Ollanta Humala heter en peruansk politiker som ställer upp i det stundande presidentvalet i landet lite norr om oss. Han är något så ovanligt som ultranationalist, militär och kommunist. Man trodde att de ingredienterna inte gick att förena, de skulle skära sig direkt. Men han lyckas. Han är partiledare för Partido Nacionalista Peruano och den ideologi han predikar är en kompott av nationalism och irredentism, socialism, militarism, anti-chilenism och ett etnocentriskt överdrivet förskönande av quechua-språket och inkakulturen.
Humala är känd, både i Perú och på kontinenten, både för sina populistiska och nationalistiskt hätska och hatiska uttalanden mot sina grannländer. Inte bara mot Chile utan även mot Bolivia och Ecuador har han yttrat framför allt territoriella anspråk mot. Samtidigt kan han i andra sammanhang tala sig gråtmild om "broderländerna i Sydamerika" och vikten av att skapa en Pan-Sydamerikansk stat och han använder då gärna jämförelser med Confederación PeruBoliviana, en union mellan Bolivia och Perú som existerade mellan 1836 till 1839. Och i dagens Estrella Arica kan man läsa att den här dåren, om han nu vinner presidentvalet, ska köpa Arica. Han var på besök i den heroiska staden på andra sidan gränsen och valtalade, och sade där att som hämnd för gångna oförätter från chilensk sida ska peruanska staten börja köpa upp mark i Arica för att göra området peruanskt igen. Han ska också utvisa alla chilenska medborgare som i sitt arbete är bosatta på andra sidan gränsen och han anklagar de tidigare peruanska presidenterna Toledo och Fujimori för att inte ha haft "tydliga geopolitiska mål för landet".
Man borde inte bry sig. Ollanta Humala är lite som Chávez - en populist som älskar uppmärksamhet och provokationer och att skapa rubriker. Varken han eller Perú kommer någonsin att lyckas återta Arica, regionen tillhör Chile, så som sagt man borde inte bry sig. Men när ytterligare ett utspel mot norra Chile hörs från grannländerna på väldigt kort tid börjar det bli tröttsamt. Perú har dessutom anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag och Bolivias president hojtar att han ska återta Antofagasta på militär väg.
Vad händer?
måndag 28 februari 2011
söndag 27 februari 2011
Máncora
Såg en peruansk film häromveckan som heter Máncora. Jag är faktiskt imponerad av peruansk filmindustri, av alla peruanska filmer som jag har sett så rekommenderar jag bägge två, både Máncora och Pantaleón y las visitadoras. Skämt åsido, jag har bara sett två peruanska filmer hittills så jag har inga större aspirationer på att förmedla professionell filmkritik. Nils-Petter Sundgren, du kan andas ut.
Máncora inhandlades just i Perú, i den heroiska staden Tacna på en marknad senast jag var där. Filmen såldes i en plastficka innehållandes en DVD med namnet på filmen skrivet med spritpenna samt ett färgkopierat DVD-omslag. Mycket original och mycket lagligt. Gabriela hade sett filmen vid ett tidigare tillfälle och hon tyckte om den så jag passade på att smuggla in en piratkopia till min filmsamling.
Filmen, från år 2008, är ett relationsdrama med inslag av romantisk komedi. Ja, ni läste rätt. Jag som skyr relationsfilmer, somnar av dramafilmer och spyr på romantiska komedier har inte bara sett på utan även uppskattat ett potpurri av ovan genrer. Máncora rekommenderas varmt!
Máncora handlar om Santiago, en ung kille från Lima som är allmänt vilse i livet. Hans mor är borta sedan länge och när hans far, som han inte har haft kontakt med på åratal, begår självmord krossas hans tillvaro. Santiago har en liten lägenhet i Lima och en bil men till synes inget arbete, inga studier och ingen inkomst. Han ägnar dagarna åt att driva runt i ett vintergrått Lima och kvällarna åt att gå ut och dansa, dricka och ragga tjejer. En dag kommer hans plastsyster, som är hans till synes enda släkting och som han avgudar, på besök till Lima med sin make från New York. De stannar i Santiagos lilla lägenhet, prydligt dekorerad med moderns möbler och inredning från det allra brunaste 70-talet, ett par dagar innan de fortsätter att resa söderut i landet. Santiago är mycket glad åt besöket även om han inte kommer så bra överens med sin systers man men han är också nedstämd och bekymrad över sitt icke fungerande liv. För att muntra upp sig själv och komma på fötter igen bestämmer han sig för att åka iväg till en liten stad i norra Perú vid namn Máncora. Med honom på resan följer också, efter viss tvekan, hans plastsyster och hennes make som till slut ändrar sina resplaner i Perú. På färden norrut i Santiagos bil stannar de på enklare hotell och träffar där olika typer av människor som också är på väg till Máncora för att surfa och njuta av sol och fest. I sällskap av sin syster och med nya vänskaper blir Santiago på bättre humör och mer uppåt ju närmre de kommer slutdestinationen. Precis som förväntat är också Máncora ett Shangri-La av kritvita stränder, sol och värme och mycket festande med nya människor och nya vänner. Livet verkar komma tillbaka till Santiago och han känner sig betydligt bättre till mods. Problemem börjar dock ganska snabbt hopa sig och vistelsen i badorten och semesterparadiset blir till slut inte den avslappnande minisemester som Santiago hade trott.
Själva handlingen är väl rätt banal och hur många filmer har det gjorts med samma tema genom historien? Det som jag blev så positivt överraskad av när jag såg Máncora är dock kvalitén på filmen. Den är gjord med en genomtanke och en perfektion som skulle få självaste Hollywood att bli imponerade. Filmandet, regin, produktionen och framför allt skådespeleriet imponerar otroligt och den unge peruanen Jason Day gör en mästerlig tolkning av Santiago och det skulle förvåna mig stort om han inte blir kontrakterad av filmens Mecka i Los Angeles. Spanjorskan Elsa Pataky och amerikanske cubaättlingen Enrique Murciano är även de stensäkra som systern respektive dennas impulsive och oförskämde make.
Filmen är väl värd att se och inte undra på att den har blivit belönad med en mängt priser och utnämningar, bland annat Official Selection of the Stockholm International Film Festival år 2008.
Máncora inhandlades just i Perú, i den heroiska staden Tacna på en marknad senast jag var där. Filmen såldes i en plastficka innehållandes en DVD med namnet på filmen skrivet med spritpenna samt ett färgkopierat DVD-omslag. Mycket original och mycket lagligt. Gabriela hade sett filmen vid ett tidigare tillfälle och hon tyckte om den så jag passade på att smuggla in en piratkopia till min filmsamling.
Filmen, från år 2008, är ett relationsdrama med inslag av romantisk komedi. Ja, ni läste rätt. Jag som skyr relationsfilmer, somnar av dramafilmer och spyr på romantiska komedier har inte bara sett på utan även uppskattat ett potpurri av ovan genrer. Máncora rekommenderas varmt!
Máncora handlar om Santiago, en ung kille från Lima som är allmänt vilse i livet. Hans mor är borta sedan länge och när hans far, som han inte har haft kontakt med på åratal, begår självmord krossas hans tillvaro. Santiago har en liten lägenhet i Lima och en bil men till synes inget arbete, inga studier och ingen inkomst. Han ägnar dagarna åt att driva runt i ett vintergrått Lima och kvällarna åt att gå ut och dansa, dricka och ragga tjejer. En dag kommer hans plastsyster, som är hans till synes enda släkting och som han avgudar, på besök till Lima med sin make från New York. De stannar i Santiagos lilla lägenhet, prydligt dekorerad med moderns möbler och inredning från det allra brunaste 70-talet, ett par dagar innan de fortsätter att resa söderut i landet. Santiago är mycket glad åt besöket även om han inte kommer så bra överens med sin systers man men han är också nedstämd och bekymrad över sitt icke fungerande liv. För att muntra upp sig själv och komma på fötter igen bestämmer han sig för att åka iväg till en liten stad i norra Perú vid namn Máncora. Med honom på resan följer också, efter viss tvekan, hans plastsyster och hennes make som till slut ändrar sina resplaner i Perú. På färden norrut i Santiagos bil stannar de på enklare hotell och träffar där olika typer av människor som också är på väg till Máncora för att surfa och njuta av sol och fest. I sällskap av sin syster och med nya vänskaper blir Santiago på bättre humör och mer uppåt ju närmre de kommer slutdestinationen. Precis som förväntat är också Máncora ett Shangri-La av kritvita stränder, sol och värme och mycket festande med nya människor och nya vänner. Livet verkar komma tillbaka till Santiago och han känner sig betydligt bättre till mods. Problemem börjar dock ganska snabbt hopa sig och vistelsen i badorten och semesterparadiset blir till slut inte den avslappnande minisemester som Santiago hade trott.
Själva handlingen är väl rätt banal och hur många filmer har det gjorts med samma tema genom historien? Det som jag blev så positivt överraskad av när jag såg Máncora är dock kvalitén på filmen. Den är gjord med en genomtanke och en perfektion som skulle få självaste Hollywood att bli imponerade. Filmandet, regin, produktionen och framför allt skådespeleriet imponerar otroligt och den unge peruanen Jason Day gör en mästerlig tolkning av Santiago och det skulle förvåna mig stort om han inte blir kontrakterad av filmens Mecka i Los Angeles. Spanjorskan Elsa Pataky och amerikanske cubaättlingen Enrique Murciano är även de stensäkra som systern respektive dennas impulsive och oförskämde make.
Filmen är väl värd att se och inte undra på att den har blivit belönad med en mängt priser och utnämningar, bland annat Official Selection of the Stockholm International Film Festival år 2008.
tisdag 22 februari 2011
Tisdag, 22 februari 2011
Hittade denna på FB, en kamrat hade lagt upp den.
Tycker den är helt hejdlöst rolig.
Här har Festival de Viña, en årlig musikfestival som är en vecka lång, inletts i Viña del Mar. Har tittat på det ikväll med Gabriela och svåger Marcelo och lapat ovan nämnda dryck. Enbart för värmens skull. Jag har haft en engelsklektion idag på kvällen, den sista för den eleven. Livet rullar på härnere.
Förövrigt har Bolivia börjat höja rösten igen. Det var ett tag sedan nu så det var på tiden. Började undra var de höll hus någonstans. Som vanligt när de gnäller så handlar det om att de ska återta förlorad mark, dvs. Chiles II region Antofagasta som fram till och med 1880 tillhörde Bolivia. Det må vara en sak när folk på gatorna i La Paz, Sucre och Cochabamba pratar om att de på militär väg ska återta det som en gång var deras, men när det hamnar på parlamentarisk nivå och när deras president Evo Morales börjar göra sådana uttalanden, som han nyligen gjorde, så blir det genast allvarligare. Och samtidigt har Perú för lite sedan anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag då de anser att den maritima gränsen mellan länderna är felaktig och till Perús nackdel. Perú och Bolivia gör alltså ganska allvarliga anspråk på chilenskt territorium.
Ett intressant ämne och jag kommer att återkomma om det mycket snart men nu börjar det ticka mot läggdags här i Chile.
Dulces sueños
Tycker den är helt hejdlöst rolig.
Här har Festival de Viña, en årlig musikfestival som är en vecka lång, inletts i Viña del Mar. Har tittat på det ikväll med Gabriela och svåger Marcelo och lapat ovan nämnda dryck. Enbart för värmens skull. Jag har haft en engelsklektion idag på kvällen, den sista för den eleven. Livet rullar på härnere.
Förövrigt har Bolivia börjat höja rösten igen. Det var ett tag sedan nu så det var på tiden. Började undra var de höll hus någonstans. Som vanligt när de gnäller så handlar det om att de ska återta förlorad mark, dvs. Chiles II region Antofagasta som fram till och med 1880 tillhörde Bolivia. Det må vara en sak när folk på gatorna i La Paz, Sucre och Cochabamba pratar om att de på militär väg ska återta det som en gång var deras, men när det hamnar på parlamentarisk nivå och när deras president Evo Morales börjar göra sådana uttalanden, som han nyligen gjorde, så blir det genast allvarligare. Och samtidigt har Perú för lite sedan anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag då de anser att den maritima gränsen mellan länderna är felaktig och till Perús nackdel. Perú och Bolivia gör alltså ganska allvarliga anspråk på chilenskt territorium.
Ett intressant ämne och jag kommer att återkomma om det mycket snart men nu börjar det ticka mot läggdags här i Chile.
Dulces sueños
söndag 20 februari 2011
Söndagskrönika
Undrar varför chilenare har så dålig uppfattning om sig själva och sitt land egentligen. Visserligen kommer jag ju ifrån ett land där jantelag, självutplåning och kollektiv neglegering är valspråk så jag är redan van vi ett självmedvetande radikalt motsatt narcissism men ändå, man undrar ibland. Jag har flera gånger sedan jag kom hit regerat över hur chilenare pratar om sig själva och landet och det är inte ofta det är med positiva ordalag. Tyvärr egentligen, för Chile är ett underbart land. Och folk här tycker ganska lågt om både medmänniskor och myndigheter, ingen går fri. Poliser, regering, parlament, socialister, pinochetister, fotbollslandslaget och som sagt landet i största allmänhet får sin dos av svadan när det bekommer sig.
Några av de vanligaste kommentarerna som man får höra är bland annat "País sinvergüenza" (Land utan skam) när man pratar om landet eller någon myndighet och "Gente sinvergüenza" (Folk utan skam) när medmänniskor, poliser eller liknande omnäms. "Vad förväntar du dig, de är chilenare!" var en kommentar som jag fick höra av en vän för någon vecka sedan när vi slötittade på hur Chiles juniorlandslag i fotboll brutalt förnedrades av Uruguays dito med 4-0 i U-21 VM. När jag för lite sedan kommenterade av hur orimligt mycket pappersexercis det krävs för ett vanligt ärende (till exempel en arbetsansökan) blev jag överöst med kommentarer om det ena och det andra om landet, samhället, myndigheter etc etc. Inte bara själva rutinhanteringen eller myndigheterna fick sig en känga utan även LANDET i sig, och det slår mig. Det förvånar mig. Med tanke på att chilenarna till syvende och sist är inbilskt patriotiska och firar sin nationaldag 18 september nästan en hel vecka med fester, nationalsånger, militärparader, asados, konserter och hela landet sveps in i en veckolång röd-blå-vit festyra som endast USA kan konkurrera om. Chilenaren blir också mycket glad och stolt när man som utlänning hyllar och respekterar Chile. Men ändå finns det någon sorts inneboende tvångskänsla hos gemene chilenare att vardagsmässigt förneka och förnedra landet och sina medmänniskor med allehanda självutplånande kommentarer. "País sinvergüenza!"
Att höra exempelvis en peruan säga något liknande om Perú är totalt omöjligt trots att en peruan borde ha mer befogenhet att yttra sig om sitt land på liknande sätt.
Några av de vanligaste kommentarerna som man får höra är bland annat "País sinvergüenza" (Land utan skam) när man pratar om landet eller någon myndighet och "Gente sinvergüenza" (Folk utan skam) när medmänniskor, poliser eller liknande omnäms. "Vad förväntar du dig, de är chilenare!" var en kommentar som jag fick höra av en vän för någon vecka sedan när vi slötittade på hur Chiles juniorlandslag i fotboll brutalt förnedrades av Uruguays dito med 4-0 i U-21 VM. När jag för lite sedan kommenterade av hur orimligt mycket pappersexercis det krävs för ett vanligt ärende (till exempel en arbetsansökan) blev jag överöst med kommentarer om det ena och det andra om landet, samhället, myndigheter etc etc. Inte bara själva rutinhanteringen eller myndigheterna fick sig en känga utan även LANDET i sig, och det slår mig. Det förvånar mig. Med tanke på att chilenarna till syvende och sist är inbilskt patriotiska och firar sin nationaldag 18 september nästan en hel vecka med fester, nationalsånger, militärparader, asados, konserter och hela landet sveps in i en veckolång röd-blå-vit festyra som endast USA kan konkurrera om. Chilenaren blir också mycket glad och stolt när man som utlänning hyllar och respekterar Chile. Men ändå finns det någon sorts inneboende tvångskänsla hos gemene chilenare att vardagsmässigt förneka och förnedra landet och sina medmänniskor med allehanda självutplånande kommentarer. "País sinvergüenza!"
Att höra exempelvis en peruan säga något liknande om Perú är totalt omöjligt trots att en peruan borde ha mer befogenhet att yttra sig om sitt land på liknande sätt.
fredag 18 februari 2011
Iquique
Åkte iväg till Iquique en sväng igår med Gabriela för att göra en del ärenden. Kom tillbaka hit till Arica i eftermiddags igen. Jag är inte förtjust i Iquique, men en sak har de som Arica borde ta efter: en mycket fin strandpromenad. Precis där Stilla Havet slår in över Sydamerika finns en upplyst och modern strandväg med parker och utsiktsplatser. Det saknas i Arica. Å andra sidan är strandpromenaden det enda sevärda som finns i Iquique överhuvudtaget. 
La costanera
Efter en 4 timmar lång och faktiskt ovanligt bekväm och smidig bussresa anlände vi så till Tarapacá's centralort, platsen för det berömda och "heroiska" sjöslaget mellan Chile och Perú år 1879. Varför det kallas "heroiskt" vet jag inte, då Perú med sitt pansarklädda fartyg Huáscar gjorde fullkomlig kaffeved av Chiles Kapten Arturo Prat, hans träbåt Esmeralda och dess mannar. Arturo Prat begick självmord genom att hoppa över till Huáscar när Esmeralda höll på att sjunka och på grund av detta hjältedåd (?) är han belönad med ett otal gator och vägar landet runt och han pryder 10 000-pesossedlarna. Nåja, vår ankomst till Iquique var lite mindre dramatisk än den där dagen för 132 år sedan. Vi tog en taxi från stationen till vårt hostal som låg enfast ett par meter från vattnet, fin utsikt var det! Vi hade blivit rekommenderade detta hostal, det var ett gammalt kolonialt hus som var ganska läckert, jag är ganska förtjust i kolonial arkitektur. Massivt trä och vindlande trappor, innergårdar och stora takterrasser. Om de bara såg till att rusta upp stället lite och framför allt STÄDA LITE så hade det varit ett utmärkt hostal.
Vi checkade in och begav oss sedan ut på stan en sväng. Vi promenerade längs strandpromenaden och vi riktigt njöt av att se en klarblå och frisk ocean igen. Vattnet i Arica är numera så lerigt att man måste ha hjälm om man ska dyka ner i det för att inte slå i huvudet och.... jaja ni hajar. Vi strosade längs kustlinjen ett tag och kom till slut fram till shoppingcentret där vi hängde ett tag och åt middag innan vi åkte tillbaka till vårt hostal. Att vara på resande fot gör en trött och vi gick och lade oss tidigt. Tyvärr tyckte våra grannar på hostalet, en barnfamilj med tre eller fyra små äckel, att det var en utmärkt idé att låta ungarna gå runt och banka på alla dörrar mitt i natten och sedan sätta sig ute på terrassen för att glufsa i sig completos.
Suck
Gabriela gav sig av tidigt följande morgon för att göra sina ärenden och jag stannade kvar på hostalet, satt en sväng på terrassen och skrev lite och tittade på morgonvågorna som slog över klipporna. Gabriela kom tidigt tillbaka så vi checkar ut och äter en frukost på stan, vi hann med elva-bussen tillbaka till Arica och vi anlände nord igen vid fyra-tiden på eftermiddagen.
Väldigt vackert här i Iquique....
Nej, Iquique är inte en vacker stad. Kuststräckan är fin, mycket fin och Arica borde snegla söderut för att se hur man bäst tar hand om sin kust och sitt vatten. Det gör man i Iquique och de har en utmärkt strandpromenad som är upplyst och ren och där man kan strosa omkring och bara låta sig insupas av vågskvalpet och rent vatten. Tyvärr är det det enda som Iquique kan bjuda på. På bilden ovan, som är tagen från bussen på väg hem, ser ni hur mer eller mindre hela resten av Iquique ser ut.
Iquique från Cerro Dragón
När man kommer till Iquique är utsikten dock ganska maffig. Det ser ni ovan. Berget som vi åker på heter Cerro Dragón och motorvägen slingrar sig nedför det nästan lodrätt branta berget och utsikten därifrån är storslagen. Ingenting för folk med svindel...
torsdag 17 februari 2011
Torka
Det är torka i Chile. Samtidigt som regnen forsar ner på andra sidan kontinenten och skapar kaos i städer som Río de Janeiero och São Paulo har regeringen här utlyst katastroftillstånd i vissa regioner mellan Valparaíso och Antofagasta på grund av den svåra torkan.
Det är torka i Arica också. Inte rent vädermässigt, ty konstigt nog har det regnat flera gånger här de senaste veckorna. Media pratar om skyfall högre upp i bergen och i byar som Parinacota och Putre översvämmas bergsfloderna. Det är däremot svår torka här på bloggen. Senaste inlägget publicerades för två veckor sedan och det är inte bra. Det är inte så att det inte händer något här, snarare tvärtom. Bland annat har jag fixat mitt första arbete här, inte något högkvalitativt men det är ändå mitt första jobb härnere. Jag är numera privatlärare i engelska.
Annars har livet sin stilla gång här i Arica. Gabriela och jag står i valet och kvalet om vi ska flytta ner till Santiago i mars, men det kommer jag återkomma till. Jag är dock överförtjust i den här staden, i folket, klimatet, stranden och livsstilen. Här kan man leva Sydamerika, avslappnat och i avsaknad av stress och hets. Solen skiner nästan varje dag och det är inte alltför varmt. Santiago har väl sin charm också, speciellt aug-dec 2004, eller hur L.S.?
En annan mindre rolig sak är också att badsäsongen redan är över. Klimatet är fortsatt behagligt varmt och härligt soligt för det mesta men på grund av allt regn uppe i bergen och på grund av att tre floder som har sitt utlopp i Aricabukten för med sig en faslig massa sand och lera är det tidigare azurblå Stilla Havet numera en brunaktig lervälling. Det är så mycket sand och lera i havet att det dammar från det och fiskarna och krabborna måste upp till ytan för att nysa. När fiskebåtarna ska ut till öppet hav på morgonen måste de muddra en fåra i leran först och hade det bara varit lite mer lera i vattnet hade bönderna kunnat plöja och odla. Ja ni fattar. Leran är dock inte det värsta: floderna för med sig en satans massa skräp och sopor också. Medans havet är så lerigt så vågorna spricker i krökarna ser stranden ut som en soptipp, och DET är allvarligare. Än värre och än allvarligare är också det faktum att ingen vill ta ansvar för att rensa upp heller. Kommunen skyller på regionen, regionen skyller på regeringen (!) och regeringen skyller på kommunen. Samtidigt går gemene man omkring och skyller på Bolivia, allt är Bolivias fel. Hade inte bolivianerna skräpat ner floderna på detta vis (floderna börjar nämligen i Bolivias bergsmassiv) så hade inte Chile haft problemet med nerskräpade stränder. Det tråkiga är också att turisterna flyr staden, både chilenare som kommer hit söderifrån och utländska som anländer via kryssningsfartyg. Lite trist för en stad som anser sig själv vara Chiles Cancún och sommarort nummer 1.
Om ett par timmar ska Gabriela och jag åka till Iquique för en arbetsansökan som Gabriela har. Jag har verkligen ingen lust att åka tillbaka till den staden men 24 timmar får jag stå ut, inklusive totalt 8 timmars resa. Arica må vara lite smutsigt på stranden just nu, Iquique är året om en fiskstinkande lortig slumstad med skyhög kriminalitet och vars enda sevärdhet är en (ok, ganska fin) strandpromenad. Vår buss går om en timme och vi ska luncha innan. Kanske dags att börja packa tubsockorna.... På återseende!
Det är torka i Arica också. Inte rent vädermässigt, ty konstigt nog har det regnat flera gånger här de senaste veckorna. Media pratar om skyfall högre upp i bergen och i byar som Parinacota och Putre översvämmas bergsfloderna. Det är däremot svår torka här på bloggen. Senaste inlägget publicerades för två veckor sedan och det är inte bra. Det är inte så att det inte händer något här, snarare tvärtom. Bland annat har jag fixat mitt första arbete här, inte något högkvalitativt men det är ändå mitt första jobb härnere. Jag är numera privatlärare i engelska.
Annars har livet sin stilla gång här i Arica. Gabriela och jag står i valet och kvalet om vi ska flytta ner till Santiago i mars, men det kommer jag återkomma till. Jag är dock överförtjust i den här staden, i folket, klimatet, stranden och livsstilen. Här kan man leva Sydamerika, avslappnat och i avsaknad av stress och hets. Solen skiner nästan varje dag och det är inte alltför varmt. Santiago har väl sin charm också, speciellt aug-dec 2004, eller hur L.S.?
En annan mindre rolig sak är också att badsäsongen redan är över. Klimatet är fortsatt behagligt varmt och härligt soligt för det mesta men på grund av allt regn uppe i bergen och på grund av att tre floder som har sitt utlopp i Aricabukten för med sig en faslig massa sand och lera är det tidigare azurblå Stilla Havet numera en brunaktig lervälling. Det är så mycket sand och lera i havet att det dammar från det och fiskarna och krabborna måste upp till ytan för att nysa. När fiskebåtarna ska ut till öppet hav på morgonen måste de muddra en fåra i leran först och hade det bara varit lite mer lera i vattnet hade bönderna kunnat plöja och odla. Ja ni fattar. Leran är dock inte det värsta: floderna för med sig en satans massa skräp och sopor också. Medans havet är så lerigt så vågorna spricker i krökarna ser stranden ut som en soptipp, och DET är allvarligare. Än värre och än allvarligare är också det faktum att ingen vill ta ansvar för att rensa upp heller. Kommunen skyller på regionen, regionen skyller på regeringen (!) och regeringen skyller på kommunen. Samtidigt går gemene man omkring och skyller på Bolivia, allt är Bolivias fel. Hade inte bolivianerna skräpat ner floderna på detta vis (floderna börjar nämligen i Bolivias bergsmassiv) så hade inte Chile haft problemet med nerskräpade stränder. Det tråkiga är också att turisterna flyr staden, både chilenare som kommer hit söderifrån och utländska som anländer via kryssningsfartyg. Lite trist för en stad som anser sig själv vara Chiles Cancún och sommarort nummer 1.
Om ett par timmar ska Gabriela och jag åka till Iquique för en arbetsansökan som Gabriela har. Jag har verkligen ingen lust att åka tillbaka till den staden men 24 timmar får jag stå ut, inklusive totalt 8 timmars resa. Arica må vara lite smutsigt på stranden just nu, Iquique är året om en fiskstinkande lortig slumstad med skyhög kriminalitet och vars enda sevärdhet är en (ok, ganska fin) strandpromenad. Vår buss går om en timme och vi ska luncha innan. Kanske dags att börja packa tubsockorna.... På återseende!
tisdag 1 februari 2011
Söndag = ASADO
I stora delar av Sydamerika är söndagen synonymt med orgie i diverse kött- och inälvsprodukter som sakta steks över glödande kol, d.v.s. ASADO. Argentina är asadons och grillfestens hemland och Mecka, oavsett vad jänkarna säger med sina flottiga T-bones och sötsliskiga barbecues. En argentinsk grillfest varar en hel dag och man äter inte mycket annat än kött i olika former förrutom möjligtvis en grönsallad eller några bitar tomater, men till största delen är det en föreställning där första, andra och tredje akten består av kött, chorizo, morcilla (blodkorv), riñón (njure) och chinchulín (tunntarm) och andra inälvor, nersköljt med rödvin. Sprakande eld, vedugn murad med sten från Mordor och ett grillgaller från filmen Terminator 2 och så detta kött, detta himmelska kött!
Här på andra sidan Anderna är det dock lite mer återhållsamt med frosseriet i de animaliska produkterna, till exempel blir man serverad potatissallad och andra tillbehör och själva ätandet håller inte på från solens uppgång till nedgång, MEN det hindrade oss inte från att i söndags ställa till med en äkta sydamerikansk grillfest ergo ASADO.
Det var den första riktiga asadon sen jag kom hit till Chile så ni kan ju ana hur jag längtade! Vi hade asadon hemma hos oss och då vi bor på fjärde våningen i en lägenhet så kan det bli lite bök med just de murade grillarna på balkongen så i vårt fall fick ett halvt oljefat duga denna gång. Svåger Jorge stod för kött och chorizo och tillagningen av desamma, damerna stod i köket och förberedde olika sallader, potatis och grönsaker, småtjejerna tittade på TV och vi andra grabbar stod på balkongen och officiellt assisterade Jorge men egentligen bara pratade och drack iskall öl. För värmens skull. Man måste dricka i denna värme.
Det finns många skillnader mellan gamla Sverige och nya Sydamerika vad gäller grillat. I Sverige grillar man i en liten plåtburk med en massa tändvätska grönsaker och skaldjur på spett (det är dock gott, mycket gott), man marinerar sötsurt fläsk och kryddar kyckling och de riktiga fantasterna smaskar på en färdigmarinerad flintastek som sedan förtärs med mimosasallad och Trocadero utanför husvagnen. I Sydamerika äter man det renaste köttet på den här sidan solsystemet med salt och möjligtvis citron som enda krydda. Sveariket må ha existerat i 1500 år och Sydamerika i knappt 200, men sorry - när det kommer till att grilla så är Sydamerika lika överlägset Sverige på gallret som på fotbollsplanen.
I full färd med grillandet.
På balkongen fick vi också äran att avnjuta den första smakbiten på varje asado, nämligen Choripan. Det tillagas på följande sätt: Grilla en chorizo, lägg den mellan två frasiga brödbitar och ät.
Jorge och svärmor Valeria mumsar Choripan
Vid lunchbordet (ja, detta var en lunch) placerades sedan hela familjen för att avnjuta resultatet av Jorges tillhandahavanden vid oljefatet och resultatet blev bra, väldigt mycket bra. På bilden syns några av tillbehören, en bönsallad och potatissallad som fick stå mer eller mindre orörd då vi krubbade nygrillat sydamerikanskt kött. En skillnad mellan Chile och Argentina är att i Chile grillar man först och äter sen. I Argentina grillar man och äter på samma gång, och det tar aldrig slut. Att grilla är en ritual som kräver sin yrkesman. Jag kan till exempel inte göra en asado än så länge även om jag ser, observerar och lär mig. Själva ritualen är samma i Chile som i Argentina, den största skillnaden är att det i Chile först grillas och sedan samlas allt och alla ihop till en gemensam måltid och i Argentina sitter man vid bordet om man vill, umgås med asaderon om man vill, slumrar siesta om man vill etc etc, men glöden vid grillen dör aldrig och maten fortsätter att komma.
Till bords! Den stora läskflaskan på bordet innehåller endast naturliga smak- och färgämnen
Senare på eftermiddagen åkte alla iväg till svägerska Exilda då det hade blivit rent infernaliskt varmt i lägenheten, trots vidöppna fönster och korsdrag. Exilda bor bara runt hörnet men hon har ett litet hus med en trädgård där det fläktar. Behövligt med 30 graders värme och paltkoma. Hos Exilda tillbringades eftermiddagen med att spela kort, lyssna på musik och sippa iskall pilsner, argentinsk förövrigt, har hittat ett ställe som säljer Quilmes.
På kvällen tog vi alla en biltur, "dar una vuelta" som man säger. "Dar una vuelta" kan väl närmast översättas med att just "Ta en tur" och man sätter sig helt enkelt i bilen och åker iväg utan att ha något speciellt mål i sikte. Vi åkte först till Valle Lluta strax norr om stan och sedan tillbaka hem via Costanera och en magnifik solnedgång över Stilla Havet. Kvällen och dagen avslutades sedan med en lätt vegetarisk middag och tidigt besök hos John Blund.
Vilken söndag! Vilket härligt land!
Här på andra sidan Anderna är det dock lite mer återhållsamt med frosseriet i de animaliska produkterna, till exempel blir man serverad potatissallad och andra tillbehör och själva ätandet håller inte på från solens uppgång till nedgång, MEN det hindrade oss inte från att i söndags ställa till med en äkta sydamerikansk grillfest ergo ASADO.
Det var den första riktiga asadon sen jag kom hit till Chile så ni kan ju ana hur jag längtade! Vi hade asadon hemma hos oss och då vi bor på fjärde våningen i en lägenhet så kan det bli lite bök med just de murade grillarna på balkongen så i vårt fall fick ett halvt oljefat duga denna gång. Svåger Jorge stod för kött och chorizo och tillagningen av desamma, damerna stod i köket och förberedde olika sallader, potatis och grönsaker, småtjejerna tittade på TV och vi andra grabbar stod på balkongen och officiellt assisterade Jorge men egentligen bara pratade och drack iskall öl. För värmens skull. Man måste dricka i denna värme.
Det finns många skillnader mellan gamla Sverige och nya Sydamerika vad gäller grillat. I Sverige grillar man i en liten plåtburk med en massa tändvätska grönsaker och skaldjur på spett (det är dock gott, mycket gott), man marinerar sötsurt fläsk och kryddar kyckling och de riktiga fantasterna smaskar på en färdigmarinerad flintastek som sedan förtärs med mimosasallad och Trocadero utanför husvagnen. I Sydamerika äter man det renaste köttet på den här sidan solsystemet med salt och möjligtvis citron som enda krydda. Sveariket må ha existerat i 1500 år och Sydamerika i knappt 200, men sorry - när det kommer till att grilla så är Sydamerika lika överlägset Sverige på gallret som på fotbollsplanen.
I full färd med grillandet.
På balkongen fick vi också äran att avnjuta den första smakbiten på varje asado, nämligen Choripan. Det tillagas på följande sätt: Grilla en chorizo, lägg den mellan två frasiga brödbitar och ät.
Jorge och svärmor Valeria mumsar Choripan
Vid lunchbordet (ja, detta var en lunch) placerades sedan hela familjen för att avnjuta resultatet av Jorges tillhandahavanden vid oljefatet och resultatet blev bra, väldigt mycket bra. På bilden syns några av tillbehören, en bönsallad och potatissallad som fick stå mer eller mindre orörd då vi krubbade nygrillat sydamerikanskt kött. En skillnad mellan Chile och Argentina är att i Chile grillar man först och äter sen. I Argentina grillar man och äter på samma gång, och det tar aldrig slut. Att grilla är en ritual som kräver sin yrkesman. Jag kan till exempel inte göra en asado än så länge även om jag ser, observerar och lär mig. Själva ritualen är samma i Chile som i Argentina, den största skillnaden är att det i Chile först grillas och sedan samlas allt och alla ihop till en gemensam måltid och i Argentina sitter man vid bordet om man vill, umgås med asaderon om man vill, slumrar siesta om man vill etc etc, men glöden vid grillen dör aldrig och maten fortsätter att komma.
Till bords! Den stora läskflaskan på bordet innehåller endast naturliga smak- och färgämnen
Senare på eftermiddagen åkte alla iväg till svägerska Exilda då det hade blivit rent infernaliskt varmt i lägenheten, trots vidöppna fönster och korsdrag. Exilda bor bara runt hörnet men hon har ett litet hus med en trädgård där det fläktar. Behövligt med 30 graders värme och paltkoma. Hos Exilda tillbringades eftermiddagen med att spela kort, lyssna på musik och sippa iskall pilsner, argentinsk förövrigt, har hittat ett ställe som säljer Quilmes.
På kvällen tog vi alla en biltur, "dar una vuelta" som man säger. "Dar una vuelta" kan väl närmast översättas med att just "Ta en tur" och man sätter sig helt enkelt i bilen och åker iväg utan att ha något speciellt mål i sikte. Vi åkte först till Valle Lluta strax norr om stan och sedan tillbaka hem via Costanera och en magnifik solnedgång över Stilla Havet. Kvällen och dagen avslutades sedan med en lätt vegetarisk middag och tidigt besök hos John Blund.
Vilken söndag! Vilket härligt land!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)