God lördagafton
Så kom då äntligen vintern till vår huvudstad. Snö, is och kyla ligger på mark och i luft, Kung Bore visar sig från sitt rätta ego och jag måste säga att det är uppskattat. Ingen svensk vinter utan lite snö och kyla, och håll med om att det är vackrare med kristallvita vidder istället för regn och rusk som vädret har skämt bort oss med den senaste tiden. Det har varit skralt med uppdateringar här på sistone, men om sanningen ska fram har jag mest njutit av de sista veckorna här i Sverige. Jag har åkt skridskor och spelat hockey med kusinen, jag har hjälpt goda vänner med en flytt, jag har druckit öl med gamla arbetskamrater, jag har gått på museum med far och bara varit hemma, mellan husets fyra väggar, ätit god mat och tagit det ganska lungt.
Jag har också passat på att göra en chilensk asado i lördags med goda vänner till familjen. Eller ok, jag försökte i varje fall, men det blev fullt godkänt. Det som det mycket trevliga svensk-chilenska grillprojektet mättade mina middagsgäster med var pisco sour med pisco importerad från Chile, empanadas chilenas, choclo cancha (rostad majs) och från grillgallret i snögloppet på balkongen bjöds det förrutom på obligatoriska och rejäla stycken kött även chorizo (riktig sådan, inte någon "vahetere"-korv från Willys) och chilensk blodkorv, prieta. Kvällen innan hade jag förberett en balja pebre och naturligtvis fanns även ensalada chilena, rikligt dekorerad med färsk koriander.
På tal om Chile: imorgon, redan, åker jag tillbaka till Arica. Oj vad tiden gick fort på slutet! Även om jag har gjort massor känner jag ändå att jag inte riktigt har hunnit med allt och att jag har saker kvar att göra här i Sverige. Tack kära familj för allt under dessa veckor. Jag avskyr avsked och jag tycker inte om att säga "hejdå" så jag säger istället "på snart återseende".
Väskan är mer eller mindre packad och jag har ordnat klart det mesta. Resfebern har inte satt in riktigt än men det kommer säkert. Det är ju långt ifrån första gången som jag reser till Sydamerika och högst troligen inte heller den sista. Saknaden efter Chile i sig har gått lite upp och lite ner, men naturligtvis är det saknaden efter en viss person som har haft övertaget.
Vi ses i övermorgon!
Så kom då äntligen vintern till vår huvudstad. Snö, is och kyla ligger på mark och i luft, Kung Bore visar sig från sitt rätta ego och jag måste säga att det är uppskattat. Ingen svensk vinter utan lite snö och kyla, och håll med om att det är vackrare med kristallvita vidder istället för regn och rusk som vädret har skämt bort oss med den senaste tiden. Det har varit skralt med uppdateringar här på sistone, men om sanningen ska fram har jag mest njutit av de sista veckorna här i Sverige. Jag har åkt skridskor och spelat hockey med kusinen, jag har hjälpt goda vänner med en flytt, jag har druckit öl med gamla arbetskamrater, jag har gått på museum med far och bara varit hemma, mellan husets fyra väggar, ätit god mat och tagit det ganska lungt.
Jag har också passat på att göra en chilensk asado i lördags med goda vänner till familjen. Eller ok, jag försökte i varje fall, men det blev fullt godkänt. Det som det mycket trevliga svensk-chilenska grillprojektet mättade mina middagsgäster med var pisco sour med pisco importerad från Chile, empanadas chilenas, choclo cancha (rostad majs) och från grillgallret i snögloppet på balkongen bjöds det förrutom på obligatoriska och rejäla stycken kött även chorizo (riktig sådan, inte någon "vahetere"-korv från Willys) och chilensk blodkorv, prieta. Kvällen innan hade jag förberett en balja pebre och naturligtvis fanns även ensalada chilena, rikligt dekorerad med färsk koriander.
På tal om Chile: imorgon, redan, åker jag tillbaka till Arica. Oj vad tiden gick fort på slutet! Även om jag har gjort massor känner jag ändå att jag inte riktigt har hunnit med allt och att jag har saker kvar att göra här i Sverige. Tack kära familj för allt under dessa veckor. Jag avskyr avsked och jag tycker inte om att säga "hejdå" så jag säger istället "på snart återseende".
Väskan är mer eller mindre packad och jag har ordnat klart det mesta. Resfebern har inte satt in riktigt än men det kommer säkert. Det är ju långt ifrån första gången som jag reser till Sydamerika och högst troligen inte heller den sista. Saknaden efter Chile i sig har gått lite upp och lite ner, men naturligtvis är det saknaden efter en viss person som har haft övertaget.
Vi ses i övermorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar