Efter att återigen (ja, återigen) blivit drabbad av fackets och kollektivavtalens påtvingade diktatur känner jag mig nödgad att nedteckna följande text.
Jag kan, till att börja med, erkänna att fackföreningar och kollektivavtal ibland kan vara bra. Som till exempel i dessa lägen:
-Politiska skäl: I de länder och samhällen där arbetare utnyttjas och tvingas leva på fattigdomsgränsen.
-Juridiska skäl: Inom de forum där arbetsrätten inte är så tydlig.
-Ideologiska skäl: Jag köper absolut att om man nu hyser de åsikterna så kan man mycket väl engagera sig fackligt på grund av ideologi.
Så. Är ni nöjda nu, ni som står på fackets sida?
För här kommer andemeningen med detta inlägg:
Fackföreningar i Sverige är en styggelse. En motvind i seglen, en sandad skridskobana. Ett hinder för personlig utveckling, en geometrisk formel där samtliga "medlemmar" eller människor är exakt lika, är exakt lika bra, kan exakt samma saker och ska tjäna och behandlas på exakt samma sätt.
Kollektivavtalen är en marxistisk idioti, som glorifierar och idealiserar gamle Marx' talesätt: nämligen att alla ska tjäna lika mycket pengar, oavsett hur bra/dålig/duktig/oansvarig/oseriös/engagerad man än är på sin arbetsplats.
Jag har två gånger tidigare råkat ut för fackets och kollektivavtalets förbud, hinder och giriga tentakler. De två gångerna tidigare handlade det om min lön. Men märk väl, lön är pengar, och pengar är till syvende och sist just det, bara pengar. Den här gången håller ett kollektivavtal som jag har blivit TVINGAD att skriva under, för så gör man i Sverige, på att tillintetgöra en dröm. En dröm, ett livsmål, som jag har haft sedan vintern 2009.
Den drömmen, det målet, är att bege mig till ett annat land för att leva tillsammans med personen som jag älskar. Vi har levt ifrån varandra i över ett år. Försök att ens INBILLA er hur det känns!
Jag har aldrig gått med i något fackförbund. Det skulle heller aldrig falla mig in. Men ändå blir jag utsatt för deras terror. Jag blir hela tiden påverkad av dem, utan att jag vare sig vill eller är intresserad. Jag vill kunna utvecklas och gå vidare på min arbetsplats, och jag vill också se att mitt företag kan utvecklas och gå vidare. Men facket sätter käppar i hjulen. Så är det.
Jag är inte intresserad av dem. Varken av dem eller deras så kallade "hjälp". När jag anställdes på min nuvarande arbetsplats blev jag uppringd av inte mindre än två fackförbund som ville ha med mig. Jag svarade, ovänligt och bestämt (nej inte riktigt), att nej tack, inte intresserad. Med andra ord: jag är inte med i facket. Jag vill inte gå med i facket, och följdaktligen vill jag heller inte bli påverkad av vare sig deras ideologi eller deras bestämmelser. Däremot var jag så illa tvungen till att skriva på ett kollektivavtal. Jag tvingades till det. Jag ställer inte upp på det, men jag tvingas ändå apa efter deras regelverk.
Men hade jag inte tvingats underteckna ett förbannat kollektivavtal hade jag själv kunnat påverka min framtid!
Missförstå mig inte nu. Jag kommer definitivt inte att bli en svartfot som går ut i någon sorts enmansstrejk för att få igenom något som jag önskar. Eftersom jag en gång har undertecknat ett kollektivavtal är jag så illa tvungen att snällt inställa mig i ledet och följa deras regelverk. Men en sak ska ni ha förbannat klart för er, ni som arbetar med kollektivavtal:
Ni kan hindra mig från att individuellt löneförhandla utifrån min personliga kompetens, och ni kan hindra mig från att ta steget vidare i min karriär. Som sagt, pengar är endast pengar. Men ni ska ge FAN i att påverka mitt privatliv, och hindra mig från att leva min dröm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar