Ikväll kommer min erfarenhet och mina kunskaper om att grilla chilensk asado att sättas på sitt slutgiltiga prov. Jag har ju flera gånger tidigare grillat, men då bara till oss två, till familjen och till våra vänner och naturligtvis gör man sitt bästa för att lyckas även de tillfällena. Att misslyckas med en asado härnere är liksom inte riktigt piano, grillen är helig, att grilla är mer än att bara laga mat och det är ett status- och manlighetstecken att stå vid La Parrilla och kunna bjuda nära och kära på en fin grillbit. Men familj och vänner vet att jag inte riktigt ännu nått mästarens nivå, jag arbetar fortfarande som gesäll, och därför kan ett eventuellt misslyckande eventuellt accepteras. Tilläggas bör dock att jag aldrig har misslyckats – än. Alla asados som jag har skapat hittills har varit snudd på perfekta men mitt år i Chile och de kanske 6 eller 7 asados som jag har stått för räcker endast för att ha kunnat avancera från lärling till gesäll, men inte riktigt för att jag ska kunna kallas mästare.
Men ikväll kommer just mästarprovet. Ikväll ska jag grilla för Gabrielas jobbarkamrater, enligt en intern tradition på arbetsplatsen som hävdar att samtliga nyanställda måste göra en asado till resten. Då det är mycket ovanligt att kvinnor, speciellt gifta kvinnor, står vid grillen får därför maken, det vill säga jag, äran att agera El Parrillero. Ingen kvotering här inte. Jag vet exakt inte hur många vi blir men någonstans mellan 10 och 15 okända människor, varav en hel del grabbar och äldre män och därmed redan grillmästare, har jag hört ryktas om. Dessa känner inte mig, och de kommer definitivt inte att reagera med en axelryckning om det nu eventuellt skulle gå åt skogen ikväll. Blir man bjuden på asado förväntas det helt enkelt att El Parrillero ska servera mört, saftigt och rykande kött och jag kan inte skylla på min gesällstatus om det skiter sig. Å andra sidan kommer jag imponera stort på dem om/när jag kan visa resultatet och de inser att en gringo har lyckats fixa chilensk asado. Jag kommer att ha stora förväntningar på mig ikväll, och därför behöver det inte bara gå bra sådär i största allmänhet, jag behöver överträffa mig själv vid gallret denna gång. Går det bra kan jag nog efteråt tituleras grillmästare.
”Jaha vadådå, det är ju bara att lägga i bricketterna, hälla på en flaska tändvätska och sedan lägga på flintasteken, eller??”
Men nej, det är inte så enkelt. En riktig grill tänds för det första inte med hälsovådlig tändvätska, kolen (inte bricketterna) ska tändas naturligt med papper och en vedbit och sedan ska man stå och tillföra syre tills glöden tar sig. Det tar en väldig tid men det är inte det svåraste momentet, det är själva matlagningen. Sydamerikaner har höga krav på sitt kött och det är många steg som ska klaffa om maten ska bli så bra som man önskar. Bland annat att köttet ska vara rumstempererat när man styckar det, att stycka rätt bitar och inte stycka för lång tid innan, inte salta för lång tid innan, räkna ut rätt temperatur för just denna typ av kött etc. En svensk grill tänder man på, låter bensinen brinna upp och sedan väntar man 15-20 minuter innan glöden är bra; härnere kan det ta upp till två timmar från det att man tänder på till det att tiden är inne för att lägga på maten. Att grilla i Sverige är matlagning. Att grilla i Sydamerika är en ritual, en konst som kräver sin mästare.
Igår kväll köpte jag ett par fina köttstycken och ett par kilo chorizo och sedan förberedde vi en bytta med potatissallad och jag gjorde min Pebre special, den kryddstarka tomat- och löksalsan som är ett obligatorium på varje asado och som jag lyckas få till riktigt lyckad.
Wish me luck!
