En nygammal geopolitisk konflikt har blossat upp i Sydamerika. Förrutom Peru och Bolivia som i och med sina anmälningar mot Chile inför Internationella Domstolen i Haag härmed gör officiella geopolitiska anspråk på chilenskt territorium – till skillnad från tidigare endast mer eller mindre aggressiva uttalanden –, har även Argentina och Storbritannien börjat höja sina röster om den till Storbritannien hörande men under argentinskt anspråk lystrande ögruppen Falklandsöarna eller Malvinerna, belägen i sydatlanten endast 450 km från den argentinska kusten. För exakt 30 år sedan, dels i ett desperat försök att vända hemmaopinionen men även för att fullfölja en sekellång nationell strävan, iscensatte den argentinska militärjuntan en fullskalig invasion av öarna vilket ledde till Falklandskriget i vilket den brittiska flottan gjorde proceduren förkrossande kort med sin argentinska motpart. Den argentinska hemmaopinionen vändes visserligen men åt fel håll än den tänkta: den på hjältemod aspirerande militärjuntan föll, och landet återfick en demokratiskt vald statschef och regering.
Argentina har dock aldrig glömt Falklandsöarna, eller Malvinerna som jag väljer att kalla dem, och de geopolitiska anspråken har i allra högsta grad kvarstått. På samtliga argentinska kartor utpekas öarna som argentinska, i skolorna lär eleverna sig de argentinska platsnamnen och den argentinskt skrivna historien, det korta kriget kallas ”ärevördigt” och ”heroiskt” trots brakförlust och krigsveteranerna betraktas som nationens hjältar. Trots detta har det inte hörts mycket om ämnet på ganska länge, men de senaste veckorna verkar konflikten ha blåsts till liv igen. Argentina, vars styrelse verkligen inte behöver oroa sig för sviktande opinion, tvärtom, har förbjudit fartyg under malvinsk flagg att lägga till i argentinska hamnar och flera länder, bland annat Uruguay och Brasilien, har följt efter. Argentina har också ställt in en av få civila flygningar från öarna till den sydamerikanska kontinenten och den enda som landar i Argentina. Storbritannien har svarat på detta med att skicka ner krigsfartyg till öarna, något som nu Argentina protesterar kraftigt mot, bland annat i FN: s säkerhetsråd, och kallar aktionen för en ”militarisering av Atlanten”. Argentinas president Cristina Kirchner höll ett flammande tal i Buenos Aires igår tisdag eftermiddag och sade att konflikten inte längre är argentinsk, utan ”latinamerikansk och global”.
Jag bodde i Argentina under hela 1999, och det var så länge sedan att jag fortfarande gick i skolan (jag tog”studentexamen” i Argentina och då jag senare även tog studenten i Sverige innehar jag således två studentexamina), och jag minns hur vi ägnade en hel dubbeltimmes geografilektion åt just Malvinerna. Först lärde vår enögde magister oss de argentinska namnen på öar, berg, städer och byar, vikar, floder osv. För den intresserade: de brittiska namnen på huvudöarna West Falkland och East Falkland heter i Argentina Isla Gran Malvina och Isla Soledad och huvudorten Stanley innehar det något mer argentinska namnet Puerto Argentino. Bara som ett exempel. Efter att duktigt ha skrivit upp namnen i våra geografiböcker höll vår magister en brinnande patriotisk monolog om Malvinerna, hur britterna ockuperar argentinskt territorium och hur hjältemodigt krigsutbrottet 1982 var. Han slog med näven i katedern så golvet sprack nästan när han eldande hojtade in den sårade argentinska nationalkänslan i våra öron och hur vi alla måste stå upp och kämpa för att Malvinerna åter blir argentinska och visst, vi höll med naturligtvis. I Argentina säger man inte emot läraren.
Även om jag har full förståelse för de argentinska anspråken på Malvinerna (däremot är det inte sagt att jag STÖDER dem – inte fullt ut i alla fall) så har jag också full förståelse för London, som å sin sida kort säger att ämnet inte är aktuellt för diskussion så länge inte Falklandsöarnas invånare kräver det. Visst stämmer det, i den moderna världen vi lever i är det väl till sist ändå folket som bestämmer. Hur ologiskt det än må vara att Storbritannien styr över territorium på andra sidan jorden, på argentinsk kontinentalsockel, inte ens 50 mil från argentinska kusten, så bebos ändå öarna av britter. Folk som alltid har varit britter och som fortsatt vill vara britter. Om dessa frivilligt ger upp den önskan och önskar återansluta sig med Argentina, ja då instämmer jag gladeligen i det argentinska firandet att öarna har anslutit till de blåvita. Men tills dess får vi nog fortsatt vänja sig vid brittisk närvaro, civil och militär, i Sydamerika.
Argentina har dock aldrig glömt Falklandsöarna, eller Malvinerna som jag väljer att kalla dem, och de geopolitiska anspråken har i allra högsta grad kvarstått. På samtliga argentinska kartor utpekas öarna som argentinska, i skolorna lär eleverna sig de argentinska platsnamnen och den argentinskt skrivna historien, det korta kriget kallas ”ärevördigt” och ”heroiskt” trots brakförlust och krigsveteranerna betraktas som nationens hjältar. Trots detta har det inte hörts mycket om ämnet på ganska länge, men de senaste veckorna verkar konflikten ha blåsts till liv igen. Argentina, vars styrelse verkligen inte behöver oroa sig för sviktande opinion, tvärtom, har förbjudit fartyg under malvinsk flagg att lägga till i argentinska hamnar och flera länder, bland annat Uruguay och Brasilien, har följt efter. Argentina har också ställt in en av få civila flygningar från öarna till den sydamerikanska kontinenten och den enda som landar i Argentina. Storbritannien har svarat på detta med att skicka ner krigsfartyg till öarna, något som nu Argentina protesterar kraftigt mot, bland annat i FN: s säkerhetsråd, och kallar aktionen för en ”militarisering av Atlanten”. Argentinas president Cristina Kirchner höll ett flammande tal i Buenos Aires igår tisdag eftermiddag och sade att konflikten inte längre är argentinsk, utan ”latinamerikansk och global”.
Jag bodde i Argentina under hela 1999, och det var så länge sedan att jag fortfarande gick i skolan (jag tog”studentexamen” i Argentina och då jag senare även tog studenten i Sverige innehar jag således två studentexamina), och jag minns hur vi ägnade en hel dubbeltimmes geografilektion åt just Malvinerna. Först lärde vår enögde magister oss de argentinska namnen på öar, berg, städer och byar, vikar, floder osv. För den intresserade: de brittiska namnen på huvudöarna West Falkland och East Falkland heter i Argentina Isla Gran Malvina och Isla Soledad och huvudorten Stanley innehar det något mer argentinska namnet Puerto Argentino. Bara som ett exempel. Efter att duktigt ha skrivit upp namnen i våra geografiböcker höll vår magister en brinnande patriotisk monolog om Malvinerna, hur britterna ockuperar argentinskt territorium och hur hjältemodigt krigsutbrottet 1982 var. Han slog med näven i katedern så golvet sprack nästan när han eldande hojtade in den sårade argentinska nationalkänslan i våra öron och hur vi alla måste stå upp och kämpa för att Malvinerna åter blir argentinska och visst, vi höll med naturligtvis. I Argentina säger man inte emot läraren.
Även om jag har full förståelse för de argentinska anspråken på Malvinerna (däremot är det inte sagt att jag STÖDER dem – inte fullt ut i alla fall) så har jag också full förståelse för London, som å sin sida kort säger att ämnet inte är aktuellt för diskussion så länge inte Falklandsöarnas invånare kräver det. Visst stämmer det, i den moderna världen vi lever i är det väl till sist ändå folket som bestämmer. Hur ologiskt det än må vara att Storbritannien styr över territorium på andra sidan jorden, på argentinsk kontinentalsockel, inte ens 50 mil från argentinska kusten, så bebos ändå öarna av britter. Folk som alltid har varit britter och som fortsatt vill vara britter. Om dessa frivilligt ger upp den önskan och önskar återansluta sig med Argentina, ja då instämmer jag gladeligen i det argentinska firandet att öarna har anslutit till de blåvita. Men tills dess får vi nog fortsatt vänja sig vid brittisk närvaro, civil och militär, i Sydamerika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar