Idag är det Första Maj, internationella arbetardagen, en dag då socialismen, socialdemokratin, marxismen och andra vänsterideologier dammar av sina blodröda fanor, putsar sina trumpeter och pukor och plockar fram gåbortskläderna för att likt lämlar tåga gatan fram under slagord om rättvisa och revolution.
Här i Chile är det ganska lugnt på Första Maj. Nere i Santiago har det visst varit några demonstrationer men inte på tal lika stora eller omfattande som i Sverige. I Chile dessutom är det inte ”vanligt folk” som deltar i de rödflaggade lämmeltågen utan mer anarkister och utomparlamentarisk vänster och Carabineros de Chile brukar ha ganska fullt att göra på jobbet när dessa element ska ”fira” sin högtid.
I Sverige däremot är Första Maj, måste jag motvilligt erkänna, en folkfest och tiotusentals med människor samlas på gator och torg för att demonstrera, vifta med röda flaggor, sjunga och protestera. Protestera mot vad, undrar jag då? Att de under de 80 år som socialismen mer eller mindre oavbrutet innehaft makten i Sverige inte lyckades ett smack med att bygga det samhälle som de själva predikar om? Att världens högsta skattetryck till och med öppet kritiserat av EU-kommisionen inte har lyckats skapa det klasslösa Utopia som de drömmer om? Att de under 90- och 00-talen, detta nedskärningarnas tidevarv, körde samhället fullständigt i botten, stängde skolor och sjukhus och lät elever gå lärarlösa och lät åldringar tyna bort på vårdhem då personal saknades, monterade ner ett helt lands militära försvar, satte våra elever i flumskola eller att de skapade ett samhälle vars motto löd BIDRAG och som det kommer ta mycket lång tid att omvälva?
Det faktum att vänstern nu går man ur huse för att protestera mot det nuvarande och propagera för det egna måste ju helt enkelt betyda att de vill tillbaka till det glada 90-talet med nedskärningar i offentlig sektor och välfärd kombinerat med det abnorma skattetryck jämte bidragsslöseri till höger och vänster som karakteriserade denna epok. Den omtalade ”svenska modellen” demonterades så till den milda grad att den till och med omtalas här i Sydamerika. Svensk vård till exempel, står inte högt i kurs i Chile sedan en dokumentär för lite sedan om oändliga köer, byråkrati och felbehandlingar. Att dessutom, som Socialdemokraterna gör, ha mage att kalla 90-talets socialdemokratiska rivning av samhället för ”framgångsrikt” tycker jag är oförskämt mot de människor som inte fick korrekt vård i tid eller mot de elever som tvingats gå i vänsterns flumskola och inte fått adekvat utbildning.
Det är väl knappast någon hemlighet att jag stöder ett parti hemmahörande i Alliansen men detta är ingen propagandatext för nämnda politiska gruppering. Alliansen är långt ifrån felfri, och det svenska samhället är långt från felfritt trots att det numera är högern som styr landet. Men vänstern lever i sin lilla bubbla och drömmer sig tillbaka till den tid då det var de som styrde landet. Vänstern kritiserar ofta Alliansen för sin, allt mindre och mindre visserligen, konservativa ådra men om sanningen ska fram är det vänstern själva som är den mest konservativa av de tre grupperingarna i Riksdagen. Det är vänstern som drömmer sig tillbaka, vill återvända till höga skatter och bidrag och nedskärningar, göra en tidsresa till den tid då de hade makten och kunde göra vad de ville. Se bara på när de tar gator och torg i besittning den Första Maj och fyller luften med sina röda fanor och ballonger. En kollektiv drömseans mot svunna tider.
Här i Chile är det ganska lugnt på Första Maj. Nere i Santiago har det visst varit några demonstrationer men inte på tal lika stora eller omfattande som i Sverige. I Chile dessutom är det inte ”vanligt folk” som deltar i de rödflaggade lämmeltågen utan mer anarkister och utomparlamentarisk vänster och Carabineros de Chile brukar ha ganska fullt att göra på jobbet när dessa element ska ”fira” sin högtid.
I Sverige däremot är Första Maj, måste jag motvilligt erkänna, en folkfest och tiotusentals med människor samlas på gator och torg för att demonstrera, vifta med röda flaggor, sjunga och protestera. Protestera mot vad, undrar jag då? Att de under de 80 år som socialismen mer eller mindre oavbrutet innehaft makten i Sverige inte lyckades ett smack med att bygga det samhälle som de själva predikar om? Att världens högsta skattetryck till och med öppet kritiserat av EU-kommisionen inte har lyckats skapa det klasslösa Utopia som de drömmer om? Att de under 90- och 00-talen, detta nedskärningarnas tidevarv, körde samhället fullständigt i botten, stängde skolor och sjukhus och lät elever gå lärarlösa och lät åldringar tyna bort på vårdhem då personal saknades, monterade ner ett helt lands militära försvar, satte våra elever i flumskola eller att de skapade ett samhälle vars motto löd BIDRAG och som det kommer ta mycket lång tid att omvälva?
Det faktum att vänstern nu går man ur huse för att protestera mot det nuvarande och propagera för det egna måste ju helt enkelt betyda att de vill tillbaka till det glada 90-talet med nedskärningar i offentlig sektor och välfärd kombinerat med det abnorma skattetryck jämte bidragsslöseri till höger och vänster som karakteriserade denna epok. Den omtalade ”svenska modellen” demonterades så till den milda grad att den till och med omtalas här i Sydamerika. Svensk vård till exempel, står inte högt i kurs i Chile sedan en dokumentär för lite sedan om oändliga köer, byråkrati och felbehandlingar. Att dessutom, som Socialdemokraterna gör, ha mage att kalla 90-talets socialdemokratiska rivning av samhället för ”framgångsrikt” tycker jag är oförskämt mot de människor som inte fick korrekt vård i tid eller mot de elever som tvingats gå i vänsterns flumskola och inte fått adekvat utbildning.
Det är väl knappast någon hemlighet att jag stöder ett parti hemmahörande i Alliansen men detta är ingen propagandatext för nämnda politiska gruppering. Alliansen är långt ifrån felfri, och det svenska samhället är långt från felfritt trots att det numera är högern som styr landet. Men vänstern lever i sin lilla bubbla och drömmer sig tillbaka till den tid då det var de som styrde landet. Vänstern kritiserar ofta Alliansen för sin, allt mindre och mindre visserligen, konservativa ådra men om sanningen ska fram är det vänstern själva som är den mest konservativa av de tre grupperingarna i Riksdagen. Det är vänstern som drömmer sig tillbaka, vill återvända till höga skatter och bidrag och nedskärningar, göra en tidsresa till den tid då de hade makten och kunde göra vad de ville. Se bara på när de tar gator och torg i besittning den Första Maj och fyller luften med sina röda fanor och ballonger. En kollektiv drömseans mot svunna tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar