Söndagskrönika: Mitt liv som allergisk

Dagens söndagskrönika kommer att handla om en tråkig sak. I brist på att jag inte har någon bättre text klar (jag arbetar på fyra stycken just nu som alla ska publiceras men ingen är i dagsläget klar) kommer jag att beskriva mitt allmäntillstånd just nu. En annan anledning till att jag inte har någon mer intressant text för er att läsa är också att jag inte orkar arbeta just nu, och också för att jag måste skriva av mig. Jag är förbannad.

Hör här: Jag har varit allergisk mot pälsdjur sedan jag var sex år. Allergin tar sig uttryck i kraftig hösnuva och i mer allvarliga fall även andningssvårigheter. Jag har knaprat svårsvalda piller och druckit medicin som smakar jäst träsksoppa och undvikt pälsdjur och dess (i vissa fall, långt ifrån alla) ignoranta och självupptagna ägare och ivrare i en bit över 20 år och det har till stora delar gått ganska bra. Min familj och mina hundägande vänner (L & L, ni vet vilka ni är) har varit fantastiska och ställt upp i alla lägen för att minska mina symptom och det är jag evigt tacksam för. Allergireaktionerna har dock kommit till och från under åren men jag har också lärt mig leva med dem. Anledningen till att jag skriver denna text är dock att jag är förbannad. Förbannad och trött. Dock inte sömnig.

För ett par veckor sedan fick min lilla sobrina Fiorenza en katt som de drog hem. Bara ett par dagar senare flyttade jag och Gabriela tack och lov till vår egen lägenhet men jag han ändå med att uppleva kattsatans effekt på min näsa, mina bihålor, mina ögon och min hals. Svårigheter att andas, en nästäppa så grov att det slog lock för öronen (ja det är sant) och överaktiva tårkanaler, jag fick uppleva allt det där och inte ett enda jävla piller som jag käkade gjorde någon skillnad. Det enda som gjorde att allergin försvann eller i alla fall minskade var helt enkelt att vistas i miljöer där den där sabla kattrackan inte var. Anledningen till att jag är förbannad nu är dock att vi tidigare ikväll var hemma hos Gabrielas familj där den där kattjäveln bor för att dricka once, chilensk te-middag. Vi var där max en timme, jag tog min medicin i god tid innan och jag och Gabriela kom hem igen för tre timmar sedan. Det räckte med att jag kom innanför dörren till dem för att jag skulle börja nysa men det riktiga anfallet började först på väg hem. Ett till piller svaldes vid hemkomst och upp med alla fönster på vid gavel för att släppa in frisk luft, jag har gått en halvtimmes promenad medans min kära hustru har dammsugit vår lägenhet, jag har duschat och bytt kläder för att eliminera alla spår av kissekatten. Mer än tre timmar har passerat nu och tror ni att jag mår bättre? Tror ni att allergin har försvunnit nu? Tror ni att jag nu slipper snyta mig var tredje minut, torka ögonen som vore jag på en begravning, nysa som hade jag influensa och tampas med en nästäppa som inte ens kaustiksoda kan rå på? Tror ni det så tror ni fel. För det är precis det som jag tvingas leva med, timme efter timme. Och det gör mig förbannad, något så in i helvete! Att inte kunna leva normalt, att inte kunna andas, att inte kunna göra någonting enligt dagliga rutiner, att inte kunna slappna av enligt söndag kväll eller att hela tiden behöva vara medveten om att kroppen tar så mycket stryk genom att man ska behöva vara överkänslig, det är så satans frustrerande. Och än mer frustrerande är det att veta att man gör allt för att minska symptomen men att ingenting hjälper. Jag vet att det inte är kattens fel men få gånger tidigare har jag haft större lust att ha ihjäl en levande varelse som jag har nu.

Jag har lärt mig leva med min allergi. Jag kommer alltid att vara överkänslig mot pälsdjur och vissa andra allergener, men det betyder långt ifrån att jag har kommit till att acceptera och respektera allergin. Jag hatar min allergi av hela mitt hjärta, hela min själ och hela min varelse och jag önskar inte min värsta fiende ens en tiondel av det som jag upplever. Att vara överkänslig, mot vad fan det än må vara, är en styggelse som inte går att beskriva för någon som inte själv antingen är överkänslig eller har en nära anhörig som är det. Och vad värre är, det finns liksom ingen anledning till allergi heller! Jag menar vad fan, varför i hela friden ska allergi vara bra för? Vad är anledningen till att vissa ska behöva lägga om sina liv bara för att första pris i genetikens bingospel råkar vara något så beklämmande ynkligt onödigt som allergier. Sjukdomar beror på bakterier eller virus, och där har Vår Herre beskänkt oss med immunförsvar för att bekämpa dessa. Men vad är orsaken till allergier och överkänslighet? Vad är bakgrunden, vad orsakar dessa och framför allt, vad fan ska de vara bra för?

Medicinen som jag köpt på ett apotek här i Arica hjälper uppenbarligen inte, kunde lika gärna ha svalt några piller Canderel. Ska åka till Perú på onsdag, ska se till att köpa ett peruanskt riktigt jävla rävgift för att råda bot på allergin då. Mitt enda hopp om en god natts sömn nu ikväll är att ta ett till glas rödvin.