Framme. I Chile.

Sådärja.
Äntligen har jag smält de första intrycken och nu kan jag sortera ihop allt som har hänt de senaste 48 timmarna i en tillräckligt överkomlig hög för att sedan välja ut de viktigaste och bästa bitarna att berätta om.

En sak bara, innan vi fortsätter:
Hur lockande det än låter,
sitt inte först 14 timmar i ett flygplan,
och sedan nästan 13 timmar till på en flygplats
och bara vänta,
utan att veta vart ni ska ta vägen.
Tro mig, jag vet.

Jag är i Chile nu.
Jag är hos henne, i Arica.
Det är varmt, kanske 25 grader.
Solen tarmer än vad man tror, jag har redan bränt näsa och nacke.
Jag anlände till Arica klockan 02:05, chilensk tid, natten till måndagen. Klockan var då sex på måndagsmorgonen i Sverige. På flygplatsen väntade Gabriela och hennes mor för vidare färd mot hemmet, där jag i sann sydamerikansk gästfri anda blir bjuden på middag och ett glas rödvin klockan tre på natten. Snarkofagen fick sedan ett efterlängtat besök, då jag hade varit på resande fot i nästan 40 timmar. Ska berätta lite kortfattat om resan hit, baserat på något dagboksliknande anteckningar som jag inspirationsskrev till och från under färd. Flyg till Madrid gick utan problem, lyckades faktiskt sova en hel del. Sedan fem timmars väntan på dödligt tråkiga Barajas men hittade dock ett trevligt vattenhål som jag förärade ett besök. Tapas och iskall spansk öl är vansinnigt gott när man är i Spanien, och det var inte utan att man faktiskt tänkte tillbaka med glädje på vissa enstaka detaljer av min vistelse i Madrid för två år sedan. Hur som haver, 14 timmar på en Airbus A340-300 tillhörande utmärkta LAN Airlines stod på tur. Det gick väl ok på det stora hela, när är en 14-timmars flygresa egentligen bekväm, god mat och bra filmutbud gjorde atlandkorsandet uthärdligt.

Det som händer härnäst blir dock en pärs. Jag har en connection till Arica som går klockan elva på morgonen, en och en halv timme efter det att mitt plan från Madrid landar i Santiago. "Inga problem, bara jag skyndar mig." Naturligtvis skiter det sig. Naturligtvis landar vi 45 minuter försent i Santiago. Naturligtvis kommer jag upp 5 minuter innan elva till inrikesterminalen. Och naturligtvis går inte nästa plan förrän om 12 timmar. Är med andra ord tvungen att vänta 12 nya timmar innan jag kan komma fram till henne och till Arica. Skjut mig, det var mer långtråkigt att sitta på den där flygplatsen än att titta på repriser av Keno-dragningar. Jag kan vartenda skrymsle och varenda vrå på Aeropuerto Arturo Merino Benitez nu, jag lovar.

Nåväl. Kom äntligen ombord på en Baby-Bus (Airbus A318-300) tillhörande LAN vid cirkulinus 23:10, mitt i det Santiaguinska nocturna mörkret. Och jag lyckades faktiskt, och behövligt nog, sova bort hela flygresan upp till Arica. Landade strax efter två på morgonen. Där stod hon och väntade. Vi var tillsammans igen.

Det är bara så häftigt att vara här igen! Det känns som om ingen tid har förlupit sedan senaste gången, trots att det var över ett och ett halvt år sedan som jag åkte härifrån. Men allt är sig likt, staden ser ut som den gör, El Morro ligger där den ska, Playa Chinchorro är lika inbjudande som alltid, solen är lika varm och livgivande, folk är lika underbart sydamerikanska, gästvänliga och inbjudande som varje gång man är här. Sydamerika är fantastiskt!

Igår hade vi "a relaxing day at the playa", jag och Gabriela. Det var en lite "småkylig" dag för att använda lokalbefolkningens omdöme, vilket innebär en ganska varm svensk sommardag rent temperaturmässigt. Det var iallafall mulet, vilket lämpar sig bra för en likblek skandinav som inte fått smaka på solen sedan i augusti månad. Jo tjena. Trots solkräm och sololja och trots att jag aldrig tog av mig några kläder lyckades jag med konststycket att bränna mig i panna, på näsa och i nacke. Men ett härligt återseende av Stilla Havets mäktiga böljor var det, även om jag som sagt inte badade igår. En lunch hemma på eftermiddagen (ja, man äter sen lunch här), vila och uppackning av alla grejor, sortera in och plocka undan och sedan åkte vi iväg för att hälsa på Marcelo, en gemensam vän. Där stannade vi kvar ett tag i den ariqueñska svalkande men ändå sommarvarma kvällen och åt en lätt middag. Fantastisk solnedgång över Stilla Havet bjöds vi på, himlen brann bokstavligen i väster.

Kvällen avslutades hemmavid, min lilla sobrina Fiorenza var överglad över att se mig igen och jag gav henne en present med chokladbitar som jag hade köpt på Barajas.

Jag är äntligen framme i Chile och det är helt fantastiskt!