Sitter här och skriver lite på torsdagsnatten. Balkongdörren är öppen och en sval, nästan kylig havsbris sveper in och får gardinerna att dansa. Chilenska natten är stilla, man hör till och med vågorna från havet. Håller i skrivandes stund också på att skaffa tillfälligt uppehållstillstånd här i Chile för att underlätta för framtida jobbansökningar. Imorgon fredag skulle vi ha bjudit Gabrielas familj på Wallenbergare här hos oss men det är uppskjutet då min käresta har fått en hel del jobb att göra i helgen. Lite synd, jag var sugen på att bjuda folk på hederlig svensk husmanskost med skirat smör istället för all kokt kyckling med koriander som man äter till vardags.
Det senaste i relationerna Chile – Perú – Bolivia är att Bolivia nu också anmäler Chile till Internationella Domstolen i Haag för att uppmärksamma sina vidhållna och långdragna krav på kust. Det som idag är Chiles II Region, med huvudort Antofagasta, tillhörde fram till den chilenska erövringen år 1881 Bolivia och löd under namnet Departamento El Litoral. Bolivia förlorade området till Chile i ett krig, iscensatt, framprovocerat och startat av Bolivia själva tillsammans med storebror Perú år 1879 och grundligen förlorat av desamma år 1884. Regionen har sedan dess utgjort en odiskutibel del av det chilenska territoriet. Bolivia har dock aldrig givit upp hoppet om att återta åtminstone en del av det som gick dem förlorat 1881 och 1884 och lämnade landet isolerat, utan tillgång till hav.
1904 tecknade Bolivia och Chile under ett bilateralt freds- vänskaps- och samarbetsavtal som definitivt avgjorde gränserna mellan de två nationerna, något som hade varit oklart till och med innan det omtalade kriget. Faktum är att oklarheten över gränserna också var en indirekt orsak till krigsutbrottet. I nämnda avtal avsäger sig Bolivia också alla framtida anspråk på före detta Departamento El Litoral. Genom hela 1900-talet har dock röster hörts från andra sidan bergen om ett återtagande, helst på militär väg, av hela eller delar av området som förlorades som för att återta landets heder. Oftast hördes dessa röster, och inte heller alltför sällan från väldigt hög politisk nivå, då ett tillrådande politiskt eller ekonomiskt kaos, kraftiga protester eller regeringskris inträffade i landet. 2004, då jag bodde och studerade i Santiago de Chile, uppmärksammades hundraårsjubiléet av avtalet från 1904. Samtidigt pågick i Bolivia någonting som kallades ”Gaskriget”, vilket inte var något regelrätt krig utan krafriga protester på gatorna i de större städerna och blodiga och med dödlig utgång konfrontationer mellan demonstranter och polis. Protesterna gällde landets naturtillgångar i allmänhet och naturgasen i synnerhet, vilket var mer eller mindre utlagt på entreprenad till utländska investerare samtidigt som landets arbetare slet under extrem fattigdom, något som naturligt nog eskalerade till den infekterade interna konflikten. År 2004 avgick så också den avskydde högerpresidenten Gonzalo Sánchez de Lozada vilket lämnade det isolerade landet utan fungerande regering. Det som då diskuteras i landets smått orediga parlament är inte att hitta lösningar på de många problem som man står inför, utan samtalsämnena (och detta visades på chilensk tv) handlade om på vilket sätt man skulle återta El Litoral och sitt förlorade kustområde. Om bara Bolivia fick tillbaka sin kust skulle alla problem lösas.
Vad jag vill komma till är att Bolivia genom historien, för att frånleda uppmärksamhet från sina egna uppenbara interna problem, har tagit till ett billigt knep för att vända opinionen: nämligen det att återta sin kust. Det är fortfarande en mycket djupt förankrad önskan i den bolivianska nationalsjälen att landet återigen ska sköljas av Stilla Havets saltstänkta vågor men det må vara en sak om folk på gatan pratar om det och om man årligen gör militärparader under ”Día de la mar” i huvudstaden La Paz. Det hela blir dock lite underligt och smått utopiskt när ärendet hamnar på presidentiell nivå. Bolivia är inte ute efter att diskutera något, de är ute efter att återta II Región. Det som utgör en avgörande skillnad nu till skillnad från tidigare är också att läget är lugnt i Bolivia. Det finns ingen anledning för de bolivianska högsta hönsen att höja sina röster och vässa svärden mot sitt avlånga grannland i dagsläget. Inga protester, inga konfrontationer och inga storstrejker och inga risker för statskupp eller militärkupp. Enda anledningen till att Bolivia nu väljer att ta konflikten (om detta nu ens förtjänar att kallas konflikt, det är i så fall Bolivia själva som väljer att göra det hela till en konflikt) till Internationella Domstolen är att storebror Perú redan har gjort det. Bolivias president Evo Morales kan visserligen inte frottera sig i de allra högsta opinionssiffrorna, snarare tvärtom så ligger han pyrt till enligt den mesta statistiken, men att därifrån formulera en anmälan till Haag för att kunna erövra chilenskt territorium är en utopisk dröm, och en ganska allvarlig sådan.
Man har också från bolivianskt håll anklagat Chiles president Sebastián Piñera för att inte ha agerat tillräckligt tydligt på den diplomatiska vägen mellan de två länderna, och att det skulle vara en anledning för att eskalera det hela till Haag. Bolivia är mycket bra på att titta i backspegeln istället för att hålla ögonen på vägen som leder framåt, men då man ska betrakta sina egna fotspår så blir spegeln plötsligt suddig. De ser inte, eller väljer att inte se, att det är de själva tillsammans med storebror Perú som är källan till den infekterade stämningen grannländerna emellan, att de själva provocerade fram och förlorade kriget 1884 samt att det var Bolivia själva som 1976 bröt de diplomatiska relationerna med Chile och år 2006 avböjde Chiles erbjudande om att återta de diplomatiska relationerna länderna emellan.
Enligt min bestämda uppfattning finns ingenting att diskutera. Chile har ingenting att skämmas för, och jag anser att de ska fortsätta så. Med tanke på att Bolivia nu ska ge upp duvans dialog med Chile och väljer att dra ärendet till Internationella Domstolen hoppas jag att Chile också plockar fram hökdräkten och visar att man inte tänker leka mer med sin nordöstliga granne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar