God Fortsättning!

Hej på Er,

 

Åkte på en trevlig mellandagspresent om Annandagens afton: matförgiftning. Det är först nu som jag är hyfsat iordningställd, några kilo lättare och med en ännu totalt borttappad aptit.

 

Det är närapå odrägligt varmt här, och vår Playa Chinchorro är överpackad av folk som flyr fältet för en smula svalka bland bränningarna. Och detta trots alla varningar på TV och i tidningar. För faktum är att UV-strålningen så här års är så stark att man helt enkelt avråder folk från att vistas utomhus under den tid på dygnet som solen står som allra högst, vilket innebär mellan 11 på förmiddagen och 3-4 på eftermiddagen.

 

Imorgon tar 2013 redan slut, vart tar tiden vägen frågar jag mig varje år, men jag har hört att det ska vara ett ålderstecken, eller snarare MOGNADSTECKEN, det där att känna att tiden bara går fortare och fortare...

Feliz Navidad!

God jul och God Fortsättning!

Det är varmt här i Sydamerika.

 

Julafton igår, det infann sig en smula julstämning till slut när jag bakade klart den sista satsen pepparkaksdeg och blandade till den sista omgången glögg till den av svensk PK-hysteri ocensurerade Kalle Ankas Jul på YouTube. Om aftonen serverades en utmärkt kalkonmiddag och vid midnatt var det julklappsutdelning. Sedan, om sanningen ska fram, så var vi av varm konjaksglögg, god men sen middag och all värme så trötta att vi gick och lade oss relativt omgående då julgåvorna var utdelade.

 

Som jag har berättat tidigare så är julen här trevlig och intensiv, men kort. Redan imorgon Annandag Jul är det vanlig arbetsdag i Chile.

 

Det har hänt en del i Landet på sistone, och jag har som vanligt legat på latsidan på bloggen. Ett något för tidigt nyårslöfte kan ges redan nu, och det är att jag ska försöka bli mer levande här i cyberrymden. Jag har ju faktiskt massor att berätta om, presidentvalet, konflikten med Perú, Fotbolls-VM och annat. Det kommer!

 

Sitter nu och svettas i den snudd på kvalmiga aftonen i Nordchile. Nu blir det en kylskåpskall pilsner på balkongen, och ett njutande av Stilla Oceanens bränningar och syrsorna i buskarna som tävlar om ljudbilden, innan läggdags.

 

Sover förövrigt PÅ sängen numera, inte I den.

 

Det är för varmt för att krypa ner under täcken och lakan.

Tomasmäss och vintersolstånd

Trevlig Tomasmäss!

 

Tomasmäss infaller på midvintersolståndet och var fram till slutet på 1700-talet helgdag i Sverige. Då började det riktiga julfirandet, alla förberedelser inför julen skulle vara klara och den stora julfriden inleddes.

 

En trevlig tradition, man borde återinföra den.

 

Jag vet inte om jag har uppfyllt Tomasmäss' samtliga kriterier, men jag försöker. Granen är uppe och klädd och blinkar i regnbågens alla färger, julklappar är införskaffade och jag har till och med bakat pepparkakor och gjort glögg. Allt tack vare min kära familj som från Sverige har bistått mig med ingredienter, dock blev det stackars krasade pepparkakshuset inte ens med den skickligaste ingenjörskonst bruksbart utan lät sig istället väl smaka i bitar och smulor.

 

Här i Chile firas varken Tomasmäss eller Vintersolståndet. Här i tropikerna dar jag befinnermig är det istället sommarsolstånd. Idag inleddes den chilenska sommaren "på riktigt". Och sommar är det, med sol och strand och bad och blå himmel.

 

Svårt med den riktiga julstämningen....

 

Nästa år i Sverige!

Veckans citat

"Historien lär oss att vi intet lär av historien."

-Friedrich Hegel-


Chile: Te fuiste pa'la cagá. Ahora te toca pagar por ser weón. Menos mal que nos vamos a ir de acá.

Fotodokumentär - Roadtrip Arequipa

Som jag berättade häromsistens så tog vi kärran till Arequipa över Allhelgonahelgen tillsammans med några vänner. Uppdelade på två åkdon, Jag, min hustru, min dotter och en kompis åkte i min Kia Sorento och Francisco, Meliza och lille Gabriel åkte i deras Mitsubishi Pajero, hade vi ett litet äventyr i ett av jordens mest undersköna länder.

 

Sammanlagt fyra dagars dagars skön semester fick vi, och här kommer en kort fotopresentation av våra dagar i vårt norra och ack så vackra och faktiskt eftertraktade grannland.

 

 

Dag 1, Arica - Tacna - Ilo:

Färden började på torsdag morgon, med fullständigt groteskt långa köer vid gränsen Chile-Perú. Vad annat hade jag förväntat mig, med 4 dagars ledighet och halva norra Chile vid gränskontrollen...? Men med Guds vilja och lite tålamod kom vi över till slut och vi stannade för lunch i Tacna. Japp, övergången tog sån förbannat lång tid att när vi kom fram till Tacna var det redan dags för lunch. Tacna var så överpackat av folk, framför allt dagdrivande chilenare, så den svåraste utmaningen på hela resan, bilkörning beträffat, var faktiskt att framföra min fina Kia i Tacna. På eftermiddagen åkte vi vidare längs kusten mot Ilo längs milsvid av strand och strand, och sand och sand.

 

Våra två åkdon vid tullen mellan Tacna och Ilo. Min trogne vän Kia Sorento står till vänster.

 

På ett marinbiologiskt museum i Ite, Moquegua.

Yau Apu Sapa Inca. Sapan Intiq Ch'urin Atawallpa inca Tawantinsuyupic, ch'uri sapan incaq Wayna Qhapaqaq.

 

Norrut åkte vi, mot Ilo, genom odlingar...

 

... längs hav...

 

... och genom öken.

 

Framåt skymningen kom vi fram till vårt etappmål som var den lilla staden Ilo. Vi irrade omkring ett tag tills vi fann ett hotel med parkeringsplats och till slut kunde vi checka in och fräscha till oss för att sedan gå ut och äta middag. Vi gick ner på stadens torg och vi satte oss på ett tvättat ställe med utsikt över detsamma. Det var en mycket fin stämning bland invånarna, som verkade ha samlats i tusental kring torget. Musik och dans strömmade ut över detsamma, med människor som verkade ha vallfärdat dit för att fira helg. Vi deltog dock inte i något firande utan vi åt våra lasagner och hamburgare, drack vår pilsner och sedan vandrade vi tillbaka till vårt hotel, ganska trötta efter en hel dags åkande.

 

 

Dag 2, Ilo - Arequipa:

Ilo visade sig vara en riktigt mysig liten stad, perfekt för att spendera en långhelg eller kanske lite till. Inte för att åka på sightseeing eller uppleva exempelvis gamla Inkaruiner, utan bara för att relaxa, ta sköna promenader längs vattnet och njuta av utsökt peruansk mat. Ilo vill jag åka tillbaka till, och stanna kvar ett par dagar.

 

Dagen efter vaknade vi utvilade och vi stannade kvar ett par timmar, promenerade längs vattnet och åt lunch innan färden fortsatte norrut, mot vårt slutmål som var Arequipa.

 

Gänget på förmiddagspromenad på strandpromenaden

 

Färden fortsatte norrut, längs mil och mil av klippig kust...

 

... och längs strand, där oceanen oupphörligen slår in över Perú.

Till slut kom vi fram till vårt mål...

 

... La Ciudad Blanca, Arequipa!

 

Jag måste säga att jag är imponerad av vägarna i Perú. Åtminstone vägarna mellan Ilo och Arequipa. Visst, det är mer kurvor än på Monacos Grand Prix, och det är uppför och nedför och så upp igen som en berg-och-dalbana. Men just kvalitén på vägarna är jag positivt överraskad av. Breda, nyasfalterade landsvägar med tydliga markeringar och framför allt så är det inga hål i desamma, som det är här i Chile. Folk verkar se efter sina vägar bättre i Perú än i Chile. Men framför allt, det som gör färden osäker, är hur folk kör i det där landet. Att påstå att de har fått körkortet i Cornflakes-paketet är ingen överdrift, ty mer än en gång fick jag/vi göra tvära nitar och/eller girar när långtradare skulle till att köra om i kurvor eller precis i krönet på uppförsbacken...

 

Vägarna i Perú är bra, bättre än i Chile, men se upp för hur människor framför sina åkdon om Ni får möjlighet att köra bil där.

 

En välbehövlig middag sköljdes ner med Pisco Sour a la Perú och iskall pilsner med utsikt över Plaza de Armas och Catedral. Efter att ha kört över 300 km på peruanska vägar är det ingen underdrift att vi sov gott den natten.

 

 

Dag 3, Arequipa

Arequipa är faktiskt en av de vackraste platserna som jag någonsin har besökt. Och jag har varit på världens sex kontinenter och bott i sammanlagt fem länder, så att Arequipa är en av mina favoritplatser på Jorden säger en del av hur mycket staden har imponerat på mig.

 

Dagen spenderade vi genom att upplevda undersköna Arequipa genom en ordentlig city-tour på förmiddagen och eftermiddagen tillbringades efter en utmärkt lunch på torget genom min favoritsysselsättning under turistens epitet: att promenera. Min far sade en gång att promenera är det bästa sättet att uppleva en stad på. Och det är så sant så. Dessvärre lyckades jag inte fånga någon av mina medresenärers engagemang i nyss nämnda aktivitet utan en efter en begav vi oss tillbaka till vårt hotel för att vila siesta.

 

Solig dag i Arequipa på Plaza Mayor, med snöklädda Anderna i bakgrunden

 

Familjen vid Parroquia Yanahuara

 

Familjen i Arequipa, med Mistis 6.000 slumrande meter vakandes över staden

 

Misti, Majestuosa

Kvällsaktiviteten, då det var fredag, bestod först av att vi gick iväg till Plaza Yanahuara, i närheten av hotellet, där det var uteserveringar från mängder av restauranger, caféer och pubar. Damerna gick sedan tillbaka till sitt och vi grabbar, Francisco, Cristian och jag, gick på disco i närheten av vårt hotell. Då jag helt plötsligt blivit gammal och gaggig och inte längre uppskattar diskotekens höga musik, blinkande ljus eller trängseln bland en massa svettiga hipsters, så jag avlägsnade mig relativt omgående för att även jag njuta kvällens sömn.

Dag 4, Arequipa:

Söndag. En dag för avslappning och relax. Inga bilder finns, på grund av att inget intressant hände under denna dag. Att vi tre pojkar var ute och sölade Pisco Sour kvällen innan har absolut ingenting med saken att göra.

 

Dag 5, Arequipa - Moquegua - Tacna - Arica:

Så var det redan dags för färd hem mot vardagen. Vi tog inlandsvägen denna gång, från Arequipa till den lilla staden Moquegua, vilket innebar timmar av åkande i ett sterilt, tomt och livlöst Marslandskap. Det är ett märkligt, men enligt mig ett bedövande vackert, landskap som man åker igenom, overkligt. Om himlen hade varit lika djupblå på planeten Mars så hade det nog inte varit så stor skillnad på Jorden och nämnda planet.

 

Mars Rover måste haft en liknande utsikt som från min framruta. Man inser människans litenhet när man åker igenom Atacamaöknen och det går fyra timmar utan att man ser en levande varelse.

Endast Atacamas avlägsna berg, röd sand och en brännande sol omgav oss under resan. Tilläggas bör att det INTE är läge att få motorstopp eller punktering på detta ställe. Det hände oss.

 

Vägen skar som ett streck genom öknen, skapade kontrast, det enda tecknet på civilisation i ett annars öde och ogästvänligt landskap.

 

Vi åt lunch i Moquegua och det var först på utvägen därifrån, mot Tacna, som äventyret började på riktigt. Våra kollegor fick punktering. Mitt ute i absolut ingenting och i 40 graders stekande sol fick vi ge oss till att byta däck, vilket till slut gick utmärkt bra, men nog blev vi lite oroliga när det visade sig att våra domkrafter var för små, för korta, för en Mitsubishi Pajero's rätt rejäla höjd. Men det löste sig genom en pålitlig sydamerikansk metod: böka in en massa sten under bilen, sätt domkraften på stenarna och så kan bilen till slut höjas. Jag ska erkänna att jag blev lite orolig när jag helt plötsligt ser Francisco knöla sig in under sitt två ton tunga ekipage, halvt upphissat med en domkraft som balanserar på en stenhög, för att känna stabiliteten på stenhögen. Endast två ben stack fram under bakvagnen när han skulle dit och börja rucka på än det ena och än det andra... Svenskt säkerhetstänk skulle (med rätta) ylat av ångest, men däck lyckades bytas lyckligt och vi kom vidare. Till Tacna anlände vi framåt kvällningen där vi stannade till någon timme innan vi åkte hemåt.

Till slut kom vi hem till Arica och till vardagen, lyckligt hemkomna tackade vi Vår Herre för att vi ännu voro trygga och säkra.

Lilla Francisca då? Hur tyckte hon det var att resa?

Jo, hon trivdes rätt bra i sin bilstol tillsammans med mamma i baksätet. Flickorna verkade det ha riktigt trevligt därbak, Gabriela med sin musik och färdkost bestående av vatten, läsk, kakor och godis, och Francisca som mestadels sov i sin bilstol.

Lima nästa gång?

 

Vem följer med?

A relaxing sunday at the beach...

Skit, skit, skit!

Ja det kanske inte är det mest belevade maneret att inleda en konversation på, speciellt inte efter drygt en månads tystnad. Men lite så känns det, att Sverige inte får spela VM i fotboll i Brasilien nästa år. Kanske det häftigaste världsmästerskapet någonsin. Jag har av naturliga skäl inte kunnat se någon av Sveriges matcher mot Portugal på grund av arbete men jag har hört dem med halvt öra på radion och sedan har jag fått återberättat hur matcherna utspelade sig och jag kan bara säga: Patrik, Johan och Olof: KOM TILLBAKA! Våra utmärkta mittbacksbjässar som på 90- och 00-talet knappt släppte en jävel över bron när det begav sig.... Gamle Gnagaren Pelle Nilsson verkar göra ett godkänt jobb men det räcker inte. Ronaldo Gnällmåns lyckades inte bara en eller två gånger utan TRE gånger snubbla sig igenom de svenska mittbackarna utan att de ens var i närheten av honom, och det duger inte.

Jag som hade tänkt att åka till Brasilien med Tayta i sommar/vinter...

Verkligt synd är det att inte få se vårt Blågult spela fotbolls-VM 2014.

Det viktigaste/största/mest (eller minst) intressanta att rapportera härifrån Chile är naturligtvis presidentvalet den 17 november, då Michelle Bachelet skulle ha vunnit redan första omgången, enligt hennes anhang. Men den gubben gick inte, Michelle och hennes falska smajlande och fortsatta löften om pengar, bidrag och bonusar till höger o vänster får vänta till december och den andra omgången. Resultatet från den första omgången i valet blev att Bachelet fick 46 % och tvåan Evelyn Matthei runt 25 %, oväntat lågt. Nåja, Michelle kommer ju att bli landets nästa president och det är bara att hoppas på att hon inte lyckas ruinera allt för mycket av framgången som Chile nu rider på under Sebastián Piñera. För att oavsett om man har sin politiska hemvist åt höger eller åt vänster så kan man inte bortse från faktum. Sett till tillväxt, arbetslöshet, inflation, korruptions- och fattigdomsnivå så är Sebastián Piñera den bäste, den effektivaste och den skickligaste president som Chile har haft sedan demokratins återinförsel 1990.

 

Under långhelgen mellan oktober/november var vi, Gabriela, Francisca och jag, tillsammans med tre vänner på en fantastisk roadtrip upp till den magnifika staden Arequipa i Perú. Min Kia Sorento 2003 sattes ordentligt på prov på de slingrande peruanska vägarna men jag upptäckte att jag för en gångs skull har gjort ett helt förträffligt inköp. Bilen uppförde sig klanderfritt, enda gången som jag märkte av lite trilskandes var när vi närmade oss slutdestinationen och skulle ta oss över en över 3000 meter hög bergskam och dess 2,5 liters turbodiesel började sega ganska rejält efter att inte ha fått tillräckligt med syre. Annars är min 4x4 en lojal och trofast vän och rent fantastiskt bekväm att köra långa sträckor, trots sina 10 år på nacken. Köp Dig en sån, Tayta!

 

Jag var i Arequipa tillsammans med Gabriela 2009, när vi första gången träffades, och det var minst sagt trevligt att återse den vita staden i Perús inland. "Magnifik" är verkligen inte någon överdrift, Arequipa är faktiskt den vackraste staden som jag har varit i, kom jag på nu. Rom, Venedig, Valletta, Prag och Stockholm får alla bita i gräset när det kommer till skönhet. En medeltida stadskärna med byggnader bevarade från 1500-talet, en storslagen grönska med de uråldriga trappstegsodlingarna bevarade, ett mycket rikt kulturliv, ett kulinarisk högkvarter och över alltsammans vakar den nästintill perfekt koniska Misti slumrande med sina 6000 vulkaniska meter. Åk till Arequipa gott folk, Ni kommer inte att ångra er!

 

Jag har också haft nytt besök hemifrån Sverige. Denna gång av min syster och min moster. Precis som tidigare så fick de passa på att umgås med flickorna hemma medan jag arbetade och så fick vi träffas på kvällar och helger. Och lördagen den 9 november blev min dotter på riktigt upptagen i Guds Församling, då döptes nämligen Francisca Elise Löfgren Clavelle, med gudmor Anna framme vid altaret, i en högtidlig och minnesvärd stund!

 

Jag var sedan nere i Santiago en helg förra veckan för att ta avsked av syster och moster. På söndagen passade vi på att gå runt lite på stan och en trögare storstad får man ju då leta efter... Inte nog med att det var det vanliga söndagslunket, det var desutom presidentval vilket innebar att ALLT, och jag menar ALLT var stängt. Inget folk ute, inga bilar som åkte, igenbommat och fördraget på shoppingstråken... till och med i Chuquicamata är det mer drag på en söndag. Eller ok, det var överdrivet men bara så Ni får en idé om hur 7-miljonerstaden Santiago de Chile upplevdes under söndagen den 17 november 2013. Bachelets folk hade tydligen redan beställt in segerbanketten i förväg men räkmackorna och cavan fick de dra plastfolie över och ställa in i kylen igen. Som sagt så kommer ju Bachelet att segra i vilket fall som helst i december och andra rundan, men jag kan ändå inte låta bli att känna bara lite skadeglädje över Bacheletisternas gravöl den 17 november.

 

Fortsättning följer.

.

Noticias

Över två veckor sen sist nu, men jag har goda ursäkter till bristande aktivitet i min virtuella dagbok. Dels har jag börjat på ett nytt arbete, dels har vi varit nere i huvudstaden men framför allt har vi haft finbesök av mina kära föräldrar som har varit här och träffat sitt hittills första barnbarn.

 

Vi var nere i Santiago en sväng för två veckor sedan, frugan, Francisca och jag, där vi på torsdagen ombesörjde det sista pappersarbetet med svenskt medborgarskap och svenskt pass för Lillan på Sveriges ambassad. Francisca får ad jure och ad solis  dubbelt svenskt/chilenskt medborgarskap vilket naturligtvis ska dras nytta utav, därför hade vi ärendet till ambassaden, dit vi anlände tidigt en torsdagsmorgon.

Det är allt en ganska torftig ambassad som Sverige har i Santiago... ett litet krypin, anonymt och intetsägande, inte en enda blågul flagga, inte ens en sådan där bruklig liten mässingsplatta på husfasaden vid entrén vittnar om svensk närvaro i den lika anonyma skyskrapan i Providencia. Först när man tar hissen upp till fjärde våningen ser man första tecknet på Sverige: en plastskylt med Lilla Riksvapnet utanför en glasdörr. Bättring borde ombesörjas, Sverige och Chile har såpass mycket bilateralt samarbete att vi borde kunna kosta på oss en lite mer talande närvaro i Santiago; se bara på Chiles dito i Stockholm. 

 

Van vid byråkrati var jag när vi anlände ambassaden beredd på långa köer och ett evigt ifyllande av papper som ska stämplas hitan och ditan men det visade sig att det var ett ganska enkelt ärende som skulle utföras och vi kunde hyfsat snabbt lämna och gå ut och se på Staden. Staden dar jag bodde 2004 och där jag först lärde känna mitt kära Chile.

Precis som för två år sedan så är det mesta sig likt men Diego Portales är moderniserat, inget Café con Piernas över gatan och vår kära dataspelshåla verkar vara spridd för vinden. Men Santiago ligger där det ligger, pulserande, vibrerande, växande och stinkande.

 

Francisca deklarerade framåt eftermiddagen med all önskvärd ljudlighet att hon var måttligt förtjust i alla nya intryck och vi rörde oss så sakteliga mot vårt hotel för att ta en siesta. Senare samma kväll, på torsdagen, anlände föräldrarna till Chile och vi tillbringade hela dagen efter med att tillsammans titta på Sydamerikas häftigaste och mest dynamiska huvudstad. Vi gick först längs Alameda och självklart förbi Cerro Santa Lucía, Universidad Católica, Avenida Paraguay, Diego Portales och så stod jag återigen utanför Alameda 240, där jag tillsammans med L.S. hade mitt hem under den där underbara tiden för snart tio år sedan. Nostalgin flödade när vi fortsatte att vandra österut mot Plaza Italia och Baquedano. Efter lunchen gick vi åt andra hållet, förbi Universidad de Chile mot La Moneda och på Paseo Estado mot Plaza de Armas där katedralen fick ett besök.

 

Santiago är häftigt! 

 

Morgonen efter flög tillbaka hem till Arica och Francisca tyckte det var riktigt roligt att flyga. Hon sov till början men var sedan vaken och inspekterade med nyfikenhet alla nyheter i LAN: s Airbus A-320. Långt ifrån protesterna den första dagen med andra ord.

 

Hemma i Arica började jag arbeta och föräldrarna umgicks under tio dagar med min hustru och vår dotter. Frugan tog med dem, såvitt jag har förstått, till Lluta, Morro, Playa Corazones och andra sevärdheter i vår stad. Tillsammans åkte vi på lördagen till Tacna i Perú och till Azapa för att se världens äldsta mumier. På vardagen fick vi tid att ses på luncherna och på kvällarna men ändå känns det som att tiden gick alldeles för fort och att vi fick alldeles för lite tid att träffas innan det var dags för dem att resa hem till Sverige. Tack, kära Ni, för att ni kom hit och hälsade på! Vi ses snart, Ni vet var.

 

Francisca fyllde tre månader den 13 oktober och kring de dagarna var det dags för besök på BVC. Resultatet därifrån var att Lillan är 60 cm lång och väger 5500 gram, helt enligt det "normala" schemat.

 

Mitt nya arbete då? Jo det är på ett byggföretag. Från gruvan i Calama till bygget i Arica med andra ord, som den grovknegare man är. Inte riktigt, jag är ekonomiassistent.

 

Lite sport ska vi också prata om. Sverige är klart för Play-Off i VM-kvalet vilket är mycket trevligt! En bra insats mot Österrike (2-1) följdes upp av en mindre bra insats mot Tyskland (3-5(!)) vilket dock till slut gav en andraplats i gruppen och Play-Off. I ärlighetens namn trodde jag inte det, pessimist som jag är, efter de skrala insatserna mot Irland och Österrike.   Lite konfys blev jag dock efter att ha hört eftersnacket som följde matchen mot tyskarna. Man KAN inte, SKA inte, vara nöjd efter fem insläppta mål, inte ens mot Tyskland! Retoriken gick som om Sverige hade vunnit matchen, vilket visar på en klar brist på självdistans, och det duger inte att stega in i en Play Off-match mot låt oss säga Ukraina eller, ve och fasa, Frankrike eller Portugal med den "nöjda" inställningen.

 

La Roja är dock klara för VM! Två utmärkt genomförda matcher, mot Colombia och Ecuador respektive, gör att Brasilien får se Marea Roja bjuda upp till cueca nästa år! Den resultatmässigt godkända matchen mot Colombia, 3-3 borta mot världens enligt rankingen fjärde bästa landslag är ändå bra gjort, fick dock en sur bismak då Chile ledde med hela 3-0 efter endast 29 minuter men efter en vanvettig domarinsats av brasilianaren Paulo Oliveira med en utvisad chilenare och två fullständigt felaktigt dömda straffsparkar för Cafeteros som krona på verket lyckades desamma kvittera till 3-3 i minut 84 och bli VM-klara. Chile fick vänta till sista omgången och hemmamatchen mot Ecuador för att Marea Roja kunde börja fira på gatorna. 2-1 till Chile och de tutande bilkaravanerna ville aldrig ta slut under tisdagsnatten.

 

Det är väl det som har hänt här i Chile de senaste veckorna.

 

Och vem kommer INTE att hålla tummarna extra mycket för Island, av alla länder, i Play-Off?? Aufram Ísland!

Arica och Boliden

Arica verkar nu hamna på svenska kartor. Men dessvärre inte sådana skapade med en positiv litografisk åtanke. Dagens Nyheter har inlett en artikelserie om något som de kallar ”Giftskandalen” i Arica". Denna ”skandal”, för till syvende och sist är det faktiskt en sådan, inbegriper Sverige på så sätt att vårt land representeras av företaget Boliden. Ett av de största svenska företagen och ett av de ledande inom svensk gruvindustri, som nu har stämts av 707 arica-bor för att man år 1984 ska ha "dumpat" en mängd giftiga avfall i staden. Det är detta som Dagens Nyheters artikelserie handlar om.

Jag är bosatt sedan tre år tillbaka i Arica, och trots att jag inte utger mig för att vara journalist så är jag ändock skribent, och jag är väl mycket mer insatt i Aricas geografi, demografi och socio-ekonomiska förhållanden än de journalister som nu ligger bakom "avslöjandet" om den här giftskandalen. Dagens Nyheter hävdar att deras journalister faktiskt har varit här i Arica, men efter att ha läst de artiklar, så vinklade och så fyllda med faktafel om vår stad, som mediet har publicerat så betvivlar jag att dessa ens har satt sin fot i Chile.

Ja, det gör jag. Och jag står för det.

Dagens Nyheters artikelserie beskriver främst två teman: historia/bakgrund/beskrivning, samt ansvar för det inträffade. Och Dagens Nyheter har fel, i bägge dessa teman. Och det är detta som denna ganska långa text handlar om, för som svensk medborgare boende i Arica kan jag bara inte låta DN publicera så många felaktigheter oemotsagda. Men först lite historia:

Svenska Boliden besatt på 80-talet ungefär 20.000 ton giftigt slam, slaggprodukter om man så vill, innehållande bland annat arsenik, kvicksilver och andra mindre trevliga tungmetaller. I början av nämnda årtionde sonderade Boliden den globala terrängen för var, hur och när man på lämpligast sätt kunde göra sig av med/sälja/invertera det giftiga materialet. I Arica, i dåvarande militärdiktaturen Chile, fanns det inhemska företaget Promell, 100 % chilenskt och vars affärsidé bland annat var att mot ersättning utvinna tungmetaller ur redan bearbetat gruvmaterial för att sedan sälja vidare. Representanter för Boliden kom till Arica för att diskutera en eventuell affär med Promell, och 1984 tecknades ett avtal om överlåtande av giftet mellan företagen. Promell erhöll av Boliden motsvarande 10 miljoner kronor för att ”upparbeta” det giftiga materialet. Boliden exporterade så materialet till Arica där Promell enligt juridiskt giltiga kontrakt och avtal tog emot det för att utvinna tungmetallerna, något som aldrig skedde. Promell lät istället 20 000 ton slam, fyllt med tungmetaller ligga i högar kring området Cerro Chuño en bit utanför Aricas centrum. Promell, bevisligen ett lurendrejarföretag bestående av lurifaxar, gick sedan i ”konkurs” och ägarna, 10 miljoner svenska kronor rikare, ”försvann”. På marken som Promell dumpade giftslammet byggdes något senare bostäder för människor. Människor framför allt från lägre socio-ekonomiska klasser flyttade in i dessa bostäder, helt ovetandes om vad grunden till sina nya hem innehöll. Människor som nu märker giftets verkningar i form av kroniska sjukdomar samt barn med missbildningar och/eller psykiska besvär.

Dessa människor har nu, tydligen med svenska juristers goda anseende, stämt Boliden som ensamt ansvarigt för tragedin. Hela historien är självfallet oerhört ledsam, och som vanligt när det gäller liknande incidenter är det människor med prekär socio-ekonomisk situation som blir lidande. Chilenska staten har försökt att förbättra situationen bland annat genom attfrakta bort det mesta av de 20.000 ton avfall som lämnades där av Promell ochatt bygga nya bostäder åt invånarna i Cerro Chuño, långt bort från den förgiftade marken. Men fortfarande lever en stor del kvar, och det är av dessa som 707 personer nu har riktat stämningsansökan mot Boliden.

DN:s artikelserie om ”skandalen” är till att börja med kraftigt vinklad, i sann svensk oikofobisk PK-anda. Föga förvånande visserligen, men ändå lika föga journalistiskt korrekt. Vinklingen består i att helt och hållet skuldbelägga Boliden för att helt sonika ha dumpat 20.000 ton gift och de medföljande fasor som en del invånare i "byn" Arica tvingas genomlida, något som är felaktigt. Jag kommer att utveckla varför lite senare, men DN: s artiklar är även så fyllda av faktafel, motsägelser och rena påhitt gällande vår stad att jag, på fullaste allvar, ifrågasätter om journalisterna verkligen har varit i Arica som de ger sken av. Jag räknar upp bara en del av dem:

För det första: Arica är inte en by. Arica är en stad, med över 200.000 invånare. Advokat Johan Öberg, delaktig i stämningsprocessen mot Boliden, kallar Arica för "en liten skutt i Chile", vilket är högst oförskämt, Herr Advokaten. Hade Arica legat i Sverige hade det varit landets fjärde största stad.

För det andra: Läser man några av DN: s ”beskrivningar” av Arica får man intryck av att det är en kommun i total misär. ”Fattig ort” är ett direkt citat, vars öde är att den till synes skulle vara fullständigt dränkt i gifter, som Boliden skulle ha ”dumpat” mitt i den ”fattiga staden”. Arica beskrivs som en pover blandning mellan Murmansk och Mogadishu, med inslag av Tjernobyl, mitt ute i en steril öken där inget kan, och bör, leva. Sanningen är dock den att Arica trots allt är en av Chiles renaste städer, den garanterat säkraste och faktiskt även en av de med högst livskvalitet. Jag upprepar att jag på fullt allvar betvivlar att artikelförfattarna verkligen varit här efter att ha läst dessas rapportering om vår stad. Kom hit själva så får Ni se hur det ser ut.

För det tredje: Det hävdas bland DN att giftet skulle ha drabbat ”Invånarna i byn ’Polygono’...” Det finns absolut ingenting, ingen by, inget kvarter, inget område, ingenting, i Arica som heter ”Polygono”. Det finns inte ens ett ord på spanska, inte ens på lokal dialekt, som heter ”Polygono”. Återigen betvivlar jag att DN har besökt vår stad, för orten/byn/kvarteret/ordet/namnet ”Polygono” existerar i vart fall inte i Arica.

För det fjärde: Uttrycket ”hacerse el sueco” (spela svensk) med betydelsen att spela oförstående eller intet vetande, är långt ifrån ett nyskapat dialektalt uttryck förekommande endast i nordchilensk spanska, som DN verkar tro. Begreppet har funnit i spanska språket sedan 50-talet och lär ha uppkommit i turiststråken i moderlandet Spanien. Och orsaken varför behöver man inte fundera särskilt länge på.

För det femte, och nu till det väsentliga nämligen vem eller vilka som bär det slutgiltiga ansvaret för att ha lämnat 20.000 ton tungmetaller i en stad och som nu får människor svårt sjuka:

Bolidens agerande i Arica 1984 benäms som "dumpning", något som är ren lögn. Boliden ingick en affärstransaktion med, som det senare skulle visa sig, ett chilenskt bluffbolag, som erhöll ekonomisk ersättning av Boliden för att dessa skulle omhänderta materialet, men som inte uppfyllde det avtalade kontraktet och istället lät giftet ligga och försvann med motsvarande tio miljoner kronor. "Dumpningen" gjordes av Promell, INTE av Boliden, och ska några anklagas för att ha dumpat gift i Arica så är det Promell, INTE Boliden. Till och med den chilenska staten har ålagt Promell att ansvara för sanering enligt ett kongressbeslut från 2007!

Vilket är då Bolidens ansvar? Boliden, som ett välrenommerat svenskt storföretag, borde naturligtvis, självklart, OBVIAMENTE, ha ifrågasatt lämpligheten i sin egen idé att transferera giftigt material till ett mindre bolag i en militärdiktatur, ”(...) i en tid då miljölagar var lika obefintliga som mänskliga rättigheter.” Det är sant. Det behöver man inte vara expert på och det är vi alla eniga om. Men steget att därifrån ge Boliden ett juridiskt ansvar för något som inträffade i andra och tredje hand är långt. Om nu Boliden har något ansvar i frågan så är det ett MORALISKT sådant, det är jag enig om. Men ett moraliskt ansvar är inte förenligt med en stämningsansökan, ty JURIDISKT ansvar åligger ICKE Boliden utan det chilenska bluffen vid namn Promell. Hade det rört sig om en ren ”dumpning” som Dagens Nyheter beskriver, hade saken måhända varit en annan. Men detta är ingen dumpning. Det var en transferering, en transaktion, ett avtal gällande övertagande av giftigt avfall och de ansvariga är enkom de chilenska lurendrejarna i chilenska företaget Promell, som fick ekonomisk ersättning av Boliden för att utföra en uppgift, men som  inte gjorde den. Promell är ansvariga för de sjuka invånarna i Arica, Promell är ansvariga för miljöförstöringen och det är Promells ansvariga, fega tjuvar, som ganska omgående gick under jorden när de hade fått ersättning från Boliden, som ska stå till svars. Boliden får gärna delta i en eventuell rättegång som käranden krävande ett ordentligt svar från Promell, men inte som svaranden.

Hade jag varit representant för Boliden hade jag med glädje ställt upp på de drabbade människornas sida och dragit de ansvariga inför rätta. Med iver hade jag satt mig ner med de drabbade för att leta upp ansvariga och se dem inför en domstol; det vill säga ägarna och de ansvariga inom Promell. Om inte annat för att ställa dessa ohederliga typer till svars för den enkla frågan om var de tio miljoner kronorna som Boliden gav dem nu är. Rolf Svedberg, tidigare miljöchef på Boliden och den som efter förda kontakter med Promell godkände transfereringen av materialet till Arica, uttrycker det hela ganska talande: ”Ett juridiskt tvingande avtal för Boliden och den svenska staten existerar inte (...). Ändå bör ansvaret tas. Det är det enda mänskligt och moraliskt rätta.”

Observera MÄNSKLIGT och MORALISKT.

Det är snudd på bedrövligt att som svensk i Arica behöva läsa om Dagens Nyheters smutskastning dels mot vår stad, dels mot ett svenskt storföretag, som de jure inte har gjort sig skyldiga till några som helst juridiska felaktigheter i denna så kallade ”giftskandal”. De ensamt skyldiga är chilenarna som var ansvariga för skalbolaget Promell, och det borde Dagens Nyheter också veta.

Inte ens i de fåtal notiser i chilensk media som nämner denna historia beskriver Boliden som ansvarig för händelsen i Arica, se bara denna notis i den konservativa och patriotiska chilenska dagstidningen El Mercurio. De ansvariga utpekas där, helt korrekt, som Promell. Och om rättvisa ska skipas ska Promell ställas till svars för det inträffade. Och jag ser mer än gärna att Boliden tillsammans med de 707 drabbade chilenarna skriver under en stämningsansökan mot Promell.

Nationaldag

Här har det firats den chilenska nationaldagen veckan lång, därav min frånvaro.

Vi har ätit asado och druckit vin, ätit asado, träffat vänner och familj, ätit mer asado, lyssnat på vacker cueca, varit på Fondas och dansat, ätit empanadas och tittat på militärparader.

I Chile firas nationaldagen den 18 september i minst en vecka,

med samtliga ovan nämnda aktiviteter,

och trots att det hela är mycket trevligt

känns det nästan lite skönt

när köttfrossandet och festligheterna är över

och saker och ting återgår till vanlig vardagslunk.

Men, till syvende och sist: det är såhär en nationaldag ska firas!

 

Jag tog under den patriotiska veckan paus från absolutismen,

så att även jag kunde njuta av en liten Gato Negro till allt kött,

eller en liten Terremoto på Fondan.

11 september i Arica

Såhär högtidlighöll vänstern den 11 september och sin hjälte Salvador Allende utanför Aricas största universitet, Universidad de Tarapacá de Arica.

 

 

 

Resultatet blev, förutom stor materiell skadegörelse, 15 arresterade samt ett antal skadade Carabineros och civila.

 

Ett ganska typiskt vänsterkalas, med andra ord.

Veckans citat

Idag, den 11 september,
på dagen 40 år efter militärkuppen i Chile,

publiceras veckans citat.

 

Observera gärna vem som yttrade detsamma,

i dagens upplaga av dagstidningen La Tercera:

 

"Jag säger inte att min far inte hade fel, men han var en av de som gjorde allra minst fel. Det största felet låg inom vänsterfalangen av Socialistpartiet och de extrema vänstergrupperna som MIR (Movimiento Izquierda Revolucionario - Revolutionära vänsterrörelsen) som ansåg att fabriksockupationer och förstörande av allmän egendom skulle leda till framsteg för vårt land."

 

-Isabel Allende Bussi-

(Dotter till Salvador Allende Gossens, president mellan 1970-1973
Ledamot av Chiles överhus för Partido Socialista de Chile)

Tisdag

De av Er som fortfarande klamrar Er fast vid myten om "global uppvärmning" och "klimathot" samt anser att ännu fler skattemiljarder ska satsas på diverse "klimatsmarta lösningar" kanske behöver tänka om när Ni nu kan begrunda detta. Det verkar som att FN i varje fall kommer att börja lägga om strategin gällande bluffen om "klimatförändringarna".

 

Bara en tanke.

 

Ikväll är det VM-fotboll - igen - och kanske kan vi här i Sydamerika efter kvällens matcher börja bocka av på listan vilka landslag som spelar i VM i Brasilien nästa år. Argentina och överraskningen Colombia leder en haltande grupp och är redan så gott som klara, och kan minst en poäng säkras i respektive bortamatch ikväll tillskriver vi listan med VM-deldagare två aktörer till. Trevligt med colombianskt i VM igen, det var ett tag sedan! Chile ligger trea med Ecuador hack i häl på fjärde plats och Sydamerikanska mästarna Uruguay jagar på en femteplats. Chile spelade i fredags hemma mot Venezuela och vann, mycket säkert, med 3-0. Totalt 5-0 mot Venezuela, som är mer eller mindre uträknade från VM, och revanchen för förlusten i Copa América för två år sedan kan man väl säga är avklarad nu. Den chilenska återhämtningen under förbundskapten Jorge Sampaoli har gått lysande, bland annat inkasserades härommånaden en konfortabel seger i träningsmatchen mot Irak med hela 6-0. Chile har säkrat minst en kvalplats till VM vilket är positivt, men helst av allt ska man ju lyckas kvala direkt. La Roja spelar inte ikväll, på grund av att det i kvalgruppen är ett ojämnt antal lag, vilket får följden att ett lag får stå över i varje omgång. Denna gång är det Chiles tur, och vi får vänta först till oktober och den mycket svåra bortamatchen mot Colombia för att få se La Roja, som dock spelar en vänskapsmatch mot Spanien i Schweiz.

 

Jag lyssnade på Sveriges väl genomförda vinstmatch mot Irland i fredags eftermiddag och det var ett trevligt avslut som bådar gott inför framtiden. I skrivandes stund är det bara en halvtimme innan mötet mot Kazakhstan, vi BORDE ju vinna där. Tycker man.

 

Annars är det fullt förberedande inför nationaldagen den 18 september, som alltid är det redan skogar av flaggor vajande från hustak, balkonger och bilar, nationalmusiken cueca tonar från lokaler och TV-apparater och supermercados tävlar i vem som erbjuder bäst kött och bäst vin. Härligt!

Studier - igen

Universidad La República är en stor bluff.

 

Nja, kanske inte riktigt men närapå. Häromdagen fick vi se den färdigställda läroplanen för den två år långa utbildning som jag hade anmält mig till, och dessvärre så var den så inkomplett och så pseudoetablerad att jag faktiskt hoppade av.

 

Den utbildning som jag hade tänkt att läsa går under namnet "Prevención de Riesgo", och innehåller bland annat juridik, företagsekonomi, administration, arbetsrätt, miljörätt, matematik, etc., inriktat på arbetsvillkor, arbetssäkerhet, analys, risk- och olycksreducering samt miljö.

 

Alla ämnen är roliga, intressanta och nyttiga.

 

Eller rättare sagt så SKA utbildningen innehålla dessa ämnen. Men inte på Universidad La República, som istället valde att schemalägga biologi, kemi, fysik, "Hållbar Utveckling", "Förorening av Luft och Vatten" och något trams som de kallade "Teknisk Design". Detta blandat med endast spillror av administration, juridik och matematik. Med andra ord inte alls det som vi tidigare hade blivit informerade om.

 

Det var istället en perfekt utbildning för vilken miljöpartist som helst.

 

Då kursplanen innehöll mycket lite eller rentav ingenting av det som jag vill, behöver och kan studera så hoppade jag helt sonika av. Jag betalar inte en massa pengar för att studera något som jag inte är intresserad av och som jag inte har någon nytta av i framtida arbetsliv.

 

Trist, irriterat och besviket.

 

Jag börjar bli förbannad på alla dessa bakslag nu.

I knew it

Det finns ett ämne som jag har ältat lite fram och tillbaka via diverse texter här på bloggen genom åren. Ämnet i fråga är relationerna mellan Chile, Bolivia och Perú. Anledningen är helt enkelt att ämnet kombinerar det mesta som jag finner intressant: politik, politisk historia, multilaterala relationer, nationsbygge och gränsdragningar. Och här kommer en text till, ett nytt kapitel i såpoperan ”Goda Grannar”.

 

Denna plats på jorden; Arica och Tarapacá med dess sterila öken, prunkande dalgångar, milsvida stränder och branta klippor som störtar i glittrande hav; utgjorde fram till 1884 en sydlig utpost i Perú, då den efter en väl genomförd militär kampanj tillföll Chile, något som den peruanska nationalkänslan aldrig riktigt kunnat konsolidera. Relationen mellan länderna har sedan dess oficiellt visserligen mest varit god och broderlig, men under ytan har en ömsesidig misstänksamhet och rivalitet hela tiden pyrt, kryddad med militär kapprustning.

 

Något söderut ligger Chiles II:a Region, som fram till 1904 de jure tillhörde Bolivia, men som de facto hade administrerats av Chile sedan 1860-talet. Samma område övergick de jure till chilensk överhöghet och Bolivia lämnades utan kust. Om förlusten av Arica och Tarapacá svider i det peruanska skinnet så är denbolivianska landförlusten för Bolivia ett öppet sår. Relationerna mellan Chile och Bolivia är iskall, om ens det. De diplomatiska förbindelserna bröts nämligen, på bolivianskt initiativ, år 1978 och har inte återupptagits sedan dess.

 

Häromåret gjorde så Perú slag i saken i sina irredentistiska anspråk på chilenskt territorium: man drog Chile inför Internationella Domstolen i Haag. Med påhittade repliker som ”oklara gränsdragningar” och ”orättvisa chilenska fördelar” som alibi hoppas Perú att återfå i alla fall delar av det som gick dem förlorat för snart 130 år sedan: havet.

 

Bolivia var inte sena att haka på trenden att dra Chile inför internationell domstol i hopp om att återfå land. De anledningar som man har angivit för att Chile ska lämna tillbaka en stor del av sina forna områden är mer eller mindre desamma som Perú angav: ”oklara internationella avtal”, ”Chile fick alltför stora fördelar i de avtal som skrevs” och ”Chile visar inte tillräcklig vilja att lösa konflikten”.

 

Då man i Chile fick höra om våra grannländers drag var reaktionen en kombination av självsäker axelryckning och otryggt framtidssiande; Chiles ståndpunkt är att gränserna länderna emellan sedan lång tid tillbaka är klargjorda och internationellt etablerade enligt en mängd ratifierade avtal och att inget annat finns att tillägga. Samtidigt kommenterades det, på hög nivå, vilket som skulle bli framför allt peruanernas nästa drag, att kräva tillbaka hela Arica via en liknande internationell spelplan?

 

Och det är precis vad Perú nu vill göra. Perú planerar nu att anmäla Chile till FN för att få tillbaka regionen Arica, med exakt samma alibi som tidigare: ”oklara gränsdragningar”, ”tidigare avtal är till peruansk nackdel” och ”Chile STAL området”.

 

Jag kommer, vare sig Ni vill eller inte, att återkomma om detta ämne.

 

Jag visste redan 2011, när Perú offentliggjorde anmälan gällande de marítima gränserna i Haag mot Chile, att de inom kort skulle kräva tillbaka hela Arica och Tarapacá.

 

Men det hör egentligen inte till saken. Jag vill bara visa mig duktig.

 

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka

 

"Vad var det jag sa?"