Skit, skit, skit!

Ja det kanske inte är det mest belevade maneret att inleda en konversation på, speciellt inte efter drygt en månads tystnad. Men lite så känns det, att Sverige inte får spela VM i fotboll i Brasilien nästa år. Kanske det häftigaste världsmästerskapet någonsin. Jag har av naturliga skäl inte kunnat se någon av Sveriges matcher mot Portugal på grund av arbete men jag har hört dem med halvt öra på radion och sedan har jag fått återberättat hur matcherna utspelade sig och jag kan bara säga: Patrik, Johan och Olof: KOM TILLBAKA! Våra utmärkta mittbacksbjässar som på 90- och 00-talet knappt släppte en jävel över bron när det begav sig.... Gamle Gnagaren Pelle Nilsson verkar göra ett godkänt jobb men det räcker inte. Ronaldo Gnällmåns lyckades inte bara en eller två gånger utan TRE gånger snubbla sig igenom de svenska mittbackarna utan att de ens var i närheten av honom, och det duger inte.

Jag som hade tänkt att åka till Brasilien med Tayta i sommar/vinter...

Verkligt synd är det att inte få se vårt Blågult spela fotbolls-VM 2014.

Det viktigaste/största/mest (eller minst) intressanta att rapportera härifrån Chile är naturligtvis presidentvalet den 17 november, då Michelle Bachelet skulle ha vunnit redan första omgången, enligt hennes anhang. Men den gubben gick inte, Michelle och hennes falska smajlande och fortsatta löften om pengar, bidrag och bonusar till höger o vänster får vänta till december och den andra omgången. Resultatet från den första omgången i valet blev att Bachelet fick 46 % och tvåan Evelyn Matthei runt 25 %, oväntat lågt. Nåja, Michelle kommer ju att bli landets nästa president och det är bara att hoppas på att hon inte lyckas ruinera allt för mycket av framgången som Chile nu rider på under Sebastián Piñera. För att oavsett om man har sin politiska hemvist åt höger eller åt vänster så kan man inte bortse från faktum. Sett till tillväxt, arbetslöshet, inflation, korruptions- och fattigdomsnivå så är Sebastián Piñera den bäste, den effektivaste och den skickligaste president som Chile har haft sedan demokratins återinförsel 1990.

 

Under långhelgen mellan oktober/november var vi, Gabriela, Francisca och jag, tillsammans med tre vänner på en fantastisk roadtrip upp till den magnifika staden Arequipa i Perú. Min Kia Sorento 2003 sattes ordentligt på prov på de slingrande peruanska vägarna men jag upptäckte att jag för en gångs skull har gjort ett helt förträffligt inköp. Bilen uppförde sig klanderfritt, enda gången som jag märkte av lite trilskandes var när vi närmade oss slutdestinationen och skulle ta oss över en över 3000 meter hög bergskam och dess 2,5 liters turbodiesel började sega ganska rejält efter att inte ha fått tillräckligt med syre. Annars är min 4x4 en lojal och trofast vän och rent fantastiskt bekväm att köra långa sträckor, trots sina 10 år på nacken. Köp Dig en sån, Tayta!

 

Jag var i Arequipa tillsammans med Gabriela 2009, när vi första gången träffades, och det var minst sagt trevligt att återse den vita staden i Perús inland. "Magnifik" är verkligen inte någon överdrift, Arequipa är faktiskt den vackraste staden som jag har varit i, kom jag på nu. Rom, Venedig, Valletta, Prag och Stockholm får alla bita i gräset när det kommer till skönhet. En medeltida stadskärna med byggnader bevarade från 1500-talet, en storslagen grönska med de uråldriga trappstegsodlingarna bevarade, ett mycket rikt kulturliv, ett kulinarisk högkvarter och över alltsammans vakar den nästintill perfekt koniska Misti slumrande med sina 6000 vulkaniska meter. Åk till Arequipa gott folk, Ni kommer inte att ångra er!

 

Jag har också haft nytt besök hemifrån Sverige. Denna gång av min syster och min moster. Precis som tidigare så fick de passa på att umgås med flickorna hemma medan jag arbetade och så fick vi träffas på kvällar och helger. Och lördagen den 9 november blev min dotter på riktigt upptagen i Guds Församling, då döptes nämligen Francisca Elise Löfgren Clavelle, med gudmor Anna framme vid altaret, i en högtidlig och minnesvärd stund!

 

Jag var sedan nere i Santiago en helg förra veckan för att ta avsked av syster och moster. På söndagen passade vi på att gå runt lite på stan och en trögare storstad får man ju då leta efter... Inte nog med att det var det vanliga söndagslunket, det var desutom presidentval vilket innebar att ALLT, och jag menar ALLT var stängt. Inget folk ute, inga bilar som åkte, igenbommat och fördraget på shoppingstråken... till och med i Chuquicamata är det mer drag på en söndag. Eller ok, det var överdrivet men bara så Ni får en idé om hur 7-miljonerstaden Santiago de Chile upplevdes under söndagen den 17 november 2013. Bachelets folk hade tydligen redan beställt in segerbanketten i förväg men räkmackorna och cavan fick de dra plastfolie över och ställa in i kylen igen. Som sagt så kommer ju Bachelet att segra i vilket fall som helst i december och andra rundan, men jag kan ändå inte låta bli att känna bara lite skadeglädje över Bacheletisternas gravöl den 17 november.

 

Fortsättning följer.

.

Noticias

Över två veckor sen sist nu, men jag har goda ursäkter till bristande aktivitet i min virtuella dagbok. Dels har jag börjat på ett nytt arbete, dels har vi varit nere i huvudstaden men framför allt har vi haft finbesök av mina kära föräldrar som har varit här och träffat sitt hittills första barnbarn.

 

Vi var nere i Santiago en sväng för två veckor sedan, frugan, Francisca och jag, där vi på torsdagen ombesörjde det sista pappersarbetet med svenskt medborgarskap och svenskt pass för Lillan på Sveriges ambassad. Francisca får ad jure och ad solis  dubbelt svenskt/chilenskt medborgarskap vilket naturligtvis ska dras nytta utav, därför hade vi ärendet till ambassaden, dit vi anlände tidigt en torsdagsmorgon.

Det är allt en ganska torftig ambassad som Sverige har i Santiago... ett litet krypin, anonymt och intetsägande, inte en enda blågul flagga, inte ens en sådan där bruklig liten mässingsplatta på husfasaden vid entrén vittnar om svensk närvaro i den lika anonyma skyskrapan i Providencia. Först när man tar hissen upp till fjärde våningen ser man första tecknet på Sverige: en plastskylt med Lilla Riksvapnet utanför en glasdörr. Bättring borde ombesörjas, Sverige och Chile har såpass mycket bilateralt samarbete att vi borde kunna kosta på oss en lite mer talande närvaro i Santiago; se bara på Chiles dito i Stockholm. 

 

Van vid byråkrati var jag när vi anlände ambassaden beredd på långa köer och ett evigt ifyllande av papper som ska stämplas hitan och ditan men det visade sig att det var ett ganska enkelt ärende som skulle utföras och vi kunde hyfsat snabbt lämna och gå ut och se på Staden. Staden dar jag bodde 2004 och där jag först lärde känna mitt kära Chile.

Precis som för två år sedan så är det mesta sig likt men Diego Portales är moderniserat, inget Café con Piernas över gatan och vår kära dataspelshåla verkar vara spridd för vinden. Men Santiago ligger där det ligger, pulserande, vibrerande, växande och stinkande.

 

Francisca deklarerade framåt eftermiddagen med all önskvärd ljudlighet att hon var måttligt förtjust i alla nya intryck och vi rörde oss så sakteliga mot vårt hotel för att ta en siesta. Senare samma kväll, på torsdagen, anlände föräldrarna till Chile och vi tillbringade hela dagen efter med att tillsammans titta på Sydamerikas häftigaste och mest dynamiska huvudstad. Vi gick först längs Alameda och självklart förbi Cerro Santa Lucía, Universidad Católica, Avenida Paraguay, Diego Portales och så stod jag återigen utanför Alameda 240, där jag tillsammans med L.S. hade mitt hem under den där underbara tiden för snart tio år sedan. Nostalgin flödade när vi fortsatte att vandra österut mot Plaza Italia och Baquedano. Efter lunchen gick vi åt andra hållet, förbi Universidad de Chile mot La Moneda och på Paseo Estado mot Plaza de Armas där katedralen fick ett besök.

 

Santiago är häftigt! 

 

Morgonen efter flög tillbaka hem till Arica och Francisca tyckte det var riktigt roligt att flyga. Hon sov till början men var sedan vaken och inspekterade med nyfikenhet alla nyheter i LAN: s Airbus A-320. Långt ifrån protesterna den första dagen med andra ord.

 

Hemma i Arica började jag arbeta och föräldrarna umgicks under tio dagar med min hustru och vår dotter. Frugan tog med dem, såvitt jag har förstått, till Lluta, Morro, Playa Corazones och andra sevärdheter i vår stad. Tillsammans åkte vi på lördagen till Tacna i Perú och till Azapa för att se världens äldsta mumier. På vardagen fick vi tid att ses på luncherna och på kvällarna men ändå känns det som att tiden gick alldeles för fort och att vi fick alldeles för lite tid att träffas innan det var dags för dem att resa hem till Sverige. Tack, kära Ni, för att ni kom hit och hälsade på! Vi ses snart, Ni vet var.

 

Francisca fyllde tre månader den 13 oktober och kring de dagarna var det dags för besök på BVC. Resultatet därifrån var att Lillan är 60 cm lång och väger 5500 gram, helt enligt det "normala" schemat.

 

Mitt nya arbete då? Jo det är på ett byggföretag. Från gruvan i Calama till bygget i Arica med andra ord, som den grovknegare man är. Inte riktigt, jag är ekonomiassistent.

 

Lite sport ska vi också prata om. Sverige är klart för Play-Off i VM-kvalet vilket är mycket trevligt! En bra insats mot Österrike (2-1) följdes upp av en mindre bra insats mot Tyskland (3-5(!)) vilket dock till slut gav en andraplats i gruppen och Play-Off. I ärlighetens namn trodde jag inte det, pessimist som jag är, efter de skrala insatserna mot Irland och Österrike.   Lite konfys blev jag dock efter att ha hört eftersnacket som följde matchen mot tyskarna. Man KAN inte, SKA inte, vara nöjd efter fem insläppta mål, inte ens mot Tyskland! Retoriken gick som om Sverige hade vunnit matchen, vilket visar på en klar brist på självdistans, och det duger inte att stega in i en Play Off-match mot låt oss säga Ukraina eller, ve och fasa, Frankrike eller Portugal med den "nöjda" inställningen.

 

La Roja är dock klara för VM! Två utmärkt genomförda matcher, mot Colombia och Ecuador respektive, gör att Brasilien får se Marea Roja bjuda upp till cueca nästa år! Den resultatmässigt godkända matchen mot Colombia, 3-3 borta mot världens enligt rankingen fjärde bästa landslag är ändå bra gjort, fick dock en sur bismak då Chile ledde med hela 3-0 efter endast 29 minuter men efter en vanvettig domarinsats av brasilianaren Paulo Oliveira med en utvisad chilenare och två fullständigt felaktigt dömda straffsparkar för Cafeteros som krona på verket lyckades desamma kvittera till 3-3 i minut 84 och bli VM-klara. Chile fick vänta till sista omgången och hemmamatchen mot Ecuador för att Marea Roja kunde börja fira på gatorna. 2-1 till Chile och de tutande bilkaravanerna ville aldrig ta slut under tisdagsnatten.

 

Det är väl det som har hänt här i Chile de senaste veckorna.

 

Och vem kommer INTE att hålla tummarna extra mycket för Island, av alla länder, i Play-Off?? Aufram Ísland!

Arica och Boliden

Arica verkar nu hamna på svenska kartor. Men dessvärre inte sådana skapade med en positiv litografisk åtanke. Dagens Nyheter har inlett en artikelserie om något som de kallar ”Giftskandalen” i Arica". Denna ”skandal”, för till syvende och sist är det faktiskt en sådan, inbegriper Sverige på så sätt att vårt land representeras av företaget Boliden. Ett av de största svenska företagen och ett av de ledande inom svensk gruvindustri, som nu har stämts av 707 arica-bor för att man år 1984 ska ha "dumpat" en mängd giftiga avfall i staden. Det är detta som Dagens Nyheters artikelserie handlar om.

Jag är bosatt sedan tre år tillbaka i Arica, och trots att jag inte utger mig för att vara journalist så är jag ändock skribent, och jag är väl mycket mer insatt i Aricas geografi, demografi och socio-ekonomiska förhållanden än de journalister som nu ligger bakom "avslöjandet" om den här giftskandalen. Dagens Nyheter hävdar att deras journalister faktiskt har varit här i Arica, men efter att ha läst de artiklar, så vinklade och så fyllda med faktafel om vår stad, som mediet har publicerat så betvivlar jag att dessa ens har satt sin fot i Chile.

Ja, det gör jag. Och jag står för det.

Dagens Nyheters artikelserie beskriver främst två teman: historia/bakgrund/beskrivning, samt ansvar för det inträffade. Och Dagens Nyheter har fel, i bägge dessa teman. Och det är detta som denna ganska långa text handlar om, för som svensk medborgare boende i Arica kan jag bara inte låta DN publicera så många felaktigheter oemotsagda. Men först lite historia:

Svenska Boliden besatt på 80-talet ungefär 20.000 ton giftigt slam, slaggprodukter om man så vill, innehållande bland annat arsenik, kvicksilver och andra mindre trevliga tungmetaller. I början av nämnda årtionde sonderade Boliden den globala terrängen för var, hur och när man på lämpligast sätt kunde göra sig av med/sälja/invertera det giftiga materialet. I Arica, i dåvarande militärdiktaturen Chile, fanns det inhemska företaget Promell, 100 % chilenskt och vars affärsidé bland annat var att mot ersättning utvinna tungmetaller ur redan bearbetat gruvmaterial för att sedan sälja vidare. Representanter för Boliden kom till Arica för att diskutera en eventuell affär med Promell, och 1984 tecknades ett avtal om överlåtande av giftet mellan företagen. Promell erhöll av Boliden motsvarande 10 miljoner kronor för att ”upparbeta” det giftiga materialet. Boliden exporterade så materialet till Arica där Promell enligt juridiskt giltiga kontrakt och avtal tog emot det för att utvinna tungmetallerna, något som aldrig skedde. Promell lät istället 20 000 ton slam, fyllt med tungmetaller ligga i högar kring området Cerro Chuño en bit utanför Aricas centrum. Promell, bevisligen ett lurendrejarföretag bestående av lurifaxar, gick sedan i ”konkurs” och ägarna, 10 miljoner svenska kronor rikare, ”försvann”. På marken som Promell dumpade giftslammet byggdes något senare bostäder för människor. Människor framför allt från lägre socio-ekonomiska klasser flyttade in i dessa bostäder, helt ovetandes om vad grunden till sina nya hem innehöll. Människor som nu märker giftets verkningar i form av kroniska sjukdomar samt barn med missbildningar och/eller psykiska besvär.

Dessa människor har nu, tydligen med svenska juristers goda anseende, stämt Boliden som ensamt ansvarigt för tragedin. Hela historien är självfallet oerhört ledsam, och som vanligt när det gäller liknande incidenter är det människor med prekär socio-ekonomisk situation som blir lidande. Chilenska staten har försökt att förbättra situationen bland annat genom attfrakta bort det mesta av de 20.000 ton avfall som lämnades där av Promell ochatt bygga nya bostäder åt invånarna i Cerro Chuño, långt bort från den förgiftade marken. Men fortfarande lever en stor del kvar, och det är av dessa som 707 personer nu har riktat stämningsansökan mot Boliden.

DN:s artikelserie om ”skandalen” är till att börja med kraftigt vinklad, i sann svensk oikofobisk PK-anda. Föga förvånande visserligen, men ändå lika föga journalistiskt korrekt. Vinklingen består i att helt och hållet skuldbelägga Boliden för att helt sonika ha dumpat 20.000 ton gift och de medföljande fasor som en del invånare i "byn" Arica tvingas genomlida, något som är felaktigt. Jag kommer att utveckla varför lite senare, men DN: s artiklar är även så fyllda av faktafel, motsägelser och rena påhitt gällande vår stad att jag, på fullaste allvar, ifrågasätter om journalisterna verkligen har varit i Arica som de ger sken av. Jag räknar upp bara en del av dem:

För det första: Arica är inte en by. Arica är en stad, med över 200.000 invånare. Advokat Johan Öberg, delaktig i stämningsprocessen mot Boliden, kallar Arica för "en liten skutt i Chile", vilket är högst oförskämt, Herr Advokaten. Hade Arica legat i Sverige hade det varit landets fjärde största stad.

För det andra: Läser man några av DN: s ”beskrivningar” av Arica får man intryck av att det är en kommun i total misär. ”Fattig ort” är ett direkt citat, vars öde är att den till synes skulle vara fullständigt dränkt i gifter, som Boliden skulle ha ”dumpat” mitt i den ”fattiga staden”. Arica beskrivs som en pover blandning mellan Murmansk och Mogadishu, med inslag av Tjernobyl, mitt ute i en steril öken där inget kan, och bör, leva. Sanningen är dock den att Arica trots allt är en av Chiles renaste städer, den garanterat säkraste och faktiskt även en av de med högst livskvalitet. Jag upprepar att jag på fullt allvar betvivlar att artikelförfattarna verkligen varit här efter att ha läst dessas rapportering om vår stad. Kom hit själva så får Ni se hur det ser ut.

För det tredje: Det hävdas bland DN att giftet skulle ha drabbat ”Invånarna i byn ’Polygono’...” Det finns absolut ingenting, ingen by, inget kvarter, inget område, ingenting, i Arica som heter ”Polygono”. Det finns inte ens ett ord på spanska, inte ens på lokal dialekt, som heter ”Polygono”. Återigen betvivlar jag att DN har besökt vår stad, för orten/byn/kvarteret/ordet/namnet ”Polygono” existerar i vart fall inte i Arica.

För det fjärde: Uttrycket ”hacerse el sueco” (spela svensk) med betydelsen att spela oförstående eller intet vetande, är långt ifrån ett nyskapat dialektalt uttryck förekommande endast i nordchilensk spanska, som DN verkar tro. Begreppet har funnit i spanska språket sedan 50-talet och lär ha uppkommit i turiststråken i moderlandet Spanien. Och orsaken varför behöver man inte fundera särskilt länge på.

För det femte, och nu till det väsentliga nämligen vem eller vilka som bär det slutgiltiga ansvaret för att ha lämnat 20.000 ton tungmetaller i en stad och som nu får människor svårt sjuka:

Bolidens agerande i Arica 1984 benäms som "dumpning", något som är ren lögn. Boliden ingick en affärstransaktion med, som det senare skulle visa sig, ett chilenskt bluffbolag, som erhöll ekonomisk ersättning av Boliden för att dessa skulle omhänderta materialet, men som inte uppfyllde det avtalade kontraktet och istället lät giftet ligga och försvann med motsvarande tio miljoner kronor. "Dumpningen" gjordes av Promell, INTE av Boliden, och ska några anklagas för att ha dumpat gift i Arica så är det Promell, INTE Boliden. Till och med den chilenska staten har ålagt Promell att ansvara för sanering enligt ett kongressbeslut från 2007!

Vilket är då Bolidens ansvar? Boliden, som ett välrenommerat svenskt storföretag, borde naturligtvis, självklart, OBVIAMENTE, ha ifrågasatt lämpligheten i sin egen idé att transferera giftigt material till ett mindre bolag i en militärdiktatur, ”(...) i en tid då miljölagar var lika obefintliga som mänskliga rättigheter.” Det är sant. Det behöver man inte vara expert på och det är vi alla eniga om. Men steget att därifrån ge Boliden ett juridiskt ansvar för något som inträffade i andra och tredje hand är långt. Om nu Boliden har något ansvar i frågan så är det ett MORALISKT sådant, det är jag enig om. Men ett moraliskt ansvar är inte förenligt med en stämningsansökan, ty JURIDISKT ansvar åligger ICKE Boliden utan det chilenska bluffen vid namn Promell. Hade det rört sig om en ren ”dumpning” som Dagens Nyheter beskriver, hade saken måhända varit en annan. Men detta är ingen dumpning. Det var en transferering, en transaktion, ett avtal gällande övertagande av giftigt avfall och de ansvariga är enkom de chilenska lurendrejarna i chilenska företaget Promell, som fick ekonomisk ersättning av Boliden för att utföra en uppgift, men som  inte gjorde den. Promell är ansvariga för de sjuka invånarna i Arica, Promell är ansvariga för miljöförstöringen och det är Promells ansvariga, fega tjuvar, som ganska omgående gick under jorden när de hade fått ersättning från Boliden, som ska stå till svars. Boliden får gärna delta i en eventuell rättegång som käranden krävande ett ordentligt svar från Promell, men inte som svaranden.

Hade jag varit representant för Boliden hade jag med glädje ställt upp på de drabbade människornas sida och dragit de ansvariga inför rätta. Med iver hade jag satt mig ner med de drabbade för att leta upp ansvariga och se dem inför en domstol; det vill säga ägarna och de ansvariga inom Promell. Om inte annat för att ställa dessa ohederliga typer till svars för den enkla frågan om var de tio miljoner kronorna som Boliden gav dem nu är. Rolf Svedberg, tidigare miljöchef på Boliden och den som efter förda kontakter med Promell godkände transfereringen av materialet till Arica, uttrycker det hela ganska talande: ”Ett juridiskt tvingande avtal för Boliden och den svenska staten existerar inte (...). Ändå bör ansvaret tas. Det är det enda mänskligt och moraliskt rätta.”

Observera MÄNSKLIGT och MORALISKT.

Det är snudd på bedrövligt att som svensk i Arica behöva läsa om Dagens Nyheters smutskastning dels mot vår stad, dels mot ett svenskt storföretag, som de jure inte har gjort sig skyldiga till några som helst juridiska felaktigheter i denna så kallade ”giftskandal”. De ensamt skyldiga är chilenarna som var ansvariga för skalbolaget Promell, och det borde Dagens Nyheter också veta.

Inte ens i de fåtal notiser i chilensk media som nämner denna historia beskriver Boliden som ansvarig för händelsen i Arica, se bara denna notis i den konservativa och patriotiska chilenska dagstidningen El Mercurio. De ansvariga utpekas där, helt korrekt, som Promell. Och om rättvisa ska skipas ska Promell ställas till svars för det inträffade. Och jag ser mer än gärna att Boliden tillsammans med de 707 drabbade chilenarna skriver under en stämningsansökan mot Promell.

Nationaldag

Här har det firats den chilenska nationaldagen veckan lång, därav min frånvaro.

Vi har ätit asado och druckit vin, ätit asado, träffat vänner och familj, ätit mer asado, lyssnat på vacker cueca, varit på Fondas och dansat, ätit empanadas och tittat på militärparader.

I Chile firas nationaldagen den 18 september i minst en vecka,

med samtliga ovan nämnda aktiviteter,

och trots att det hela är mycket trevligt

känns det nästan lite skönt

när köttfrossandet och festligheterna är över

och saker och ting återgår till vanlig vardagslunk.

Men, till syvende och sist: det är såhär en nationaldag ska firas!

 

Jag tog under den patriotiska veckan paus från absolutismen,

så att även jag kunde njuta av en liten Gato Negro till allt kött,

eller en liten Terremoto på Fondan.

11 september i Arica

Såhär högtidlighöll vänstern den 11 september och sin hjälte Salvador Allende utanför Aricas största universitet, Universidad de Tarapacá de Arica.

 

 

 

Resultatet blev, förutom stor materiell skadegörelse, 15 arresterade samt ett antal skadade Carabineros och civila.

 

Ett ganska typiskt vänsterkalas, med andra ord.

Veckans citat

Idag, den 11 september,
på dagen 40 år efter militärkuppen i Chile,

publiceras veckans citat.

 

Observera gärna vem som yttrade detsamma,

i dagens upplaga av dagstidningen La Tercera:

 

"Jag säger inte att min far inte hade fel, men han var en av de som gjorde allra minst fel. Det största felet låg inom vänsterfalangen av Socialistpartiet och de extrema vänstergrupperna som MIR (Movimiento Izquierda Revolucionario - Revolutionära vänsterrörelsen) som ansåg att fabriksockupationer och förstörande av allmän egendom skulle leda till framsteg för vårt land."

 

-Isabel Allende Bussi-

(Dotter till Salvador Allende Gossens, president mellan 1970-1973
Ledamot av Chiles överhus för Partido Socialista de Chile)

Tisdag

De av Er som fortfarande klamrar Er fast vid myten om "global uppvärmning" och "klimathot" samt anser att ännu fler skattemiljarder ska satsas på diverse "klimatsmarta lösningar" kanske behöver tänka om när Ni nu kan begrunda detta. Det verkar som att FN i varje fall kommer att börja lägga om strategin gällande bluffen om "klimatförändringarna".

 

Bara en tanke.

 

Ikväll är det VM-fotboll - igen - och kanske kan vi här i Sydamerika efter kvällens matcher börja bocka av på listan vilka landslag som spelar i VM i Brasilien nästa år. Argentina och överraskningen Colombia leder en haltande grupp och är redan så gott som klara, och kan minst en poäng säkras i respektive bortamatch ikväll tillskriver vi listan med VM-deldagare två aktörer till. Trevligt med colombianskt i VM igen, det var ett tag sedan! Chile ligger trea med Ecuador hack i häl på fjärde plats och Sydamerikanska mästarna Uruguay jagar på en femteplats. Chile spelade i fredags hemma mot Venezuela och vann, mycket säkert, med 3-0. Totalt 5-0 mot Venezuela, som är mer eller mindre uträknade från VM, och revanchen för förlusten i Copa América för två år sedan kan man väl säga är avklarad nu. Den chilenska återhämtningen under förbundskapten Jorge Sampaoli har gått lysande, bland annat inkasserades härommånaden en konfortabel seger i träningsmatchen mot Irak med hela 6-0. Chile har säkrat minst en kvalplats till VM vilket är positivt, men helst av allt ska man ju lyckas kvala direkt. La Roja spelar inte ikväll, på grund av att det i kvalgruppen är ett ojämnt antal lag, vilket får följden att ett lag får stå över i varje omgång. Denna gång är det Chiles tur, och vi får vänta först till oktober och den mycket svåra bortamatchen mot Colombia för att få se La Roja, som dock spelar en vänskapsmatch mot Spanien i Schweiz.

 

Jag lyssnade på Sveriges väl genomförda vinstmatch mot Irland i fredags eftermiddag och det var ett trevligt avslut som bådar gott inför framtiden. I skrivandes stund är det bara en halvtimme innan mötet mot Kazakhstan, vi BORDE ju vinna där. Tycker man.

 

Annars är det fullt förberedande inför nationaldagen den 18 september, som alltid är det redan skogar av flaggor vajande från hustak, balkonger och bilar, nationalmusiken cueca tonar från lokaler och TV-apparater och supermercados tävlar i vem som erbjuder bäst kött och bäst vin. Härligt!

Studier - igen

Universidad La República är en stor bluff.

 

Nja, kanske inte riktigt men närapå. Häromdagen fick vi se den färdigställda läroplanen för den två år långa utbildning som jag hade anmält mig till, och dessvärre så var den så inkomplett och så pseudoetablerad att jag faktiskt hoppade av.

 

Den utbildning som jag hade tänkt att läsa går under namnet "Prevención de Riesgo", och innehåller bland annat juridik, företagsekonomi, administration, arbetsrätt, miljörätt, matematik, etc., inriktat på arbetsvillkor, arbetssäkerhet, analys, risk- och olycksreducering samt miljö.

 

Alla ämnen är roliga, intressanta och nyttiga.

 

Eller rättare sagt så SKA utbildningen innehålla dessa ämnen. Men inte på Universidad La República, som istället valde att schemalägga biologi, kemi, fysik, "Hållbar Utveckling", "Förorening av Luft och Vatten" och något trams som de kallade "Teknisk Design". Detta blandat med endast spillror av administration, juridik och matematik. Med andra ord inte alls det som vi tidigare hade blivit informerade om.

 

Det var istället en perfekt utbildning för vilken miljöpartist som helst.

 

Då kursplanen innehöll mycket lite eller rentav ingenting av det som jag vill, behöver och kan studera så hoppade jag helt sonika av. Jag betalar inte en massa pengar för att studera något som jag inte är intresserad av och som jag inte har någon nytta av i framtida arbetsliv.

 

Trist, irriterat och besviket.

 

Jag börjar bli förbannad på alla dessa bakslag nu.

I knew it

Det finns ett ämne som jag har ältat lite fram och tillbaka via diverse texter här på bloggen genom åren. Ämnet i fråga är relationerna mellan Chile, Bolivia och Perú. Anledningen är helt enkelt att ämnet kombinerar det mesta som jag finner intressant: politik, politisk historia, multilaterala relationer, nationsbygge och gränsdragningar. Och här kommer en text till, ett nytt kapitel i såpoperan ”Goda Grannar”.

 

Denna plats på jorden; Arica och Tarapacá med dess sterila öken, prunkande dalgångar, milsvida stränder och branta klippor som störtar i glittrande hav; utgjorde fram till 1884 en sydlig utpost i Perú, då den efter en väl genomförd militär kampanj tillföll Chile, något som den peruanska nationalkänslan aldrig riktigt kunnat konsolidera. Relationen mellan länderna har sedan dess oficiellt visserligen mest varit god och broderlig, men under ytan har en ömsesidig misstänksamhet och rivalitet hela tiden pyrt, kryddad med militär kapprustning.

 

Något söderut ligger Chiles II:a Region, som fram till 1904 de jure tillhörde Bolivia, men som de facto hade administrerats av Chile sedan 1860-talet. Samma område övergick de jure till chilensk överhöghet och Bolivia lämnades utan kust. Om förlusten av Arica och Tarapacá svider i det peruanska skinnet så är denbolivianska landförlusten för Bolivia ett öppet sår. Relationerna mellan Chile och Bolivia är iskall, om ens det. De diplomatiska förbindelserna bröts nämligen, på bolivianskt initiativ, år 1978 och har inte återupptagits sedan dess.

 

Häromåret gjorde så Perú slag i saken i sina irredentistiska anspråk på chilenskt territorium: man drog Chile inför Internationella Domstolen i Haag. Med påhittade repliker som ”oklara gränsdragningar” och ”orättvisa chilenska fördelar” som alibi hoppas Perú att återfå i alla fall delar av det som gick dem förlorat för snart 130 år sedan: havet.

 

Bolivia var inte sena att haka på trenden att dra Chile inför internationell domstol i hopp om att återfå land. De anledningar som man har angivit för att Chile ska lämna tillbaka en stor del av sina forna områden är mer eller mindre desamma som Perú angav: ”oklara internationella avtal”, ”Chile fick alltför stora fördelar i de avtal som skrevs” och ”Chile visar inte tillräcklig vilja att lösa konflikten”.

 

Då man i Chile fick höra om våra grannländers drag var reaktionen en kombination av självsäker axelryckning och otryggt framtidssiande; Chiles ståndpunkt är att gränserna länderna emellan sedan lång tid tillbaka är klargjorda och internationellt etablerade enligt en mängd ratifierade avtal och att inget annat finns att tillägga. Samtidigt kommenterades det, på hög nivå, vilket som skulle bli framför allt peruanernas nästa drag, att kräva tillbaka hela Arica via en liknande internationell spelplan?

 

Och det är precis vad Perú nu vill göra. Perú planerar nu att anmäla Chile till FN för att få tillbaka regionen Arica, med exakt samma alibi som tidigare: ”oklara gränsdragningar”, ”tidigare avtal är till peruansk nackdel” och ”Chile STAL området”.

 

Jag kommer, vare sig Ni vill eller inte, att återkomma om detta ämne.

 

Jag visste redan 2011, när Perú offentliggjorde anmälan gällande de marítima gränserna i Haag mot Chile, att de inom kort skulle kräva tillbaka hela Arica och Tarapacá.

 

Men det hör egentligen inte till saken. Jag vill bara visa mig duktig.

 

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka

 

"Vad var det jag sa?"

Senaste nytt

God morgon, det var ett tag sedan nu.

 

Här är det så bra så. Men en del har också hänt på denna sidan Världen, här följer lite kortfattade rapporter om det senaste.

 

Bilen - Jag har köpt en bil. För två veckor sedan var jag och svåger Ives nere i Iquique och dess tullfria zon för att köpa en direktimporterad bil. Jag hade sedan ett tag tillbaka bestämt mig för att införskaffa ett större, säkrare och bekvämare åkdon när vår dotter hade fötts att lotsa runt familjen i. Vår vita Honda Civic  är som en trogen vän och gamla Bettan har tjänat oss kopiöst genom åren men allt har tyvärr ett slut. Så planen var en större och lite nyare bil när nattbussen till Iquique rullade iväg genom Atacamas mångfacetterade biotop. Och jadå svågern och jag åkte tillbaka till vårt Arica i, och med mig som stolt ägare till, en Kia Sorento Limited. Bilder kommer!

 

Bäbisen - Vår ögonstenen Francisca är en lugn liten flicka som äter duktigt och sover länge och gott på natten. Snart två månader fyllda är hon mer och mer vaken, mer medveten för varje dag som går, fixerar blicken på mammas och pappas ansikten och utforskar sin lilla värld allt mer och mer. Hon väger lite dryga fyra kilo, enligt vår egen grova vägning häromdagen, vi har tid på BVC om en vecka igen för en mer exakt viktuppskattning.

 

Perú och Bolivia - Våra grannländer vill åt chilenskt territorium, men det var väl ingen nyhet. Jag berättar snart mer om det senaste i den historien.

 

Santiago - Om en månad, exakt, åker vi ner till huvudstaden för diverse ärenden. Vi passar där på att möta upp mina kära föräldrar som kommer på besök. Un börjar vi räkna ner dagarna!

 

Universitetet - Jag är återigen tillbaka i skolbänken. Dock inte på det byråkratiska och föga flexibla INACAP där jag läste ekonomi förra året utan på Universidad La República, ett privat lärosäte där jag un läser riskanalys. Igår kväll hade vi introduktion och vi fick dar veta den preliminära kursplanen som innehåller juridik och en hel del matematik. Jag kommer inte undan min Nemesis, verkar det som.

Veckans citat

"Det är respektlöst mot vårt land och våra medborgare. Kanske är vi annorlunda än folk från andra länder men vi har våra lagar som alla måste respektera. När vi kommer till ett annat land försöker vi följa deras regler. Vi försöker inte sätta våra regler över deras. Vi försöker uppträda respektfullt och vi vill att alla ska vara respektfulla mot vårt land och vårt folk."

 

-Yelena Isinbayeva-

Sport

Måndag kväll här, en ganska skön sådan. Solen tittar fram mer och mer nu, det märks att våren är på gång nu.

Min Francisca fyllde fem veckor i lördags. Häromdagen var vi på återbesök på BVC, Lillan mätte då 52,5 cm och vägde 3850 gram. En ganska bra tillväxt.

I oktober åker vår lilla familj ner till Santiago ett par dagar. Dels ska vi ordna svenskt pass åt Francisca men framför allt ska vi ta emot mina kära föräldrar, som nu är farföräldrar, som kommer på besök. Fantastiskt trevligt ska det bli, och jag räknar ner dagarna redan nu.

I veckan spelades ett antal tränings- och vänskapsmatcher i fotboll, och faktum är att blågults möte mot Norge visades på chilenska FOX. Jag såg andra halvlek av en ganska trist match (men när är sådana matcher egentligen underhållande?), det roligaste var väl att titta på just en träningsmatch mellan Sverige och Norge direkt på chilensk TV, men det är glatt att se Zlatan briljera i landslaget igen. Han är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider och hans lyckoträffar ger lite hopp i det stundande VM-kvalet. Tyvärr är jag dock inte särskilt hoppfull när det gäller Sveriges möjligheter att nå VM. Det är svåra matcher kvar, det är jämt om poängen för andraplatsen i gruppen och Sverige har ibland inte tagit de poängchanser som man har fått (mot Österrike och Irland) och det är något som kan stå sig dyrt i en sådan här situation, med TRE likvärdiga landslag som spelar om EN plats.

Samma dag spelade också Chile en träningsmatch; i Köpenhamn mot Irak (av alla lag). La Roja brummade på som tåget och när 90 minuter var avblåsta hade Chile krutat in hela 6-0. DET, om något, bådar mycket gott inför de tre avslutande kvalmatcherna i Sydamerika nu under våren, Venezuela hemma den 6 september, Colombia borta den 11 oktober och så slutligen Ecuador hemma den 15 oktober.

Presidentvalet 2013

Vårens presidentval den 17 november närmar sig med stormsteg här i Chile men det är ännu ovanligt tyst från politikfronten. Inga debatter, ingen riktig smutskastning och framför allt ingen propaganda än så länge.

Tack och lov.

De smajlande porträtten på Jeanne d’Arc, förlåt Michelle Bachelet, sitter såklart kvar på sina stolpar men de börjar bli solblekta och naggade i kanten.

Häromveckan hände det dock något nästan tragikomiskt i den högsta divisionen av chilensk politik som jag tänkte redogöra för. Men först en kort bakgrundshistoria.

Börja med att läsa denna text. När Ni är klara kan Ni fortsätta här nedan.

För ett par veckor sedan var det primärval i Chile, för allra första gången. Ett experiment i demokrati vars idérikedom och nyskapande kanske må belysas men vars resultat endast avspeglar det globala politikerföraktet då knappa 20 % av de röstberättigade bemödade sig om att gå iväg till vallokalen. Hur som helst, så var det ett primärval mellan de två stora blocken i chilensk inrikespolitik, och valet gick helt enkelt ut på att folket fick välja presidentkandidaten till respektive block. Högerblocket bestod av de två högerpartierna Renovación Nacional och deras kandidat Andrés Allamand, samt Unión Demócrata Independiente och deras dito Pablo Longueira. På högerblockets valsedel fick man alltså kryssa i den kandidat av de bägge som man helst ville se som slutgiltig presidentkandidat. Vänsterblockets kandidater bestod av Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, en obunden och såklart Socialistpartiets Michelle Bachelet. De som bemödade sig om att rösta fick likadant där helt sonika kryssa i vilken kandidat man helst ville se som segrare.

Vänsterblocket vanns med förkrossande överlägsenhet av Michelle Bachelet, som därmed blev nämnda kartells oficiella kandidat med efterföljande stöd av de övriga partiernas kandidater. Vem som skulle gå segrande ur högerblockets duell var oklart in i det sista men till slut fick Pablo Longueira, något överraskande, majoriteten av rösterna och blev så oficiell kandidat för de bägge högerpartierna. Sålunda skulle kandidaterna för 2013 års chilenska presidentval vara högerns Pablo Longueira, vänsterns (inklusive kommunisterna) Michelle Bachelet samt ett antal andra obundna och för mindre partier representerande kandidater, bland annat Marco Enríquez-Ominami, som jag förmodligen hade lagt min röst på om jag hade haft rösträtt i Chile och om jag enbart skulle gått efter åsikter.

Nu kommer det märkliga. Bara veckan efter att Longueira hade druckit segerskålen med sina anhängare och förbrödrats med sin tidigare motståndare men nu vapendragare Andrés Allamand meddelar Longueira att han med omedelbar verkan hoppar av hela presidentkampanjen och på obestämd tid ställer in samtliga politiska engagemang. Detta på grund av någon mystisk ”depression”. Efter månader av kampanjande, debatterande och med timmar och fler timmar av slit och ödslande av resurser och där han som nämnts något oväntat står som högerpartiernas gemensamme kandidat väljer han att helt sonika avbryta hela sin kampanj, vilket orsakade förvåning och besvikelse hos oss ABB: are (Anything But Bachelet) och en retande skadeglädje hos de kortsynta vänsteranhängarna.

Precis som väntat orsakade Longueiras avhopp splittring och djupa sprickor bland de tidigare enade högerpartierna RN och UDI. RN ansåg, att då UDI: s kandidat valde att kliva åt sidan borde ju deras kandidat Andrés Allamand blivit högerblockets nye ledare. En logisk följd av en ologisk händelse, kan tyckas. Men UDI hävdade att då en UDI-representat hade gått segrande ur primärvalet borden ny kandidat från samma parti ta på den nu oanvända kaptensmössan. Den tidigare försoningen var som bortblåst, bägge partierna satt i separata ”krismöten” och ”diskuterade framtiden” och enda gången man fick höra nyheter från de stängda mötena var när partiernas respektive talespersoner inför pressuppbåden anklagade den andre för att underblåsa demokratin och samarbetet. Precis som vanligt inom politikens spel alltså.

Till slut enades partierna. UDI fick som de ville och en ny kandidat från nämnda parti fick till slut tillräckligt stöd för att bli högerns nya presidentkandidat. Och det blev ett ospelat kort: Hon heter Evelyn Matthei, är ekonom och tidigare senator och arbetsmarknadsminister med ansvar för social säkerhet.

Evelyn Matthei är Bachelets motsats, inte bara politiskt. Matthei är smart, rapp i käften och säger exakt vad hon tycker, vilket väldigt ofta är lika med sanningen, men dessvärre har hon låga halter av karisma. Bachelet är velig, populistisk och fjäskande och hon fick inte gjort ett vettigt smack under sin tidigare mandatperiod, men samtidigt har hon ett moderligt leende, hon vet vad hon ska säga i rätt tidpunkt och hon är en relativt god retoriker.

Jag upprepar det som jag skrev i en tidigare text: Jag är invandrare här och jag har ingen talan när det gäller Chiles politik, och det borde vara precis likadant överallt i världen. Men ändock: för Chiles bästa hoppas jag att Matthei går segrande ur presidentvalet 2013. För det är ett faktum, det är fakta, att Chile tuffar framåt och det är de senaste årens politik under president Sebastián Piñera från Renovación Nacional som har medfört det. Om Chile ska fortsätta gå framåt och inte kliva tillbaka i den period av ekonomisk recession och bidragsberoende som var fallet under Bachelets mandatperiod, då måste Matthei segra i presidentvalet 2013.

Arica. Domingo. Noche. El gato anda regalón

Buenas noches,

Nu har jag varit professionell far i lite drygt en vecka och även om det är det roligaste "arbete" som jag har haft och som jag någonsin kommer att ha så har jag aldrig haft så ont om tid som nu. Det ska, förutom att städas, kokas och grejas som tidigare, nu matas, vyssjas, passas, tvättas, vaggas och bytas på i ett. Men det är ett göra som jag mer än gärna utför, och det med största nöje. Lilla Francisca Elise är ny 22 dagar gammal och vägde i slutet  på förra veckan hos motsvarigeten till BVC 3280 gram, så hon växer ganska bra.

 

Kväll nu, Lillan har ätit duktigt och somnat, Frugan ligger och ser på sin Teleserie och det är lungt och tyst. Jag passar på att ta en stund vid datorn för diverse ärenden och för att skriva en sväng. Arica lever verkligen inte upp till sitt smeknamn "Den eviga vårens stad" då det i över en vecka har varit mulet, max 15 grader varmt/kallt och och snålblåsten kroniskt har ilat från havet västerut.

 

Jag är på tal om absolut ingenting inne i en period av total avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker på över tre veckor och jag har inga som helst planer på att bryta den perioden.

 

Men på tal om Teleseries så är dessa ett fenomen som jag ännu inte kan identifiera mig med, trots snart fem års total vistelse i Latinamerika. Teleseries är stort i Chile och "skådespelarna" som "agerar" i dessa är primära samtalsämnen bland skvallret och paparazzis. Att följa en Teleserie är dock långt ifrån ett chilenskt unikum, dessa är enormt stora i hela Latinamerika. Om jag inte minns fel hete den mest populära Teleserien under min tid i Argentina "Muñeca Brava" som det var ett sabla pladder om bland de flesta generationer och det fanns också ett par Teleseries i Costa Rica som jag dock har förträngt namnen på.

Teleserien är motsvarigheten till Sveriges Såpopera, som Vita Lögner, Skilda Världar, Feta Känslor och Svullna Ljumskar, men det finns en viss differens mellan dessa bägge genrer. En objektiv generalisering säger att Teleserien ÄR en såpopera, men kortare. Om Såpoperan är romanen så är Teleserien novellen. En såpopera kan tyvärr pågå i åratal och ta upp programtid utan att ta slut men Teleserien pågår under sex månader eller ett år. En subjektiv generalisering säger att Teleserien är ganska många gånger sämre än Såpoperan, om det nu är möjligt men jag tror att det är det. Vansinnigt överdrivna handlingar och ett enormt dåligt skådespeleri gör det möjligt. Men fenomenet Teleseries är så stort, så omfattande att till och med TV: s morgonprogram kan ha följetången i Teleserien som huvudsamtalsämne. För att inte tala om "skådespelarnas" förehavanden som även dessa skvallras och diskuteras fram och tillbaka.

 

Brasilien och México är de i särklass största producenterna och exportörerna av Teleseries och på eftermiddagarna visar samtliga chilenska nationella TV-kanaler minst en Teleserie, inköpt eller inhemsk.

 

Jaha och? Om nu Teleseries är så dåliga och ointressanta, varför bryr jag mig?

 

Det gör jag inte. Jag ger högaktningsfullt blanka f-n i både Teleseries och att folk tittar på dessa. Men jag förvånas ändå över fenomenet. För Teleseries är nästan något sakralt, det är ingenting man tar med en klackspark utan man måste följa den och man till och med måste hålla sig uppdaterad om de medverkandes förehavanden och skandaler. Man tittar inte på sin Teleserie, man lever med den, lever i den. Och det var samma sak i Argentina för 14 år sedan, träffades man med ett gäng vänner på vardagseftermiddagen var det högst troligt Teleseries som var huvudaktiviteten för det sociala samkvämet.

Sista veckan

Tillbaka i Calama igen efter en minst sagt intressant vecka. Vem hade egentligen kunnat ana att jag skulle bli stabilt gift far när jag tog beslutet att flytta till Chile?

Det var bara ett par dagar sedan som jag såg och höll i Lillan men jag saknar henne redan. 

I måndags åkte jag ner till Calama igen, denna gång för att arbeta min sista vecka där. Japp, nu är det slut på pendlandet och jag drar tillbaka till mitt kära Arica. Det har varit en intressant tid här i Landets fulaste stad men det känns nu som att det är dags att skriva ett nytt kapitel i Livets Bok: nämligen det att vara far. 

Jag åkte TurBus till Calama denna gång då biljetterna på mitt vanliga bussbolag Pullman var slut. Jag åker för det mesta Semi Cama, den andra av totalt tre klasser, när jag pendlar vilket innebär hyfsat bra benutrymme och hyfsat rejäla säten som går att fälla hyfsat långt bak då man ska njuta den nokturna vilan. Ibland kan dock bekvämligheten sätta in och jag kostar på mig en biljett i den främsta klassen Salong Cama, vilket är fallet när jag åker hem till Arica nu på fredag.

Tydligen var det Semi Cama på bussen som jag for till Calama med i måndags kväll men den liknade mer Swebus' boskapstransporter som jag brukade åka mellan Gränna och Stockholm än de mer komfortabla långfärdsbussar som rullar mellan de chilenska städerna. Obekväma säten av pygméstorlek, obefintligt benutrymme och klaustrofobiskt lågt i tak. TurBus' "Semi Cama", my snow white ass. 

Annars är det vardagslunk i Calama att rapportera, det vill säga inte mycket. Det kommer naturligtvis att bli mer innehållsfyllda rapporter från den nya tillvaron med den nyya familjemedlemmen. 

Meningen med livet

 

Och idag fyller hon redan en vecka.

She is here

Föga hade jag väl anat,

att det skulle bli en sådan helg,

när jag i fredags kväll,
i ett köldslaget Calama,
klev på Aricabussen.

 

Lördagen den 13 juli 2013, klockan 15:03

i Arica, Chile

föddes vår dotter

Francisca Elise.

Politik och Fotboll

Hej på Er,

Nu ska vi prata om många saker här. Men vi börjar med det allra viktigaste, det vill säga fotboll. Eller för att citera Bill Shankly från 1981:

 

"Some people believe football is a matter of life and death, I am very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that".

 

Nu i dagarna spelas världsmästerskapen för U20-landslag i Turkiet, och trevligt nog hade Chile och "La Rojita" tagit sig till kvartsfinal, som i söndags spelades i Istanbul mot Ghana. Hur det gick? 2-2 efter full tid och i allra sista sekunden, och jag menar verkligen i allra sista sekunden, av förlängningen gör Ghana 4-3. Chile ute och Ghana till semifinal. Och det var ett bittert skitmål som retfullt studsade in mellan stolparna. Men vi kan verkligen vara stolta ändå, La Rojita har spelat över förväntan och trots en överjävligt bitter förlust i söndags kan pojkarna dunka sig själva i ryggen efter ett över förväntan genomfört spel. Och det är detta som vi ska prata lite om nu. Pojkarna på planen var inte någon över 20 år (av en anledning heter det U-20) och de främsta lirar till vardags i bästa fall i något inhemskt mittenlag i ligan men sällan har jag skådat ett så vackert spel som jag fick se på TVN i söndags. En kämpaglöd, en kampvilja och en energi som skulle få grinollen Cristiano Ronaldo att tjurigt slänga sig mot marken för att sedan kasta lystna blickar mot domaren i hopp om repressalier för motståndaren. Pojkarna i Chile och Ghana bjöd på en fantastisk match som var sevärd kanske inte på grund av tekniken men på grund av viljan, orken, glädjen, kämpartakterna och bristen på filmningar och kärringspelande miljardärer som nämnde Ronaldo som tycker att det är viktigare att håret ligger rätt efter en filmning än att spela boll. Det var 120 minuter spelglädje som jag såg och trots att Chile åkte ut är jag ändå rätt nöjd efter att ha sett hur pojkarna i La Rojita och Ghana framförde sin version av El Juego Bonito. Divorna som spelar i de "vuxna" landslagen borde ta efter pojkarna som spelar U20-VM och vår fotboll skulle vara en än skönare konst än vad den är idag.

 

Så, då var det sagt och vi går vidare med politik. Och jag tänker inte ens nämna den Politiska Korrekthetens egen Roskildefestival Almedalsveckan och hur fega politiker från både höger och vänster, inklusive Statsministern, hellre pratar om hur de ska stänga ute en stor del av Sverige Folk från det politiska livet istället för att fundera ut hur man tillsammans kan arbeta för att Sverige ska bli ett bättre land. Nej, nu är det chilensk politik som gäller.

 

Jag är invandrare i Chile, och följdaktligen har jag ingen som helst talan när det gäller chilensk politik och chilenskt samhälle. Om det inte passar så är det bara att åka hem igen. Precis som det borde vara i ett annat land som jag känner till. Men jag måste bara kommentera det faktum att socialisten Michelle Bachelet, tidigare president och av någon outgrundlig anledning som övergår mitt över genomsnittliga förstånd betraktad som hjältinna och landsmoder, är tillbaka i Chile och nu ställer upp i presidentvalet.

 

I höst, eller i vår beroende på hur man ser det, är det presidentval i Chile. Vår nuvarande statschef Sebastián Piñera har haft en tung mandatperiod med sviktande opinion och dagdrivande kriminella yrkesdemonstranter och andra flumhuvuden som använder epitetet "yttrandefrihet" som alibi för att förstöra allmän egendom och slänga sten och molotovcoctails mot polis under så kallade "demonstrationer" mot dagens utbildningssystem, glatt påhejade av kommunistpartiet PC. Men faktum är att Piñera är den bäste president som Chile har haft sedan demokratins återinförande 1990. Chilenska ekonomin tuffar framåt på ett sätt som hans socialistiska företrädare aldrig någonsin lyckades med. Korruptionen har minskat såpass att Chile förra året blev invalda i OECD, något som hade varit en omöjlighet för bara 5 år sedan.  Föräldraledigheten har utökats med det dubbla och den lagstadgade minimilönen har höjts avsevärt, något som företrädarna från vänstern konsekvent vägrade genomföra.

 

I Chile sitter presidenten, det vill säga stats- och regeringschefen, endast en mandatperiod åt gången som varar fyra år. Piñera tillträdde i januari 2010 så nu ska det väljas ny president i vår. Och Michelle Bachelet är tillbaka. Hon får självklart ställa upp som president precis så mycket som hon själv vill och så mycket som landets konstitution tillåter. Men det som jag rynkar på ögonbrynen åt är reaktionen på hennes återvändo och hennes nyfunna lust på presidentstolen och vänsteroppositionens retorik. Politik är smutsigt och det vet vi alla, men såhärpass? Likt en nästan religiös uppenbarelse har en typ av personkult blossat upp den senaste tiden, stora porträtt på hennes smajl har satts upp både i Arica, Calama och Santiago med texten ”JAG ÄR TILLBAKA” och TV visar emotionellt instabila personer med tårarna rullande då de hulkar fram att ”min kära lilla Michelle är tillbaka!” och ren karnevalsyra utbröt då hon på en presskonferens tillkännagjorde att hon kommer ställa upp i valet. Är det Nordkorea vi har hamnat i?

 

Bachelet var president, Sydamerikas första demokratiskt valda kvinnliga, mellan 2006 och 2010. Chile tog ett mycket stort steg framåt på progressivitetens väg när man under våren 2005 valde kontinentens första kvinnliga president och det låg föga förvånande ganska stora förväntningar på henne när hon tillträdde. Vad hände då under Michelles mandatperiod? Jo sällan har väl ett land stått så stilla i sin utveckling som under hennes regim. 2010 lämnade hon ifrån sig ett Chile med en skyhög arbetslöshet (11,7 % som max), en rekordkorrumperad statsapparat, en stegrande inflation (över 4 %), ökad fattigdom (ökad med 15 %) och SÄNKT bruttonationalprodukt per capita. Hon fortsatte också glatt på den av hennes socialistiska företrädare krattade vägen att till högstbjudande sälja ut den statligt ägda kopparindustrin och i dagens läge är 70 % av Chiles koppar, som rätteligen tillhör CHILE, i händerna på utländska investerare. Jag väljer dock att inte vidare nämna fallet med tsunamin år 2010, då hon efter den enorma jordbävningen i södra Chile gick emot sitt expertisråd och medvetet valde att INTE utlysa tsunamilarm, något som orsakade 180 människors död när 10 meter höga flodvågor slog in över Araucanía-regionen.

Men, och det ska med rätta erkännas, hon lyckades bygga upp ett effektivt bidragssystem, där vem som helst kunde be om pengar i present. Under sin tid som president ansåg hon det mycket viktigt att köpa sin popularitet genom att skänka olika former av allmosor till folk och framför allt under julveckorna for kvinnan smajlande land och republik runt med löften om ”julgåva på 40 000 CHP!” (ca. 550 SEK) vilket naturligtvis gjorde folk glada. Men skapar utförsäljningar av naturtillgångar och bromsad tillväxt kryddad med svågerpolitik och ryggdunkanden samt allmosor och gåvor ett framgångsrikt, stabilt och säkert samhälle? Nej naturligtvis inte.

 

Varför är då Michelle Bachelet så populär? Varför visade TV upp till tårar rörda folk människor som pratade om henne som en uppenbarelse av Jungfru Maria? Jo naturligtvis - Michelle Bachelet är kvinna. Chile tog, som berättat, ett enormt kliv mot jämlikhet och progressivitet när Bachelet valdes som kontinentens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Jag frågar mig varför hon inte tog tillvara på chansen, möjligheten som hon fick. Ingen hade varit gladare än jag om det visade sig att Michelles politik hade fungerat, men det gjorde den inte, det är bara att inse, och hon överlämnade ett Chile kanske inte i ruiner men med en ekonomi på glid och en sänkt BNP per capita. Därför är det snudd på beklämmande att se den personkult som nu råder i Chile kring hennes person. Det är inte politikern Bachelet som folk hyllar - utan personen Bachelet, kvinnan Bachelet. DET är inte ok, och det är DET som oroar mig.

 

Men ändå - Michelle Bachelet kommer med all säkerhet att gå segrande ur vårens presidentval och det är lika bra att vi förbereder oss för det redan nu.

 

Och på tal om politik: det var väl en himla tur att Hosni Mubarak försvann från makten under arabiska våren så det blev fred, stabilitet och demokrati i Egypten?