Dagsrapport

En händelserik och intressant dag har det varit här i norra Chile. Och naturligtvis har detta sin grund i Internationella Domstolens utlåtande i den av Perú unilateralt initierade gränskonflikten med Chile. Och nja, njo, nåja, utfallet av Domstolens dom är väl hyfsat sisådär fördelaktig för Chile. Man förlorade kanske, men ändå inte så mycket som man fruktade och framför allt fastställdes landgränsen, den som Perú har åkallat så mycket problem över ända sedan 1884, till chilensk fördel. 

Den maritima gränsdragningen behålls, enligt gällande avtal från 1884, 1904, 1929, 1930, 1952 och 1954, men med en viktig ändring: gränsen följer gällande parallell ut till 80 sjömil, efter detta viker den av mot västsydväst, tillgivande Perú en större bit hav än tidigare. Detta beroende på att Internationella Domstolen tillskriver 1954 års ratificerade avtal angående maritima gränser upp till 80 sjömil från land, som ännu gällande och bindande, men på grund av att det på den tiden ännu saknades maritim lagstiftning ger man Chile rätt till "endast" 80 sjömil gräns, och därefter tar den nyinstiftade internationella lagstiftningen gällande maritima gränser, vid, givande Perú en något större fördel i det slutgiltiga utlåtandet.

Se här:

Jämför detta med Perús orealistiska och faktiskt smått oförskämda krav...

... så är det inte så illa ändå för Chile, framför allt med tanke på den finansiella rikedomen som går att hämta i det hav som i framtiden även kommer att tillhöra Chile. Mer om det längre ner.

Kort sagt så kan man tolka utlåtandet från Haag på följande vis:

Chile vann då landgränsen mot Perú en gång för alla fastställdes, och förövrigt icke kan överklagas, och dess fortsättning ut i havet även i framtiden utgör maritim gräns mot det nordliga grannlandet.

Perú vann då man de facto erhöll ett tämligen stort område mitt ute i havet under tidigare chilensk överhöghet, ett område som tidigare var klassat som chilenskt respektive internationellt område.

Chile förlorade då den maritima gränsen från och med 80 sjömil från land de facto ändrades, och ett område under tidigare chilensk överhöghet nu lyder under Perú.

Perú förlorade då Domstolen underkände Perús krav och argument på en ändring av landgränsen och följaktligen havsgränsen som en vidare fortsättning av densamma som ny gräns mellan Chile och Perú.

Som jag tidigare sade så är det levande historia som ännu pågår här i Arica/Tacna; enligt Svenska Dagbladet som ÄNTLIGEN har uppmärksammat sydamerikansk nutidshistoria i en förövrigt ganska torftig artikel är det ett "1880-talskrig som spökar", men sanningen är att denna konflikt är långt, oändligt, mycket mer än endast ett litet 1880-talskrig. Den bottnar i en politisk-ekonomisk rivalitet mellan Perú och Chile om hegemonin över sydamerikanska Stilla Havet som härrör ända från kolonialtiden. Stilla Havskriget 1879-1884 var inget litet krig sådär i största allmänhet utan ett i raden av krig, konflikter och incidenter mellan länderna sedan sekler tillbaka. Minns exempelvis (eller fråga mig om Ni inte känner till) kriget 1836-39 mot en "Peru-Boliviansk Konfederation", eller kriget Chile-Perú-Spanien (sic!) på 1870-talet. Dagens utlåtande i Haag är resultatet av en konflikt, en hegemonisk rivalitet två nationer emellan, som sträcker sig hundratals år tillbaka i tiden, INTE ett litet "1880-talskrig som spökar", SvD.

Bägge ländernas statsöverhuvuden Sebastian Piñera i Santiago och Ollanta Humala i Lima har hållit tal till respektive nation, manande till fortsatt lugn och samarbete, men nog anser jag personligen att Piñera lät överdrivet bitter och Humala lät överdrivet segerrusig i respektive retorik. Humala hävdade stolt i sitt tal att det är en stor dag för Perú där de har bevisat att "havet tillhör dem", och att Perú "har erhållit 70 % av sina  territoriella krav", något som inte stämmer, matematiskt räknat. Man kommer även att vidta samtliga åtgärder för att ta sitt hav i besittning. Vad det nu innebär.

Lite väl högbröstat, anser jag, då det som Perú har "fått" av Chile är saltvatten, diväteoxid och natriumklorid, och inte ett skvatt mer. För de facto är att det hav som Chile nu ger upp till Perú knappt ens duger till fiske. Lokala fiskeindustrin i Arica drog en lättnadens suck när Internationella Domstolen läste upp sin dom, ty den innebär att samtliga fiskrika vatten även i fortsättningen lyder under Chile, och endast Chile. 

Sebastián Piñera å sin sida deklarerade Chiles "besvikelse med att tvingas ge upp sitt hav" men att man kommer att följa och lyda Internationella Domstolens utlåtande. 

Hittade förövrigt denna bild på peruanska Diario El Correo, visande på peruanernas målsättning:

EXTRA

Ny gräns mellan Chile och Perú:

D-Day

Idag gäller det, ska Sydamerikas gränser ändras eller inte? En timme kvar nu (jajamän, det är nedräkning här i Chile, precis som på nyårsafton) och samtliga nationella TV-kanaler har live-rapportering från Haag, med diverse experter inbjudna till paneldebatter.

Fredagens tämligen torftiga text om ämnet följs här av en kort uppdatering. Och en korrigering av mig själv, vilket inte hör till vanligheterna. För nu verkar det helt plötsligt skarpt läge, avsevärt mycket skarpare än tidigare:

-Chile har beordrat mobilisering av Flottan och eskadern i Valparaíso är i detta nu på väg mot Arica. 

-Chiles Armé befinner sig i skrivandes stund i Läge 1, vilket innebär "Redo för strid".

Detta efter att man under natten har observerat stora trupp- och materielförflyttningar på andra sidan gränsen, i Perú. 

Vad håller på att hända??

TGIF

God fredag!

Hörde av en liten fågel att vintern har kommit hem till Sverige, äntligen. Jag kan meddela att här nere i norra Chile är det något alldeles förfärligt varmt. Det är så varmt att hönsen lägger kokta ägg och korna gör färdig ost. Det säljs inte längre majskolvar på marknaden utan pop-corn och vill man ha rostat bröd lägger man bara limpan i solen en stund. Sedan i julas har vi haft temperaturer på uppåt 30 grader, men lägg därtill Södra Halvklotets brännande sol och värmekänslan blir långt mycket över det. Bara man dricker en kopp kvällsté, enligt chilensk tradition, börjar svetten att rinna.

Under 2013 återkom jag upprepade gånger till ett och samma tema, och ett intressant sådant: gränskonflikten med Perú. 

För Er som vill uppdatera Er om situationen finns information här:

Nygammal konflikt
Ett nytt kapitel av en tradig historia
I knew it

Nu är ämnet minst sagt på tapeten, återigen. Anledningen är att nu på måndag, den 27 januari, avgör Internationella Domstolen i Haag konfliktens utgång, och det är en spänd väntan här i Chile kan meddelas. Ryktet florerar nämligen sedan strax före jul att Domstolen kommer att döma till Perús fördel, och retoriken, både hos höga politiska tjänstemän men även hos lokala fiskare här i Arica, är mer eller mindre att spelet redan är förlorat, men man manar ändå till lugn och "fortsatt vänskap över gränserna". 

Nu i veckan samlade Chiles president Sebastián Piñera till möte med Consejo de Seguridad Nacional (COSENA), Nationella Säkerhetsrådet, bland annat innehållande presidenten själv, utrikes-, inrikes-, försvars- och finansministrarna, talmännen för Kongressens bägge kamrar samt befälhavarna för landets fyra försvarsgrenar: armén, flygvapnet, flottan och Carabineros. 

Retoriken ut mot allmänhet är dock fortsatt att man "ser ljust på framtiden" och att man kommer att "vårda de goda relationerna med Perú, oavsett resultat", men handlingar säger mer än ord. Lite som lugnet före stormen manade president Piñera, utrikesminister Moreno och försvarsminister Hinzpeter efter COSENA: s möte till lugn och fortsatt respekt, men man anar att något är på gång, åtminstone här i Chile:

Chilenska kustbevakningen patrullerar, sett från min balkong

Senaste veckan har Kustbevakningen med sina finaste och största fartyg patrullerat Aricabukten som Smaug vaktar sin guldskatt, arméfordon syns fara lite titt som tätt på Pan-American Highway (naturligtvis inga stridsvagnar, men både trupptransportfordon och APC har jag sett rulla förbi från mina fönster) och häromnatten vaknade vi av Flottans spaningsflygplans låga brummande över Arica. Helikoptrar från Carabineros och Flygvapnet dånar ibland ut över Aricabukten, norrut, för att vid gränsen vända av västerut och sedan tillbaka in över land söder om staden.

Detta kan ju tyckas som en mindre mobilisering, och jag vet att det kommer som en ögonbrynshöjning för många, då detta ämne tydligen inte har nämnts med ens en spaltmillimeter hemma i Sverige. Men härnere i Sydamerika är det förstasidestoff, och lever man mitt i den omstridda regionen så är uppmärksamheten påtaglig. Jag är barnsligt intresserad av Sydamerikas historia och krigshistoria, och denna konflikt är för mig som om ett dinosauriefossil helt plötsligt skulle få senor och vävnad och åter börja kravla mitt framför ögonen på en paleontolog. Det är levande historia, det som pågår här.

Kommer det värsta att hända då? Ska vi oroa oss för ett krig mellan Chile och Perú? 

Nej naturligtvis inte. Ingen av länderna är tillräckligt dumma för att börja skjuta på varandra i regelrätta strider. Det skulle i så fall vara ett av de mest onödiga krigen i historien (jfr Cenepakriget 1995 mellan Perú och Ecuador) och varken Chile eller Perú skulle vinna ett skvatt på att gå i krig mot den andre, och de vet bägge nationerna mycket väl om. Jag har bott i sammanlagt fem länder och jag har rest en hel del i mina dagar men aldrig har jag upplevt två till varandra gränsande regioner som är så pass beroende av varandra, i varor, tjänster och kapital räknat. Arica behöver peruanska varor och tjänster för att fungera, vår hamn är beroende av peruansk handel och Tacna å sin sida behöver chilenskt kapital.

Så svaret på frågan är NEJ, detta kommer inte att utvecklas till något krig. Det skulle i så fall vara en stor sensation, och jag är helt lugn och har inga planer på att packa någon väska och fly fältet. Väskan kommer jag däremot att packa, men av helt andra anledningar, mer om det om ett par dagar. 

Men, märkväl, mindre incidenter, små provokationer och muskelvisningar är inte alls omöjliga, snarare ganska troliga, i efterspelet av Internationella Domstolens utlåtande. Jämför med Torskkriget mellan Storbritannien och Island: det förekom inga regelrätta strider men det var två decenniers grälmuckande av två länder i omstridda vatten. Och liknande scenario är inte alls omöjligt att vänta här under 2014.

Bilen

Jag lovade häromsistens att jag skulle visa hur vår nya bil ser ut, och här är den, Kia Sorento 2003 Ltd., 4x4:

 

 

Alldeles nyinköpt, med Nordchiles augustivinter i luften. I armarna håller jag min skatt, Francisca en månad gammal.

Årets...

... nyhet:
Den 13 juli 2013 blev vi föräldrar till Francisca Elise.

... vinnare 1:
Jag själv, tack vare införskaffandet av min 4x4 Kia Sorento.

... vinnare 2:
La Roja, som efter mycket om och men lyckades ta sig till VM 2014.

... förlorare 1:
Min förra chef. Större förlorare har jag faktiskt aldrig träffat i hela mitt liv.

... förlorare 2:
DJ Méndez. Näst större förlorare har jag faktiskt aldrig sett maken till i hela mitt liv. Roto...

... förlorare 3:
Bolivias president Evo Morales.

... förlorare 4:

Dagens Nyheter, som med en ”avslöjande reportageserie” drog upp en ”giftskandal orsakad av Boliden” här i Arica. Ett koppel okunniga journalister hoppades på massmedial uppmärksamhet, men DN: s lögnaktiga artikelserie om Arica och Boliden rann mest ut i sanden.

... stad 1:
Vackra, ståtliga, majestätiska Arequipa.

... stad 2:
Mindre vackra, men progressiva och expanderande Santiago de Chile.

... bästa TV:
SvT Play på internet. Helt suveränt, de kvällar som man framför datorn eller iPaden kan se ”Veckans Brott”, ”På Spåret” och dokumentärer gör saknaden efter Sverige lite mindre.

... sämsta TV:
Chilensk ”farandulera”. Avskyvärt.

... öl:
Den första efter över två månaders uppehåll. Det var endast en Heineken men vid Jesus, vad den var god.

... gladaste:
Jag, min hustru, mina föräldrar och min syster då Francisca Elise föddes.

... sorgligaste: 
AIK: s Ivan Turina gick bort, endast 32 år gammal och efterlämnade fru och tre barn. Varför?

... profil 1:
Min dotter.

... profil 2:
Jorge Sampaoli. La Roja är ett lag att räkna med igen.

... citat:
"Hoy día te la van a sacar." - Besked från barnmorskan på Clínica San José på förmiddagen den 13 juli 2013.

... flopp:
Dagens Nyheters "avslöjande". Igen.

... mest överskattade:
Carabineros de Chile. Från att ha varit en högst respekterad och respektabel institution har dessa förvandlats till oigenkännlighet genom att fokusera inte på brottslighet utan på att bötesfälla vanliga människor när dessa går mot rött.

... mest överskattade 2:
Tito Beltrán. Jag vet att det finns oklarheter i det som han dömdes för i Sverige och jag förstår att han är bitter på hur han behandlades, men att därifrån tro att man är Luciano Pavarotti och spela "cool" sverigeantagonist i TV är bara fånigt.

... mest underskattade 1:
Zlatan Ibrahimovic. Sveriges bäste fotbollsspelare genom samtliga tider får bland all jantelag och politisk korrekt lagom-mentalitet inte hälften av allt beröm han förtjänar.

... mest underskattade 2:
Chiles president Sebastián Piñera. Jag delar långt ifrån alla hans åsikter men Señor Piñera är, enligt all talande statistik, den skickligaste och mest framgångsrike ledare som Chile har haft sedan demokratins införande 1990.

... mest obegripliga 1:
Kärrtorp. Say no more.

... mest obegripliga 2:
Hur genuspiskans vinande desperat försöker jämställa herrfotboll med damfotboll. Den eller de som sedan inte instämmer i PK-drevet bör omgående ”se över sin värdegrund”, som det heter numera.

... mest obegripliga 3:
Såpoperan inom högerns Renovación Nacional och Unión Demócrata Independiente efter primärvalen då Longueira vann över Allamand men sedan trädde tillbaka och hur Allamand ville ta över men hindrades av UDI som istället utsåg Matthei men som då stoppades av RN.... inte undra på att det gick som det gick.

... nagelbitare:
Matchen mot Portugal i Stockholm.

... mest kritiserade:
Chiles president Sebastián Piñera. Han drog ner på Landets väl etablerade bidragspolitik, och det var inte populärt.

... kappvändare:
PCC, Chiles kommunistiska parti. Från att unisont och konsekvent ha varit etablissemangets största munhuggare och motståndare i decennier har nu Bachelet och hennes socialister och socialdemokrater nu fått oväntat sällskap då kommunisterna, med småflickorna och brottsuppviglarna Karol Cariola och Camila Vallejo i spetsen, glatt kamperar med sina gamla antagonister i hopp om att få lite inflytande.

... mest självklara:
Bachelets seger såklart. Löften om bidrag hit och gratis dit och moderliga leenden går tydligen långt i politiken nuförtiden.

... minst självklara:
Sveriges ambassad i Santiago de Chile. Mer anonym utlandsrepresentation får man leta efter ordentligt.

2014

Redan nytt år... Och gott nytt sådant på Er!

 

Som en parantes; det  är tur att jag redan har permanent uppehållstillstånd i Chile, så jag vet vart jag ska ta vägen nu när Grön Ungdom vill utvisa mig från Sverige, då jag ju är rent yrkeskriminell eftersom jag är man.

 

Här i Chile hade vi ett ganska lungt nyårsfirande, hemma hos svåger och svägerska med en god familjemiddag och så det traditionella nyårsskålandet i champagne med ananasglass. Francisca uppmärksammade oss sedan på att hon föga roades av alla fyrverkerier, tutande bilar och dunka-dunka från allehanda bilar och hus så vi begav oss hemåt i den tropiska hettan under det nya årets första timmar.

2013 var ett händelserikt år. Det största som hände, det bästa och mest positiva, inträffade såklart den 13 juli klockan 15:03. Då kom vår lilla Francisca Elise Löfgren Clavelle till jorden. Det är en milstolpe i hela ens liv, det är fantastiskt att se hur hon växer, blir större och tyngre och mer vaken. Senaste rapporteringen från BVC för cirka två veckor sedan sade oss att Fransi är 67 cm lång och väger 7250 gram. Med andra ord har hon på dryga fem månader vuxit 17 cm och gått upp 4100 gram i vikt. Och häromdagen vände hon sig om helt själv för första gången! Säger en stolt far.

Annat, mindre viktigt, som inträffade under 2013 var ju också min tid i Calama dar jag arbetade, vilket var både spännande och lärorikt men det höll dessvärre inte i längden, inte med det arbetsschemat och med de pendlingsavstånden, och framför allt inte när min dotter föddes.

Sedan hade vi alla turer i Haag, med den av Perú initierade gränskonflikten med Chile. Perú verkade till slut vara den mest engagerade av de bägge parterna, trots allt har Perú allt att vinna, och nu har rykten börjat viskas om att Perú faktiskt kommer att tillskrivas en "seger" i den långt dragna konflikten. Den 27 januari kommer Internationella Domstolen med sitt sista utlåtande i fallet. Regionen Tacna i Perú har tydligen redan deklarerat regional helgdag det datumet i ett sorts försök att njuta segerns sötma i förväg...

Och så lite sport, men vi vet ju alla att Chile till slut lyckades kvala till VM, även om det satt långt inne. Verkligt synd är det dock att inte Sverige spelar VM-fotboll i Brasilien 2014, 64 år sen sist. Då, 1950, lyckades Blågult kämpa sig till en bronsplats. Gre-No-Li fick inte vara med på grund av mossiga regler hos mossiga Fotbollförbundet som förbjöd professionella spelare i landslaget men  en glad amatörtrio nämnd Pal-Jep-Sko (Calle PALmér, Hasse JEPpsson och såklart Lennart "Nacka" SKOglund) såg tillsammans med Rio-Kalle i målet till att bronspengen 1950 blev blågul. Mycket tråkigt är det att Blågult anno 2014 inte får samma möjlighet i Brasilien på Maracanã.

Jag fick två gånger fint besök hemifrån Sverige som ville titta på underverket som hade tillkommit vår familj. I oktober kom mina föräldrar och månaden efter min syster och min gudmor. Tack än en gång kära Ni, för Era besök!

2014 lär bli ett intressant år. Dels har vi en hel del framtidsplaner som ska sättas i verket som jag kommer att återkomma om, och så har vi ju fotbollen, som jag inte ska tjata om mer nu. Men i år är det Fotbolls-VM i Brasilien, för Er som har missat det. Kanske det häftigaste som någonsin har gått av stapeln.

Jag kan förövrigt rekommendera en bok, som jag fick i gåva av min gudmor när hon var här på besök i november: "Till Längtans Försvar eller Vemodet i Finsk Tango" av religionspsykologen Owe Wikström. Lättläst och tänkvärd, läs den!

God Fortsättning!

Hej på Er,

 

Åkte på en trevlig mellandagspresent om Annandagens afton: matförgiftning. Det är först nu som jag är hyfsat iordningställd, några kilo lättare och med en ännu totalt borttappad aptit.

 

Det är närapå odrägligt varmt här, och vår Playa Chinchorro är överpackad av folk som flyr fältet för en smula svalka bland bränningarna. Och detta trots alla varningar på TV och i tidningar. För faktum är att UV-strålningen så här års är så stark att man helt enkelt avråder folk från att vistas utomhus under den tid på dygnet som solen står som allra högst, vilket innebär mellan 11 på förmiddagen och 3-4 på eftermiddagen.

 

Imorgon tar 2013 redan slut, vart tar tiden vägen frågar jag mig varje år, men jag har hört att det ska vara ett ålderstecken, eller snarare MOGNADSTECKEN, det där att känna att tiden bara går fortare och fortare...

Feliz Navidad!

God jul och God Fortsättning!

Det är varmt här i Sydamerika.

 

Julafton igår, det infann sig en smula julstämning till slut när jag bakade klart den sista satsen pepparkaksdeg och blandade till den sista omgången glögg till den av svensk PK-hysteri ocensurerade Kalle Ankas Jul på YouTube. Om aftonen serverades en utmärkt kalkonmiddag och vid midnatt var det julklappsutdelning. Sedan, om sanningen ska fram, så var vi av varm konjaksglögg, god men sen middag och all värme så trötta att vi gick och lade oss relativt omgående då julgåvorna var utdelade.

 

Som jag har berättat tidigare så är julen här trevlig och intensiv, men kort. Redan imorgon Annandag Jul är det vanlig arbetsdag i Chile.

 

Det har hänt en del i Landet på sistone, och jag har som vanligt legat på latsidan på bloggen. Ett något för tidigt nyårslöfte kan ges redan nu, och det är att jag ska försöka bli mer levande här i cyberrymden. Jag har ju faktiskt massor att berätta om, presidentvalet, konflikten med Perú, Fotbolls-VM och annat. Det kommer!

 

Sitter nu och svettas i den snudd på kvalmiga aftonen i Nordchile. Nu blir det en kylskåpskall pilsner på balkongen, och ett njutande av Stilla Oceanens bränningar och syrsorna i buskarna som tävlar om ljudbilden, innan läggdags.

 

Sover förövrigt PÅ sängen numera, inte I den.

 

Det är för varmt för att krypa ner under täcken och lakan.

Tomasmäss och vintersolstånd

Trevlig Tomasmäss!

 

Tomasmäss infaller på midvintersolståndet och var fram till slutet på 1700-talet helgdag i Sverige. Då började det riktiga julfirandet, alla förberedelser inför julen skulle vara klara och den stora julfriden inleddes.

 

En trevlig tradition, man borde återinföra den.

 

Jag vet inte om jag har uppfyllt Tomasmäss' samtliga kriterier, men jag försöker. Granen är uppe och klädd och blinkar i regnbågens alla färger, julklappar är införskaffade och jag har till och med bakat pepparkakor och gjort glögg. Allt tack vare min kära familj som från Sverige har bistått mig med ingredienter, dock blev det stackars krasade pepparkakshuset inte ens med den skickligaste ingenjörskonst bruksbart utan lät sig istället väl smaka i bitar och smulor.

 

Här i Chile firas varken Tomasmäss eller Vintersolståndet. Här i tropikerna dar jag befinnermig är det istället sommarsolstånd. Idag inleddes den chilenska sommaren "på riktigt". Och sommar är det, med sol och strand och bad och blå himmel.

 

Svårt med den riktiga julstämningen....

 

Nästa år i Sverige!

Veckans citat

"Historien lär oss att vi intet lär av historien."

-Friedrich Hegel-


Chile: Te fuiste pa'la cagá. Ahora te toca pagar por ser weón. Menos mal que nos vamos a ir de acá.

Fotodokumentär - Roadtrip Arequipa

Som jag berättade häromsistens så tog vi kärran till Arequipa över Allhelgonahelgen tillsammans med några vänner. Uppdelade på två åkdon, Jag, min hustru, min dotter och en kompis åkte i min Kia Sorento och Francisco, Meliza och lille Gabriel åkte i deras Mitsubishi Pajero, hade vi ett litet äventyr i ett av jordens mest undersköna länder.

 

Sammanlagt fyra dagars dagars skön semester fick vi, och här kommer en kort fotopresentation av våra dagar i vårt norra och ack så vackra och faktiskt eftertraktade grannland.

 

 

Dag 1, Arica - Tacna - Ilo:

Färden började på torsdag morgon, med fullständigt groteskt långa köer vid gränsen Chile-Perú. Vad annat hade jag förväntat mig, med 4 dagars ledighet och halva norra Chile vid gränskontrollen...? Men med Guds vilja och lite tålamod kom vi över till slut och vi stannade för lunch i Tacna. Japp, övergången tog sån förbannat lång tid att när vi kom fram till Tacna var det redan dags för lunch. Tacna var så överpackat av folk, framför allt dagdrivande chilenare, så den svåraste utmaningen på hela resan, bilkörning beträffat, var faktiskt att framföra min fina Kia i Tacna. På eftermiddagen åkte vi vidare längs kusten mot Ilo längs milsvid av strand och strand, och sand och sand.

 

Våra två åkdon vid tullen mellan Tacna och Ilo. Min trogne vän Kia Sorento står till vänster.

 

På ett marinbiologiskt museum i Ite, Moquegua.

Yau Apu Sapa Inca. Sapan Intiq Ch'urin Atawallpa inca Tawantinsuyupic, ch'uri sapan incaq Wayna Qhapaqaq.

 

Norrut åkte vi, mot Ilo, genom odlingar...

 

... längs hav...

 

... och genom öken.

 

Framåt skymningen kom vi fram till vårt etappmål som var den lilla staden Ilo. Vi irrade omkring ett tag tills vi fann ett hotel med parkeringsplats och till slut kunde vi checka in och fräscha till oss för att sedan gå ut och äta middag. Vi gick ner på stadens torg och vi satte oss på ett tvättat ställe med utsikt över detsamma. Det var en mycket fin stämning bland invånarna, som verkade ha samlats i tusental kring torget. Musik och dans strömmade ut över detsamma, med människor som verkade ha vallfärdat dit för att fira helg. Vi deltog dock inte i något firande utan vi åt våra lasagner och hamburgare, drack vår pilsner och sedan vandrade vi tillbaka till vårt hotel, ganska trötta efter en hel dags åkande.

 

 

Dag 2, Ilo - Arequipa:

Ilo visade sig vara en riktigt mysig liten stad, perfekt för att spendera en långhelg eller kanske lite till. Inte för att åka på sightseeing eller uppleva exempelvis gamla Inkaruiner, utan bara för att relaxa, ta sköna promenader längs vattnet och njuta av utsökt peruansk mat. Ilo vill jag åka tillbaka till, och stanna kvar ett par dagar.

 

Dagen efter vaknade vi utvilade och vi stannade kvar ett par timmar, promenerade längs vattnet och åt lunch innan färden fortsatte norrut, mot vårt slutmål som var Arequipa.

 

Gänget på förmiddagspromenad på strandpromenaden

 

Färden fortsatte norrut, längs mil och mil av klippig kust...

 

... och längs strand, där oceanen oupphörligen slår in över Perú.

Till slut kom vi fram till vårt mål...

 

... La Ciudad Blanca, Arequipa!

 

Jag måste säga att jag är imponerad av vägarna i Perú. Åtminstone vägarna mellan Ilo och Arequipa. Visst, det är mer kurvor än på Monacos Grand Prix, och det är uppför och nedför och så upp igen som en berg-och-dalbana. Men just kvalitén på vägarna är jag positivt överraskad av. Breda, nyasfalterade landsvägar med tydliga markeringar och framför allt så är det inga hål i desamma, som det är här i Chile. Folk verkar se efter sina vägar bättre i Perú än i Chile. Men framför allt, det som gör färden osäker, är hur folk kör i det där landet. Att påstå att de har fått körkortet i Cornflakes-paketet är ingen överdrift, ty mer än en gång fick jag/vi göra tvära nitar och/eller girar när långtradare skulle till att köra om i kurvor eller precis i krönet på uppförsbacken...

 

Vägarna i Perú är bra, bättre än i Chile, men se upp för hur människor framför sina åkdon om Ni får möjlighet att köra bil där.

 

En välbehövlig middag sköljdes ner med Pisco Sour a la Perú och iskall pilsner med utsikt över Plaza de Armas och Catedral. Efter att ha kört över 300 km på peruanska vägar är det ingen underdrift att vi sov gott den natten.

 

 

Dag 3, Arequipa

Arequipa är faktiskt en av de vackraste platserna som jag någonsin har besökt. Och jag har varit på världens sex kontinenter och bott i sammanlagt fem länder, så att Arequipa är en av mina favoritplatser på Jorden säger en del av hur mycket staden har imponerat på mig.

 

Dagen spenderade vi genom att upplevda undersköna Arequipa genom en ordentlig city-tour på förmiddagen och eftermiddagen tillbringades efter en utmärkt lunch på torget genom min favoritsysselsättning under turistens epitet: att promenera. Min far sade en gång att promenera är det bästa sättet att uppleva en stad på. Och det är så sant så. Dessvärre lyckades jag inte fånga någon av mina medresenärers engagemang i nyss nämnda aktivitet utan en efter en begav vi oss tillbaka till vårt hotel för att vila siesta.

 

Solig dag i Arequipa på Plaza Mayor, med snöklädda Anderna i bakgrunden

 

Familjen vid Parroquia Yanahuara

 

Familjen i Arequipa, med Mistis 6.000 slumrande meter vakandes över staden

 

Misti, Majestuosa

Kvällsaktiviteten, då det var fredag, bestod först av att vi gick iväg till Plaza Yanahuara, i närheten av hotellet, där det var uteserveringar från mängder av restauranger, caféer och pubar. Damerna gick sedan tillbaka till sitt och vi grabbar, Francisco, Cristian och jag, gick på disco i närheten av vårt hotell. Då jag helt plötsligt blivit gammal och gaggig och inte längre uppskattar diskotekens höga musik, blinkande ljus eller trängseln bland en massa svettiga hipsters, så jag avlägsnade mig relativt omgående för att även jag njuta kvällens sömn.

Dag 4, Arequipa:

Söndag. En dag för avslappning och relax. Inga bilder finns, på grund av att inget intressant hände under denna dag. Att vi tre pojkar var ute och sölade Pisco Sour kvällen innan har absolut ingenting med saken att göra.

 

Dag 5, Arequipa - Moquegua - Tacna - Arica:

Så var det redan dags för färd hem mot vardagen. Vi tog inlandsvägen denna gång, från Arequipa till den lilla staden Moquegua, vilket innebar timmar av åkande i ett sterilt, tomt och livlöst Marslandskap. Det är ett märkligt, men enligt mig ett bedövande vackert, landskap som man åker igenom, overkligt. Om himlen hade varit lika djupblå på planeten Mars så hade det nog inte varit så stor skillnad på Jorden och nämnda planet.

 

Mars Rover måste haft en liknande utsikt som från min framruta. Man inser människans litenhet när man åker igenom Atacamaöknen och det går fyra timmar utan att man ser en levande varelse.

Endast Atacamas avlägsna berg, röd sand och en brännande sol omgav oss under resan. Tilläggas bör att det INTE är läge att få motorstopp eller punktering på detta ställe. Det hände oss.

 

Vägen skar som ett streck genom öknen, skapade kontrast, det enda tecknet på civilisation i ett annars öde och ogästvänligt landskap.

 

Vi åt lunch i Moquegua och det var först på utvägen därifrån, mot Tacna, som äventyret började på riktigt. Våra kollegor fick punktering. Mitt ute i absolut ingenting och i 40 graders stekande sol fick vi ge oss till att byta däck, vilket till slut gick utmärkt bra, men nog blev vi lite oroliga när det visade sig att våra domkrafter var för små, för korta, för en Mitsubishi Pajero's rätt rejäla höjd. Men det löste sig genom en pålitlig sydamerikansk metod: böka in en massa sten under bilen, sätt domkraften på stenarna och så kan bilen till slut höjas. Jag ska erkänna att jag blev lite orolig när jag helt plötsligt ser Francisco knöla sig in under sitt två ton tunga ekipage, halvt upphissat med en domkraft som balanserar på en stenhög, för att känna stabiliteten på stenhögen. Endast två ben stack fram under bakvagnen när han skulle dit och börja rucka på än det ena och än det andra... Svenskt säkerhetstänk skulle (med rätta) ylat av ångest, men däck lyckades bytas lyckligt och vi kom vidare. Till Tacna anlände vi framåt kvällningen där vi stannade till någon timme innan vi åkte hemåt.

Till slut kom vi hem till Arica och till vardagen, lyckligt hemkomna tackade vi Vår Herre för att vi ännu voro trygga och säkra.

Lilla Francisca då? Hur tyckte hon det var att resa?

Jo, hon trivdes rätt bra i sin bilstol tillsammans med mamma i baksätet. Flickorna verkade det ha riktigt trevligt därbak, Gabriela med sin musik och färdkost bestående av vatten, läsk, kakor och godis, och Francisca som mestadels sov i sin bilstol.

Lima nästa gång?

 

Vem följer med?

A relaxing sunday at the beach...

Skit, skit, skit!

Ja det kanske inte är det mest belevade maneret att inleda en konversation på, speciellt inte efter drygt en månads tystnad. Men lite så känns det, att Sverige inte får spela VM i fotboll i Brasilien nästa år. Kanske det häftigaste världsmästerskapet någonsin. Jag har av naturliga skäl inte kunnat se någon av Sveriges matcher mot Portugal på grund av arbete men jag har hört dem med halvt öra på radion och sedan har jag fått återberättat hur matcherna utspelade sig och jag kan bara säga: Patrik, Johan och Olof: KOM TILLBAKA! Våra utmärkta mittbacksbjässar som på 90- och 00-talet knappt släppte en jävel över bron när det begav sig.... Gamle Gnagaren Pelle Nilsson verkar göra ett godkänt jobb men det räcker inte. Ronaldo Gnällmåns lyckades inte bara en eller två gånger utan TRE gånger snubbla sig igenom de svenska mittbackarna utan att de ens var i närheten av honom, och det duger inte.

Jag som hade tänkt att åka till Brasilien med Tayta i sommar/vinter...

Verkligt synd är det att inte få se vårt Blågult spela fotbolls-VM 2014.

Det viktigaste/största/mest (eller minst) intressanta att rapportera härifrån Chile är naturligtvis presidentvalet den 17 november, då Michelle Bachelet skulle ha vunnit redan första omgången, enligt hennes anhang. Men den gubben gick inte, Michelle och hennes falska smajlande och fortsatta löften om pengar, bidrag och bonusar till höger o vänster får vänta till december och den andra omgången. Resultatet från den första omgången i valet blev att Bachelet fick 46 % och tvåan Evelyn Matthei runt 25 %, oväntat lågt. Nåja, Michelle kommer ju att bli landets nästa president och det är bara att hoppas på att hon inte lyckas ruinera allt för mycket av framgången som Chile nu rider på under Sebastián Piñera. För att oavsett om man har sin politiska hemvist åt höger eller åt vänster så kan man inte bortse från faktum. Sett till tillväxt, arbetslöshet, inflation, korruptions- och fattigdomsnivå så är Sebastián Piñera den bäste, den effektivaste och den skickligaste president som Chile har haft sedan demokratins återinförsel 1990.

 

Under långhelgen mellan oktober/november var vi, Gabriela, Francisca och jag, tillsammans med tre vänner på en fantastisk roadtrip upp till den magnifika staden Arequipa i Perú. Min Kia Sorento 2003 sattes ordentligt på prov på de slingrande peruanska vägarna men jag upptäckte att jag för en gångs skull har gjort ett helt förträffligt inköp. Bilen uppförde sig klanderfritt, enda gången som jag märkte av lite trilskandes var när vi närmade oss slutdestinationen och skulle ta oss över en över 3000 meter hög bergskam och dess 2,5 liters turbodiesel började sega ganska rejält efter att inte ha fått tillräckligt med syre. Annars är min 4x4 en lojal och trofast vän och rent fantastiskt bekväm att köra långa sträckor, trots sina 10 år på nacken. Köp Dig en sån, Tayta!

 

Jag var i Arequipa tillsammans med Gabriela 2009, när vi första gången träffades, och det var minst sagt trevligt att återse den vita staden i Perús inland. "Magnifik" är verkligen inte någon överdrift, Arequipa är faktiskt den vackraste staden som jag har varit i, kom jag på nu. Rom, Venedig, Valletta, Prag och Stockholm får alla bita i gräset när det kommer till skönhet. En medeltida stadskärna med byggnader bevarade från 1500-talet, en storslagen grönska med de uråldriga trappstegsodlingarna bevarade, ett mycket rikt kulturliv, ett kulinarisk högkvarter och över alltsammans vakar den nästintill perfekt koniska Misti slumrande med sina 6000 vulkaniska meter. Åk till Arequipa gott folk, Ni kommer inte att ångra er!

 

Jag har också haft nytt besök hemifrån Sverige. Denna gång av min syster och min moster. Precis som tidigare så fick de passa på att umgås med flickorna hemma medan jag arbetade och så fick vi träffas på kvällar och helger. Och lördagen den 9 november blev min dotter på riktigt upptagen i Guds Församling, då döptes nämligen Francisca Elise Löfgren Clavelle, med gudmor Anna framme vid altaret, i en högtidlig och minnesvärd stund!

 

Jag var sedan nere i Santiago en helg förra veckan för att ta avsked av syster och moster. På söndagen passade vi på att gå runt lite på stan och en trögare storstad får man ju då leta efter... Inte nog med att det var det vanliga söndagslunket, det var desutom presidentval vilket innebar att ALLT, och jag menar ALLT var stängt. Inget folk ute, inga bilar som åkte, igenbommat och fördraget på shoppingstråken... till och med i Chuquicamata är det mer drag på en söndag. Eller ok, det var överdrivet men bara så Ni får en idé om hur 7-miljonerstaden Santiago de Chile upplevdes under söndagen den 17 november 2013. Bachelets folk hade tydligen redan beställt in segerbanketten i förväg men räkmackorna och cavan fick de dra plastfolie över och ställa in i kylen igen. Som sagt så kommer ju Bachelet att segra i vilket fall som helst i december och andra rundan, men jag kan ändå inte låta bli att känna bara lite skadeglädje över Bacheletisternas gravöl den 17 november.

 

Fortsättning följer.

.