En förvandling

Que rico calor!

Ha vuelto el sol a la XV Región de Arica y Parinacota,

y con él la primavera y el calor.

Los hemos extrañado mucho.

Ahora se nos acerca una tarde

excelentemente adecuada

para relajar en el balcón

con una Cristal o una Escudo,

mientras oyendo el inmenso Pacífico,

ese mar que tranquilo le baña.

Cuadros

Mi esposa tiene talento!

Norge

Nuestros pensamientos

y profundas condolencias

hoy van para nuestro país hermano Noruega

y su pueblo.

Våra tankar

och djupaste kondoleanser

går idag till vårt broderland Norge

och dess folk.

Our thougts

and deepest condoleances

we give today to our brotherland Norway

and Its people.

Reserapport från Santiago

Ahh hem ljuva hem, tjenare på Er!

Hemma uppe i norr igen efter en intensiv vecka i den pulserande och expanderande metropolen Santiago de Chile! Landade på Chacalluta vid fyratiden imorse och då jag innehar en total avsaknad av förmågan att avnjuta sömnens vila under vistelser i fordon som befinner sig i rörelse (såsom bil, tåg, flygplan, buss) var det ett direkt besök hos sängen som väntade såfort vi kom hem under småtimmarna. Det är riktigt härligt att känna nordchilensk värme igen och att kunna gå omkring i kortärmat, det har varit rent svinkalla dagar och framför allt nätter som vi har upplevt i huvudstaden. Å andra sidan är det midvinter på Södra Halvklotet och det finns inget dåligt väder, endast dåliga kläder, men håll med om att det inte är det mest charmerande att sova fullt påklädd med fem eller sex täcken och vakna på natten av att man fryser. Santiago passade också på att hälsa oss välkomna med ett kraftigt skalv redan första kvällen när vi drack kvällsté hos våra fantastiskt gästvänliga värdar och vänner till svärmor: Juan Enrique och María med vuxna barnen Andrés, Carolina och Felipe och lilla sladdisen Josefa. Muchas gracias a todos por todo su cariño!

Vi har haft en mycket trevlig vecka i vår expanderande och desvärre ohälsosamt förorenade huvudstad. Förrutom att vi har sprungit fram och tillbaka och uträttat allehanda ärenden och träffat folk har vi även passat på att hälsa på vänner och Gabrielas släkt nere i La Florida. Riktigt trevligt att träffa mostrar, morbröder och kusiner till Gabriela och fascinerande att höra på gamla släkthistorier från tiden då Gabriela bodde i Santiago under sina första år och hur livet såg ut då. Vi har gått på stan och mitt nostalgiska jag drog med Gabriela till alla mina gamla lekplatser i centrum och där jag och L.S. härjade under en glad period för ofattbara 7 år sedan, minnena kom översvämmande från alla håll och kanter när vi korsade Plaza Italia och strosade nerför Alameda, förbi Universidad Católica och Santa Lucía mot Plaza de Armas!

Till L.S. kan jag rapportera följande:

-Santiago Centro har precis samma omisskännliga doft som tidigare

-Vårt hus står kvar (LG-skylten är dock borta, vad är det för fel på folk?)

-Café con Piernas mitt emot ligger tyvärr kvar

-Vår Unimarc på Avenida Portugal ligger kvar

-Snabbmatstället på Baquedano ligger kvar

-Centro Comercial vid Diagonal Paraguay ligger kvar

-Vår Telepizza vid Puente Pío Nono ligger kvar

-Pepsiskylten sitter kvar där den satt

-Våra norska vänners hus på Santa Filomena står kvar

-Alto Las Condes och Parque Arauco ligger såklart också kvar

-Däremot har vårt kära internetcafé uppåt gatan slagit igen och på dess plats ligger istället en botillería

-Diego Portales har fått ett ansiktslyft till oigenkännlighet efter branden häromåret

-Större delen av Barrio Bellavista har också på gott och ont fått ett ordentligt makeover, istället för de charmiga och bohemiska små pubarna ligger nu på dess plats ett arkitektoniskt modernt, ljus- och musikfyllt pulserande torg späckat med discon, internationella restauranger och caféer

Någonting som slog mig också är Transantiago, Santiagos nyligen (nåja, fyra år sedan) invigda kombinerade tunnelbane- och bussnät. När jag år 2004 bodde i Santiago var tunnelbanan ett fungerande och säkert men ack så ytterst otillräckligt kommunikationsmedel: tre korta linjer som mer eller mindre endast gick i de mest urbana delarna av staden. Bussnätet bestod av gula stinkande och smutsiga maskiner, utdömda i vilket europeiskt land som helst, som med sina bölande dieselmotorer väckte oss varje vardagsmorgon klockan sex, kom och gick lite när de ville och som saknade fasta hållplatser. Man vinkade helt enkelt in en buss när man ville hoppa på och hojtade till chauffören att öppna dörren mer eller mindre i farten när man ville hoppa av. Det nuvarande Transantiago har inneburit ett enormt framsteg för hela staden, en rejält utbyggd, snabb och bekväm tunnelbana vars linjer sträcker sig långt ut över milsvida bostadsområden som med imponerande korta intervall för passagerarna till sina destinationer och ett koordinerat bussnät med nya moderna fordon från Brasilientillverkade Volvo, fasta hållplatser och intervall gör Santiago till en av de städer med enklast kommunikationsmedel som jag någonsin har besökt. Stockholms tunnelbana med upp till 8 minuters intervall under rusningstrafik (Ja det är sant, åk från Gärdet till Östermalmstorg/T-Centralen på morgonen så får ni se hur kul det är) kan slänga sig och sina vagnar i Värtan, i Santiago väntar Ni maximalt, och jag menar maximalt, en minut på nästa tunnelbana.

En sak som däremot är mindre rolig är de groteska luftföroreningarna som plågar staden. Över hela Santiago ligger ett brunt lock av avgaser och utsläpp och smogen påverkar till och med dagsljuset. Det räckte med att jag hade varit ett par timmar nere i huvudstaden så började näsa och hals att klia. Föroreningarna är värre nu än tidigare, det märks, och staden vidtar åtgärder som restriktioner i biltrafiken och trängselskatter men jag upplevde ändå smogen som tyngre och mer påtaglig än tidigare.

Santiago är trots allt en otroligt häftig stad och det är glädjande att se hur staden utvecklas och hur mycket som går framåt. Men ändå var det rent överjäkligt skönt att komma tillbaka hem till Arica igen, hem till ren luft och hav, till egen säng och sol och värme.

Och här kommer förklaringen till varför La Rojas förlust mot Venezuela i söndags var/är så tung:

För det första: Chile vs. Venezuela... Kom igen.

För det andra: Som jag berättade för Tayta tidigare idag, om Chile hade spelat mot ett bättre lag och förlorat så hade jag inte sagt något alls. Men jag har aldrig tidigare upplevt en så överlägsen förlorare någonsin i någon sport överhuvudtaget. Chile matade skott på skott mot det venezolanska målet likt flottan vid Svensksund och fyra ribb- och stolpträffar torde vittna om detta faktum. Venezuela spelade defensivt och ganska osäkert och lyckades endast åstadkomma två riktiga skott på mål, men de skotten resulterade i mål. Skillnaden mot exempelvis Sverige vs. Costa Rica 1990 är att Sverige trots statistisk överlägsenhet spelade genomgående dåligt hela turneringen, Chile var inte bara bättre än Venezuela, de var MYCKET bättre än Venezuela.

Och för det tredje och framför allt: Chile har aldrig någonsin tidigare haft samma möjlighet att gå långt i en stor turnering, med möjligt undantag för hemma-VM 1962. Vi gladdes så åt att Chile slapp möta Brasilien redan i kvartsfinal, något som ödets ironi bjuder på år efter år, och att man istället skulle få möta en hyfsat "lätt" motståndare. När sedan Brasilien överraskande åkte på däng i sin kvartsfinal mot Paraguay (vinnaren Chile-Venezuela skulle få möta vinnaren Brasilien-Paraguay) ökade glädjen och förhoppningen om en framgångssaga för La Roja. Vägen var nyasfalterad, vägrenen välklippt och det var ingen trafik. Det enda som stod i vägen var ett vinrött farthinder som visade sig vara oöverkomligt.

Det var plågsamt att se matchen mot Venezuela. Naturligtvis tycker jag att det är lite kul att kontinentens underdog Venezuela äntligen har tagit sig långt i ett stort mästerskap och jag gratulerar såklart de vinröda och hoppas att de vinner match om tredje pris men det gjorde ont att acceptera den venezolanska vinsten mot Chile i söndags och inse att plötsligt och mycket mycket oväntat var Chiles trevliga deltagande i Copa América slut.

Tisdag afton

Ikvall spelas semifinalerna i Copa America.
Jag kommer inte att titta.

Ar hemma hos en van nu och skriver pa en iPad som saknar de svenska bokstaverna. Men anda, vilken lacker liten maskin! Ikvall blir det koreansk middag innan sista dagen i Santiago och jag sitter nu och smuttar pa ett koreanskt te som smakar mizusoppa med socker. Vara aventyr i huvudstaden fortsatter, det ar kul att vara tillbaka har och aterse Plaza Italia, Alameda, vart hus och Diego Portales igen! Minnen fran mina harjningar i staden tillsammans med L.S. for Herregud sju ar sedan aterkommer vart man an gar i centrum, men dessvarre har vart kara internetcafe slagit igen. Och staden utvecklas nagot otroligt, overallt skjuter nya skyskrapor upp, Transantiago har forbattrat kommunikationerna med moderna bussar och tunnelbanan byggs ut och forbattras for varje gang man kommer hit. Det ar faktiskt gladjande att se, Chile utvecklas och gar framat. Tidigare idag var vi uppe i Las Condes som ar ett av Santiagos mest fasionabla kvarter. Mycket vackert med moderna byggnader och grona parker och da Las Condes ligger nara bergen har man en magnifik utsikt over de snokladda Anderna, men trots det skulle jag aldrig fa for mig att bosatta mig dar och dela samvaro med den arroganta, blonderade och ansiktslyfta chilenska overklassen.

Lägesrapport

Befinner mig i Santiago de Chile.
Köldslaget. Grått. Regnigt.

Copa América 2011.

Dystert.

Glöm VM 1990 och Sverige-Costa Rica 1-2
Glöm VM-kval 1997 och Sverige-Österrike 0-1 x 2
Glöm OS 1998 och Tre Kronor-Finland 1-2
Glöm Champions League 1999 och AIK-Barcelona 1-2
Glöm OS 2002 och Tre Kronor-Vitryssland 3-4
Glöm VM-kval 2007 och Skottland-Italien 1-2

Copa América 2011 och Chile-Venezuela 1-2
och La Rojas uttåg ur turneringen
är faktiskt den tyngsta förlust
som jag har upplevt under mitt 30-åriga liv
som idrottsåskådare,
supporter och sportälskare.

Förklarar varför lite senare.
Hela landet är i upplösningstillstånd.

Resor norrut och söderut

God afton på Er!

Såhär i ett par dagars välbehövlig paus från alla fotbollsmatcher kommer här en lägesrapport, eller kanske en reserapport. Vi var igår iväg till norra Chiles Ullared, det vill säga Tacna, för göra lite diverse inköp till hem och vardag. Dock återvände vi lite besvikna då vi helt enkelt inte hittade nästan någonting av det som vi behövde. Hyllorna var urplockade och staden verkade nästan lite öde. Men nåja, förutom ett par ärenden som vi gjorde lyckades vi införskaffa ett par dvd-filmer samt två flaskor Amarula som Gabriela nödvändigt ville köpa. Fråga mig inte vad hon ska ha den sötsliskiga smörjan till, Amarula smakar ju som en blandning mellan Bailey's och Bobs Blandsaft. Vi hann också med att avnjuta en grandios lunch på ett ställe som heter Patroncito som ligger strax utanför staden, i en mycket vacker och bördig dalgång med odlingar och haciendas. De borde nästan betala mig för att skriva följande men det är helt sant: Lunchen var spektakulär. Som förrätt en typisk peruansk sådan som heter "Soltero de Queso", bestående av majs, färskost, lök, tomat och koriander. Enkelt och mycket gott. Varmrätten bestod av en "Parrillada", ett tvättfat fyllt med grillat kött och kyckling och majskolvar samt grönsallad och till detta en stor tillbringare nypressad limejuice. Priset då, 600 kr, 700 kr? Nej: 54 Sol, inte ens 150 kr för tre personers lunch. Om Ni har vägarna förbi Tacna, ät en lunch på Patroncito, det är värt varenda omväg, jag lovar.

Imorgon bitti åker vi till Santiago för ett par dagar i ytterligare ett par ärenden. Förutom nödvändigheter ska vi även passa på att åka till Valparaíso och kanske även söderut till Concepción. Och framför allt återse mina gamla trakter när jag härjade där med L.S. och alla under våren 2004. Undrar om vårt hus står kvar och om vår matbutik ligger där den ligger...

Och här kommer senaste om Copa América! Gruppspelet är nu slut och kvarvarande lag väntar på sina respektive kvartsfinaler: Colombia-Perú och Argentina-Uruguay på lördag och Brasilien-Paraguay och Chile-Venezuela dagen efter. Chile BÖR ju naturligtvis ha chansen mot turneringens överraskning Venezuela men man vet ju inte. Skrällar har hänt tidigare så helt säker kan man inte vara, Brasilien till exempel säkrade inte avancemang förrän i sista matchens avslutande 20 minuter. Men mer om Copa América senare, jag packar matchtröja i min kappsäck och på söndagen ska jag leta upp något trevligt vattenhål att se drabbningen på. Ska nu fortsätta packa och stöka, på återseende!

Söndagsrapport: Lite regn och lite sport

Shabat Shalom le’Kulam!

Vi skriver idag den 10 juli 2011 och solen skiner för en gångs skull i ett vintrigt nordchile. Tog en uppfriskande cykeltur längs strandpromenaden imorse och betraktade solitärt den milsvida stranden och Stilla Havets böljor som outtröttligt badade landet. Funderar på att göra det till en daglig morgonrutin, det är livgivande att meditativt skåda ut över det eviga havet och att inleda dagen med att andas frisk havsluft.

Varm och behaglig temperatur idag, det var ett tag sedan. Faktum är att folk här pratar om den ”värsta vintern i mannaminne”, full snöstorm blåser uppe i bergen härifrån Arica och ner till II. Región, ösregn lamslår Antofagasta, vägar har spolats bort och snön har vid upprepade tillfällen stängt gränsen mellan Chile och Argentina, som ligger på cirka 3000 meters höjd. Och häromveckan fick Arica, en av kontinentens soligaste och torraste städer, den största mängden nederbörd på nära 15 år. Det regnade rejält den natten intygar jag.

Alla ovanliga oväder här i regionen tyder på att det börjar bli El Niño-period nu. Jag har inte följt nyheterna så pass noga så jag vet om det är svår torka i Australien och Asien vilket också brukar vara effekten av detta globala väderfenomen men här i Sydamerika pekar alla tecken på att vi går in i en epok av El Niño. Med tanke på att kylan på högplatån dessutom har varit ovanligt stark verkar det som att El Niño åter knackar på dörren.

Annars är fotbollen glödhet här i Chile. De 12 lagen från Latinamerikas alla hörn gör upp i matcher av varierande kvalité i grannlandet Argentina och faktum är att samtliga lag har hypotetisk möjlighet att gå vidare till kvartsfinal inför sista gruppomgången.

Såhär ser situationerna ut i respektive grupp efter två omgångar:

Grupp A

Argentina Bolivia Colombia Costa Rica

Ingenting fungerar för värdnationen Argentina, man har endast lyckats erövra två poäng på två matcher och en seger mot Costa Rica imorgon måndag är inte bara ett krav, det är en nödvändighet för att inte landet ska dras ner i ett träsk av förnedring liknande den ekonomiska dekadensen för 10 år sedan. Messi är totalt under isen och en tydlig spricka mellan honom och hans beundrare och hans antagonister i laget och på läktaren vidgas alltmer. Costa Rica å andra sidan har spelat riktigt trevlig fotboll och 2-0 mot Bolivia häromdagen var välförtjänt. Mot Argentina ska man dock vara chanslösa men det var å andra sidan Bolivia också. Stackarna från Bolivia lyckades kämpa sig till mycket välförtjänta 1-1 mot Argentina i invigningsmatchen men mot Costa Rica i Jujuy var man helt vilsna och det syntes tydligt varför Bolivia är det lägst rankade laget i Sydamerika. Colombia leder lite förvånande gruppen med en seger och en oavgjord match och mot Bolivia senare i eftermiddag ska bara gruppsegern säkras. Colombia spelar bra och är gruppens bästa lag, i skrivandes stund leder colombianerna också mot Bolivia efter 20 minuters spel.

Grupp B

Brasilien Ecuador Paraguay Venezuela

Dödens Grupp och Skrällens Grupp. Hör och häpna – Venezuela, historiens kalkonlag och kontinentens enda land där fotboll inte är den största sporten, leder gruppen med där Brasilien och Paraguay är med. Efter första omgången där matcherna Brasilien – Venezuela och Ecuador mot Paraguay bägge slutade 0-0, och andra där Venezuela välförtjänt besegrade Ecuador samtidigt som Brasilien med nöd och näppe och inte helt rättvist lyckades få 2-2 i slutminuten mot ett kämpande Paraguay som måste fått hela spansktalande Latinamerikas sympatier leder plötsligt det vinröda landslaget från Sydamerikas minst fotbollskända land Dödens Grupp. Inför sista omgången behövs endast en oavgjord match mot Paraguay för att Venezuela ska spela kvartsfinal, en inte helt omöjlig uppgift, och Brasilien behöver vinna mot Ecuador. Brasilien har dock inte spelat bra, brasilianarna är alltid skickliga fotbollspelare men lagspelet har inte fungerat. Samma symptom som värdnationen Argentina verkar genomsyra de så kallade sambaspelarna och var inte helt förvånade om Ecuador lyckas skrälla på onsdag.

Grupp C

Chile México Perú Uruguay

Chile och smått överraskande Perú delar på ledningen i Grupp C efter två spelade matcher. Chile vann väntat sin första match med 2-1 mot México som förståeligt verkar vara helt bakom flötet på grund av tidigare incident utanför planen. Samtidigt inträffade skräll nr. 1 då Perú lyckades få oavgjort, 1-1, mot förra årets VM-fyra Uruguay. Chile ställdes ordentligt på prov i andra omgången då man fick möta de himmelsblå från kontinentens östkust, för första gången på hela året en riktigt svår motståndare och en välspelad match i Mendoza inför närmare 30 000 tillresta chilenska fans som färgade i stort sett hela stadion rödfärgad slutade rättvist 1-1. Senare samma kväll inträffade skräll nr. 2 då Perú lyckades gå segrande ur kampen mot México med 1-0. Antingen är det mycket riktigt en skräll då Perú brukar sluta bland de tre sämsta i Copa América och samtliga VM-kval, eller så är México helt enkelt längre bakom flötet än vad som är vanligt. Hur som helst så ligger vårt nordliga grannland överraskande på samma poäng som gruppledaren Chile, dock med färre mål gjorda. México är mer eller mindre helt borta och ett smärre mirakel ska till för att inte aztekerna åker hem efter tisdagens match mot Uruguay som fortfarande har chansen att ta sig till kvartsfinal men då behöver de vinna med ett par måls skillnad, något som inte ska vara alltför svårt verkar det som. Chile och Perú möts sedan i årets hetaste match, Stilla Havs-derby mellan två ärkerivaler på tisdag kväll. En match som egentligen inte hade varit så spännande men tack vare Perús vinst i fredags blir det en spännande avslutning på gruppen på tisdag.

Copa América är en mycket trevlig fotbollsturnering! Denna är den andra som jag upplever "på plats" i Sydamerika, 1999 spelades turneringen i Paraguay och jag hade äran att bo just i Argentina vid det tillfället. Det går dock inte att jämföra intresset mellan då och nu, trots fanatismen över fotbollen i Argentina var landslaget nere i en så djup svacka (Minns till exempel 0-3 - förlusten mot Colombia och Argentinas TRE (!) missade straffsparkar) att tävlingen trots kvartsfinal för Argentina tråkigt nog ganska obemärkt gick förbi där jag bodde. Här i moderat fotbollsintresserade Chile däremot har "Marea Roja", landslagets supporterkultur, svept in landet i en röd festyra och det är fotboll mer eller mindre överallt!

Åker förövrigt ner till Santiago på fredag morgon och stannar en vecka för diverse ärenden. Tänkte ta en sväng till Valparaíso och Viña del Mar också och uppleva minnen från en glad tid år 2004.

Jueves de la noche

Se enferma Fidel Castro y gobierna su hermano. Se enferma Hugo Chávez y gobierna su hermano. ¿Y si se enferma Sebastián Piñera, gobernará entonces el país su hermano el Negro?

Se armó la fiesta papurri papá!!!

Argentina - Colombia

Suck

Efter ett nytt debacle för värdnationen. Ikväll i köldslagna Santa Fé i provinsen med samma namn lyckades Albicelestes från vårt transandinska grannland endast uppnå 0-0 mot ett defensivt smart spelande, lugnt och coolt Colombia. Tendensen för Argentina var samma som mot Bolivia i fredags, Argentina försöker och försöker men iskalla motståndare som ingen har hört talas om plockar lungt och säkert ner storspelarna Messi, Tévez, Higuaín, Cambiasso, Agüero och alla de andra. Ingenting fungerar i Argentinas spel.

Argentina, hemmanationen som kanske till och med äntligen skulle lyckas ta hem ett stort mästerskap, är nu farligt nära att bli utslagna ur sin egen turnering.

"They should have Maradona back..."

Matchrapport Chile - México

Sådärja, dagen efter den onödigt spännande matchen mellan Chile och México. Chile spelade faktiskt mycket bra men precis som i VM förra året lider de av en fantastisk oförmåga att få in bollen där den hör hemma, det vill säga i motståndarnas mål. México, en av Latinamerikas trevligaste fotbollsbekantskaper, lider naturligtvis av incidenten häromdagen då åtta (!) spelare skickades hem efter att besatts av den briljanta idén att dra upp lyxprostituerade på rummen efter en blöt natts fest. Det gröna landslaget från Latinamerikas nordligaste utpost ringde efter åtta reserver som med blixtens hastighet flögs ner till Argentina för att försöka ta en plats på planen och spelet är därefter. Osäkert och defensivt. México fick inte låna bollen många minuter under första halvlek och det var inte många gånger som det var mer än en grönklädd spelare på offensiv planhalva. Men under första halvleks första och enda mexikanska anfall som resulterade i en hörna, då lyckas de naturligtvis få in bollen bakom den föga övertygande väktaren Claudio Bravo framför Chiles mål. Det var inte bara ett fullkomligt onödigt ledningsmål som México lyckades prestera, det var dessutom ett slappt och opreciserat nickmål som till och med underteckad hade kunnat rädda. Tungt tungt. Och inte blev det bättre av att de chilenska anfallarna Alexis Sánchez och Humberto Suazo, vanligtvis notoriska målspottare i sina respektive klubblag, misslyckades kapitalt med det som de är på planen för att utföra: mål. Första halvlek slutade 0-1 och ett groteskt antiklimax knackade skrattretande på dörren.

Andra halvlek var en kopia på den första: massivt chilenskt tryck mot motståndarnas mål och de gröna såg mer och mer ut som ett försvarande handbollslag. Men frustrationen över de uteblivna målen på planen smittades av till oss åskådare och vi vred våra händer åt det ena misslyckade anfallet efter det andra. Antiklimax gnuggade sina händer på andra sidan porten. Men till slut, efter 66 minuter som kändes som sju år och åtta bedrövelser, och tre flaskor kall Cristal senare kom ÄNTLIGEN kvitteringsmålet som fick oss framför TV: n att hoppa högt. Och bara 6 minuter senare kom också ett ledningsmål, typiskt nog från Arturo Vidal som hade spelat katastrofalt dåligt i första halvlek och både vi TV-tittare som kommentatorer önskade grabben utbytt inför andra halvlek. Härligt! Nu väntade 18 minuters väntan på en slutsignal som aldrig verkade närma sig. México tilläts komma upp och försöka anfalla i slutminuterna men Chile höll ihop sitt försvar och efter visslet som indikerade 90 plus 3 spelade minuter dröjde det inte länge förrän tutandet bland Aricas kvarter började. Vi satte oss också tillsammans med svåger och svägerska i deras bil och vilt tutande åkte vi in till centrum för att delta i en lång karavan av tutande och tjoande bilar, motorcyklar, lastbilar och flaggviftande folk. Lättnad!

Ikväll tar Copa América en paus och inga matcher spelas. Imorgon däremot tar hemmanationen och mitt andra favoritland, maravillosa Argentina, emot Colombia i Santa Fé och nu MÅSTE de blåvita vinna för att ha chans att ta sig vidare till slutspel och undvika ett värre fiasko än vad som upplevdes under VM 2002. Argentina imponerade verkligen inte senast mot kontinentens blåbär Bolivia som kämpade sig till en mycket hedervärd 1-1 – insats i La Plata. Bolivia i sin tur möter Costa Rica i övermorgon torsdag i mitt Jujuy, ett Jujuy som till större delen består av bolivianer eller ättlingar till bolivianer. Den matchen kommer bara bli så häftig, Estadio 23 de Agosto kommer vara lika grönfärgad som vore matchen spelad i La Paz.

Visiones de los festejos en Arica

Jaaaa!!

Copa América

Nu är det snart en timme kvar tills Chiles debut i Copa América mot México och jag har då sällan stött på större fotbollshysteri än nu. Sent omsider har landet vaknat till liv och svepts in i ett rött skimmer och hux flux handlar glädjande nog nästan allt på TV och radio om det vackra spelet och Copa América. Helt plötsligt har ett helt folk gått in i en kollektiv rödvitblå trans, flaggor viftas och röda matchtröjor går omkring på gatorna. Härligt!

Folkets förväntningar på La Roja är stora och många väntar sig underverk. Det fenomenet brukar nästan alltid båda illa för unga och inte helt rutinerade spelare som Chiles landslag består av. Chile har dock spelat bra de senaste åren och i år har man inte förlorat en enda match så naturligtvis hoppas vi på att det äntligen ska gå bra för Chile i Copa América. Jag personligen tror inte på något mirakel, men den här gången har man en bra chans att ta sig vidare från gruppspelet till kvartsfinal och kanske eventuellt också till semifinal.

Vi ska snart iväg till svägerska Exilda och svåger Ives för att se på matchen som börjar klockan 20.30 lokal tid. Under tiden kollar jag på Chiles övriga konkurrenter Uruguay och Perú som spelar sin debutmatch. Perú, kontinentens näst sämsta landslag, ledde länge och väl mot de himmelsblå Orientales som kom fyra i förra årets VM men i första halvleks sista sekund kvitterades matchen.

Vamos Chile!!

Det regnar i Arica

Igår kväll, precis när jag förberedde nattvilan, börjar det regna. Och inte bara ett litet ynkligt duggregn som det har varit tidigare ett par gånger, utan regnet stod mer eller mindre som spön i backen. Jag har alltid avskytt regn, med tanke på de årliga 300 regndagar som Stockholm upplever, och barmhärtigt nog är Arica välsignat med sol närapå året runt, regn är en bristvara. Jag har dock märkt att en närapå total avsaknad av nederbörd blir rätt tråkigt i längden och på senare tid har jag kommit att sakna regnet, en rejäl regnskur och den rena luften som man andas in efteråt. Ergo: Gudars vad underbart det var att känna regnet falla igår! Här i utkanten av Atacamaöknen är det torrt, mycket torrt, och på sin höjd kan det dugga en eller ett par gånger om året så det som hände sent igår kväll var något unikt.

Communityn där vi bor var tyst och nedsläckt och inte ens tomten var vaken när regnet började smattra mot taken. Men plötsligt lyser nästan varenda lägenhet upp och fönster och balkonger fylls av förundrade folk och de yngsta grannarna, de som aldrig någonsin tidigare har upplevt ett riktigt regn, springer ut för att känna den öppna himlen och de fallande dropparna. Undertecknad var naturligtvis också tvungen att känna hur regnet vätte mark och hus.

Idag, över 12 timmar efteråt, är marken fortfarande fuktig.

Spelschema Copa América

God söndagafton,

Från ett vintrigt Sydamerika rapporteras att årets fotbollshändelse har inletts, Copa América 2011 i Argentina. Och efter två dagar och fyra matcher har två ganska stora skrällar inträffat, Argentina vs. Bolivia 1-1 i fredags och dagens match mellan Brasilien och Venezuela som slutade 0-0.

Jag är överjädrans trött ikväll efter TVÅ asados, så jag tänker inte skriva mer nu. Imorgon spelar Chile och då blir det mer, det utlovas. Under tiden kan ni spana spelschema för turneringen, uppdaterat med helgens drabbningar.

GRUPP A

La Plata, Jujuy, Santa Fé, Córdoba

1/7 Argentina – Bolivia 1-1

2/7 Colombia – Costa Rica 1-0

7/7 Argentina – Colombia

8/7 Bolivia – Costa Rica

10/7 Colombia – Bolivia

12/7 Argentina – Costa Rica

1 Colombia 1 1 0 0 1-0 3

2 Argentina 1 0 1 0 1-1 1

2 Bolivia 1 0 1 0 1-1 1

4 Costa Rica 1 0 0 1 0-1 0

GRUPP B

La Plata, Santa Fé, Córdoba, Salta

3/7 Brasilien – Venezuela 0-0

3/7 Paraguay – Ecuador 0-0

9/7 Brasilien – Paraguay

9/7 Venezuela – Ecuador

13/7 Brasilien – Ecuador

13/7 Paraguay – Venezuela

1 Brasilien 1 0 1 0 0-0 1

1 Ecuador 1 0 1 0 0-0 1

1 Paraguay 1 0 1 0 0-0 1

1 Venezuela 1 0 1 0 0-0 1

GRUPP C

San Juan, Mendoza, La Plata

4/7 Uruguay – Perú

4/7 Chile – México

8/7 Perú – México

8/7 Uruguay – Chile

12/7 Chile – Perú

12/7 Uruguay – México

1 Chile 0 0 0 0 0-0 0

1 México 0 0 0 0 0-0 0

1 Perú 0 0 0 0 0-0 0

1 Uruguay 0 0 0 0 0-0 0

TAYTA: Keith Moon

Utbildning i Chile

Idag när jag var inne på stan hade stora delar av centrum spärrats av för en gigantisk studentdemonstration. Hela Chile har de senaste månaderna varit drabbade av landsomfattande studentprotester, kårockupationer, lärarstrejker och organiserat skolk, både på skolnivå och universitetsnivå. Det finns lokala krav som de många studentorganisationerna framför men en gemensam nämnare har de alla: gratis högre utbildning. Protesterna har varit så omfattande att de har lett till en dialog mellan studentföreningar och Chiles utbildningsminister Joaquín Lavín som har lovat reformer i utbildningssystemet.

Universitetssystemet i det här landet är en brokig historia. De statliga institutionerna klassas som de bästa, de som har de bästa lärarna och de som ger den mest adekvata utbildningen samtidigt som privata universitet anses vara slappa, odisciplinerade och rentav dåliga. Här som i vilket land som helst kräver universiteten ett visst poängtal från skolbetygen och man behöver dessutom göra ”inträdesprov” i olika ämnen beroende på vilken utbildning man vill läsa. Så långt är allt bra och så ska det vara: antagning ska avgöras av elevens kompetens. Men i Chile kostar högre utbildning pengar, till och med den statliga. Och utbildningarna har olika prisklasser beroende på universitet, status och geografisk lokalisering. Ibland när man går igenom de interaktiva utbildningskatalogerna för universiteten och ser vad varje enskild utbildning kostar, och när man dessutom har de enorma statusskillnaderna mellan utbildningar i åtanke så slås man av att eleven inte ansöker om en plats på ett universitet, man ansöker om att få köpa en vara, en vara som inte är tillgänglig för alla, ty den har olika priser och olika kvalitéer beroende på vilken affär i vilket område man går till.

Utbildningarna kostar olika beroende på universitet, geografi (dyrare i Santiago än i de mindre städerna) men också status. En läkarexamen eller en ekonomiutbildning kostar flera gånger mer än till exempel lärare eller sjuksköterska. Likaså juristutbildningarna, till exempel kostar juristutbildningen på Universidad de Chile, landets största statliga universitet, närmare 70 000 SEK per termin. Ta det först gånger två för att räkna ut årsbeloppet och sedan gånger sju för att få fram slutsumman, då utbildningen i snitt varar sju år. Det blir mycket pengar och endast en liten del av Chiles befolkning har råd att köpa den produkten. På Aricas enda statliga universitet Universidad de Tarapacá de Arica (UTA) kostar däremot juristutbildningen motsvarande ca. 30 000 SEK per termin samtidigt som till exempel undersköterskeutbildningen kostar kanske ca. 10 000 SEK per termin. De människor som maximalt har råd att köpa den produkten är såklart medelklassen, de som inte har möjlighet att skicka barnen till Universidad Católica eller Universidad de Chile i Santiago som därmed indirekt reserveras åt Chiles redan mycket kapitalstarka sociala överklass. När det sedan gäller statusen utbildningarna emellan så är det helt enkelt så också att en juristubildning från Universidad de Chile har högre status än en juristexamen från UTA och alumni från Universidad de Chile har större möjligheter att erhålla ett välavlönat arbete.

Det högre utbildningssystemet i det här landet får mig att fundera på om det inte bidrar till att öka, eller i varje fall bibehålla, de stora sociala klasskillnader som redan finns i Chile . Rika människor ”köper” fina, dyra och presigefyllda utbildningar åt sina barn som sedan tjänar enorma summor pengar på arbetsmarknaden samtidigt som medelklassen får nöja sig med billigare utbildningar på halvdana universitet, utbildningar som inte alls ger samma lön till sist. De socio-ekonomiska samhällsklasserna bibehålls effektivt genom stor segregation, olika status och olika priser på olika utbildningar.

Protesterna på kårhusen och skolorna landet runt den senaste tiden gäller inte längre ledighet eller avskaffande av tentor och examen som de brukar handla om i ett annat land som jag känner till, utan man vill helt enkelt ha tillgång till en kostnadsfri högre utbildning oavsett tjocklek på portmonnän, en ganska självklar rättighet tycker jag. Jag brukar vanligtvis vara emot civil olydnad och av anarkister och annat vänsterfolk utförda ockupationer och jag blir vanligtvis på dåligt humör när jag ser rödsvarta fanor viftas av kommunister och syndikalister. Men jag måste säga att jag denna gång stöder demonstranterna och deras krav på kostnadsfri utbildning tillgänglig för ALLA chilenare, där intagningen avgörs av elevens kompetens och kunskaper och inte mängden 20 000 CHP-sedlar i plånboken hos de som redan har allt man kan tänkas vilja ha. Kan våra grannländer lyckas fixa gratis universitet för sina invånare så visst borde Chile kunna ordna det också.

I Chile...

... åker armén omkring på gatorna med vapnen öppet och väl synliga.

Hur ska jag göra?

Kom precis hem från Estación Central där min hustru köpte en bussbiljett till Calama dit hon behöver åka i arbetet. Såg där inte ett utan helt plötsligt TRE bussbolag som åker till Jujuy i Argentina. Och då slog idén mig: varför inte spontanåka till Jujuy, hälsa på familj och vänner ett par veckor och se Copa América?? Det var över sex år sedan jag var och hälsade på i Argentina och nu har Jujuy tilldelats två matcher på lilla Estadio 23 de Agosto där jag har varit så många gånger och hejat fram mitt Gimnasia de Jujuy: först Colombia - Costa Rica den 2 juli och sedan Bolivia - Costa Rica den 7 juli. Det skulle ju bara vara så jädrans häftigt att se Bolivia spela i Jujuy, ett Jujuy som till och med dess egna invånare beskriver som "mer bolivianskt än argentinskt". Bolivias landslag intresserar mig knappast men däremot att uppleva Bolivias landslag i Jujuy och en invasion av bolivianska fans. Dessutom gillar jag också Costa Ricas lilla landslag sedan jag upplevde VM 2006 i nämnda land, det var en trevlig karibisk fest som Los Ticos bjöd på i San José under VM trots ett katastrofala resultat med tre förluster och 3 - 9 i målskillnad, och det skulle vara trevligt att se Los Ticos igen. Men sedan naturligtvis, återse familj och mina vänner som jag har kvar i Jujuy. Gå på asados och äta utsökt argentinskt kött och prata argentinsk spanska igen är något som jag saknar!

Det är verkligen en once in a lifetime att kunna uppleva Copa América i en av sina "hemstäder" och valet torde vara enkelt. Men nackdelarna med att resa då, varför tvekar jag? Tja för det första är det dyrt, 35 000 CHP för en enkel resa, motsvarande ca. 500 kr. Jag borde stanna kvar i Arica och spendera pengarna på viktigare saker istället för att resa, 1000 kr för tur och retur... nja. Sedan, på grund av kraftigt snöfall i bergen, kan gränsen mellan länderna helt plötsligt stängas. Jag hörde till och med av säljarna på busstationen, de som gladeligen borde se sin möjlighet att pracka på en europé en dyr resa till Argentina oavsett omständigheterna, att de senaste veckorna har det varit si och så med möjligheten att passera över till Argentina, gränsen kan stängas mer eller mindre helt oplanerat och vara stängd två dygn medan myndigheterna på båda sidor skottar snö och plogar serpentinvägar. Och jag kan tänka mig ett flertal trevligare sätt att tillbringa två dygn på än i en insnöad parkerad buss på 3 000 meters höjd mitt ute i Andernas vildmark utan att veta när man kommer vidare.

Trevliga bekymmer visserligen, men hur gör man? Jujuy eller inte?

Mer fotboll

Nu blir det fotboll igen. Kanske lite tjatigt men två händelser föranleder nämnda faktum. Eller kanske rättare sagt en händelse och en incident. Vi tar oss till vårt köttätande grannland Argentina. Där börjar nämligen årets största fotbollshöjdpunkt nästa vecka: Copa América, motsvarigheten till Europas EM, där totalt tio lag, åtta från Sydamerika och de två inbjudna nationerna México och Costa Rica deltar. Det ska bli mycket trevligt att följa Copa América 2011 nästan på plats, även om jag helst såklart hade varit i Argentina för att kunna följa evenemanget ordentligt på plats. Nu blev det dock inte så, då olika förhinder har satt käppar i hjulet för ett eventuellt återseende av det underbarra Argentina.

Jag kommer skriva en hel del om Copa América här de följande veckorna, var så säkra.

Vi håller oss kvar i Argentina och tar oss närmare bestämt till huvudstaden Buenos Aires. För där inträffade nämligen en nästan ofattbar incident igår söndag kväll. En av argentinsk fotbolls absoluta giganter, River Plate, med 33 ligavinster genom historien och med enligt inoficiella siffror över 15 miljoner fans bara i Argentina, spelade på sin hemmaarena igår kväll sin andra kvalmatch av två möjliga, inte för att vinna någon titel eller liknande utan helt enkelt för att hålla sig kvar i argentinska ligans högsta division. Motståndet bjöds av lilla ynkliga Belgrano, som vann sin hemmamatch med 2-0 och som ikväll lyckades med en otrolig bedrift genom att med 1-1 på nationalarenan Monumental skicka ut River Plate ur högsta divisionen. För att ni ska förstå vidden av det inträffade så tänk er att Manchester United förlorar en kvalomgång mot Scunthorpe eller Barcelona mot Hércules och därmed förlorar sina platser i Premier League och La Liga. På Monumental omringades spelarna av hundratals poliser, vattenkanoner och tårgas användes mot läktarna och en stor del av River Plates fans ägnade ursinnigt söndagsnatten åt att slå sönder Buenos Aires. Jag personligen håller inte alls på River Plate, jag håller på Maradonas blågula Boca Juniors, Rivers störste rival men ändå… argentinska ligan utan River, utan Superclásico… nej, det känns helt enkelt inte rätt.

Annars då? Jodå, en lugn helg här i vinterns Arica. Evo Morales i Bolivia hävdar att Chile samarbetar med utländska terrornätverk och har personligen dekorerat de bolivianska soldater som i förra veckan togs på bar gärning när de bestal chilenare på sina bilar och i Perú sitter Ollanta Humala och drömmer om att återförena sitt land med Bolivia, hänvisandes till den kortvariga union mellan länderna under 1800-talets första hälft som provocerade fram ett krig med Chile.

Pust

ASADO!!

I helgen var det dags för ASADO igen!

Kyckling, fläsk och chorizo

Middagsbordet. Vem som kom på den briljanta idén att

ställa dit en skål med RIS vet jag inte.

La parilla

En ny del av en dålig fars

Hör här: Häromveckan haffade chilensk polis 13 beväpnade och uniformerade soldater och deras lika tungt beväpnade befäl från Bolivia som olagligt befann sig långt in på chilenskt territorium, närmare bestämt i regionen Tarapacá. Dessa hade under natten korsat gränsen in i Chile och i skydd av Atacamas bäcksvarta nocturne tagit sig en bra bit in i landet. Förrutom att vara tungt beväpnade och att de under sina uniformer olovligt vistades i Chile färdades dessutom bolivianerna när de upptäcktes i chilenska bilar och lastbilar, registrerade som stulna. Soldaterna arresterades, fråntogs sina vapen och sattes i arrest ett par timmar under utredning innan de senare blev bussade tillbaka till gränsen under tillsyn av Carabineros och Gendarmería. I Bolivia blev soldaterna sedan mottagna som hjältar, påhejade på gatorna i Oruro där deras regemente hör hemma och sedan dekorerade. Chile protesterade naturligtvis kraftigt mot att beväpnade soldater olovligen tar sig in i Chile och dessutom färdas i stulna bilar och vår utrikesminister Alfredo Moreno meddelade Chiles ståndpunkt samma dag för David Choquehuanca, Bolivias minister för utrikes ärenden.

Bolivia var inte saktfärdiga i att kontra på Chiles protester. Grannlandets officiella hållning är att soldaterna endast var ute på uppdrag och mitt uppe i att övervaka narkotikasmugglingen mellan de båda länderna och att Chile inte har någon som helst rätt till att arrestera deras soldater. Detta har både president Evo Morales, försvarsministern och taleskvinnan för Bolivias regering bestämt lagt fram på presskonferenser och i media. Man har till och med yttrat att soldaterna ”fullgjorde patriotiska uppdrag” ([…] cumpliendo una misión patrióta). Hur dessa bolivianska hjältar och patrioter hux flux lyckades hamna i stulna chilenska bilar ges dock ingen förklaring på, inte heller på frågan varför de befann sig flera mil inne i Chile.

Nu visar det sig dock att soldaterna inte bara:

- Var tungt beväpnade

- Befann sig olovligen på utländskt, d.v.s. chilenskt teritorium

- Åkte i stulna chilenska fordon.

Nej, dessa uniformerade och nu dekorerade patriotiska gränsbevakare har nu erkänt att de själva STAL BILARNA FRÅN CHILENARE UNDER VAPENHOT.

Kan detta verkligen vara möjligt?

Jodå, det är det.Det roliga med hela denna situation, som jag inte kommer kommentera mer på ett par dagar då ämnet gör mig illamående, är dock inte alla ovan faktum. Kronan på verket i denna akt, en av många många i rad, i den enerverande dåliga revyn ”Trakassera Chile” i regi av Bolivia och Perú, är att nu ska Bolivia anmäla Chile till internationella instanser och samfund då man anser att Chile har behandlat ”soldaterna” i fråga illa. Enligt Bolivias regering har Chile behandlat bolivianerna som ”simpla tjuvar” (fritt översatt), något som både Carabineros och Chiles armé har medgivit att man gjort. Och ja, dessa är inget annat än simpla tjuvar och förtjänar ingen bättre behandling än den som de erhöll då de ertappades fullt beväpnade på chilenskt territorium och efter att under vapenhot ha bestulit chilenska medborgare på sina bilar. Bolivia har begått ett allvarligt klavértramp enligt samtliga internationella regelverk och då det i det 14 man starka sällskapet dessutom medföljde en officer kan man börja undra vilka kriminella nätverk som finns i grannlandet och hur högt upp i den bolivianska statsapparaten dessa når.

Chile och chilenarna och egentligen omvärlden vill ha svar - och vi får veta av motparten att det är CHILE som har gjort fel.

Dessa uniformerade krakar är en skam för sina uniformer och om Bolivia har någon typ av heder kvar i sin nation och om några åtgärder ska vidtas så är det istället hoten om vedergällning via internationella samfund som ska tas tillbaka, ”soldaterna” ska sättas bakom lås och bom och en offentlig ursäkt ska framföras av president Evo Morales direkt till Chiles statsöverhuvud Sebastián Piñera.

Men vi kan ju fortsätta drömma.

Söndag-/Måndagskrönika: Rapport från ett rörligt Chile

Idag strax innan lunchtid skakade norra Chile igen. En jordbävning med 6,5 på Richterskalan hade sitt epicentrum strax norr om Calama där vi var häromveckan och det gungade rejält även i Arica. Det var en ny typ av skalv som jag inte hade känt förut, jorden gungade på ett märkligt sätt istället för att skaka och det kändes helt plötsligt som om marken gick i vågor. Vi försöker få tag på våra bekanta Jessica och Fernando i Calama för att kolla läget med dem, men det verkar inte vara någon större fara å färde då Chiles inrikesministerium låter rapportera att man inte har registrerat materiella skador eller personskador. Gabriela och jag mår bra i varje fall, det gungade till i cirka 10 sekunder och det knakade i väggar och slog i dörrar och fönster men inget allvarligt har hänt.

Chile ligger precis längs Stilla Havets "Ring of Fire" och jordbävningar och vulkanutbrott är inte ovanliga. 27 februari förra året demolerades en stor del av södra Chile i en megajordbävning vars magnitud nådde hela 8,8 på Richterskalan, kommentar på det kan läsas här, för ett par veckor sedan fick vulkanen Puyehue ett utbrott nere i södern och de av Er som är lite äldre minns säkert jordbävningen i Valdivia år 1960 som är den kraftigaste tektonikrelaterade sism som någonsin har registrerats med en styrka på nära ofantliga 10 på Richterskalan. Min svärmor kommer från en by i närheten av Valdivia och enligt henne började plötsligt marken gå i synliga vågor och det var nästan omöjligt att hålla sig på benen, nya berg och kullar reste sig, träd rycktes upp med sina rötter och marken sprack bokstavligen. Städer och byar närmast kusten dränktes i flodvågor upp till 25 meter höga, skalvets rörelser orsakade dessutom vulkanutbrott i området och sjön Riñihues vattennivå steg med nära 20 meter då stora jordskred täppte till sjöns utflöde. Endast ett panikartat arbete för att gräva nya utflöden hindrade den tilltäppta sjön från att helt svämma över och en störtflod från att orsaka än mer förödelse på sin väg mot havet.

Arica drabbades år 1868 av ett liknande öde då ytterligare en megajordbävning med styrka på mellan 8,5 och 9,0 på Richterskalan med efterföljande 15 meter höga tsunamivågor ödelade den då slumrande hamnstaden i södra Perú. Ett vittne från denna tid är vraket efter USS Wateree, en 62 meter lång amerikansk ångbåt som tillfälligt låg i hamn i Arica den ödesdigra agustidagen 1868 och som efter en rad flodvågor flyttades cirka 390 meter inåt land. Fartyget användes som fälthospital under Stilla Havskriget och idag finns en liten rostig del kvar som av människohand har flyttats närmare vattnet och som nu är ett nationellt minnesmärke nära Playa Las Machas norr om centrum.

Mycket historiskt prat blev det nu och kanske lite mindre ren krönika av denna text. Det har dock hänt en ytterligare "rolig" incident mellan Chile och Bolivia som jag tänkte kommentera snabbt imorgon. Det handlar om att, ta ett djupt andetag och sitt ner i en bekväm stol, beväpnade bolivianska soldater har tagit sig in på chilenskt territorium för att råna och köpa stöldgods, och nu ska Bolivia anmäla Chile (ytterligare en gång, börjar bli tröttsamt) för att dessa skulle ha behandlat "soldaterna" på ett felaktigt sätt. Mer om det imorgon.

Test: Är Ni ung eller gammal?

Titta på bilden.

Försök sedan lista ut sambandet mellan de två objekten.

Söndagskrönika: Clarence Clemons - Quarter To Three

God söndagkväll och trevlig sydamerikansk Fars Dag alla fäder!

Fortfarande lite nedstämd efter The Big Mans bortgång. Precis som Tayta sade: Det är som om en god vän hade gått bort.

Latinamerika är bland mycket annat en kompott av musikgenrer. En av min favoritmusik, andinsk folkmusik eller Música Andina, härstammar ju naturligtvis härifrån och dessutom har vi obegränsad tillgång på Rock Latino, cumbia, reggaeton och cuartetazo och populariteten för Karibiens salsa och merengue och Brasiliens samba ska icke förglömmas. Här finns också gitarrknäppande chacarera, zamba (med z och helt olikt den snabbtrummande varianten med s), chamamé och Chiles nationalmusik cueca. Buenos Aires är centrum för den latinska tangon, México njuter av sin mariachi och på Cuba dansar folk till rumba och mambo. Kort sagt – Latinamerika är ett Mecka för folk med aptit på musik! Men nästa vecka blir det inget alls av detta. Nästa vecka ska jag endast lyssna på The Boss, The Big Man och E Street Band!

Kvällens söndagskrönika skjuts upp till imorgon måndag. Under tiden kan ni höra Big Man framföra klassikern Quarter to three, en av mina favoritsånger med E Street Band. På med ljudet på full volym, detta är spelglädje, detta är musik! Lägg även märke till Nils Lofgren på gitarr.

Clarence Clemons

Vi hoppades in i det sista.

Men nu är The Big Man borta.

Hans saxofon har tystnat.

E Street Band blir aldrig sig likt igen.

Vi sörjer.

Jag skulle precis iväg till en kompis som bor i närheten för att laga tacos.

Har måttlig lust till det just nu.

Tack för allt, Clarence Clemons.

Vila i frid - R.I.P. - Q.E.P.D.

Volcán Puyehue

Vi bor i en region som rör på sig. Både rent utvecklingsmässigt, politiskt och ekonomiskt, men även självaste berggrunden är aktiv. Jordskalv och vulkanutbrott är vanliga i Chile, tack och lov finns inga aktiva vulkaner i norra Chile där jag bor (peppar peppar...), men att marken skakar eller rentav gungar hör inte till ovanligheterna. Igår till exempel hade vi en liten fredagsasado och helt plötsligt stannar samtliga upp och säger "Está temblando!", "Det skakar!".

Häromveckan tyckte vulkanen Puyehue i södra Chile på gränsen till Argentina att det var dags att få utbrott igen, och det med råge denna gång. Senast Puyehue vaknade till liv var efter jordbävningen i Valdivia 1960, förövrigt den kraftigaste jordbävning som någonsin registrerats med en styrka på nära 10 på Richterskalan, då markrörelserna fick det slumrande berget att ilsket spy ut aska och lava. Utbrottet nyligen fick myndigheterna i bägge transandinska nationerna att utrymma byar i närheten, askregn gjorde dagen till natt i flera städer i Sydkonens södra delar och ett askmoln likt Eyjafjallajökulls dito fick flygtrafiken så långt bort som i Auckland, Melbourne och Kapstaden att ta en flera dagar lång paus.

Volcán Puyehue återgick till sin slummer efter ett par dagar och inga större materiella skador inträffade. Ett spektakulärt skådespel bjöd oss dock eldberget i södern på:

Ayuda social

Igår kväll var vi iväg på en aktivitet som jag inte hade gjort mig bekant med tidigare men som jag definitivt hoppas kunna upprepa. En god vän till oss vid namn Daniel är med i en frikyrka (baptist eller adventist, jag vet inte vilken men det är de två som är rådande i Arica, förrutom den katolska kyrkan) som varje tisdag samlas i centrum för att dela ut mat till de allra mest behövande och igår kväll hängde jag och Gabriela med efter att ha hört Daniels ord om att det är så enkelt, man gör människor glada och man mår bra utav det.

Jag är själv troende kristen, dock så har jag lite svårt för den typ av väckelseretorik som just denna kyrka nyttjar med handklapp, höga böner och tjoande psalmer, vissa fångas utav det men jag gör det inte. Däremot är grundtanken i alla kristna kyrkor världen över densamma, och det var i den andan vi gav oss ut i går kväll för att ge lite till de som inte har någonting alls.

Vi samlades i Parque Colón strax efter tio på kvällen och började göra i ordning det medhavda, mat, bröd, té och vatten. Brickor utrustades med bestick och folk ställde sig i kö och så kunde vi sedan dela ut kvällsvard och en kopp té till Aricas allra fattigaste människor, både de som bor på gatan och tigger men också de som i bästa fall har ett enkelt tak över huvudet i utkanten av staden men inga tillgångar att äta sig mätta för. Vi sorterade brödbitar, hällde upp dricka i muggar och delade rättvist ut så alla fick sin del och när man såg glädjen och tacksamheten hos de man hjälpte kändes det verkligen som att man gjorde nytta.

Det var alla typer av människor som hade samlats i parken för att få sig ett kvällsmål. Gamla som unga, män som kvinnor, ensamma som par. Gemensamt för dessa människor var dock att de saknar några av de saker som vi kan ta för givet: ett hem, ett tak över huvudet och något att äta. Tre element som de flesta av oss tar så för givet att vi inte ids uppskatta gåvan som de verkligen är. Man blev otroligt medveten igår om hur lyckligt lottad man faktiskt är och hur bra man egentligen har det. Är jag hungrig eller sugen på något öppnar jag kylen. Är det kallt utomhus går jag in under tak. Är jag trött lägger jag mig i sängen. Det är skatter som tillhör vardagen, vi är priviligierade som har möjlighet till allt detta, och som klyschan säger så vet vi inte hur glada och tacksamma vi borde vara varje dag för att vi får möjlighet att vara varma, äta oss mätta och ha det bekvämt.

Jag tog inga foton igår och lika bra det. Det var inget spektakel som vi var på, vi var där för att hjälpa medmänniskor.

Söndagskrönika: Fotboll & Perú

Skrev en krönika för ett par månader sedan om fotbollens svala status bland det chilenska folket, en svalka som är konstant året runt med eventuella undantag för de gånger då det älskade landslaget spelar. Landslaget har gjort en stor upphämtning på sistone efter 10-15 år av uselt spel, bland annat i VM-kvalet 2002 då La Roja slutade SIST i hela Sydamerika-gruppen, efter blåbär som Perú, Bolivia och Venezuela. Men den inhemska ligafotbollen håller en hopplöst låg klass, snudd på allsvensk nivå, och intresset bland folk för sin fotboll är riktigt o-sydamerikanskt lågt. Förrutom idag. Idag spelades nämligen ligafinalen.

Den chilenska ligan avslutas med ett slutspel, liknande Elitserien i hockey. De åtta bästa lagen lottas i en omgång kvartsfinaler som spelas hemma och borta och vinnarna går vidare till en semifinalsomgång hemma och borta där de segrande lagen slutligen möts i den stora finalen. Idag spelades så finalen i den chilenska ligan mellan de två santiaguinska lagen Universidad Católica och Universidad de Chile. Överklassens lag mot den breda massans och landets populäraste lag, ”El clásico universitario”, som matcherna mellan dem också kallas då det är lagen från Chiles i särklass största universitet som möts. Jag personligen sympatiserar inte med någon, ligafotbollen här håller så pass låg nivå att jag inte hyser något större intresse för den. Jag har sympatiköpt en tröja med San Marcos de Arica, det får räcka.

Som sagt chilensk inhemsk fotboll är ovanligt sval för att vara en latinamerikansk sådan, se bara på det religiösa intresset för fotbollen i Argentina och Brasilien. Men just idag, då finalen hålls, verkar folk helt plötsligt ha fått upp ögonen för det vackra spelet. Helt plötsligt fylldes tidningar och TV av fotbollsprogram, tillbakablickar på tidigare finaler, historik, statistik och liknande. Och i vårt hus verkade vi ha två läger som såg på matchen i eftermiddags. Tre våningar (tror jag) upp satt Universidad de Chile: s supportrar och tjoade högt såfort deras kornblå lag gjorde mål och lite längre bort satt en grupp blåvita Católica-fans och skrek och hejade på sina favoriter. Efter matchen hördes karavaner av tutande och firande supportrar som i segersötmans eufori tog sig in mot Aricas centrum. Har också sett bilder från Santiago, Plaza Italia och Alameda är överfyllda med folk, bilar, fontänbad och bengaliska eldar. Mellan 15 000 och 20 000 människor firade i Santiago och flera tusentals fans har tagit gatorna i besittning i Valparaíso, Concepción, Antofagasta och Temuco. Det har aldrig så länge jag har varit här visats intresse för fotbollen före finalen och jag är övertygad om att i övermorgon (efter morgondagens alla reportage, intervjuer och krönikor) kommer finalen att vara som bortblåst och kanske bortglömd. Chilenarna kanske helt enkelt har en mer hälsosam inställning till fotbollen, man firar och visar intresse när det ska visas intresse och firas istället för att som de livsnjutande argentinarna låta fotbollen fylla större delen av sin fritid.

Vilka vann ligan nu då? Jodå, Universidad de Chile utklassade sina motståndare med 4-1, trots att matchen gick på Universidad Católicas hemmaplan, och fick lyfta den faktiskt ganska ståtliga segerpokalen i Santiagos vinterkväll.

Nu till ett mer seriöst ämne: jag har även tidigare skrivit en text om presidentvalet i vårt norra grannland Perú. I söndags, samma dag som jag fyllde gammal och reste runt i San Pedro de Atacama, hölls andra omgången i presidentvalet mellan vänsterns Ollanta Humala och högerns Keiko Fujimori. Att det till slut blev högern mot vänstern var en ren tillfällighet; ett flertal kandidater från olika håll ställde upp i första omgången och det kunde lika gärna ha blivit konservatism mot liberalism eller kommunism mot socialdemokrati. Men nu blev det just höger mot vänster, Ollanta Humala är gråsocialist och Keiko Fujimori högerliberal. Humala vann till slut valet, och vänsteranhängare i Västvärlden jublar åt att myten om den latinamerikanska ”vänstervågen” fortfarande rullar, en myt som skapades i början på 2000-talet då ett par latinamerikanska nationer valde fram presidenter hemmahörande på vänsterkanten. Mytens anhängare tar dock varken hänyn till rådande politiska traditioner eller det faktum att minst lika många högerpresidenter valdes under samma epok.

Och – hör och häpna: i 2011 års peruanska presidentval stöttade jag Ollanta Humala. Jag, som är mer kornblå än Andernas himmel, hoppades att vänsterns kandidat som dessutom är öppen chileantagonist skulle vinna valet i vårt grannland och jag ska förklara varför. Låt mig börja med att beskriva kandidaterna:

Ollanta Humala är en misslyckad och avdankad populistisk militär som i irredentistisk anda har uttalat sig att han ska ”köpa norra Chile”, han ska återställa Perús nationella heder, han deltog i ett misslyckat militärkuppförsök år 2000 samt blivit åtalad för att personligen ha mordhotat vittnen i den påföljande rättegången. Han har flera gånger indirekt upprepat sitt hat mot Chile och chilenare, han hävdar att tidigare presidenter ”saknar tydliga geopolitiska mål med sin politik” (vad nu det innebär) och han stöder öppet Bolivias territoriella krav på Chile och en geopolitisk delning av det chilenska territoriet.

Med denna bakgrund borde ju valet för en Chilesympatisör mellan Ollanta Humala och dennes motkandidat Keiko Fujimori ha varit lätt. Eller?

Keiko Fujimori är dotter till tidigare presidenten Alberto som sitter i livstids fängelse omvandlat till husarrest på grund av hög ålder för korruption, brott mot mänskliga rättigheter och folkmord. Alberto Fujimori som styrde Perú mellan 1990 och 2000 är den mest korrupte ledaren i Sydamerikas historia och har föga hedrande utsetts till den sjunde mest korrupte ledaren i världen. Keiko Fujimori (bara namnet Fujimori borde ge varje person med minsta kunskaper om Latinamerika kalla kårar), förvisso med hög utbildning från amerikanskt universitet och med en till synes välpolerad fasad som stabil och hederlig tvåbarnsmor, gjorde under kampanjen sitt allra yttersta för att distansiera sig från de sämre sidorna av sin fars odemokratiska (ja, pappa Alberto avsatte parlamentet 1992 och satte konstitutionen ur funktion) regim samtidigt som hon frotterade sig i de många ekonomiska framgångar som densamma trots allt skapade. Alberto Fujimori skapade i Perú en av marknaden styrd elitstat, sålde ut Perús tillgångar, lade ut landet på entreprenad och tjänade personligen miljoner och åter miljoner med dollar. Men det var ju Alberto som gjorde det, hans dotter då? Jodå, Keiko Fujimori var ”Primera Dama”, First Lady, under Fujimori den äldres regim och i allra högsta grad delaktig i hur Perú fullständigt kördes i botten under dennes regeringstid. Dessutom hade hon under presidentvalskampanjen i sin stab ett flertal tjänstemän som hade varit aktiva högt upp i Alberto Fujimoris närhet, bland andra medarbetare till fängslade tjuven och skurken Vladimiro Montesinos, Albertos högsta rådgivare och dessutom tidigare chef för Perús säkerhetstjänst.

Perú är ett fantastiskt intressant och makalöst vackert och spännande land. Men det är också ett fattigt, outvecklat, orättvist och korrumperat samhälle med stora brister i nästan allt. En fattigdom så stor och så institutionellt etablerad, framför allt bland urbefolkningen, genomsyrar hela det peruanska samhället och korruptionen är utbredd uti varje liten del av samhällsapparaten. Mycket stora delar av Perús folk saknar sjukvård, social säkerhet, hygien och till och med mat för dagen, vägnätet är undermåligt, kommunikationer bristfälliga samtidigt som en liten elit i huvudstaden Limas överklasskvarter Miraflores kan snyta sina barn med gröna hundradollarsedlar. Därför – en liten smula av Marx’ fördelningspolitik och en utbyggnad av den sociala tryggheten och subventionerad utbildning för ”vanliga” peruaner skulle göra vårt norra grannland mycket gott. I Perú måste man se till att bygga en stark grund med lite social trygghet som samhället kan vila på, som Humala vill, innan man börjar sälja ut naturtillgångar och teckna frihandelsavtal med USA som Keiko Fujimori önskar, det kan kanske komma vid ett senare tillfälle. Peruanerna behöver inte utländska investerare – de behöver ett säkert och socialt tryggare samhälle. Sverige till exempel, där socialismen är konstitutionerad, behöver så lite av socialism och socialdemokratisk recess som möjligt och i Sverige stöder jag till 200 % Alliansen. Men det är skillnad på samhälle och samhälle, land och land, kultur och kultur. Ollanta Humala hade bland annat ett så enkelt och förnuftigt förslag som att man ska starta ett nationellt pensionsprogram där varje arbetande peruan efter en viss ålder ska erhålla motsvarande 700 kronor i månaden i en statlig pension. En krogrunda i Sverige – en skillnad mellan fattigdom och lite mindre fattigdom i Perú. Ollanta Humala propagerade för utbyggd social säkerhet, öppenhet, utrotande av korruptionen och minskad fattigdom – det som Perú behöver i dagsläget; Keiko Fujimori hävdade ökad frihandel, skattesubventioner för företag och privatiseringar – det som Perú verkligen inte behöver i dagsläget. Därför hoppades jag att Ollanta Humala skulle gå segrande ur presidentvalet 2011.