Iquique

Åkte iväg till Iquique en sväng igår med Gabriela för att göra en del ärenden. Kom tillbaka hit till Arica i eftermiddags igen. Jag är inte förtjust i Iquique, men en sak har de som Arica borde ta efter: en mycket fin strandpromenad. Precis där Stilla Havet slår in över Sydamerika finns en upplyst och modern strandväg med parker och utsiktsplatser. Det saknas i Arica. Å andra sidan är strandpromenaden det enda sevärda som finns i Iquique överhuvudtaget.

La costanera

Efter en 4 timmar lång och faktiskt ovanligt bekväm och smidig bussresa anlände vi så till Tarapacá's centralort, platsen för det berömda och "heroiska" sjöslaget mellan Chile och Perú år 1879. Varför det kallas "heroiskt" vet jag inte, då Perú med sitt pansarklädda fartyg Huáscar gjorde fullkomlig kaffeved av Chiles Kapten Arturo Prat, hans träbåt Esmeralda och dess mannar. Arturo Prat begick självmord genom att hoppa över till Huáscar när Esmeralda höll på att sjunka och på grund av detta hjältedåd (?) är han belönad med ett otal gator och vägar landet runt och han pryder 10 000-pesossedlarna. Nåja, vår ankomst till Iquique var lite mindre dramatisk än den där dagen för 132 år sedan. Vi tog en taxi från stationen till vårt hostal som låg enfast ett par meter från vattnet, fin utsikt var det! Vi hade blivit rekommenderade detta hostal, det var ett gammalt kolonialt hus som var ganska läckert, jag är ganska förtjust i kolonial arkitektur. Massivt trä och vindlande trappor, innergårdar och stora takterrasser. Om de bara såg till att rusta upp stället lite och framför allt STÄDA LITE så hade det varit ett utmärkt hostal.

Vi checkade in och begav oss sedan ut på stan en sväng. Vi promenerade längs strandpromenaden och vi riktigt njöt av att se en klarblå och frisk ocean igen. Vattnet i Arica är numera så lerigt att man måste ha hjälm om man ska dyka ner i det för att inte slå i huvudet och.... jaja ni hajar. Vi strosade längs kustlinjen ett tag och kom till slut fram till shoppingcentret där vi hängde ett tag och åt middag innan vi åkte tillbaka till vårt hostal. Att vara på resande fot gör en trött och vi gick och lade oss tidigt. Tyvärr tyckte våra grannar på hostalet, en barnfamilj med tre eller fyra små äckel, att det var en utmärkt idé att låta ungarna gå runt och banka på alla dörrar mitt i natten och sedan sätta sig ute på terrassen för att glufsa i sig completos.

Suck

Gabriela gav sig av tidigt följande morgon för att göra sina ärenden och jag stannade kvar på hostalet, satt en sväng på terrassen och skrev lite och tittade på morgonvågorna som slog över klipporna. Gabriela kom tidigt tillbaka så vi checkar ut och äter en frukost på stan, vi hann med elva-bussen tillbaka till Arica och vi anlände nord igen vid fyra-tiden på eftermiddagen.

Väldigt vackert här i Iquique....

Nej, Iquique är inte en vacker stad. Kuststräckan är fin, mycket fin och Arica borde snegla söderut för att se hur man bäst tar hand om sin kust och sitt vatten. Det gör man i Iquique och de har en utmärkt strandpromenad som är upplyst och ren och där man kan strosa omkring och bara låta sig insupas av vågskvalpet och rent vatten. Tyvärr är det det enda som Iquique kan bjuda på. På bilden ovan, som är tagen från bussen på väg hem, ser ni hur mer eller mindre hela resten av Iquique ser ut.

Iquique från Cerro Dragón

När man kommer till Iquique är utsikten dock ganska maffig. Det ser ni ovan. Berget som vi åker på heter Cerro Dragón och motorvägen slingrar sig nedför det nästan lodrätt branta berget och utsikten därifrån är storslagen. Ingenting för folk med svindel...