Tsunami i Arica + lite annat

Hej på er,

Tillbaka igen efter ytterligare en tids torka. Återigen - inte så att det inte händer något, snarare tvärtom. Bland annat har Gabriela och jag äntligen flyttat till vår lägenhet, jag håller i skrivandes stund på att ordna uppehållstillstånd och jag provat på att vara flykting under ett par timmar. Vi tar saker och ting i turordning. Gabriela och jag hyr en lägenhet, en fyra med balkong och havsutsikt med gångavstånd från stranden. Det är faktiskt helt sant, men det låter betydligt schtekigare än vad det egentligen är. Lyan är 55 kvadratmeter stor, den ligger på bottenvåningen och den har en ynklig liten balkong på kanske 2 kvm. Visserligen ser man havet från balkongen och vardagsrumsfönstret och visserligen är det promenadavstånd till stranden men å andra sidan så är man alltid nära havet i Arica.

Sen håller jag, i byråkratins Mecka, på att skaffa uppehållstillstånd. På onsdag ska förhoppningsvis alla papper och stämplar och intyg och dittan, dattan och duttan vara klart så jag kan få någon typ av visum i mitt pass. Löjligt egentligen, jag har aldrig behövt ansöka om att hålla uppe något stånd tidigare.

Sedan känner Ni säkert till att fredagen den 11 mars inträffade en kraftig jordbävning på andra sidan Stilla Havet, i Japan. Det ledde till tsunamivarning längs hela Stilla Havskusten, och eftersom Chile inte är någonting annat än just Stilla Havskust så gällde detta i allra högsta grad oss som bor här. Det började tidigt på morgonen den 11 mars då vi slog på nyheterna och TVN, C13, MEGA och andra TV-kanaler fomligen vrålade ut nyheten om jordbävning och påföljande tsunami. De första rapporterna förutspådde apokalyptiskt 10 meter höga tsunamivågor längs chilenska kusten och diverse geologiska förstå-sig-påare beskrev domedagskraften och den helvetiska styrkan hos en tsunami och lämpligt nog varvades dessa kommentarer med katastrofala bilder från JAPAN, som verkligen led av sviterna från jordbävningen och den påföljande flodvågen. Bra där, snilledrag av chilensk massmedia att försöka lugna ner folk och inte skapa oro bland befolkningen.... Det var först när president Piñera och inrikesminister Hinzpeter gjorde officiella uttalanden och bad folk att inte få panik och att myndigheterna har kontroll på situationen och man kommer att informera folk om vad som händer, som stämningen bland befolkningen blev några hekto mer piano. Till slut, framåt eftermiddagen, ljöd så tsunamilarmet över hela Arica och vi blev tvungna att packa lite kläder och förnödenheter och bege oss iväg i bilen.

Såhär låter ett tsunamilarm

Som nybliven flykting i en fullproppad bil inknölad i en ganska rejäl trafikstockning tänkte jag mest på plundringar. Med bilderna från den katastrofala jordbävningen i södra Chile förra året och de efterföljande plundringarna av hus, hem och tillgångar var jag faktiskt rätt orolig för att Norra Chiles Förenade Rotos Weones Culiaos skulle bryta sig in i de öde bostäderna och lungt plocka åt sig det som de ville ha. För sanningen är att hela kvarter tömdes på folk. De kvarteren som ligger närmast stranden ödelades på inrikesminister Hinzpeters begäran och Carabineros och PDI (Chiles två polisstyrkor) såg effektivt till att den ordern följdes, med dörrknackningar och tvångsevakueringar av trilskande.

Nåväl, vi åkte hem till en av Gabrielas mammas kompisar som bor en bit bort inåt land. Där stannade vi framåt småtimmarna och faktum är att vi hade riktigt trevligt. Vi började med att dricka once (Chiles kvällsmat, består av en kopp té med tilltugg) och sedan satt vi utomhus, drack romcola och öl , lyssnade på musik och pratade. Vi hade tät telefonkontakt med en av Gabrielas systrar som hade tagit man och barn och fyrhjulsdrivna bilen upp i bergen där folk hade ställt till med en gigantisk asado. Ganska kul egentligen: regeringen ger order om att evakuera hela kvarter på grund av tsunamirisk och folk ställer till med festligheter liknande den bästa 18 september (Chiles nationaldag). Underbara livsnjutande Sydamerika! Vid tretiden på morgonen beslutade vi dock att risken för tsunami inte längre var överhängande och vi återvände hemåt för ett välbehövligt besök hos snarkofagen.

Vad hände så med den fruktade tsunamin? Till slut inte någonting nämnvärt. Det enda som inträffade under natten var att man rapporterade "oregelbundna vågor" och att havsnivån steg med ett par decimeter. På förmiddagen dagen efter kunde man dock se en gigantisk, och jag menar gigantisk, strömvirvel i Aricabukten. TV filmade från helikoptrar och kustbevakningens och marinens skepp som hade kommenderats ut såg ut som strössel i jämförelse med den malströmmen. Virveln försvann dock och strax efter lunch avblåstes larmet i Arica.

Jag är imponerad över hur väl allting fungerade i stundens hetta. Kommunikationen från myndigheter ut till folk var exemplarisk och Chiles regering visade att de klarar av en sådan här situation, till skillnad från den tidigare. Jag kände mig aldrig otrygg, osäker eller rädd, ingenting saknades eller fattades utan återigen: myndigheterna skötte tsunamilarmet beundransvärt.