Máncora

Såg en peruansk film häromveckan som heter Máncora. Jag är faktiskt imponerad av peruansk filmindustri, av alla peruanska filmer som jag har sett så rekommenderar jag bägge två, både Máncora och Pantaleón y las visitadoras. Skämt åsido, jag har bara sett två peruanska filmer hittills så jag har inga större aspirationer på att förmedla professionell filmkritik. Nils-Petter Sundgren, du kan andas ut.

Máncora inhandlades just i Perú, i den heroiska staden Tacna på en marknad senast jag var där. Filmen såldes i en plastficka innehållandes en DVD med namnet på filmen skrivet med spritpenna samt ett färgkopierat DVD-omslag. Mycket original och mycket lagligt. Gabriela hade sett filmen vid ett tidigare tillfälle och hon tyckte om den så jag passade på att smuggla in en piratkopia till min filmsamling.

Filmen, från år 2008, är ett relationsdrama med inslag av romantisk komedi. Ja, ni läste rätt. Jag som skyr relationsfilmer, somnar av dramafilmer och spyr på romantiska komedier har inte bara sett på utan även uppskattat ett potpurri av ovan genrer. Máncora rekommenderas varmt!

Máncora handlar om Santiago, en ung kille från Lima som är allmänt vilse i livet. Hans mor är borta sedan länge och när hans far, som han inte har haft kontakt med på åratal, begår självmord krossas hans tillvaro. Santiago har en liten lägenhet i Lima och en bil men till synes inget arbete, inga studier och ingen inkomst. Han ägnar dagarna åt att driva runt i ett vintergrått Lima och kvällarna åt att gå ut och dansa, dricka och ragga tjejer. En dag kommer hans plastsyster, som är hans till synes enda släkting och som han avgudar, på besök till Lima med sin make från New York. De stannar i Santiagos lilla lägenhet, prydligt dekorerad med moderns möbler och inredning från det allra brunaste 70-talet, ett par dagar innan de fortsätter att resa söderut i landet. Santiago är mycket glad åt besöket även om han inte kommer så bra överens med sin systers man men han är också nedstämd och bekymrad över sitt icke fungerande liv. För att muntra upp sig själv och komma på fötter igen bestämmer han sig för att åka iväg till en liten stad i norra Perú vid namn Máncora. Med honom på resan följer också, efter viss tvekan, hans plastsyster och hennes make som till slut ändrar sina resplaner i Perú. På färden norrut i Santiagos bil stannar de på enklare hotell och träffar där olika typer av människor som också är på väg till Máncora för att surfa och njuta av sol och fest. I sällskap av sin syster och med nya vänskaper blir Santiago på bättre humör och mer uppåt ju närmre de kommer slutdestinationen. Precis som förväntat är också Máncora ett Shangri-La av kritvita stränder, sol och värme och mycket festande med nya människor och nya vänner. Livet verkar komma tillbaka till Santiago och han känner sig betydligt bättre till mods. Problemem börjar dock ganska snabbt hopa sig och vistelsen i badorten och semesterparadiset blir till slut inte den avslappnande minisemester som Santiago hade trott.

Själva handlingen är väl rätt banal och hur många filmer har det gjorts med samma tema genom historien? Det som jag blev så positivt överraskad av när jag såg Máncora är dock kvalitén på filmen. Den är gjord med en genomtanke och en perfektion som skulle få självaste Hollywood att bli imponerade. Filmandet, regin, produktionen och framför allt skådespeleriet imponerar otroligt och den unge peruanen Jason Day gör en mästerlig tolkning av Santiago och det skulle förvåna mig stort om han inte blir kontrakterad av filmens Mecka i Los Angeles. Spanjorskan Elsa Pataky och amerikanske cubaättlingen Enrique Murciano är även de stensäkra som systern respektive dennas impulsive och oförskämde make.

Filmen är väl värd att se och inte undra på att den har blivit belönad med en mängt priser och utnämningar, bland annat Official Selection of the Stockholm International Film Festival år 2008.