Den som väntar...

Någonting som det här trevliga folket och även deras asado-frossande grannar på andra sidan Anderna är bra på är att köa och att vänta. Man väntar och köar på nästan allt: banken, posten, betala räkningar på ServiPag, McDonalds, klädaffärer etc etc. Det gör man väl hemma i Sverige också men här kommer skillnaden: har Ni ett ärende på banken här i Chile kan Ni mycket väl få vänta upp till en timme innan ni blir betjänta. Inte för att de anställda är långsamma eller jobbar dåligt (förrutom på Mc Donalds, se här) utan helt enkelt för att det är så inbilskt mycket folk som väntar! Nummerlappar och snällt väntande och köande folk fyller väntrummen med otålighet, uttråkan och stress och ingenstans kommer man ifrån det eviga faktum att ska man få något ärende gjort här blir det till att helt enkelt ta sig en nummerlapp, slå sig ner och vänta på sin tur. Och det kan ta sin tid.

Jag har idag till exempel stått och väntat mellan klockan åtta på morgonen och ett på eftermiddagen. Jag har varit på Migraciones, motsvarigheten till Migrationsverket, för att fixa uppehållstillstånd. Det var inte första gången jag var där men nu i dagarna skulle det vara klart och mycket riktigt: jag har äntligen fått uppehållstillstånd i Chile. POR FIN! Och herrejisses, man har fått vänta. Och köa. Och gå på stan och göra övriga ärenden. Och vänta. Och köa. Och vänta. Och bli otålig. Och köa. Och vänta. Tills det till slut är min tur och man får tränga sig fram mellan alla peruanska och bolivianska asylsökande indianer till ledig handläggare för besked. För just det: alla de övriga som står och står där på migrationskontoret tillhör kontinentens urbefolkning från våra grannländer. Alla gånger som jag har varit på Migraciones tidigare har vi varit kanske totalt 70 personer som har väntat, varav 69 är små mörkhyade indianer och 1 är en lång blond nordeuropé och tillsammans står vi i olycklig symbios för att bli betjänta av de chilenska myndigheterna. Jag har nog aldrig känt mig såpass utstirrad någonsin som när jag går till Migraciones och jag bara väntar på att Pocahontas, Sitting Bull och Lille Hiawata ska komma fram och känna på mig för att säkerställa att denne rödskäggige och blåögde vikingajätte (ur deras grodperspektivs synvinkel) verkligen är en människa han också.

Men nåja, så är det här, och det tar fortfarande kortare tid och är mycket smidigare än att skaffa uppehållstillstånd i Sverige.

Förövrigt är det 21 maj på lördag och enorma firanden väntas på 132-årsdagen av det berömda sjöslaget vid Iquique 1879 mellan Chile och Perú under Stillahavskriget. Det kommer vara militärparader och flera krigsskepp kommer på besök från Chiles största flotthamn i Valparaíso och Gudars vilket firande som kommer utspelas i själva i Iquique! Men undrar bara en sak: hur mycket och hur svulstigt hade firandet varit om Chile de facto hade VUNNIT det där sjöslaget? De förlorade ju, och flottans flaggskepp Esmeralda sjönk som en sten efter att ha blivit rammade av Perús dito Huáscar...