, d.v.s. chilenskt teritorium

- Åkte i stulna chilenska fordon.

Nej, dessa uniformerade och nu dekorerade patriotiska gränsbevakare har nu erkänt att de själva STAL BILARNA FRÅN CHILENARE UNDER VAPENHOT.

Kan detta verkligen vara möjligt?

Jodå, det är det.Det roliga med hela denna situation, som jag inte kommer kommentera mer på ett par dagar då ämnet gör mig illamående, är dock inte alla ovan faktum. Kronan på verket i denna akt, en av många många i rad, i den enerverande dåliga revyn ”Trakassera Chile” i regi av Bolivia och Perú, är att nu ska Bolivia anmäla Chile till internationella instanser och samfund då man anser att Chile har behandlat ”soldaterna” i fråga illa. Enligt Bolivias regering har Chile behandlat bolivianerna som ”simpla tjuvar” (fritt översatt), något som både Carabineros och Chiles armé har medgivit att man gjort. Och ja, dessa är inget annat än simpla tjuvar och förtjänar ingen bättre behandling än den som de erhöll då de ertappades fullt beväpnade på chilenskt territorium och efter att under vapenhot ha bestulit chilenska medborgare på sina bilar. Bolivia har begått ett allvarligt klavértramp enligt samtliga internationella regelverk och då det i det 14 man starka sällskapet dessutom medföljde en officer kan man börja undra vilka kriminella nätverk som finns i grannlandet och hur högt upp i den bolivianska statsapparaten dessa når.

Chile och chilenarna och egentligen omvärlden vill ha svar - och vi får veta av motparten att det är CHILE som har gjort fel.

Dessa uniformerade krakar är en skam för sina uniformer och om Bolivia har någon typ av heder kvar i sin nation och om några åtgärder ska vidtas så är det istället hoten om vedergällning via internationella samfund som ska tas tillbaka, ”soldaterna” ska sättas bakom lås och bom och en offentlig ursäkt ska framföras av president Evo Morales direkt till Chiles statsöverhuvud Sebastián Piñera.

Men vi kan ju fortsätta drömma.

Söndag-/Måndagskrönika: Rapport från ett rörligt Chile

Idag strax innan lunchtid skakade norra Chile igen. En jordbävning med 6,5 på Richterskalan hade sitt epicentrum strax norr om Calama där vi var häromveckan och det gungade rejält även i Arica. Det var en ny typ av skalv som jag inte hade känt förut, jorden gungade på ett märkligt sätt istället för att skaka och det kändes helt plötsligt som om marken gick i vågor. Vi försöker få tag på våra bekanta Jessica och Fernando i Calama för att kolla läget med dem, men det verkar inte vara någon större fara å färde då Chiles inrikesministerium låter rapportera att man inte har registrerat materiella skador eller personskador. Gabriela och jag mår bra i varje fall, det gungade till i cirka 10 sekunder och det knakade i väggar och slog i dörrar och fönster men inget allvarligt har hänt.

Chile ligger precis längs Stilla Havets "Ring of Fire" och jordbävningar och vulkanutbrott är inte ovanliga. 27 februari förra året demolerades en stor del av södra Chile i en megajordbävning vars magnitud nådde hela 8,8 på Richterskalan, kommentar på det kan läsas här, för ett par veckor sedan fick vulkanen Puyehue ett utbrott nere i södern och de av Er som är lite äldre minns säkert jordbävningen i Valdivia år 1960 som är den kraftigaste tektonikrelaterade sism som någonsin har registrerats med en styrka på nära ofantliga 10 på Richterskalan. Min svärmor kommer från en by i närheten av Valdivia och enligt henne började plötsligt marken gå i synliga vågor och det var nästan omöjligt att hålla sig på benen, nya berg och kullar reste sig, träd rycktes upp med sina rötter och marken sprack bokstavligen. Städer och byar närmast kusten dränktes i flodvågor upp till 25 meter höga, skalvets rörelser orsakade dessutom vulkanutbrott i området och sjön Riñihues vattennivå steg med nära 20 meter då stora jordskred täppte till sjöns utflöde. Endast ett panikartat arbete för att gräva nya utflöden hindrade den tilltäppta sjön från att helt svämma över och en störtflod från att orsaka än mer förödelse på sin väg mot havet.

Arica drabbades år 1868 av ett liknande öde då ytterligare en megajordbävning med styrka på mellan 8,5 och 9,0 på Richterskalan med efterföljande 15 meter höga tsunamivågor ödelade den då slumrande hamnstaden i södra Perú. Ett vittne från denna tid är vraket efter USS Wateree, en 62 meter lång amerikansk ångbåt som tillfälligt låg i hamn i Arica den ödesdigra agustidagen 1868 och som efter en rad flodvågor flyttades cirka 390 meter inåt land. Fartyget användes som fälthospital under Stilla Havskriget och idag finns en liten rostig del kvar som av människohand har flyttats närmare vattnet och som nu är ett nationellt minnesmärke nära Playa Las Machas norr om centrum.

Mycket historiskt prat blev det nu och kanske lite mindre ren krönika av denna text. Det har dock hänt en ytterligare "rolig" incident mellan Chile och Bolivia som jag tänkte kommentera snabbt imorgon. Det handlar om att, ta ett djupt andetag och sitt ner i en bekväm stol, beväpnade bolivianska soldater har tagit sig in på chilenskt territorium för att råna och köpa stöldgods, och nu ska Bolivia anmäla Chile (ytterligare en gång, börjar bli tröttsamt) för att dessa skulle ha behandlat "soldaterna" på ett felaktigt sätt. Mer om det imorgon.

Test: Är Ni ung eller gammal?

Titta på bilden.

Försök sedan lista ut sambandet mellan de två objekten.

Söndagskrönika: Clarence Clemons - Quarter To Three

God söndagkväll och trevlig sydamerikansk Fars Dag alla fäder!

Fortfarande lite nedstämd efter The Big Mans bortgång. Precis som Tayta sade: Det är som om en god vän hade gått bort.

Latinamerika är bland mycket annat en kompott av musikgenrer. En av min favoritmusik, andinsk folkmusik eller Música Andina, härstammar ju naturligtvis härifrån och dessutom har vi obegränsad tillgång på Rock Latino, cumbia, reggaeton och cuartetazo och populariteten för Karibiens salsa och merengue och Brasiliens samba ska icke förglömmas. Här finns också gitarrknäppande chacarera, zamba (med z och helt olikt den snabbtrummande varianten med s), chamamé och Chiles nationalmusik cueca. Buenos Aires är centrum för den latinska tangon, México njuter av sin mariachi och på Cuba dansar folk till rumba och mambo. Kort sagt – Latinamerika är ett Mecka för folk med aptit på musik! Men nästa vecka blir det inget alls av detta. Nästa vecka ska jag endast lyssna på The Boss, The Big Man och E Street Band!

Kvällens söndagskrönika skjuts upp till imorgon måndag. Under tiden kan ni höra Big Man framföra klassikern Quarter to three, en av mina favoritsånger med E Street Band. På med ljudet på full volym, detta är spelglädje, detta är musik! Lägg även märke till Nils Lofgren på gitarr.

Clarence Clemons

Vi hoppades in i det sista.

Men nu är The Big Man borta.

Hans saxofon har tystnat.

E Street Band blir aldrig sig likt igen.

Vi sörjer.

Jag skulle precis iväg till en kompis som bor i närheten för att laga tacos.

Har måttlig lust till det just nu.

Tack för allt, Clarence Clemons.

Vila i frid - R.I.P. - Q.E.P.D.

Volcán Puyehue

Vi bor i en region som rör på sig. Både rent utvecklingsmässigt, politiskt och ekonomiskt, men även självaste berggrunden är aktiv. Jordskalv och vulkanutbrott är vanliga i Chile, tack och lov finns inga aktiva vulkaner i norra Chile där jag bor (peppar peppar...), men att marken skakar eller rentav gungar hör inte till ovanligheterna. Igår till exempel hade vi en liten fredagsasado och helt plötsligt stannar samtliga upp och säger "Está temblando!", "Det skakar!".

Häromveckan tyckte vulkanen Puyehue i södra Chile på gränsen till Argentina att det var dags att få utbrott igen, och det med råge denna gång. Senast Puyehue vaknade till liv var efter jordbävningen i Valdivia 1960, förövrigt den kraftigaste jordbävning som någonsin registrerats med en styrka på nära 10 på Richterskalan, då markrörelserna fick det slumrande berget att ilsket spy ut aska och lava. Utbrottet nyligen fick myndigheterna i bägge transandinska nationerna att utrymma byar i närheten, askregn gjorde dagen till natt i flera städer i Sydkonens södra delar och ett askmoln likt Eyjafjallajökulls dito fick flygtrafiken så långt bort som i Auckland, Melbourne och Kapstaden att ta en flera dagar lång paus.

Volcán Puyehue återgick till sin slummer efter ett par dagar och inga större materiella skador inträffade. Ett spektakulärt skådespel bjöd oss dock eldberget i södern på:

Ayuda social

Igår kväll var vi iväg på en aktivitet som jag inte hade gjort mig bekant med tidigare men som jag definitivt hoppas kunna upprepa. En god vän till oss vid namn Daniel är med i en frikyrka (baptist eller adventist, jag vet inte vilken men det är de två som är rådande i Arica, förrutom den katolska kyrkan) som varje tisdag samlas i centrum för att dela ut mat till de allra mest behövande och igår kväll hängde jag och Gabriela med efter att ha hört Daniels ord om att det är så enkelt, man gör människor glada och man mår bra utav det.

Jag är själv troende kristen, dock så har jag lite svårt för den typ av väckelseretorik som just denna kyrka nyttjar med handklapp, höga böner och tjoande psalmer, vissa fångas utav det men jag gör det inte. Däremot är grundtanken i alla kristna kyrkor världen över densamma, och det var i den andan vi gav oss ut i går kväll för att ge lite till de som inte har någonting alls.

Vi samlades i Parque Colón strax efter tio på kvällen och började göra i ordning det medhavda, mat, bröd, té och vatten. Brickor utrustades med bestick och folk ställde sig i kö och så kunde vi sedan dela ut kvällsvard och en kopp té till Aricas allra fattigaste människor, både de som bor på gatan och tigger men också de som i bästa fall har ett enkelt tak över huvudet i utkanten av staden men inga tillgångar att äta sig mätta för. Vi sorterade brödbitar, hällde upp dricka i muggar och delade rättvist ut så alla fick sin del och när man såg glädjen och tacksamheten hos de man hjälpte kändes det verkligen som att man gjorde nytta.

Det var alla typer av människor som hade samlats i parken för att få sig ett kvällsmål. Gamla som unga, män som kvinnor, ensamma som par. Gemensamt för dessa människor var dock att de saknar några av de saker som vi kan ta för givet: ett hem, ett tak över huvudet och något att äta. Tre element som de flesta av oss tar så för givet att vi inte ids uppskatta gåvan som de verkligen är. Man blev otroligt medveten igår om hur lyckligt lottad man faktiskt är och hur bra man egentligen har det. Är jag hungrig eller sugen på något öppnar jag kylen. Är det kallt utomhus går jag in under tak. Är jag trött lägger jag mig i sängen. Det är skatter som tillhör vardagen, vi är priviligierade som har möjlighet till allt detta, och som klyschan säger så vet vi inte hur glada och tacksamma vi borde vara varje dag för att vi får möjlighet att vara varma, äta oss mätta och ha det bekvämt.

Jag tog inga foton igår och lika bra det. Det var inget spektakel som vi var på, vi var där för att hjälpa medmänniskor.

Söndagskrönika: Fotboll & Perú

Skrev en krönika för ett par månader sedan om fotbollens svala status bland det chilenska folket, en svalka som är konstant året runt med eventuella undantag för de gånger då det älskade landslaget spelar. Landslaget har gjort en stor upphämtning på sistone efter 10-15 år av uselt spel, bland annat i VM-kvalet 2002 då La Roja slutade SIST i hela Sydamerika-gruppen, efter blåbär som Perú, Bolivia och Venezuela. Men den inhemska ligafotbollen håller en hopplöst låg klass, snudd på allsvensk nivå, och intresset bland folk för sin fotboll är riktigt o-sydamerikanskt lågt. Förrutom idag. Idag spelades nämligen ligafinalen.

Den chilenska ligan avslutas med ett slutspel, liknande Elitserien i hockey. De åtta bästa lagen lottas i en omgång kvartsfinaler som spelas hemma och borta och vinnarna går vidare till en semifinalsomgång hemma och borta där de segrande lagen slutligen möts i den stora finalen. Idag spelades så finalen i den chilenska ligan mellan de två santiaguinska lagen Universidad Católica och Universidad de Chile. Överklassens lag mot den breda massans och landets populäraste lag, ”El clásico universitario”, som matcherna mellan dem också kallas då det är lagen från Chiles i särklass största universitet som möts. Jag personligen sympatiserar inte med någon, ligafotbollen här håller så pass låg nivå att jag inte hyser något större intresse för den. Jag har sympatiköpt en tröja med San Marcos de Arica, det får räcka.

Som sagt chilensk inhemsk fotboll är ovanligt sval för att vara en latinamerikansk sådan, se bara på det religiösa intresset för fotbollen i Argentina och Brasilien. Men just idag, då finalen hålls, verkar folk helt plötsligt ha fått upp ögonen för det vackra spelet. Helt plötsligt fylldes tidningar och TV av fotbollsprogram, tillbakablickar på tidigare finaler, historik, statistik och liknande. Och i vårt hus verkade vi ha två läger som såg på matchen i eftermiddags. Tre våningar (tror jag) upp satt Universidad de Chile: s supportrar och tjoade högt såfort deras kornblå lag gjorde mål och lite längre bort satt en grupp blåvita Católica-fans och skrek och hejade på sina favoriter. Efter matchen hördes karavaner av tutande och firande supportrar som i segersötmans eufori tog sig in mot Aricas centrum. Har också sett bilder från Santiago, Plaza Italia och Alameda är överfyllda med folk, bilar, fontänbad och bengaliska eldar. Mellan 15 000 och 20 000 människor firade i Santiago och flera tusentals fans har tagit gatorna i besittning i Valparaíso, Concepción, Antofagasta och Temuco. Det har aldrig så länge jag har varit här visats intresse för fotbollen före finalen och jag är övertygad om att i övermorgon (efter morgondagens alla reportage, intervjuer och krönikor) kommer finalen att vara som bortblåst och kanske bortglömd. Chilenarna kanske helt enkelt har en mer hälsosam inställning till fotbollen, man firar och visar intresse när det ska visas intresse och firas istället för att som de livsnjutande argentinarna låta fotbollen fylla större delen av sin fritid.

Vilka vann ligan nu då? Jodå, Universidad de Chile utklassade sina motståndare med 4-1, trots att matchen gick på Universidad Católicas hemmaplan, och fick lyfta den faktiskt ganska ståtliga segerpokalen i Santiagos vinterkväll.

Nu till ett mer seriöst ämne: jag har även tidigare skrivit en text om presidentvalet i vårt norra grannland Perú. I söndags, samma dag som jag fyllde gammal och reste runt i San Pedro de Atacama, hölls andra omgången i presidentvalet mellan vänsterns Ollanta Humala och högerns Keiko Fujimori. Att det till slut blev högern mot vänstern var en ren tillfällighet; ett flertal kandidater från olika håll ställde upp i första omgången och det kunde lika gärna ha blivit konservatism mot liberalism eller kommunism mot socialdemokrati. Men nu blev det just höger mot vänster, Ollanta Humala är gråsocialist och Keiko Fujimori högerliberal. Humala vann till slut valet, och vänsteranhängare i Västvärlden jublar åt att myten om den latinamerikanska ”vänstervågen” fortfarande rullar, en myt som skapades i början på 2000-talet då ett par latinamerikanska nationer valde fram presidenter hemmahörande på vänsterkanten. Mytens anhängare tar dock varken hänyn till rådande politiska traditioner eller det faktum att minst lika många högerpresidenter valdes under samma epok.

Och – hör och häpna: i 2011 års peruanska presidentval stöttade jag Ollanta Humala. Jag, som är mer kornblå än Andernas himmel, hoppades att vänsterns kandidat som dessutom är öppen chileantagonist skulle vinna valet i vårt grannland och jag ska förklara varför. Låt mig börja med att beskriva kandidaterna:

Ollanta Humala är en misslyckad och avdankad populistisk militär som i irredentistisk anda har uttalat sig att han ska ”köpa norra Chile”, han ska återställa Perús nationella heder, han deltog i ett misslyckat militärkuppförsök år 2000 samt blivit åtalad för att personligen ha mordhotat vittnen i den påföljande rättegången. Han har flera gånger indirekt upprepat sitt hat mot Chile och chilenare, han hävdar att tidigare presidenter ”saknar tydliga geopolitiska mål med sin politik” (vad nu det innebär) och han stöder öppet Bolivias territoriella krav på Chile och en geopolitisk delning av det chilenska territoriet.

Med denna bakgrund borde ju valet för en Chilesympatisör mellan Ollanta Humala och dennes motkandidat Keiko Fujimori ha varit lätt. Eller?

Keiko Fujimori är dotter till tidigare presidenten Alberto som sitter i livstids fängelse omvandlat till husarrest på grund av hög ålder för korruption, brott mot mänskliga rättigheter och folkmord. Alberto Fujimori som styrde Perú mellan 1990 och 2000 är den mest korrupte ledaren i Sydamerikas historia och har föga hedrande utsetts till den sjunde mest korrupte ledaren i världen. Keiko Fujimori (bara namnet Fujimori borde ge varje person med minsta kunskaper om Latinamerika kalla kårar), förvisso med hög utbildning från amerikanskt universitet och med en till synes välpolerad fasad som stabil och hederlig tvåbarnsmor, gjorde under kampanjen sitt allra yttersta för att distansiera sig från de sämre sidorna av sin fars odemokratiska (ja, pappa Alberto avsatte parlamentet 1992 och satte konstitutionen ur funktion) regim samtidigt som hon frotterade sig i de många ekonomiska framgångar som densamma trots allt skapade. Alberto Fujimori skapade i Perú en av marknaden styrd elitstat, sålde ut Perús tillgångar, lade ut landet på entreprenad och tjänade personligen miljoner och åter miljoner med dollar. Men det var ju Alberto som gjorde det, hans dotter då? Jodå, Keiko Fujimori var ”Primera Dama”, First Lady, under Fujimori den äldres regim och i allra högsta grad delaktig i hur Perú fullständigt kördes i botten under dennes regeringstid. Dessutom hade hon under presidentvalskampanjen i sin stab ett flertal tjänstemän som hade varit aktiva högt upp i Alberto Fujimoris närhet, bland andra medarbetare till fängslade tjuven och skurken Vladimiro Montesinos, Albertos högsta rådgivare och dessutom tidigare chef för Perús säkerhetstjänst.

Perú är ett fantastiskt intressant och makalöst vackert och spännande land. Men det är också ett fattigt, outvecklat, orättvist och korrumperat samhälle med stora brister i nästan allt. En fattigdom så stor och så institutionellt etablerad, framför allt bland urbefolkningen, genomsyrar hela det peruanska samhället och korruptionen är utbredd uti varje liten del av samhällsapparaten. Mycket stora delar av Perús folk saknar sjukvård, social säkerhet, hygien och till och med mat för dagen, vägnätet är undermåligt, kommunikationer bristfälliga samtidigt som en liten elit i huvudstaden Limas överklasskvarter Miraflores kan snyta sina barn med gröna hundradollarsedlar. Därför – en liten smula av Marx’ fördelningspolitik och en utbyggnad av den sociala tryggheten och subventionerad utbildning för ”vanliga” peruaner skulle göra vårt norra grannland mycket gott. I Perú måste man se till att bygga en stark grund med lite social trygghet som samhället kan vila på, som Humala vill, innan man börjar sälja ut naturtillgångar och teckna frihandelsavtal med USA som Keiko Fujimori önskar, det kan kanske komma vid ett senare tillfälle. Peruanerna behöver inte utländska investerare – de behöver ett säkert och socialt tryggare samhälle. Sverige till exempel, där socialismen är konstitutionerad, behöver så lite av socialism och socialdemokratisk recess som möjligt och i Sverige stöder jag till 200 % Alliansen. Men det är skillnad på samhälle och samhälle, land och land, kultur och kultur. Ollanta Humala hade bland annat ett så enkelt och förnuftigt förslag som att man ska starta ett nationellt pensionsprogram där varje arbetande peruan efter en viss ålder ska erhålla motsvarande 700 kronor i månaden i en statlig pension. En krogrunda i Sverige – en skillnad mellan fattigdom och lite mindre fattigdom i Perú. Ollanta Humala propagerade för utbyggd social säkerhet, öppenhet, utrotande av korruptionen och minskad fattigdom – det som Perú behöver i dagsläget; Keiko Fujimori hävdade ökad frihandel, skattesubventioner för företag och privatiseringar – det som Perú verkligen inte behöver i dagsläget. Därför hoppades jag att Ollanta Humala skulle gå segrande ur presidentvalet 2011.

Reserapport från II Región

Vi var i Calama i Chiles II Region förra veckan, Gabriela och jag. Tio timmars bussresa (detta är ett STORT land!) sydost om Arica ligger Calama, en relativt ung stad, grundad på 1860-talet, som är helt beroende av kopparbrytningen i världens största människogräda hål Chuquicamata och de mindre men ändå stora gruvorna El Salvador och El Teniente. Calama ligger mitt i Atacamaöknen på 2200 meters höjd och har typiskt ökenklimat med stekande sol på dagen och bitande kalla kvällar och nätter. Vi bodde hos våra vänner Jessica och Fernando i deras hus i ett lugnt kvarter strax utanför centrum och vi hade mycket trevligt med dem. Med all respekt för våra vänner och samtliga calameños, men Calama är den mest ointressanta stad jag har besökt, och då har jag ändå varit i Vingåker, Palpalá, Kungälv och Perico. Calama är en rik, välmående och säker stad som dignar av kopparens rikedomar men som dessvärre saknar nästan all form av kulturell charm och estetisk skönhet. Jag har inte ens några foton därifrån.

Nåväl, på torsdagen skulle här turistas! Jag åkte iväg till hamnstaden och norra Chiles största stad Antofagasta för att göra ärenden och se på stan. Tre timmars bussresa från Calama ligger en modern och expanderande storstad med trevliga gågator, helt ok strandpromenad och ett modernt shoppingcenter.



Antofagasta




Strandpromenaden utanför shoppingcentret


Och allt består av Calama- och Chuquicamatapengar. På grund av Chiles ganska centraliserade statsstruktur, och på grund av att Calama lite orättvist inte är en egen region utan tillhör just Antofagasta, så går nästan alla inkomster från utvinningen i världens rikaste koppargruvor utanför Calama mer eller mindre direkt till Antofagasta.

På vägen till Antofa lyckades jag fota den konstigaste geoglyf som jag sett… undrar vem eller vad som har bemödat sig att skapa den. Och framför allt: vad föreställer den?? En tupp eller en dinosaurie?



Mystisk geoglyf på vägen till Antofagasta


Landskapet mellan Calama och Antofagasta är i övrigt både spännande och mångfacetterat…



För att citera Robert Broberg: Sand, sand, sand, sand, grus och stoft...


På fredagen var det så meningen att jag skulle tagit en Taxi Colectivo till koppargruvan Chuquicamata eller "Chuqui" som den i folkmun heter, allt enligt min Lonely Planet. Tyvärr, blev jag varse, har Colectivo-kooperativen lagt ner turerna till Chuqui, så dessvärre fick jag inte äran att besöka kärnan i den chilenska exportindustrin. Tydligen måste man beställa tid innan hos något av de många syndikaten som anordnar resor till gruvan så Chuquicamata finns kvar på att göra-listan nästa gång jag åker till Calama. Eftermiddagen tillbringades istället med ett par lugna timmar på stan och på Mall Plaza, ett shoppingcenter.

Kommer Ni till Calama, stanna gärna och se lite i alla fall lite av centrum och kanske katedralen, men efter de 15 minuter det tar att beskåda dessa rekommenderar jag att Ni tar er till närmsta busstation för att hoppa på första bästa färdmedel till San Pedro de Atacama. För om det finns något som Ni måste se i Chiles II Región så är det den lilla byn San Pedro.



San Pedro de Atacama


Jag har levt ett år i Argentinas berg, jag har upplevt den andinska majestätiskheten i den av Omagwaka-indianer långt före plundrande spanska banditers och rövares antåg bebodda byn Purmamarca och jag har druckit Fernet con Coca på ruinerna av inka-fortet Pucará de Tilcara. Jag har beskådat oändligheten i saltöken Salinas Grandes och beundrat den andinska kornblå himlen på 5 000 meters höjd. Anderna är magnifika och äntligen fick jag åter uppleva deras odödlighet när vi for till San Pedro. På söndagen fyllde jag jämt och vi firade genom att ta en heldag uppe i bergen.

Själva San Pedro i sig är väl som de flesta andra byar i området, låga hus av adobe, kullerstensgator och små butiker som säljer allehanda souvenirer och krimskrams. En gammal kolonial kyrka från slutet på 1500-talet och små resebyråer som säljer dagsturer till vulkaner, saltöknar och laguner. Man bjuds också på ren luft, klarblå andinsk himmel, folkmusik och urbefolkning som utgör de permanenta beståndsdelarna men San Pedro är också ett turistmecka. Vi åkte vintertid ergo lågsäsong men ändå var det en hel del backpackers och turistande folk i byn. Hur det ser ut sommartid ergo högsäsong kan man bara föreställa sig.



Kyrkan i San Pedro de Atacama, en ganska typisk andinsk kyrka, byggd på 1600-talet på platsen för den första gudstjänsten i slutet av 1500-talet.


Vi började med att på förmiddagen när vi hade anlänt köpa en fyratimmars tur till Valle de la Luna en bit utanför San Pedro som skulle avgå på eftermiddagen. Under tiden vi väntade gick vi först på muséet (lägg märke till singulariteten – det finns bara ett museum i San Pedro), vi strosade på marknader och åt sedan lunch med en obligatorisk Pisco Sour på en restaurang med stockholmska priser. San Pedro är dyrt, var beredda på det om Ni åker dit.

Sedan var det dags för vår tur ut i öknen. Vi åkte först till Valle de Muerte, Dödsdalen, med dess fantastiska naturformationer och färger och med norra Chiles mest berömda vulkan Likankabur stolt övervakande hela landskapet från sin plats på gränsen till Bolivia.



Valle de Muerte, Likankabur är det konformade berget i bakgrunden.


Valle de la Luna, Måndalen, med sitt månliknande landskap (därav det uppenbara namnet) väntade härnäst och efter en lång klättring upp för ett berg fick vi se solen gå ner över Atacamaöknen och det må jag säga var ett skådespel av absolut mästerklass. Solen färgade en vanligtvis sandfärgad dal blodröd och rosa, bergen fick helt plötsligt en brandgul ton och helt plötsligt verkade hela öknen stå i ljusan låga. Det var som om Likankabur själv hade vaknat till liv och börjat spruta glöd och eld över sin månliknande omgivning.








Tyvärr lyckas kameran inte fånga det fantastiskta skådespel av färger som vi beundrade, det är verkligen att rekommendera. Lyckliga över att ha upplevt solnedgången över Valle de la Luna och trötta satte vi oss i minibussen som tog oss vidare till San Pedro för att där invänta återfärden till Calama som vi anlände strax efter klockan nio på kvällen. Natten tillbringades sedan på ytterligare en buss tillbaka till vårt Arica. Mycket åkande blev det i detta stora och vackra land men det är det värt varje sekund.

Gracias amigos Jessica y Fernando por habernos recibido y cuándo quieran, ya saben que nuestra casa es su casa.

Dagens musiktips

Kort reflektion

Jag AVSKYR jordbävningar.

7 de Junio

Hoy recordamos a los bravos soldados
arriesgando su vida por Chile.

Los que subieron al Morro
para enfrentar al enemigo.

Los que murieron,
sacrificándose por la patria.

Los que lucharon y lograron
que Arica fuera chileno.

Viva Arica, eternamente chilena!

Ålderstecken, the final one

Fyllde 30 igår, jag är nu officiellt gammal. Silverté, likör och mandelbiskvier i gungstolen samtidigt som katten spinner på filten man har över knäna... Gikten plågar, man fryser om flinten och dagens ungdomar har ingen hyfs alls, det var minsann bättre förr då jag var barn och man fick lära sig veta hut. Vi gick barfota året om och det var åtta mil till skolan och tretton mil till kyrkan! Och ute i världen härjade kriget, så mat fanns det ingen, vi åt bröd och gräs och drack vatten som mor hämtade i bäcken och på kvällarna agade far oss med en stor skyffel. Men aldrig glömde vi att tacka Gud i Himlen för de rikedomar han givit oss!

Hälsningar frán Calama

God afton!

Smáförkylda, dammiga och frusna i den nordchilenska ökenkylan har vi mycket trevligt hos vára vänner Fernando och Jessica, men Lonely Planet hade nog rätt. Calama är kanske den mest innehállslösa stad jag har varit i.

Har sett Antofagasta, som jag faktiskt blev ganska förtjust i, vi har ákt genom öken och sett sand och mera sand och imorgon eventuellt en sväng till Chuquicamata, världens största människogrävda hál och navet i den chilenska kopparindustrin. Chuquicamata ligger 25 km frán Calama och detta är verkligen en gruvstad; vart man än vänder sig blir man pámind om koppar och gruvdrift. Kopparstatyer i rondeller och pá torg, koppardekorationer pá hus, och kopparsmycken säljs i affärerna.

Trevligt fredagsmys, pá áterseende!