Om ni tyckte att gårdagens text var tråkig att läsa så kan ni ju tänka er hur kul det var att skriva eländet… Men jag behövde skriva av mig och då jag inte hade någon annan text klar för tillfället fick den duga som söndagskrönika. Jag använder skrivandet som terapi, för att skriva känslor och tankar och det är långt ifrån allt som jag skriver som publiceras. Om ni visste till exempel hur mycket som jag har skrivit om mitt tidigare arbete.
Igår kändes det som att livet självt stod vid sidan av mig och hångarvade. Jag höll på att bli vansinnig igår kväll men det gick sakta men säkert över, den jävla allergin som jag har. Tog en nattlig promenad vid två-tiden i vårt community, riktigt skönt faktiskt, svalkande vindar och behaglig temperatur, och efter mycket om och men kände jag framåt småtimmarna att saker och ting började återgå till det normala.
Kanske blev en aning gnällig och självömkande text som jag lade ut igår till allmän beskådan men vadå då. Då är det väl så. Skit i det.
Lyckades få några timmars sömn i natt, jag gick och lade mig i gästrummet då min hustru skulle arbeta tidigt idag måndag morgon och jag inte ville avbryta hennes skönhetssömn med mina nysningar, frustande, pustande, stånkande, knotande och brölande. Sitter nu med en kopp kaffe och ska försöka leva upp till den här dagen också. Igår eftermiddag, innan mitt överkänsliga debacle inleddes, var vi på Playa Corazones för en söndagsutflykt. Bilder kommer snart, håll utkik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar