Senaste nytt

God morgon, det var ett tag sedan nu.

 

Här är det så bra så. Men en del har också hänt på denna sidan Världen, här följer lite kortfattade rapporter om det senaste.

 

Bilen - Jag har köpt en bil. För två veckor sedan var jag och svåger Ives nere i Iquique och dess tullfria zon för att köpa en direktimporterad bil. Jag hade sedan ett tag tillbaka bestämt mig för att införskaffa ett större, säkrare och bekvämare åkdon när vår dotter hade fötts att lotsa runt familjen i. Vår vita Honda Civic  är som en trogen vän och gamla Bettan har tjänat oss kopiöst genom åren men allt har tyvärr ett slut. Så planen var en större och lite nyare bil när nattbussen till Iquique rullade iväg genom Atacamas mångfacetterade biotop. Och jadå svågern och jag åkte tillbaka till vårt Arica i, och med mig som stolt ägare till, en Kia Sorento Limited. Bilder kommer!

 

Bäbisen - Vår ögonstenen Francisca är en lugn liten flicka som äter duktigt och sover länge och gott på natten. Snart två månader fyllda är hon mer och mer vaken, mer medveten för varje dag som går, fixerar blicken på mammas och pappas ansikten och utforskar sin lilla värld allt mer och mer. Hon väger lite dryga fyra kilo, enligt vår egen grova vägning häromdagen, vi har tid på BVC om en vecka igen för en mer exakt viktuppskattning.

 

Perú och Bolivia - Våra grannländer vill åt chilenskt territorium, men det var väl ingen nyhet. Jag berättar snart mer om det senaste i den historien.

 

Santiago - Om en månad, exakt, åker vi ner till huvudstaden för diverse ärenden. Vi passar där på att möta upp mina kära föräldrar som kommer på besök. Un börjar vi räkna ner dagarna!

 

Universitetet - Jag är återigen tillbaka i skolbänken. Dock inte på det byråkratiska och föga flexibla INACAP där jag läste ekonomi förra året utan på Universidad La República, ett privat lärosäte där jag un läser riskanalys. Igår kväll hade vi introduktion och vi fick dar veta den preliminära kursplanen som innehåller juridik och en hel del matematik. Jag kommer inte undan min Nemesis, verkar det som.

Veckans citat

"Det är respektlöst mot vårt land och våra medborgare. Kanske är vi annorlunda än folk från andra länder men vi har våra lagar som alla måste respektera. När vi kommer till ett annat land försöker vi följa deras regler. Vi försöker inte sätta våra regler över deras. Vi försöker uppträda respektfullt och vi vill att alla ska vara respektfulla mot vårt land och vårt folk."

 

-Yelena Isinbayeva-

Sport

Måndag kväll här, en ganska skön sådan. Solen tittar fram mer och mer nu, det märks att våren är på gång nu.

Min Francisca fyllde fem veckor i lördags. Häromdagen var vi på återbesök på BVC, Lillan mätte då 52,5 cm och vägde 3850 gram. En ganska bra tillväxt.

I oktober åker vår lilla familj ner till Santiago ett par dagar. Dels ska vi ordna svenskt pass åt Francisca men framför allt ska vi ta emot mina kära föräldrar, som nu är farföräldrar, som kommer på besök. Fantastiskt trevligt ska det bli, och jag räknar ner dagarna redan nu.

I veckan spelades ett antal tränings- och vänskapsmatcher i fotboll, och faktum är att blågults möte mot Norge visades på chilenska FOX. Jag såg andra halvlek av en ganska trist match (men när är sådana matcher egentligen underhållande?), det roligaste var väl att titta på just en träningsmatch mellan Sverige och Norge direkt på chilensk TV, men det är glatt att se Zlatan briljera i landslaget igen. Han är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider och hans lyckoträffar ger lite hopp i det stundande VM-kvalet. Tyvärr är jag dock inte särskilt hoppfull när det gäller Sveriges möjligheter att nå VM. Det är svåra matcher kvar, det är jämt om poängen för andraplatsen i gruppen och Sverige har ibland inte tagit de poängchanser som man har fått (mot Österrike och Irland) och det är något som kan stå sig dyrt i en sådan här situation, med TRE likvärdiga landslag som spelar om EN plats.

Samma dag spelade också Chile en träningsmatch; i Köpenhamn mot Irak (av alla lag). La Roja brummade på som tåget och när 90 minuter var avblåsta hade Chile krutat in hela 6-0. DET, om något, bådar mycket gott inför de tre avslutande kvalmatcherna i Sydamerika nu under våren, Venezuela hemma den 6 september, Colombia borta den 11 oktober och så slutligen Ecuador hemma den 15 oktober.

Presidentvalet 2013

Vårens presidentval den 17 november närmar sig med stormsteg här i Chile men det är ännu ovanligt tyst från politikfronten. Inga debatter, ingen riktig smutskastning och framför allt ingen propaganda än så länge.

Tack och lov.

De smajlande porträtten på Jeanne d’Arc, förlåt Michelle Bachelet, sitter såklart kvar på sina stolpar men de börjar bli solblekta och naggade i kanten.

Häromveckan hände det dock något nästan tragikomiskt i den högsta divisionen av chilensk politik som jag tänkte redogöra för. Men först en kort bakgrundshistoria.

Börja med att läsa denna text. När Ni är klara kan Ni fortsätta här nedan.

För ett par veckor sedan var det primärval i Chile, för allra första gången. Ett experiment i demokrati vars idérikedom och nyskapande kanske må belysas men vars resultat endast avspeglar det globala politikerföraktet då knappa 20 % av de röstberättigade bemödade sig om att gå iväg till vallokalen. Hur som helst, så var det ett primärval mellan de två stora blocken i chilensk inrikespolitik, och valet gick helt enkelt ut på att folket fick välja presidentkandidaten till respektive block. Högerblocket bestod av de två högerpartierna Renovación Nacional och deras kandidat Andrés Allamand, samt Unión Demócrata Independiente och deras dito Pablo Longueira. På högerblockets valsedel fick man alltså kryssa i den kandidat av de bägge som man helst ville se som slutgiltig presidentkandidat. Vänsterblockets kandidater bestod av Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, en obunden och såklart Socialistpartiets Michelle Bachelet. De som bemödade sig om att rösta fick likadant där helt sonika kryssa i vilken kandidat man helst ville se som segrare.

Vänsterblocket vanns med förkrossande överlägsenhet av Michelle Bachelet, som därmed blev nämnda kartells oficiella kandidat med efterföljande stöd av de övriga partiernas kandidater. Vem som skulle gå segrande ur högerblockets duell var oklart in i det sista men till slut fick Pablo Longueira, något överraskande, majoriteten av rösterna och blev så oficiell kandidat för de bägge högerpartierna. Sålunda skulle kandidaterna för 2013 års chilenska presidentval vara högerns Pablo Longueira, vänsterns (inklusive kommunisterna) Michelle Bachelet samt ett antal andra obundna och för mindre partier representerande kandidater, bland annat Marco Enríquez-Ominami, som jag förmodligen hade lagt min röst på om jag hade haft rösträtt i Chile och om jag enbart skulle gått efter åsikter.

Nu kommer det märkliga. Bara veckan efter att Longueira hade druckit segerskålen med sina anhängare och förbrödrats med sin tidigare motståndare men nu vapendragare Andrés Allamand meddelar Longueira att han med omedelbar verkan hoppar av hela presidentkampanjen och på obestämd tid ställer in samtliga politiska engagemang. Detta på grund av någon mystisk ”depression”. Efter månader av kampanjande, debatterande och med timmar och fler timmar av slit och ödslande av resurser och där han som nämnts något oväntat står som högerpartiernas gemensamme kandidat väljer han att helt sonika avbryta hela sin kampanj, vilket orsakade förvåning och besvikelse hos oss ABB: are (Anything But Bachelet) och en retande skadeglädje hos de kortsynta vänsteranhängarna.

Precis som väntat orsakade Longueiras avhopp splittring och djupa sprickor bland de tidigare enade högerpartierna RN och UDI. RN ansåg, att då UDI: s kandidat valde att kliva åt sidan borde ju deras kandidat Andrés Allamand blivit högerblockets nye ledare. En logisk följd av en ologisk händelse, kan tyckas. Men UDI hävdade att då en UDI-representat hade gått segrande ur primärvalet borden ny kandidat från samma parti ta på den nu oanvända kaptensmössan. Den tidigare försoningen var som bortblåst, bägge partierna satt i separata ”krismöten” och ”diskuterade framtiden” och enda gången man fick höra nyheter från de stängda mötena var när partiernas respektive talespersoner inför pressuppbåden anklagade den andre för att underblåsa demokratin och samarbetet. Precis som vanligt inom politikens spel alltså.

Till slut enades partierna. UDI fick som de ville och en ny kandidat från nämnda parti fick till slut tillräckligt stöd för att bli högerns nya presidentkandidat. Och det blev ett ospelat kort: Hon heter Evelyn Matthei, är ekonom och tidigare senator och arbetsmarknadsminister med ansvar för social säkerhet.

Evelyn Matthei är Bachelets motsats, inte bara politiskt. Matthei är smart, rapp i käften och säger exakt vad hon tycker, vilket väldigt ofta är lika med sanningen, men dessvärre har hon låga halter av karisma. Bachelet är velig, populistisk och fjäskande och hon fick inte gjort ett vettigt smack under sin tidigare mandatperiod, men samtidigt har hon ett moderligt leende, hon vet vad hon ska säga i rätt tidpunkt och hon är en relativt god retoriker.

Jag upprepar det som jag skrev i en tidigare text: Jag är invandrare här och jag har ingen talan när det gäller Chiles politik, och det borde vara precis likadant överallt i världen. Men ändock: för Chiles bästa hoppas jag att Matthei går segrande ur presidentvalet 2013. För det är ett faktum, det är fakta, att Chile tuffar framåt och det är de senaste årens politik under president Sebastián Piñera från Renovación Nacional som har medfört det. Om Chile ska fortsätta gå framåt och inte kliva tillbaka i den period av ekonomisk recession och bidragsberoende som var fallet under Bachelets mandatperiod, då måste Matthei segra i presidentvalet 2013.

Arica. Domingo. Noche. El gato anda regalón

Buenas noches,

Nu har jag varit professionell far i lite drygt en vecka och även om det är det roligaste "arbete" som jag har haft och som jag någonsin kommer att ha så har jag aldrig haft så ont om tid som nu. Det ska, förutom att städas, kokas och grejas som tidigare, nu matas, vyssjas, passas, tvättas, vaggas och bytas på i ett. Men det är ett göra som jag mer än gärna utför, och det med största nöje. Lilla Francisca Elise är ny 22 dagar gammal och vägde i slutet  på förra veckan hos motsvarigeten till BVC 3280 gram, så hon växer ganska bra.

 

Kväll nu, Lillan har ätit duktigt och somnat, Frugan ligger och ser på sin Teleserie och det är lungt och tyst. Jag passar på att ta en stund vid datorn för diverse ärenden och för att skriva en sväng. Arica lever verkligen inte upp till sitt smeknamn "Den eviga vårens stad" då det i över en vecka har varit mulet, max 15 grader varmt/kallt och och snålblåsten kroniskt har ilat från havet västerut.

 

Jag är på tal om absolut ingenting inne i en period av total avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker på över tre veckor och jag har inga som helst planer på att bryta den perioden.

 

Men på tal om Teleseries så är dessa ett fenomen som jag ännu inte kan identifiera mig med, trots snart fem års total vistelse i Latinamerika. Teleseries är stort i Chile och "skådespelarna" som "agerar" i dessa är primära samtalsämnen bland skvallret och paparazzis. Att följa en Teleserie är dock långt ifrån ett chilenskt unikum, dessa är enormt stora i hela Latinamerika. Om jag inte minns fel hete den mest populära Teleserien under min tid i Argentina "Muñeca Brava" som det var ett sabla pladder om bland de flesta generationer och det fanns också ett par Teleseries i Costa Rica som jag dock har förträngt namnen på.

Teleserien är motsvarigheten till Sveriges Såpopera, som Vita Lögner, Skilda Världar, Feta Känslor och Svullna Ljumskar, men det finns en viss differens mellan dessa bägge genrer. En objektiv generalisering säger att Teleserien ÄR en såpopera, men kortare. Om Såpoperan är romanen så är Teleserien novellen. En såpopera kan tyvärr pågå i åratal och ta upp programtid utan att ta slut men Teleserien pågår under sex månader eller ett år. En subjektiv generalisering säger att Teleserien är ganska många gånger sämre än Såpoperan, om det nu är möjligt men jag tror att det är det. Vansinnigt överdrivna handlingar och ett enormt dåligt skådespeleri gör det möjligt. Men fenomenet Teleseries är så stort, så omfattande att till och med TV: s morgonprogram kan ha följetången i Teleserien som huvudsamtalsämne. För att inte tala om "skådespelarnas" förehavanden som även dessa skvallras och diskuteras fram och tillbaka.

 

Brasilien och México är de i särklass största producenterna och exportörerna av Teleseries och på eftermiddagarna visar samtliga chilenska nationella TV-kanaler minst en Teleserie, inköpt eller inhemsk.

 

Jaha och? Om nu Teleseries är så dåliga och ointressanta, varför bryr jag mig?

 

Det gör jag inte. Jag ger högaktningsfullt blanka f-n i både Teleseries och att folk tittar på dessa. Men jag förvånas ändå över fenomenet. För Teleseries är nästan något sakralt, det är ingenting man tar med en klackspark utan man måste följa den och man till och med måste hålla sig uppdaterad om de medverkandes förehavanden och skandaler. Man tittar inte på sin Teleserie, man lever med den, lever i den. Och det var samma sak i Argentina för 14 år sedan, träffades man med ett gäng vänner på vardagseftermiddagen var det högst troligt Teleseries som var huvudaktiviteten för det sociala samkvämet.

Sista veckan

Tillbaka i Calama igen efter en minst sagt intressant vecka. Vem hade egentligen kunnat ana att jag skulle bli stabilt gift far när jag tog beslutet att flytta till Chile?

Det var bara ett par dagar sedan som jag såg och höll i Lillan men jag saknar henne redan. 

I måndags åkte jag ner till Calama igen, denna gång för att arbeta min sista vecka där. Japp, nu är det slut på pendlandet och jag drar tillbaka till mitt kära Arica. Det har varit en intressant tid här i Landets fulaste stad men det känns nu som att det är dags att skriva ett nytt kapitel i Livets Bok: nämligen det att vara far. 

Jag åkte TurBus till Calama denna gång då biljetterna på mitt vanliga bussbolag Pullman var slut. Jag åker för det mesta Semi Cama, den andra av totalt tre klasser, när jag pendlar vilket innebär hyfsat bra benutrymme och hyfsat rejäla säten som går att fälla hyfsat långt bak då man ska njuta den nokturna vilan. Ibland kan dock bekvämligheten sätta in och jag kostar på mig en biljett i den främsta klassen Salong Cama, vilket är fallet när jag åker hem till Arica nu på fredag.

Tydligen var det Semi Cama på bussen som jag for till Calama med i måndags kväll men den liknade mer Swebus' boskapstransporter som jag brukade åka mellan Gränna och Stockholm än de mer komfortabla långfärdsbussar som rullar mellan de chilenska städerna. Obekväma säten av pygméstorlek, obefintligt benutrymme och klaustrofobiskt lågt i tak. TurBus' "Semi Cama", my snow white ass. 

Annars är det vardagslunk i Calama att rapportera, det vill säga inte mycket. Det kommer naturligtvis att bli mer innehållsfyllda rapporter från den nya tillvaron med den nyya familjemedlemmen. 

Meningen med livet

 

Och idag fyller hon redan en vecka.

She is here

Föga hade jag väl anat,

att det skulle bli en sådan helg,

när jag i fredags kväll,
i ett köldslaget Calama,
klev på Aricabussen.

 

Lördagen den 13 juli 2013, klockan 15:03

i Arica, Chile

föddes vår dotter

Francisca Elise.

Politik och Fotboll

Hej på Er,

Nu ska vi prata om många saker här. Men vi börjar med det allra viktigaste, det vill säga fotboll. Eller för att citera Bill Shankly från 1981:

 

"Some people believe football is a matter of life and death, I am very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that".

 

Nu i dagarna spelas världsmästerskapen för U20-landslag i Turkiet, och trevligt nog hade Chile och "La Rojita" tagit sig till kvartsfinal, som i söndags spelades i Istanbul mot Ghana. Hur det gick? 2-2 efter full tid och i allra sista sekunden, och jag menar verkligen i allra sista sekunden, av förlängningen gör Ghana 4-3. Chile ute och Ghana till semifinal. Och det var ett bittert skitmål som retfullt studsade in mellan stolparna. Men vi kan verkligen vara stolta ändå, La Rojita har spelat över förväntan och trots en överjävligt bitter förlust i söndags kan pojkarna dunka sig själva i ryggen efter ett över förväntan genomfört spel. Och det är detta som vi ska prata lite om nu. Pojkarna på planen var inte någon över 20 år (av en anledning heter det U-20) och de främsta lirar till vardags i bästa fall i något inhemskt mittenlag i ligan men sällan har jag skådat ett så vackert spel som jag fick se på TVN i söndags. En kämpaglöd, en kampvilja och en energi som skulle få grinollen Cristiano Ronaldo att tjurigt slänga sig mot marken för att sedan kasta lystna blickar mot domaren i hopp om repressalier för motståndaren. Pojkarna i Chile och Ghana bjöd på en fantastisk match som var sevärd kanske inte på grund av tekniken men på grund av viljan, orken, glädjen, kämpartakterna och bristen på filmningar och kärringspelande miljardärer som nämnde Ronaldo som tycker att det är viktigare att håret ligger rätt efter en filmning än att spela boll. Det var 120 minuter spelglädje som jag såg och trots att Chile åkte ut är jag ändå rätt nöjd efter att ha sett hur pojkarna i La Rojita och Ghana framförde sin version av El Juego Bonito. Divorna som spelar i de "vuxna" landslagen borde ta efter pojkarna som spelar U20-VM och vår fotboll skulle vara en än skönare konst än vad den är idag.

 

Så, då var det sagt och vi går vidare med politik. Och jag tänker inte ens nämna den Politiska Korrekthetens egen Roskildefestival Almedalsveckan och hur fega politiker från både höger och vänster, inklusive Statsministern, hellre pratar om hur de ska stänga ute en stor del av Sverige Folk från det politiska livet istället för att fundera ut hur man tillsammans kan arbeta för att Sverige ska bli ett bättre land. Nej, nu är det chilensk politik som gäller.

 

Jag är invandrare i Chile, och följdaktligen har jag ingen som helst talan när det gäller chilensk politik och chilenskt samhälle. Om det inte passar så är det bara att åka hem igen. Precis som det borde vara i ett annat land som jag känner till. Men jag måste bara kommentera det faktum att socialisten Michelle Bachelet, tidigare president och av någon outgrundlig anledning som övergår mitt över genomsnittliga förstånd betraktad som hjältinna och landsmoder, är tillbaka i Chile och nu ställer upp i presidentvalet.

 

I höst, eller i vår beroende på hur man ser det, är det presidentval i Chile. Vår nuvarande statschef Sebastián Piñera har haft en tung mandatperiod med sviktande opinion och dagdrivande kriminella yrkesdemonstranter och andra flumhuvuden som använder epitetet "yttrandefrihet" som alibi för att förstöra allmän egendom och slänga sten och molotovcoctails mot polis under så kallade "demonstrationer" mot dagens utbildningssystem, glatt påhejade av kommunistpartiet PC. Men faktum är att Piñera är den bäste president som Chile har haft sedan demokratins återinförande 1990. Chilenska ekonomin tuffar framåt på ett sätt som hans socialistiska företrädare aldrig någonsin lyckades med. Korruptionen har minskat såpass att Chile förra året blev invalda i OECD, något som hade varit en omöjlighet för bara 5 år sedan.  Föräldraledigheten har utökats med det dubbla och den lagstadgade minimilönen har höjts avsevärt, något som företrädarna från vänstern konsekvent vägrade genomföra.

 

I Chile sitter presidenten, det vill säga stats- och regeringschefen, endast en mandatperiod åt gången som varar fyra år. Piñera tillträdde i januari 2010 så nu ska det väljas ny president i vår. Och Michelle Bachelet är tillbaka. Hon får självklart ställa upp som president precis så mycket som hon själv vill och så mycket som landets konstitution tillåter. Men det som jag rynkar på ögonbrynen åt är reaktionen på hennes återvändo och hennes nyfunna lust på presidentstolen och vänsteroppositionens retorik. Politik är smutsigt och det vet vi alla, men såhärpass? Likt en nästan religiös uppenbarelse har en typ av personkult blossat upp den senaste tiden, stora porträtt på hennes smajl har satts upp både i Arica, Calama och Santiago med texten ”JAG ÄR TILLBAKA” och TV visar emotionellt instabila personer med tårarna rullande då de hulkar fram att ”min kära lilla Michelle är tillbaka!” och ren karnevalsyra utbröt då hon på en presskonferens tillkännagjorde att hon kommer ställa upp i valet. Är det Nordkorea vi har hamnat i?

 

Bachelet var president, Sydamerikas första demokratiskt valda kvinnliga, mellan 2006 och 2010. Chile tog ett mycket stort steg framåt på progressivitetens väg när man under våren 2005 valde kontinentens första kvinnliga president och det låg föga förvånande ganska stora förväntningar på henne när hon tillträdde. Vad hände då under Michelles mandatperiod? Jo sällan har väl ett land stått så stilla i sin utveckling som under hennes regim. 2010 lämnade hon ifrån sig ett Chile med en skyhög arbetslöshet (11,7 % som max), en rekordkorrumperad statsapparat, en stegrande inflation (över 4 %), ökad fattigdom (ökad med 15 %) och SÄNKT bruttonationalprodukt per capita. Hon fortsatte också glatt på den av hennes socialistiska företrädare krattade vägen att till högstbjudande sälja ut den statligt ägda kopparindustrin och i dagens läge är 70 % av Chiles koppar, som rätteligen tillhör CHILE, i händerna på utländska investerare. Jag väljer dock att inte vidare nämna fallet med tsunamin år 2010, då hon efter den enorma jordbävningen i södra Chile gick emot sitt expertisråd och medvetet valde att INTE utlysa tsunamilarm, något som orsakade 180 människors död när 10 meter höga flodvågor slog in över Araucanía-regionen.

Men, och det ska med rätta erkännas, hon lyckades bygga upp ett effektivt bidragssystem, där vem som helst kunde be om pengar i present. Under sin tid som president ansåg hon det mycket viktigt att köpa sin popularitet genom att skänka olika former av allmosor till folk och framför allt under julveckorna for kvinnan smajlande land och republik runt med löften om ”julgåva på 40 000 CHP!” (ca. 550 SEK) vilket naturligtvis gjorde folk glada. Men skapar utförsäljningar av naturtillgångar och bromsad tillväxt kryddad med svågerpolitik och ryggdunkanden samt allmosor och gåvor ett framgångsrikt, stabilt och säkert samhälle? Nej naturligtvis inte.

 

Varför är då Michelle Bachelet så populär? Varför visade TV upp till tårar rörda folk människor som pratade om henne som en uppenbarelse av Jungfru Maria? Jo naturligtvis - Michelle Bachelet är kvinna. Chile tog, som berättat, ett enormt kliv mot jämlikhet och progressivitet när Bachelet valdes som kontinentens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Jag frågar mig varför hon inte tog tillvara på chansen, möjligheten som hon fick. Ingen hade varit gladare än jag om det visade sig att Michelles politik hade fungerat, men det gjorde den inte, det är bara att inse, och hon överlämnade ett Chile kanske inte i ruiner men med en ekonomi på glid och en sänkt BNP per capita. Därför är det snudd på beklämmande att se den personkult som nu råder i Chile kring hennes person. Det är inte politikern Bachelet som folk hyllar - utan personen Bachelet, kvinnan Bachelet. DET är inte ok, och det är DET som oroar mig.

 

Men ändå - Michelle Bachelet kommer med all säkerhet att gå segrande ur vårens presidentval och det är lika bra att vi förbereder oss för det redan nu.

 

Och på tal om politik: det var väl en himla tur att Hosni Mubarak försvann från makten under arabiska våren så det blev fred, stabilitet och demokrati i Egypten?

Mrs. Bachelet a.k.a. Sra. Mentirosa

I väntans tider

Nu är det endast en månad kvar tills Lillan kommer!

Såhär ser sovrummet ut, inrett och dekorerat:

 

 

Sängen är på plats i hörnan,

bäddad med nya rena lakan och filtar.

Gosedjuren med Bamse i spetsen

vakar från sin plats på hyllan.

Gamle Bert-Olov

lutar mot Världens Starkaste Björn.

Mammas hemsydda lapptäcke väntar.

Väskan är packad, klar och redo

att medtagas till BB.

Och byrån är full med kläder och filtar. 

 

Slutgiltigt födelsedatum fick vi i helgen

av barnmorskan

under en rutinkontroll:

20 juli.

 

Och namnet?

Vad ska lillan heta?

 

Jodå, här kommer det:

 

Hon ska heta

 

Francisca Elise

 

Trevlig midsommar!

Potatismos med dill och hemlagade köttbullar.

Trevlig midsommar från midvinterns Chile.

Några bilder från min arbetsplats

Lite av de 1500 ton ren koppar som endast Chuquicamata producerar dagligen

 

 

Redo för transport till Mejillones och Angamos' hamn för vidare export till resten av världen

 

 

En av de 75 lastbilar av märket Komatsu som arbetar i Chuquicamata. Denna är lastad med cirka 300 ton material och bara hjulen mäter över fyra meter i diameter

 

 

Världens största människogrävda hål - Chuquicamata

 

 

Roger! Har du en skeftnöckel??

Och så vädret

Vädret här ute i Atacamaöknen är minst sagt fattigt på omväxling. Iskallt på morgonen och kvällen och varmt på dagen. Och så denna stekande ökensol.

Men nu har vi haft drygt en vecka med stormvindar, kilometertjocka molntäcken och regn. I Chuquicamata uppmättes igår vindar på 110 km/h men idag kom så klimax: hagel. Tropiska regnmoln som får mig att minnas regnperioden under min tid i Costa Rica ligger så lågt över oss att vi inte längre ser bergen och haglet smattrar mot vårt plåttak. 

Det hör inte till vanligheterna med nederbörd och oväder i en stad som Calama, men vädergudarna måtte vara tokiga. 

Lokalbefolkningen kallar dock inte detta för "oväder", för dem är det en ynnest att få uppleva lite nederbörd. Och efter snart tre år i norra Chile njuter även jag av skyfallen, den djupgrå himlen och doften av våt mark. 

Chile vs. Bolivia

Häromdagen spelade La Roja VM-kval mot Bolivia i Santiago. Chile spelade dåligt men Bolivia spelade sämre och de röda kunde till slut vinna med 3-1, något som gav ett välbehövligt poängförsprång i kvalgruppen. Chile ligger nu fyra, på direktkvalplats, och har fem poäng ner till femman Uruguay. Det känns äntligen som att La Roja har fått upp farten och vinnartakten igen efter ett bedrövligt 2012. 

Chile har dock en viktigare match att spela mot Bolivia än ett VM-kval, och den matchen utspelar sig i holländska Haag med Internationella Domstolen som domare. Läs den markerade länken för bakgrundshistorian.

 

Bolivias närmast fanatiska irredentism gentemot Chile och chilenskt territorium, som tidigare mest tagit sig uttryck i en politisk konstitution som hävdar Bolivias "rätt till egen kust", brinnande patriotiska tal av presidenter och politiker, en nationell helgdag ("Día del Mar") samt en flotta i Titicaca-sjön, har nu lyfts upp till en helt annan nivå i och med att Bolivia den 24 april i år drog Chile inför Internationella Domstolen i ett hopp om att kunna återfå chilenskt territorium. Chile anser att saken är ur världen enligt gällande och bindande freds- och vänskapsavtal från 1904, som man dessutom efterlever till fullo. Chile låter Bolivia tull- och kostnadsfritt nyttja chilenska hamnar och vägar för handel, man har byggt järnvägar mellan Antofagasta och La Paz och Arica och La Paz och man betalade dessutom en stor ekonomisk kompensation till Bolivia. Bolivia hävdar å sin sida att Chile inte fullföljer de dikterade plikterna och därför skulle nämnda avtal inte vara giltigt, sin rätt till egen kust och att Chile stänger in och avskärmar Bolivia från som anledning till att denna unilateralt påhittade konflikt nu är föremål för Haag, som egentligen borde ha bättre saker att syssla med stället för att studera gamla kartor från 1800-talet. 

Igår inleddes så de första förhandlingarna i Haag men vi kommer nog att få vänta ett tag på ett utslag från Internationella Domstolen. Samtidigt har ordkriget mellan länderna trappats upp. Bolivias president Evo Morales har länge gormat att "Chile är en dålig granne och utgör ett hot mot hela regionen" och Chiles dito Sebastián Piñera svarar att "Chile är inte skyldig Bolivia någonting" och "för Chile är det inget tvång att förhandla med Bolivia". Diplomaterna och de höga regeringstjänstemännen som utgör Bolivias delegation kallar Chile för "hycklare" och "lögnare", Bolivias justitieminister Cecilia Ayllón gick häromdagen ut och hävdade självsäkert att "Chile sitter på de anklagades bänk och måste nu svara för sina handlingar". Chiles utrikesminister Alfredo Moreno å andra sidan menar att Bolivia behöver läsa på sin egen historia bättre och manar desamma att visa omvärlden exakt när, hur och var någonstans som Chile är "ålagda att ge upp sitt territorium". Regeringens talesman Cecilia Pérez säger att Evo Morales är "besatt av Sebastián Piñera" och uppmanar honom att "sluta upp med sina oförskämdheter".

Personligen begriper inte undertecknad vad Bolivia hoppas erhålla som resultat av förhandlingarna. Bolivia hävdar i anmälan sin historiskt och moraliskt "okränkbara rätt till eget hav" och att Chile måste återlämna delar av, eller hela, territoriet som gick Bolivia förlorat efter fredsavtalet 1904. Men Internationella Domstolen kan inte, FÅR inte ändra landgränser enligt gällande internationell lag. Det enda som Haag i det här fallet kan "utdöma" är en smäll på fingrarna och en åthutning till parterna att duktigt sätta sig ner vid förhandlingsbordet för att själva förhandla fram en lösning.

 

Något som Bolivia för övrigt har avböjt sedan 90-talet.

 

pdf: Fredsavtalet från 1904

pdf: Bolivias anmälan till Internationella Domstolen

Calama

Såhär såg det ut i Calama igår kväll.

Bilden är tagen från INACAP Sede Calama av en arbetskamrat.

Dagens betraktelse

Idag fick jag ett telefonsamtal från någon stolla nere i Antofagasta som ville köpa spökstaden Chuquicamata och göra om stället till en öppen men privat och vinstdrivande turistattraktion.

Sen blev hon arg när jag förklarade att det "dessvärre inte är möjligt".

Va fan är det för fel på folk egentligen?

Citas

"Los muchachos jugaron muy bien" – El director técnico de la selección de Suecia luego de la derrota contra Austria. No contra España o Brasil, contra AUSTRIA.

"Nosotros jugamos por nuestra bandera" – El director técnico de la selección de Chile antes del duelo contra Bolivia.

Para que conozcan las diferencias en las ambiciones de las dos selecciones. Suecia parece conforme con haber sido derrotada por una selección de escasa calidad mientras Chile juega por el país para llegar al Mundial de 2014.

Fredag igen

Fredagen den 7 juni och ÄNTLIGEN har Arica fått sin egen regionala "nationaldag"! Inte en dag för sent, Arica har tillräckligt länge varit Iquiques lillebror men nu står man mer och mer på egna ben. Den 7 juni år 1879 intogs Arica av Chiles armé och sedan dess utgör El Morro Chiles nordligaste utpost. Dagen har högtidlighållits även tidigare men det är först i år som man har gjort en regional helgdag av den 7 juni och idag firas det med traditionella dansuppvisningar, fyrverkerier och naturligtvis en stor militärparad i Aricas centrum. Det är ändå Chile som vi pratar om.

Men det är inte för att diskutera historia och regionala helgdagar som vi nu har mötts på Mimers Brunn denna gång. Nej, nu ska vi prata fotboll här.

Ikväll/eftermiddag spelas det full landskampsomgång i både Europa och Sydamerika. Sverige har redan kniven mot strupen och ikväll mot Österrike i Wien är minst ett poäng ett krav om man inte ska bli avhängda av alpborna. Kombinationen VM-kval och Österrike, det borde ge vilken fotbollsföljande svensk som helst kalla kårar, minns 1997. Tyskland leder ju gruppen överlägset men Sverige BORDE ju ha en chans att norpa en andraplats, men det är öppet mellan blågult, Österrike och Irland, som alla delar poäng men separers av målskillnad. De gröna kommer dock definitivt ha fördel ikväll i sin match mot Färöarna. VM i Brasilien upplever man bara en gång. Jag kommer idag att ta en sen lunchrast och försöka få in Radiosporten på datorn för att nervöst följa blågults kamp på Ernst Happel Stadion i musikens huvudstad. 

Även Chile har kniven mot strupen efter en minst sagt medioker vårsäsong där man efter fyra raka förluster i kvalgruppen rasade ner från en finfin gruppledning till en mindre hedrande sjätteplats. Droppen var förlusten mot Serbien i en betydelselös träningsmatch men den fick förbundskapten Claudio Borghi att avgå för att ersättas av Jorge Sampaoli som nu verkar ha lyft La Roja ett snäpp. En mycket förlösande vinst hemma mot Sydamerikanska mästarna Uruguay häromsistens gjorde att man fick lite andrum och slapp bli omsprungna av Venezuela som nu verkar spela riktigt bra. Faktum är att Chile och Venezuela delar poäng men Chile rankas högre på grund av större antal gjorda mål. Ikväll väntar en bortamatch mot Paraguay i Asunción och då Paraguay är helt under isen och ligger sist i hela gruppen (kom tillbaka, Chilavert!) så det KAN det gå precis hur som helst. På tisdag väntar en hatmatch i hemma i Santiago då de gröna från Bolivia kommer på besök. Relationen mellan länderna rent politiskt har inte varit såhär pass frostig på mycket mycket länge så rent statusmässigt är det en mycket viktig drabbning.

Ikväll åker jag hem till Arica igen för en aslappnande helg. Eller ok, "avslappnande" kanske inte är rätt ord då det är långt ifrån avslappnande att flänga fram och tillbaka som en jojo på speed mellan två städer som jag gör nu. 

Hätila ragulpr på fåtskliaben

Grattis Sverige på Din självständighetsdag!

Man får naturligtvis uppmärksamma dagens datum precis hur man själv vill, som min far säger: "Det är valfritt", men jag anser åtminstone att det är mycket glädjande att se hur den 6 juni mer och mer förvandlas till den nationaldag och den folkfest som Sverige och Sveriges folk förtjänar och att de lättkränkta oikofobernas buttra mumlande att "Det är inget att fira, vi har inget att vara stolta över" och "det är rasistiskt att fira Sverige!" ignoreras.

Tomma tunnor bullrar mest.

 

Igår fyllde också undertecknad ett år till. Herregud är jag 32 år nu... Vad är detta egentligen, det var ju bara häromåret som jag fyllde 25. Och om lite drygt en månad ska jag också bli pappa så nu är man vuxen på riktigt riktigt.

Häromdagen satt jag och reflekterade över vad jag gjorde under exakt dessa datum tillbaka till år 2000, och naturligtvis tänkte jag dela med mig av denna lilla redogörelse.

2013: Bor i Arica, arbetar i Calama och ska bli far

2012: Studerade ekonomi och följde EM på distans från Arica

2011: Nygift, arbetade som engelsklärare i Arica

2010: Jobbade bank, planerade inför Chile och följde fotbolls-VM

2009: Nyligen hemflyttad från Madrid, jobbade bank i Stockholm

2008: Hyfsat nyinflyttad till Gärdet, jobbade bank och såg fotbolls-EM

2007: Nyanställd på bank i Stockholm, studerade juridik

2006: Bodde i Costa Rica, arbetade och tittade på fotbolls-VM

2005: Studerade vidare på Stockholms Universitet

2004: Studier, jobb, fotbolls-EM och sedan en termin i Santiago

2003: Studera studera studera...  Trevlig vårtermin på universitetet

2002: Avslutade första terminen av åtta på Stockholms Universitet

2001: "Tog" studenten på Grennaskolan... För 12 år sedan!?

2000: Avslutade andra ring, jobbade på krog och flyttade till Gränna

En av de mest mantraiskt upprepade klyschorna i vårt språk lyder som bekant "Vart tar tiden vägen?" men när jag tänker tillbaka på den tid som svunnit så är det just denna fras som hela tiden upprepas i mitt sinne. Vart tar åren vägen egentligen?

La sabiduría del lunes

"Llegará un día en que el los hombres conocerán el alma de las bestias, y entonces matar a un animal será considerado un delito como matar a un hombre. Ese día la civilización habrá avanzado."

                    - Leonardo da Vinci

Uppdatering

Det brinner visst i Sverige. Upplopp, kravaller och konflikter med olika typer av "mångkulturella" förtecken härjar i ett antal olika förorter till flera städer i landet. Polisen får/kan/vågar inte ingripa och maktfaktorerna politiker och media skyller "krigszonerna" (ob.cit.) på samhället istället för att agera.

 

Nej, jag tänker inte kommentera saken vidare.

 

Ämnet gör mig bara illamående.

 

Istället kommer en liten rapportering härifrån höstens Chile, där vardagens arbete i Calama och helgens avkoppling i Arica turas om att uppfylla min tillvaro. Calama ligger där det ligger ute i sin Atacamaöken och ruvar på världens största kopparindustri. Morgnarna och kvällarna är isande kalla och på dagen är det stekande sol. Som det ska vara i öknen med andra ord. Arica är som vanligt behagligt vårlikt med sin sol och sina milda havsvindar, sin grönsaksmarknad och sina milslånga stränder. En del av de som jag känner frågar om det inte är jobbigt att pendla fram och tillbaka, tio timmars enkel bussresa, varje helg? Och svaret är: jo, det är det. Det är jobbigare än vad jag trodde att det skulle bli. Det är bökigt att leva kappsäck, träligt att åka 160 mil buss i veckan, dyrt att köpa biljetter och trots min relativa ungdom (visst, jag har fått några gråa hår, sämre närminne och ont i knäna men 31 är inte särskilt gammalt ännu) blir man nästan kroniskt trött av att aldrig riktigt kunna slappna av under helgen. En annan faktor som spelar in är också att min fru väntar vårt första barn och är i vecka 31 och det är måttligt kul att behöva lämna henne ensam under veckorna. Ärligt talat får jag se hur länge jag blir i Calama.

 

Min hustru har nu gått på sin mammaledighet. Det växer ganska bra därinne och när jag pratar svenska till magen sprattlar det på hejvillt. Vi funderar fortfarande på namn till vår dotter och vi lyckas ännu inte komma fram till något. Dottern kommer att få två förnamn och två efternamn enligt chilensk tradition och det enda som är spikat är efternamnen som kommer att bli mitt efternamn + min hustrus första efternamn.

 

Förra året gick vårt San Marcos de Arica upp i första divisionen, Primera A. Tyvärr blev de himmelsblåas sejour i den inhemska fotbollens finrum mycket kort, endast en säsong. Idag spelades sista matchen i chilenska ligan och Arica var sedan länge avhängda, men hade chansen att kliva av förstaklassvagnen med hedern i behåll mot Universidad Católica. Och det började bra, 1-0 i slutet av första halvlek. Andra halvlek blev inte lika lyckosam och matchen slutade 1-2 till Católica efter två hjärnsläpp: ett självmål och hands i straffområdet i 92:a minuten. Straffen sattes iskallt och uttåget kröntes av en ny förlust. Det enda glädjande var supportrarna, roligt att se att vår Estadio Carlos Dittborn var fullsatt.

 

Vinnare av hela ligan blev det relativt lilla laget Unión Española från Santiago.

 

Klockan är nu sex på eftermiddagen och det är redan skumt i vrårna. Jag ska nu stryka klart mina arbetsskjortor och packa färdigt min väska och sedan dricka kvällsté med min fru innan det är dags att bussa sig ner till Calama igen.

Måndagsbetraktelse 2

Måndagsbetraktelse

Nämenvaf...

...

Det REGNAR i Calama!

Och blåser gör det.

Och kallt är det.

Som om Kung Bore själv hälsar på.

Chuquicamata har stängt idag, på grund av det oväntade ovädret.

Ett nytt kapitel av en tradig historia

Nu ska vi prata internationell politik och multilaterala relationer, eller snarare avsaknaden av multilaterala relationer, här. 

Vad har Sverige som inte Chile har? Jo, goda grannar. Som vi alla vet har Perú, i egenskap av självutnämnd "stabilitetsgarant", tidigare anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag då vår nordliga granne anser att den maritima gränsdragningen mellan Perú och Chile är ouppklarad trots de multilaterala och internationellt ratifierade avtal och fördrag från 1884, 1904, 1929, 1930, 1954, 1960 och 1975 som behandlar fred, samarbete, fiskerätter samt GRÄNSER. Lima har valt att förbise dessa, samt en hel del andra överenskommelser behandlande samma ämne, då den maritima gränsen mellan Perú och Chile måste "göras om" i favör Perú. Nu har lillebror Bolivia hoppat på tåget.

 

Bolivia har, lite förståeligt, känt en djup antagoni gentemot Chile efter Stillahavskriget 1879-1884, framprovocerat, startat av och förlorat av Bolivia och Perú. Ett av resultaten av nämnda militära konflikt är att Bolivia avträdde sin kust till Chile. Det som idag är Chiles 2:a Region, där staden Calama där jag nu bor ligger, var innan 1904 då det slutgiltiga fredsfördraget undertecknades, Bolivias  "Departamento El Litoral", med huvudort Antofagasta. Då fredsavtalet mellan Bolivia och Chile fick Bolivia avträda El Litoral i utbyte mot en stor ekonomisk kompensation, och Bolivia blev utan kust. Därav bitterheten gentemot Chile. 

Att Bolivia avträdde sin kust är ett faktum som landet inte har glömt trots den relativt långa tidslapsus som förflutit sedan dess, och som man aldrig har varit sena att påpeka till Chile och till omvärlden, framför allt såfort det i Bolivia har förekommit någon typ av instabilitet, politisk, social eller ekonomisk sådan. Skillnaden mot tidigare uttalanden och tidigare ageranden är dock den att det i Bolivia för tillfället inte förekommer något av nämnda faktorer, och det faktum att Bolivia nu gjort allvar av sina hot, och faktiskt dragit Chile inför rätta för att återfå sin kust.

Det primära avtalet mellan Bolivia och Chile hörrör från 1904 och lyder under namnet "Tratado de Paz y Amistad", "Avtalet för Fred och Vänskap". Detta avtal har sedan efterföljts av ett antal olika liknande överenskommelser som styrker den accepterade gränsdragningen, anvar och åtaganden samt vänskap och samarbete länderna emellan. Bolivias ansvar och åtaganden har, ärligt talat, varit ringa under det dryga sekel som följt avtalet från 1904 och då man blev lämnad kustlöst, dessa epitet har snanare tillförts Chile. Chile betalade bland annat en stor ekonomisk kompensation till Bolivia efter 1904, man har garanterat kostnads- och tullfri användan av chilenska och hamnar för boliviansk handel samt lika kostnads- och tullfri transport av varor från chilenska hamnar till Bolivia via chilenska vägar och man byggde också järnvägar från Antofagasta och Arica till Bolivias huvudstad La Paz. Som en parantes, vet Ni vilken som är Bolivias främsta hamn? Arica. Ganska generöst av Chile, men Chile åtar sig de ansvar och åtaganden som förelåg avtalet från 1904 och som senare bekräftats i de flertal efterföljande. 

Nåväl, till saken. Bolivia har häromveckan också anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag, då man anser att Chile är skyldiga att återlämna delar av, eller rentav hela, området som gick förlorat i kriget för snart 140 år sedan. Anledningen är den att Chile inte skulle uppfylla de åtaganden som föreskrivits i alla avtal, vilket är lögn. Ganska få länder skulle kostnadsfritt upplåta sina vägar och hamnar åt ett grannlands kommers, som Chile gör, men Chile väljer att göra det då man uppfyller paragraferna stagdade i överenskommelserna. 

Bolivia anklagar Chile för att "inte visa tillräcklig vilja för att lösa problemet" i sin anmälan. Till att börja med så finns det inget problem. Om Bolivia ser ett problem så är det unilateralt skapat. Om detta "problem" nu skulle vara det faktum att Chile inte vill återlämna integrerade och konsoliderade delar av sitt territorium till Bolivia så visst, då är det ett problem. Men läs här: Minns år 1975, då Chiles president Augusto Pinochet och Bolivias dito Hugo Banzer möttes, det senate officiella mötet länderna emellan. Under det mötet erbjöd Augusto Pinochet, på eget initativ, att avstå en bit av chilenskt territorium MED KUST, en korridor från Bolivia till havet, norr om Arica i utbyte mot ett lika stort bolivianskt territorium. Området blev känt som "La Franja de Arica", "Aricaremsan". Bolivia sade nej till erbjudandet, då man inte ansåg förslaget som seriöst, och strax efter kallade man hem sin ambassadör från Santiago och skickade hem Chiles dito från La Paz. Därmed avslutades de diplomatiska relationerna länderna emellan på bolivianskt initiativ, och de har inte återupptagits sedan dess.

Samtliga chilenska presidenter sedan demokratins återinförande 1990 (Patricio Aylwin, kristdemokrat; Eduardo Frei, kristdemokrat; Ricardo Lagos, socialist; Michelle Bachelet, socialist och Sebastian Piñera, center-höger) har vid ett flertal tillfällen erbjudit Bolivia att återuppta de diplomatiska relationerna för att förbättra samarbetet nationerna emellan som två civiliserade stater, men Bolivia säger konsekvent nej. Istället väljer man nu konfliktens väg i och med att man anmäler sitt grannland.

Samtidigt som Bolivia nu har gjort slag i saken och dragit Chile inför rätta med en mängd irredentistiska krav så har även Bolivias regering internpolitiskt gått ut och påbudat att man i landets skolor och universitet inte längre ska kalla den territoriella förlusten av El Litoral som ett "krig" utan som resultatet av en chilensk "invasion". Det chilenska folkets uppfattning om Bolivia är väl, ska erkännas, inte den bästa men vår regering ägnar sig åtminstone inte åt historierevidering via officiella påbud. 

Detta kommer ju bara ytterligare att öka antagonismen länderna emellan. 

Som en parantes, lite mer åt det lokala stadiet, kan också den omtalade järnvägen mellan Arica och La Paz nämnas. En smalspårig järnväg som anlades av Chile mellan 1904-1913 och som invigdes det senare årtalet och som slingrar sig från Aricas centrum genom Llutatalen på sin väg upp mot den andinska högplatån. Till en början användes järnvägen, vars ståtliga aricanska stationshus ligger bara ett stenkast från Aricas hamn, för att transportera varor från hamnen till La Paz, men på senare tid har den mer och mer blivit en turistattraktion även om dess ursprungliga funktion aldrig har lämnats därhän. Järnvägen, som korsar gränsen mellan länderna på nära 4500 meters höjd över havet, förstördes av andinska skyfall år 2005 och strax därefter gick det privata företag som ansvarade för drift och underhåll i konkurs. Sedan året efter, 2006, förvaltas järnvägen av Chiles statliga järnvägsbolag Empresa de los Ferrocarriles del Estado och ett renoveringsarbete tog sin början som alldeles nyligen avslutades och järnvägen kunde återinvigas häromdagen med en tur av självaste presidenten Sebastián Piñera. Presidenten erbjöd Bolivias dito att närvara men denne avböjde.

Bolivia nämner i sin anmälan mot Chile det mycket riktiga faktum att järnvägen icke var operativ under ett par år som ett bevis för att Chile skulle vara en "dålig granne", och under det senaste toppmötet mellan Latinamerika och Europeiska Unionen tog president Evo Morales högljutt upp nämnda faktum. Man anklagade Chile för att medvetet ha stängt järnvägen för att "ytterligare stänga in Bolivia" och man har ett flertal gånger deklarerat att Chile utgör ett "hot för Bolivia, Perú och för hela regionen".

Dagen efter återinvigningen, där Chiles president Piñera bjöd in Bolivias Morales att närvaro men där denne tackade nej, kommenterade Bolivia händelsen med att den visar på "chilensk desperation" och "Chile MÅSTE anmälas" (konstitutionsjurist Víctor Hugo Chávez) och "Chiles agerande är ett hån mot Bolivia" (Deputeradekammarens talman Betty Tejada).

Vilka är det som är dåliga grannar, Bolivia? Vilka är det som inte "visar tillräcklig vilja"? Vilka är det som INTE arbetar för samarbete och utveckling grannländer emellan i vår region?

Sjuker...

Här ligger jag förkyld.

Anledningen är bussresan hit inatt från Arica. 

Det var verkligen isande kallt på bussen inatt. 

Och ändå hade jag betalat bränsletillägg.

Ivan Turina

Ibland spelar fotboll verkligen ingen roll. Ibland får det vackra spelet träda tillbaka och vara det just det är; ett spel, en lek. Efter en sådan här nyhet är det endast människan bakom spelaren som betyder något.

Ivan Turina. Målvakt i AIK och lagets bäste spelare. Men framför allt: efterlämnar sin gravida hustru och sina två små flickor efter en tragisk, ofattbar och oförklarlig bortgång under natten. Ivan blev bara 32 år.

Varför?

Första Maj

Japp, Första Maj även här i Chile och jag har haft en ledig dag, men med tanke på hur dagen har varit hade jag alla gånger föredragit arbete. Att Calama är en tråkig stad visste jag redan, men Calama har idag varit en dödare plats än den övergivna spökstaden Chuquicamata här i närheten. Inte ens supermercados eller ens shoppingcentret har haft öppet idag och jag var tvungen att leta riktigt länge innan jag hittade ett öppet lunchställe.

Jag har inte deltagit i något demonstrationståg, trots att jag faktiskt stöder en del av mina gruvarbetarkamraters krav: de att "åternationalisera" kopparindustrin, den som under 90-talet lades ut på entreprenad av faktiskt socialdemokratiska och socialistiska regeringar. Kopparn tillhör Chile och Chiles folk, inte utländska storföretag. Punkt.

Jag skrev häromveckan att ett av folknöjena här i Calama är drinkande och idag känns det som att Calamaborna verkligen har tagit tillfället att idka sitt nöje. Hela dagen har festandet hörts här och var, jag var ute för en stund sedan och tog en kort skymningspromenad och då var det faktiskt lite mer liv och rörelse på stan. Överförfriskade människor som köpte mer att dricka i de fåtaligt öppna spritbutikerna och skränande cumbia och reggaeton dånade ut från allehanda hus.

En sådan här dag märks det verkligen vilket deprimerande ställe Calama är.

Escrito con mi iPad

Var hälsad, sköna morgonstund

Klockan är åtta, solen går upp i öster och lyser allt mer upp Arica, månen vandrar sin tysta ban mot havet i väster, endast jag är vaken med en rykande kopp kaffe på balkongen för att njuta av stillheten.

Arica...

San Marcos' lagtröja och en liter mango- och apelsinjuice. Arica siempre Arica!

 

 

Torsdag

Inte många barn blir gjorda här på bygget... Strejk och lock-out fortsätter inte bara denna veckan ut utan vi fick veta imorse att all aktivitet även hela nästa vecka är inställd. Suck... Det kommer att bli långa dagar framöver.

Igår vid fyratiden passerade så ett rejält demonstrationståg förbi vårt kontor. Först kom banderiljärerna, sedan picadorerna och sist den stoltaste av dem alla: Matadoren. Inte riktigt men närapå, först åkte en hel karavan med tutande bilar och lastbilar, sedan kom arbetare ledda av en orkester och bärande på plakat och en hel skog av flaggor av alla de slag. Chilenska flaggor fanns det mer av än på fotbollsarenan men även några grannländernas flaggor och olika varianter av Wiphala fladdrade i den karga ökenvinden. Allra sist kom ett litet gäng anarkister och potentiella bråkmakare med trasor för ansiktena och sina rödsvarta banér flaxande i samma vind. Jag vet inte om dessa hade någon direkt koppling till demonstrationen men jag betvivlar det starkt utan de hade bara hittat ett alibi för att visa upp sig och bråka med Carabineros. Som tur var gick allt lugnt till när tåget sniglade sig fram mot centrum. Carabineros hade placerat ut sig i i stort sätt varje hörn och bevakade det hela. Lite stenkastning, lite klotter och lite fylla var väl resultatet och endast några få arresteringar skedde.

På lördag åker jag till Arica igen och tar helg.