Söndagskrönika och uppföljning: Doktor Glas

När jag flög hit till Chile fick jag endast medha 23 kilo i min koffert. Det är i sådana lägen som man får prioritera och jag är glad att jag lyckades välja bort saker som jag inte direkt behöver härnere för att lämna plats åt mer relevanta ting. Bland annat lämnade jag kvar i Sverige modelljärnvägen och hockeyutrustningen.

Men en sak är jag glad att jag tog med: kronjuvelen i mitt bibliotek. Jag älskar och saknar alla mina kära böcker även om min boksamling är tryggt förpackad på vinden ville jag ändå ta med till Sydamerika ett svenskt tidlöst mästerverk: Hjalmar Söderbergs paradnummer Doktor Glas.

Den boken blir bara bättre och bättre ju fler gånger man läser den. Jag har läst den minst 20 gånger i Sverige och i alla fall 10 gånger här i Chile och jag tröttnar aldrig på att fördjupa mig i den dystre med. lic. Tycho Gabriel Glas’ olyckliga vandringar i sekelskiftets Stockholm. ”Mig gick livet förbi” suckar dr Glas i sin självbiografiska essä om livets vara eller icke vara och betraktar kritiskt sina bekantas konversationer över en öl, ett glas citronvatten eller en grogg på Grands uteservering då sommarsolen lägger sig över vår huvudstad. Han ser allt som det talas om som ytligt och irrelevant och inte ens hans fina titel och goda renommé är honom till någon glädje då läkaryrket är den profession som enligt honom passar honom allra minst. Hans syn på människan och livet gör att hans hedervärda yrke mest är honom till last. Han förstår inte hur han enligt doktorskodexen är nödgad att städse säga ja till livet då livet honom endast bringat olycka, avsky och sorg. Han ser de många födslar som han assisterat vid som något avskyvärt; fyllda av skräck, smärta, skrik och blod och han jämför detta livets begynnande med döden, som kan vara så lugn, befriande och stämningsfull. Doktor Glas’ enda källa till emotionell sällhet finns i den undersköna Helga Gregorius, olyckligt gift med pastorn med samma efternamn, och då fru Gregorius besöker dr. Glas i delikata ärenden tar denne på sig rollen som frälsare av den späda damen från de bojor som hennes trolovning givit henne. Doktorn hjälper fru Gregorius genom sin doktorstitel att slippa undan sina äktenskapliga plikter genom att inbilla den motbjudande pastorn att dennes hjärta är så pass illa att det enda hoppet är total avhållsamhet från äktenskapets intimiteter. Äntligen får dr. Glas användning av sin doktorstitel för att kunna utöva dess enligt honom verkliga uppgift: att bevara kärleken. Han övertalar till och med pastorn att bege sig iväg på en till synes helt onödig spavistelse i Porla, allt för att ge pastorns hustrun ro, och kanske för att en gång få sina känslor besvarade av henne. Fru Gregorius ser dr. Glas dock endast som läkare och inte som den som skulle kunna rädda henne från ett äktenskap med den man som inger henne en sådan ”förfärlig avsky”. Nej, fru Gregorius’ hjärta tillhör en annan man. Till slut tar så dr. Glas beslutet som historiens huvudsakliga problematik kretsar kring: livets vara och icke vara. Vem är berättigad till livet?

Det är inte Söderberg som berättar historien för oss, utan det är dr Glas själv. Berättelsen om den melankoliske och kanske neurotiske läkaren är så pass självutlåtande och helt enkelt fantastiskt välskriven att den skulle mycket väl kunna vara verklig. Ett mästerverk ut i varenda bläckplump och vem har inte fascinerats av den fantastiska stockholmsskildringen från sekelskiftet som dr. Glas ger oss? Man promenerar tillsammans med dr. Glas på hans kvällspromenader genom Gamla Stan och ser de sista hästdroskorna, man ser bygget av det pampiga Riksdagshuset på Helgeandsholmen och man hör plingandet från spårvagnen samtidigt som gaslyktorna tänds längs Strömmens mörknande stråk när doktorn berättar för oss om sina funderingar och tankar kring livet, ensamheten och döden.

”Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad”, har dr. Glas plitat ner på en papperslapp som han visar mig en natt när vi samtalar om hans öde. När skrev han det? Är det en reflexion av honom själv? Den ärevördiga doktorns tankar och olyckliga funderingar i den ensamma stockholmsnatten har trollbundit en läsarpublik i över ett hundra år och man må ana, att berättelsen kommer fortsätta glädja och förundra i säkerligen ett hundra år till.