Söndagskrönika: Fotboll & Perú

Skrev en krönika för ett par månader sedan om fotbollens svala status bland det chilenska folket, en svalka som är konstant året runt med eventuella undantag för de gånger då det älskade landslaget spelar. Landslaget har gjort en stor upphämtning på sistone efter 10-15 år av uselt spel, bland annat i VM-kvalet 2002 då La Roja slutade SIST i hela Sydamerika-gruppen, efter blåbär som Perú, Bolivia och Venezuela. Men den inhemska ligafotbollen håller en hopplöst låg klass, snudd på allsvensk nivå, och intresset bland folk för sin fotboll är riktigt o-sydamerikanskt lågt. Förrutom idag. Idag spelades nämligen ligafinalen.

Den chilenska ligan avslutas med ett slutspel, liknande Elitserien i hockey. De åtta bästa lagen lottas i en omgång kvartsfinaler som spelas hemma och borta och vinnarna går vidare till en semifinalsomgång hemma och borta där de segrande lagen slutligen möts i den stora finalen. Idag spelades så finalen i den chilenska ligan mellan de två santiaguinska lagen Universidad Católica och Universidad de Chile. Överklassens lag mot den breda massans och landets populäraste lag, ”El clásico universitario”, som matcherna mellan dem också kallas då det är lagen från Chiles i särklass största universitet som möts. Jag personligen sympatiserar inte med någon, ligafotbollen här håller så pass låg nivå att jag inte hyser något större intresse för den. Jag har sympatiköpt en tröja med San Marcos de Arica, det får räcka.

Som sagt chilensk inhemsk fotboll är ovanligt sval för att vara en latinamerikansk sådan, se bara på det religiösa intresset för fotbollen i Argentina och Brasilien. Men just idag, då finalen hålls, verkar folk helt plötsligt ha fått upp ögonen för det vackra spelet. Helt plötsligt fylldes tidningar och TV av fotbollsprogram, tillbakablickar på tidigare finaler, historik, statistik och liknande. Och i vårt hus verkade vi ha två läger som såg på matchen i eftermiddags. Tre våningar (tror jag) upp satt Universidad de Chile: s supportrar och tjoade högt såfort deras kornblå lag gjorde mål och lite längre bort satt en grupp blåvita Católica-fans och skrek och hejade på sina favoriter. Efter matchen hördes karavaner av tutande och firande supportrar som i segersötmans eufori tog sig in mot Aricas centrum. Har också sett bilder från Santiago, Plaza Italia och Alameda är överfyllda med folk, bilar, fontänbad och bengaliska eldar. Mellan 15 000 och 20 000 människor firade i Santiago och flera tusentals fans har tagit gatorna i besittning i Valparaíso, Concepción, Antofagasta och Temuco. Det har aldrig så länge jag har varit här visats intresse för fotbollen före finalen och jag är övertygad om att i övermorgon (efter morgondagens alla reportage, intervjuer och krönikor) kommer finalen att vara som bortblåst och kanske bortglömd. Chilenarna kanske helt enkelt har en mer hälsosam inställning till fotbollen, man firar och visar intresse när det ska visas intresse och firas istället för att som de livsnjutande argentinarna låta fotbollen fylla större delen av sin fritid.

Vilka vann ligan nu då? Jodå, Universidad de Chile utklassade sina motståndare med 4-1, trots att matchen gick på Universidad Católicas hemmaplan, och fick lyfta den faktiskt ganska ståtliga segerpokalen i Santiagos vinterkväll.

Nu till ett mer seriöst ämne: jag har även tidigare skrivit en text om presidentvalet i vårt norra grannland Perú. I söndags, samma dag som jag fyllde gammal och reste runt i San Pedro de Atacama, hölls andra omgången i presidentvalet mellan vänsterns Ollanta Humala och högerns Keiko Fujimori. Att det till slut blev högern mot vänstern var en ren tillfällighet; ett flertal kandidater från olika håll ställde upp i första omgången och det kunde lika gärna ha blivit konservatism mot liberalism eller kommunism mot socialdemokrati. Men nu blev det just höger mot vänster, Ollanta Humala är gråsocialist och Keiko Fujimori högerliberal. Humala vann till slut valet, och vänsteranhängare i Västvärlden jublar åt att myten om den latinamerikanska ”vänstervågen” fortfarande rullar, en myt som skapades i början på 2000-talet då ett par latinamerikanska nationer valde fram presidenter hemmahörande på vänsterkanten. Mytens anhängare tar dock varken hänyn till rådande politiska traditioner eller det faktum att minst lika många högerpresidenter valdes under samma epok.

Och – hör och häpna: i 2011 års peruanska presidentval stöttade jag Ollanta Humala. Jag, som är mer kornblå än Andernas himmel, hoppades att vänsterns kandidat som dessutom är öppen chileantagonist skulle vinna valet i vårt grannland och jag ska förklara varför. Låt mig börja med att beskriva kandidaterna:

Ollanta Humala är en misslyckad och avdankad populistisk militär som i irredentistisk anda har uttalat sig att han ska ”köpa norra Chile”, han ska återställa Perús nationella heder, han deltog i ett misslyckat militärkuppförsök år 2000 samt blivit åtalad för att personligen ha mordhotat vittnen i den påföljande rättegången. Han har flera gånger indirekt upprepat sitt hat mot Chile och chilenare, han hävdar att tidigare presidenter ”saknar tydliga geopolitiska mål med sin politik” (vad nu det innebär) och han stöder öppet Bolivias territoriella krav på Chile och en geopolitisk delning av det chilenska territoriet.

Med denna bakgrund borde ju valet för en Chilesympatisör mellan Ollanta Humala och dennes motkandidat Keiko Fujimori ha varit lätt. Eller?

Keiko Fujimori är dotter till tidigare presidenten Alberto som sitter i livstids fängelse omvandlat till husarrest på grund av hög ålder för korruption, brott mot mänskliga rättigheter och folkmord. Alberto Fujimori som styrde Perú mellan 1990 och 2000 är den mest korrupte ledaren i Sydamerikas historia och har föga hedrande utsetts till den sjunde mest korrupte ledaren i världen. Keiko Fujimori (bara namnet Fujimori borde ge varje person med minsta kunskaper om Latinamerika kalla kårar), förvisso med hög utbildning från amerikanskt universitet och med en till synes välpolerad fasad som stabil och hederlig tvåbarnsmor, gjorde under kampanjen sitt allra yttersta för att distansiera sig från de sämre sidorna av sin fars odemokratiska (ja, pappa Alberto avsatte parlamentet 1992 och satte konstitutionen ur funktion) regim samtidigt som hon frotterade sig i de många ekonomiska framgångar som densamma trots allt skapade. Alberto Fujimori skapade i Perú en av marknaden styrd elitstat, sålde ut Perús tillgångar, lade ut landet på entreprenad och tjänade personligen miljoner och åter miljoner med dollar. Men det var ju Alberto som gjorde det, hans dotter då? Jodå, Keiko Fujimori var ”Primera Dama”, First Lady, under Fujimori den äldres regim och i allra högsta grad delaktig i hur Perú fullständigt kördes i botten under dennes regeringstid. Dessutom hade hon under presidentvalskampanjen i sin stab ett flertal tjänstemän som hade varit aktiva högt upp i Alberto Fujimoris närhet, bland andra medarbetare till fängslade tjuven och skurken Vladimiro Montesinos, Albertos högsta rådgivare och dessutom tidigare chef för Perús säkerhetstjänst.

Perú är ett fantastiskt intressant och makalöst vackert och spännande land. Men det är också ett fattigt, outvecklat, orättvist och korrumperat samhälle med stora brister i nästan allt. En fattigdom så stor och så institutionellt etablerad, framför allt bland urbefolkningen, genomsyrar hela det peruanska samhället och korruptionen är utbredd uti varje liten del av samhällsapparaten. Mycket stora delar av Perús folk saknar sjukvård, social säkerhet, hygien och till och med mat för dagen, vägnätet är undermåligt, kommunikationer bristfälliga samtidigt som en liten elit i huvudstaden Limas överklasskvarter Miraflores kan snyta sina barn med gröna hundradollarsedlar. Därför – en liten smula av Marx’ fördelningspolitik och en utbyggnad av den sociala tryggheten och subventionerad utbildning för ”vanliga” peruaner skulle göra vårt norra grannland mycket gott. I Perú måste man se till att bygga en stark grund med lite social trygghet som samhället kan vila på, som Humala vill, innan man börjar sälja ut naturtillgångar och teckna frihandelsavtal med USA som Keiko Fujimori önskar, det kan kanske komma vid ett senare tillfälle. Peruanerna behöver inte utländska investerare – de behöver ett säkert och socialt tryggare samhälle. Sverige till exempel, där socialismen är konstitutionerad, behöver så lite av socialism och socialdemokratisk recess som möjligt och i Sverige stöder jag till 200 % Alliansen. Men det är skillnad på samhälle och samhälle, land och land, kultur och kultur. Ollanta Humala hade bland annat ett så enkelt och förnuftigt förslag som att man ska starta ett nationellt pensionsprogram där varje arbetande peruan efter en viss ålder ska erhålla motsvarande 700 kronor i månaden i en statlig pension. En krogrunda i Sverige – en skillnad mellan fattigdom och lite mindre fattigdom i Perú. Ollanta Humala propagerade för utbyggd social säkerhet, öppenhet, utrotande av korruptionen och minskad fattigdom – det som Perú behöver i dagsläget; Keiko Fujimori hävdade ökad frihandel, skattesubventioner för företag och privatiseringar – det som Perú verkligen inte behöver i dagsläget. Därför hoppades jag att Ollanta Humala skulle gå segrande ur presidentvalet 2011.