Det känns fortfarande rejält i ben och fötter att man var ute och traskade 35 km i svår och kuperad terräng i söndags. Men en otroligt lyckad promenad var det, vår pilgrimsvandring till Virgen de las Peñas. Vi var sex personer i vår grupp, vi startade tidigt på söndag klockan 5 på morgonkvisten med att ta en buss en bit uppför Azapadalen dit pilgrimsstigen startar och strax efter klockan sju, då solen arbetade sig upp och de första varma strålarna badade de högsta bergstopparna men fortfarande lämnade dalarna mörka och kyliga, satte vi igång att traska. Över bergskammar och djupa dalar, över torkade flodbäddar och blåsande ökensand gick vi. Vår vandring korsade Azapafloden flera gånger och där fick man improvisera sig över ett par rangliga och murknande träplankor som tydligen skulle föreställa bro. Jag har på ålderns kant upptäckt att mitt balanssinne inte är vad det en gång var, lite trist för en före detta ishockeyspelare, och till slut tröttnade jag på att likt en berusad Bambi försöka trippa över de hala plankorna och då klev jag, tillsammans med en hel del andra som tydligen också kommit på samma tanke, helt sonika ner i floden, med skor och allt, och vadade över det knädjupa strömmande och bitande kalla vattnet. Gick hur bra som helst. Vår vandring fortsatte upp för kullar och åsar och genom tät växtlighet och helt plötsligt kunde vi befinna oss bland ruinerna av små byar av soltorkat tegel, övergivna sedan lång tid tillbaka. Vilka levde där? Vad gjorde de? Vad sades, vad tänktes?
Vandringen tog sina dryga fyra timmar och till slut kom vi fram till den lilla byn som var målet för vår vandring och en välbehövlig paus med en kort lunch kunde ta sin början. Byn var översvämmad med pilgrimer och vandrare och man fick trängas för att komma fram till det centrala torget där det förbereddes för traditionell andinsk dans. Efter intag av näring gick vi iväg till den lilla kyrkan som var mer eller mindre inmurad i ett berg och där spelades det och dansades för fullt. Vi ställde oss i kö för att få komma in i kapellet och få tillbe Virgen de las Peñas. Jag är inte katolik men jag följer traditionen dit jag kommer och jag föll sålunda ner på knä tillsammans med mina vandringskompanjoner då det var vår tur att be om Jungfruns välsignelse. Ganska imponerande att delta i hela riten var det.
Nåväl, vi hade våra 17 km tillbaka att vandra också så vi kunde inte spilla någon tid. Återvandringen inleddes under brinnande eftermiddagssol. Anledningen till att vi inte väntade ett par timmar var helt enkelt att det blir mörkt fort uppe i Anderna. Och det blir MÖRKT i Anderna. Ingen hade lust att försöka vandra 17 km i kompakt beckmörker så återigen styrde vi apostlahästarna mot ett nytt mål, denna gång busstationen i utkanten av den bördiga Azapadalen där vi hade startat vår vandring. Och nu blev det nästan lite som en plåga att vandra. Solen var så bultande het, ömheten i fötter så påtaglig och mjölksyran i ben och vader så stark att man nästan slutade tänka. Man bara gick, med Andernas majestätiska berg som omgav oss, vi klev över sten och kulle, genom buskar och över forsande flod, med målet framför oss: busstationen och vilan. Vi gick och gick, svettades floder under värmen men tack vare den torra luften absorberades all vätska snabbt. Våra totalt 16 liter vatten och sportdryck var slut sedan länge och vid varje flodpassage sköljde vi huvud och ansikte med iskallt vatten för att få lite svalka. Vi kom fram till bussarna vid sextiden på eftermiddagen, då solen började färga bergen smått oranga, och med värkande muskler hoppade vi på vår buss som tog oss, dammiga och slutkörda men glada och vid mycket gott mod, tillbaka till Arica.
Vandringen tog sina dryga fyra timmar och till slut kom vi fram till den lilla byn som var målet för vår vandring och en välbehövlig paus med en kort lunch kunde ta sin början. Byn var översvämmad med pilgrimer och vandrare och man fick trängas för att komma fram till det centrala torget där det förbereddes för traditionell andinsk dans. Efter intag av näring gick vi iväg till den lilla kyrkan som var mer eller mindre inmurad i ett berg och där spelades det och dansades för fullt. Vi ställde oss i kö för att få komma in i kapellet och få tillbe Virgen de las Peñas. Jag är inte katolik men jag följer traditionen dit jag kommer och jag föll sålunda ner på knä tillsammans med mina vandringskompanjoner då det var vår tur att be om Jungfruns välsignelse. Ganska imponerande att delta i hela riten var det.
Nåväl, vi hade våra 17 km tillbaka att vandra också så vi kunde inte spilla någon tid. Återvandringen inleddes under brinnande eftermiddagssol. Anledningen till att vi inte väntade ett par timmar var helt enkelt att det blir mörkt fort uppe i Anderna. Och det blir MÖRKT i Anderna. Ingen hade lust att försöka vandra 17 km i kompakt beckmörker så återigen styrde vi apostlahästarna mot ett nytt mål, denna gång busstationen i utkanten av den bördiga Azapadalen där vi hade startat vår vandring. Och nu blev det nästan lite som en plåga att vandra. Solen var så bultande het, ömheten i fötter så påtaglig och mjölksyran i ben och vader så stark att man nästan slutade tänka. Man bara gick, med Andernas majestätiska berg som omgav oss, vi klev över sten och kulle, genom buskar och över forsande flod, med målet framför oss: busstationen och vilan. Vi gick och gick, svettades floder under värmen men tack vare den torra luften absorberades all vätska snabbt. Våra totalt 16 liter vatten och sportdryck var slut sedan länge och vid varje flodpassage sköljde vi huvud och ansikte med iskallt vatten för att få lite svalka. Vi kom fram till bussarna vid sextiden på eftermiddagen, då solen började färga bergen smått oranga, och med värkande muskler hoppade vi på vår buss som tog oss, dammiga och slutkörda men glada och vid mycket gott mod, tillbaka till Arica.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar