Nu är det vår, och studenttider.
Sitter precis vid Sergels Torg,
och ser oräkneliga antal flak
med lättlurade och fulla ungdomar.
Hoppar, dunkar, dansar, badar i fontänen.
Det är trevlig stämning, visst,
men jag personligen tycker att det är lite överdrivet.
Trafik stoppas upp,
och skapar kaos på hela Norrmalm.
Men det är inte därför jag skriver nu.
Jag reagerar på en sak när jag ser alla flak.
Flaggor.
Ett färgglatt flagghav
som pryder vartenda flak.
En fladdrande paljett av färger och mönster.
Jag ser Iran, Somalia, Irak, Turkiet, Serbien, Bosnien och Japan
Till och med länder som inte finns: Assyrien/Syrien och Kurdistan.
Och jag ser en flagga som tillhört ett fornstort imperium,
men som gick under i början på 1990-talet: Sovjetunionen.
En sak slår mig dock.
Jag ser inte en enda svensk flagga.
Inte en enda.
Ett myller av multikulturella symboler,
dansar i mitt synfält.
Men inte en enda symbol för Sverige.
Jag ser inte en enda blågul flagga.
Varför?
Är det verkligen så fult
att vara stolt över att vara svensk?
Här är i alla fall en som gillar den svenska flaggan:
SvaraRaderahttp://www.nyhetskanalen.se/1.1665775/2010/06/04/hyllade_norge_med_svenska_flaggan
Jag har licens på att betäcka fem studentskor i år. Kraven är dock att de måste befinna sig på ett flak i rörelse samt att det ska ske under otvivelaktigt samtycke. Vad beträffar flaggning så finns från och med i år inga restriktioner.
SvaraRaderaÄr det där du, LS??
SvaraRadera