Utbildning i Chile

Idag när jag var inne på stan hade stora delar av centrum spärrats av för en gigantisk studentdemonstration. Hela Chile har de senaste månaderna varit drabbade av landsomfattande studentprotester, kårockupationer, lärarstrejker och organiserat skolk, både på skolnivå och universitetsnivå. Det finns lokala krav som de många studentorganisationerna framför men en gemensam nämnare har de alla: gratis högre utbildning. Protesterna har varit så omfattande att de har lett till en dialog mellan studentföreningar och Chiles utbildningsminister Joaquín Lavín som har lovat reformer i utbildningssystemet.

Universitetssystemet i det här landet är en brokig historia. De statliga institutionerna klassas som de bästa, de som har de bästa lärarna och de som ger den mest adekvata utbildningen samtidigt som privata universitet anses vara slappa, odisciplinerade och rentav dåliga. Här som i vilket land som helst kräver universiteten ett visst poängtal från skolbetygen och man behöver dessutom göra ”inträdesprov” i olika ämnen beroende på vilken utbildning man vill läsa. Så långt är allt bra och så ska det vara: antagning ska avgöras av elevens kompetens. Men i Chile kostar högre utbildning pengar, till och med den statliga. Och utbildningarna har olika prisklasser beroende på universitet, status och geografisk lokalisering. Ibland när man går igenom de interaktiva utbildningskatalogerna för universiteten och ser vad varje enskild utbildning kostar, och när man dessutom har de enorma statusskillnaderna mellan utbildningar i åtanke så slås man av att eleven inte ansöker om en plats på ett universitet, man ansöker om att få köpa en vara, en vara som inte är tillgänglig för alla, ty den har olika priser och olika kvalitéer beroende på vilken affär i vilket område man går till.

Utbildningarna kostar olika beroende på universitet, geografi (dyrare i Santiago än i de mindre städerna) men också status. En läkarexamen eller en ekonomiutbildning kostar flera gånger mer än till exempel lärare eller sjuksköterska. Likaså juristutbildningarna, till exempel kostar juristutbildningen på Universidad de Chile, landets största statliga universitet, närmare 70 000 SEK per termin. Ta det först gånger två för att räkna ut årsbeloppet och sedan gånger sju för att få fram slutsumman, då utbildningen i snitt varar sju år. Det blir mycket pengar och endast en liten del av Chiles befolkning har råd att köpa den produkten. På Aricas enda statliga universitet Universidad de Tarapacá de Arica (UTA) kostar däremot juristutbildningen motsvarande ca. 30 000 SEK per termin samtidigt som till exempel undersköterskeutbildningen kostar kanske ca. 10 000 SEK per termin. De människor som maximalt har råd att köpa den produkten är såklart medelklassen, de som inte har möjlighet att skicka barnen till Universidad Católica eller Universidad de Chile i Santiago som därmed indirekt reserveras åt Chiles redan mycket kapitalstarka sociala överklass. När det sedan gäller statusen utbildningarna emellan så är det helt enkelt så också att en juristubildning från Universidad de Chile har högre status än en juristexamen från UTA och alumni från Universidad de Chile har större möjligheter att erhålla ett välavlönat arbete.

Det högre utbildningssystemet i det här landet får mig att fundera på om det inte bidrar till att öka, eller i varje fall bibehålla, de stora sociala klasskillnader som redan finns i Chile . Rika människor ”köper” fina, dyra och presigefyllda utbildningar åt sina barn som sedan tjänar enorma summor pengar på arbetsmarknaden samtidigt som medelklassen får nöja sig med billigare utbildningar på halvdana universitet, utbildningar som inte alls ger samma lön till sist. De socio-ekonomiska samhällsklasserna bibehålls effektivt genom stor segregation, olika status och olika priser på olika utbildningar.

Protesterna på kårhusen och skolorna landet runt den senaste tiden gäller inte längre ledighet eller avskaffande av tentor och examen som de brukar handla om i ett annat land som jag känner till, utan man vill helt enkelt ha tillgång till en kostnadsfri högre utbildning oavsett tjocklek på portmonnän, en ganska självklar rättighet tycker jag. Jag brukar vanligtvis vara emot civil olydnad och av anarkister och annat vänsterfolk utförda ockupationer och jag blir vanligtvis på dåligt humör när jag ser rödsvarta fanor viftas av kommunister och syndikalister. Men jag måste säga att jag denna gång stöder demonstranterna och deras krav på kostnadsfri utbildning tillgänglig för ALLA chilenare, där intagningen avgörs av elevens kompetens och kunskaper och inte mängden 20 000 CHP-sedlar i plånboken hos de som redan har allt man kan tänkas vilja ha. Kan våra grannländer lyckas fixa gratis universitet för sina invånare så visst borde Chile kunna ordna det också.

I Chile...

... åker armén omkring på gatorna med vapnen öppet och väl synliga.

Hur ska jag göra?

Kom precis hem från Estación Central där min hustru köpte en bussbiljett till Calama dit hon behöver åka i arbetet. Såg där inte ett utan helt plötsligt TRE bussbolag som åker till Jujuy i Argentina. Och då slog idén mig: varför inte spontanåka till Jujuy, hälsa på familj och vänner ett par veckor och se Copa América?? Det var över sex år sedan jag var och hälsade på i Argentina och nu har Jujuy tilldelats två matcher på lilla Estadio 23 de Agosto där jag har varit så många gånger och hejat fram mitt Gimnasia de Jujuy: först Colombia - Costa Rica den 2 juli och sedan Bolivia - Costa Rica den 7 juli. Det skulle ju bara vara så jädrans häftigt att se Bolivia spela i Jujuy, ett Jujuy som till och med dess egna invånare beskriver som "mer bolivianskt än argentinskt". Bolivias landslag intresserar mig knappast men däremot att uppleva Bolivias landslag i Jujuy och en invasion av bolivianska fans. Dessutom gillar jag också Costa Ricas lilla landslag sedan jag upplevde VM 2006 i nämnda land, det var en trevlig karibisk fest som Los Ticos bjöd på i San José under VM trots ett katastrofala resultat med tre förluster och 3 - 9 i målskillnad, och det skulle vara trevligt att se Los Ticos igen. Men sedan naturligtvis, återse familj och mina vänner som jag har kvar i Jujuy. Gå på asados och äta utsökt argentinskt kött och prata argentinsk spanska igen är något som jag saknar!

Det är verkligen en once in a lifetime att kunna uppleva Copa América i en av sina "hemstäder" och valet torde vara enkelt. Men nackdelarna med att resa då, varför tvekar jag? Tja för det första är det dyrt, 35 000 CHP för en enkel resa, motsvarande ca. 500 kr. Jag borde stanna kvar i Arica och spendera pengarna på viktigare saker istället för att resa, 1000 kr för tur och retur... nja. Sedan, på grund av kraftigt snöfall i bergen, kan gränsen mellan länderna helt plötsligt stängas. Jag hörde till och med av säljarna på busstationen, de som gladeligen borde se sin möjlighet att pracka på en europé en dyr resa till Argentina oavsett omständigheterna, att de senaste veckorna har det varit si och så med möjligheten att passera över till Argentina, gränsen kan stängas mer eller mindre helt oplanerat och vara stängd två dygn medan myndigheterna på båda sidor skottar snö och plogar serpentinvägar. Och jag kan tänka mig ett flertal trevligare sätt att tillbringa två dygn på än i en insnöad parkerad buss på 3 000 meters höjd mitt ute i Andernas vildmark utan att veta när man kommer vidare.

Trevliga bekymmer visserligen, men hur gör man? Jujuy eller inte?

Mer fotboll

Nu blir det fotboll igen. Kanske lite tjatigt men två händelser föranleder nämnda faktum. Eller kanske rättare sagt en händelse och en incident. Vi tar oss till vårt köttätande grannland Argentina. Där börjar nämligen årets största fotbollshöjdpunkt nästa vecka: Copa América, motsvarigheten till Europas EM, där totalt tio lag, åtta från Sydamerika och de två inbjudna nationerna México och Costa Rica deltar. Det ska bli mycket trevligt att följa Copa América 2011 nästan på plats, även om jag helst såklart hade varit i Argentina för att kunna följa evenemanget ordentligt på plats. Nu blev det dock inte så, då olika förhinder har satt käppar i hjulet för ett eventuellt återseende av det underbarra Argentina.

Jag kommer skriva en hel del om Copa América här de följande veckorna, var så säkra.

Vi håller oss kvar i Argentina och tar oss närmare bestämt till huvudstaden Buenos Aires. För där inträffade nämligen en nästan ofattbar incident igår söndag kväll. En av argentinsk fotbolls absoluta giganter, River Plate, med 33 ligavinster genom historien och med enligt inoficiella siffror över 15 miljoner fans bara i Argentina, spelade på sin hemmaarena igår kväll sin andra kvalmatch av två möjliga, inte för att vinna någon titel eller liknande utan helt enkelt för att hålla sig kvar i argentinska ligans högsta division. Motståndet bjöds av lilla ynkliga Belgrano, som vann sin hemmamatch med 2-0 och som ikväll lyckades med en otrolig bedrift genom att med 1-1 på nationalarenan Monumental skicka ut River Plate ur högsta divisionen. För att ni ska förstå vidden av det inträffade så tänk er att Manchester United förlorar en kvalomgång mot Scunthorpe eller Barcelona mot Hércules och därmed förlorar sina platser i Premier League och La Liga. På Monumental omringades spelarna av hundratals poliser, vattenkanoner och tårgas användes mot läktarna och en stor del av River Plates fans ägnade ursinnigt söndagsnatten åt att slå sönder Buenos Aires. Jag personligen håller inte alls på River Plate, jag håller på Maradonas blågula Boca Juniors, Rivers störste rival men ändå… argentinska ligan utan River, utan Superclásico… nej, det känns helt enkelt inte rätt.

Annars då? Jodå, en lugn helg här i vinterns Arica. Evo Morales i Bolivia hävdar att Chile samarbetar med utländska terrornätverk och har personligen dekorerat de bolivianska soldater som i förra veckan togs på bar gärning när de bestal chilenare på sina bilar och i Perú sitter Ollanta Humala och drömmer om att återförena sitt land med Bolivia, hänvisandes till den kortvariga union mellan länderna under 1800-talets första hälft som provocerade fram ett krig med Chile.

Pust

ASADO!!

I helgen var det dags för ASADO igen!

Kyckling, fläsk och chorizo

Middagsbordet. Vem som kom på den briljanta idén att

ställa dit en skål med RIS vet jag inte.

La parilla

En ny del av en dålig fars

Hör här: Häromveckan haffade chilensk polis 13 beväpnade och uniformerade soldater och deras lika tungt beväpnade befäl från Bolivia som olagligt befann sig långt in på chilenskt territorium, närmare bestämt i regionen Tarapacá. Dessa hade under natten korsat gränsen in i Chile och i skydd av Atacamas bäcksvarta nocturne tagit sig en bra bit in i landet. Förrutom att vara tungt beväpnade och att de under sina uniformer olovligt vistades i Chile färdades dessutom bolivianerna när de upptäcktes i chilenska bilar och lastbilar, registrerade som stulna. Soldaterna arresterades, fråntogs sina vapen och sattes i arrest ett par timmar under utredning innan de senare blev bussade tillbaka till gränsen under tillsyn av Carabineros och Gendarmería. I Bolivia blev soldaterna sedan mottagna som hjältar, påhejade på gatorna i Oruro där deras regemente hör hemma och sedan dekorerade. Chile protesterade naturligtvis kraftigt mot att beväpnade soldater olovligen tar sig in i Chile och dessutom färdas i stulna bilar och vår utrikesminister Alfredo Moreno meddelade Chiles ståndpunkt samma dag för David Choquehuanca, Bolivias minister för utrikes ärenden.

Bolivia var inte saktfärdiga i att kontra på Chiles protester. Grannlandets officiella hållning är att soldaterna endast var ute på uppdrag och mitt uppe i att övervaka narkotikasmugglingen mellan de båda länderna och att Chile inte har någon som helst rätt till att arrestera deras soldater. Detta har både president Evo Morales, försvarsministern och taleskvinnan för Bolivias regering bestämt lagt fram på presskonferenser och i media. Man har till och med yttrat att soldaterna ”fullgjorde patriotiska uppdrag” ([…] cumpliendo una misión patrióta). Hur dessa bolivianska hjältar och patrioter hux flux lyckades hamna i stulna chilenska bilar ges dock ingen förklaring på, inte heller på frågan varför de befann sig flera mil inne i Chile.

Nu visar det sig dock att soldaterna inte bara:

- Var tungt beväpnade

- Befann sig olovligen på utländskt, d.v.s. chilenskt teritorium

- Åkte i stulna chilenska fordon.

Nej, dessa uniformerade och nu dekorerade patriotiska gränsbevakare har nu erkänt att de själva STAL BILARNA FRÅN CHILENARE UNDER VAPENHOT.

Kan detta verkligen vara möjligt?

Jodå, det är det.Det roliga med hela denna situation, som jag inte kommer kommentera mer på ett par dagar då ämnet gör mig illamående, är dock inte alla ovan faktum. Kronan på verket i denna akt, en av många många i rad, i den enerverande dåliga revyn ”Trakassera Chile” i regi av Bolivia och Perú, är att nu ska Bolivia anmäla Chile till internationella instanser och samfund då man anser att Chile har behandlat ”soldaterna” i fråga illa. Enligt Bolivias regering har Chile behandlat bolivianerna som ”simpla tjuvar” (fritt översatt), något som både Carabineros och Chiles armé har medgivit att man gjort. Och ja, dessa är inget annat än simpla tjuvar och förtjänar ingen bättre behandling än den som de erhöll då de ertappades fullt beväpnade på chilenskt territorium och efter att under vapenhot ha bestulit chilenska medborgare på sina bilar. Bolivia har begått ett allvarligt klavértramp enligt samtliga internationella regelverk och då det i det 14 man starka sällskapet dessutom medföljde en officer kan man börja undra vilka kriminella nätverk som finns i grannlandet och hur högt upp i den bolivianska statsapparaten dessa når.

Chile och chilenarna och egentligen omvärlden vill ha svar - och vi får veta av motparten att det är CHILE som har gjort fel.

Dessa uniformerade krakar är en skam för sina uniformer och om Bolivia har någon typ av heder kvar i sin nation och om några åtgärder ska vidtas så är det istället hoten om vedergällning via internationella samfund som ska tas tillbaka, ”soldaterna” ska sättas bakom lås och bom och en offentlig ursäkt ska framföras av president Evo Morales direkt till Chiles statsöverhuvud Sebastián Piñera.

Men vi kan ju fortsätta drömma.

Söndag-/Måndagskrönika: Rapport från ett rörligt Chile

Idag strax innan lunchtid skakade norra Chile igen. En jordbävning med 6,5 på Richterskalan hade sitt epicentrum strax norr om Calama där vi var häromveckan och det gungade rejält även i Arica. Det var en ny typ av skalv som jag inte hade känt förut, jorden gungade på ett märkligt sätt istället för att skaka och det kändes helt plötsligt som om marken gick i vågor. Vi försöker få tag på våra bekanta Jessica och Fernando i Calama för att kolla läget med dem, men det verkar inte vara någon större fara å färde då Chiles inrikesministerium låter rapportera att man inte har registrerat materiella skador eller personskador. Gabriela och jag mår bra i varje fall, det gungade till i cirka 10 sekunder och det knakade i väggar och slog i dörrar och fönster men inget allvarligt har hänt.

Chile ligger precis längs Stilla Havets "Ring of Fire" och jordbävningar och vulkanutbrott är inte ovanliga. 27 februari förra året demolerades en stor del av södra Chile i en megajordbävning vars magnitud nådde hela 8,8 på Richterskalan, kommentar på det kan läsas här, för ett par veckor sedan fick vulkanen Puyehue ett utbrott nere i södern och de av Er som är lite äldre minns säkert jordbävningen i Valdivia år 1960 som är den kraftigaste tektonikrelaterade sism som någonsin har registrerats med en styrka på nära ofantliga 10 på Richterskalan. Min svärmor kommer från en by i närheten av Valdivia och enligt henne började plötsligt marken gå i synliga vågor och det var nästan omöjligt att hålla sig på benen, nya berg och kullar reste sig, träd rycktes upp med sina rötter och marken sprack bokstavligen. Städer och byar närmast kusten dränktes i flodvågor upp till 25 meter höga, skalvets rörelser orsakade dessutom vulkanutbrott i området och sjön Riñihues vattennivå steg med nära 20 meter då stora jordskred täppte till sjöns utflöde. Endast ett panikartat arbete för att gräva nya utflöden hindrade den tilltäppta sjön från att helt svämma över och en störtflod från att orsaka än mer förödelse på sin väg mot havet.

Arica drabbades år 1868 av ett liknande öde då ytterligare en megajordbävning med styrka på mellan 8,5 och 9,0 på Richterskalan med efterföljande 15 meter höga tsunamivågor ödelade den då slumrande hamnstaden i södra Perú. Ett vittne från denna tid är vraket efter USS Wateree, en 62 meter lång amerikansk ångbåt som tillfälligt låg i hamn i Arica den ödesdigra agustidagen 1868 och som efter en rad flodvågor flyttades cirka 390 meter inåt land. Fartyget användes som fälthospital under Stilla Havskriget och idag finns en liten rostig del kvar som av människohand har flyttats närmare vattnet och som nu är ett nationellt minnesmärke nära Playa Las Machas norr om centrum.

Mycket historiskt prat blev det nu och kanske lite mindre ren krönika av denna text. Det har dock hänt en ytterligare "rolig" incident mellan Chile och Bolivia som jag tänkte kommentera snabbt imorgon. Det handlar om att, ta ett djupt andetag och sitt ner i en bekväm stol, beväpnade bolivianska soldater har tagit sig in på chilenskt territorium för att råna och köpa stöldgods, och nu ska Bolivia anmäla Chile (ytterligare en gång, börjar bli tröttsamt) för att dessa skulle ha behandlat "soldaterna" på ett felaktigt sätt. Mer om det imorgon.

Test: Är Ni ung eller gammal?

Titta på bilden.

Försök sedan lista ut sambandet mellan de två objekten.

Söndagskrönika: Clarence Clemons - Quarter To Three

God söndagkväll och trevlig sydamerikansk Fars Dag alla fäder!

Fortfarande lite nedstämd efter The Big Mans bortgång. Precis som Tayta sade: Det är som om en god vän hade gått bort.

Latinamerika är bland mycket annat en kompott av musikgenrer. En av min favoritmusik, andinsk folkmusik eller Música Andina, härstammar ju naturligtvis härifrån och dessutom har vi obegränsad tillgång på Rock Latino, cumbia, reggaeton och cuartetazo och populariteten för Karibiens salsa och merengue och Brasiliens samba ska icke förglömmas. Här finns också gitarrknäppande chacarera, zamba (med z och helt olikt den snabbtrummande varianten med s), chamamé och Chiles nationalmusik cueca. Buenos Aires är centrum för den latinska tangon, México njuter av sin mariachi och på Cuba dansar folk till rumba och mambo. Kort sagt – Latinamerika är ett Mecka för folk med aptit på musik! Men nästa vecka blir det inget alls av detta. Nästa vecka ska jag endast lyssna på The Boss, The Big Man och E Street Band!

Kvällens söndagskrönika skjuts upp till imorgon måndag. Under tiden kan ni höra Big Man framföra klassikern Quarter to three, en av mina favoritsånger med E Street Band. På med ljudet på full volym, detta är spelglädje, detta är musik! Lägg även märke till Nils Lofgren på gitarr.

Clarence Clemons

Vi hoppades in i det sista.

Men nu är The Big Man borta.

Hans saxofon har tystnat.

E Street Band blir aldrig sig likt igen.

Vi sörjer.

Jag skulle precis iväg till en kompis som bor i närheten för att laga tacos.

Har måttlig lust till det just nu.

Tack för allt, Clarence Clemons.

Vila i frid - R.I.P. - Q.E.P.D.

Volcán Puyehue

Vi bor i en region som rör på sig. Både rent utvecklingsmässigt, politiskt och ekonomiskt, men även självaste berggrunden är aktiv. Jordskalv och vulkanutbrott är vanliga i Chile, tack och lov finns inga aktiva vulkaner i norra Chile där jag bor (peppar peppar...), men att marken skakar eller rentav gungar hör inte till ovanligheterna. Igår till exempel hade vi en liten fredagsasado och helt plötsligt stannar samtliga upp och säger "Está temblando!", "Det skakar!".

Häromveckan tyckte vulkanen Puyehue i södra Chile på gränsen till Argentina att det var dags att få utbrott igen, och det med råge denna gång. Senast Puyehue vaknade till liv var efter jordbävningen i Valdivia 1960, förövrigt den kraftigaste jordbävning som någonsin registrerats med en styrka på nära 10 på Richterskalan, då markrörelserna fick det slumrande berget att ilsket spy ut aska och lava. Utbrottet nyligen fick myndigheterna i bägge transandinska nationerna att utrymma byar i närheten, askregn gjorde dagen till natt i flera städer i Sydkonens södra delar och ett askmoln likt Eyjafjallajökulls dito fick flygtrafiken så långt bort som i Auckland, Melbourne och Kapstaden att ta en flera dagar lång paus.

Volcán Puyehue återgick till sin slummer efter ett par dagar och inga större materiella skador inträffade. Ett spektakulärt skådespel bjöd oss dock eldberget i södern på:

Ayuda social

Igår kväll var vi iväg på en aktivitet som jag inte hade gjort mig bekant med tidigare men som jag definitivt hoppas kunna upprepa. En god vän till oss vid namn Daniel är med i en frikyrka (baptist eller adventist, jag vet inte vilken men det är de två som är rådande i Arica, förrutom den katolska kyrkan) som varje tisdag samlas i centrum för att dela ut mat till de allra mest behövande och igår kväll hängde jag och Gabriela med efter att ha hört Daniels ord om att det är så enkelt, man gör människor glada och man mår bra utav det.

Jag är själv troende kristen, dock så har jag lite svårt för den typ av väckelseretorik som just denna kyrka nyttjar med handklapp, höga böner och tjoande psalmer, vissa fångas utav det men jag gör det inte. Däremot är grundtanken i alla kristna kyrkor världen över densamma, och det var i den andan vi gav oss ut i går kväll för att ge lite till de som inte har någonting alls.

Vi samlades i Parque Colón strax efter tio på kvällen och började göra i ordning det medhavda, mat, bröd, té och vatten. Brickor utrustades med bestick och folk ställde sig i kö och så kunde vi sedan dela ut kvällsvard och en kopp té till Aricas allra fattigaste människor, både de som bor på gatan och tigger men också de som i bästa fall har ett enkelt tak över huvudet i utkanten av staden men inga tillgångar att äta sig mätta för. Vi sorterade brödbitar, hällde upp dricka i muggar och delade rättvist ut så alla fick sin del och när man såg glädjen och tacksamheten hos de man hjälpte kändes det verkligen som att man gjorde nytta.

Det var alla typer av människor som hade samlats i parken för att få sig ett kvällsmål. Gamla som unga, män som kvinnor, ensamma som par. Gemensamt för dessa människor var dock att de saknar några av de saker som vi kan ta för givet: ett hem, ett tak över huvudet och något att äta. Tre element som de flesta av oss tar så för givet att vi inte ids uppskatta gåvan som de verkligen är. Man blev otroligt medveten igår om hur lyckligt lottad man faktiskt är och hur bra man egentligen har det. Är jag hungrig eller sugen på något öppnar jag kylen. Är det kallt utomhus går jag in under tak. Är jag trött lägger jag mig i sängen. Det är skatter som tillhör vardagen, vi är priviligierade som har möjlighet till allt detta, och som klyschan säger så vet vi inte hur glada och tacksamma vi borde vara varje dag för att vi får möjlighet att vara varma, äta oss mätta och ha det bekvämt.

Jag tog inga foton igår och lika bra det. Det var inget spektakel som vi var på, vi var där för att hjälpa medmänniskor.

Söndagskrönika: Fotboll & Perú

Skrev en krönika för ett par månader sedan om fotbollens svala status bland det chilenska folket, en svalka som är konstant året runt med eventuella undantag för de gånger då det älskade landslaget spelar. Landslaget har gjort en stor upphämtning på sistone efter 10-15 år av uselt spel, bland annat i VM-kvalet 2002 då La Roja slutade SIST i hela Sydamerika-gruppen, efter blåbär som Perú, Bolivia och Venezuela. Men den inhemska ligafotbollen håller en hopplöst låg klass, snudd på allsvensk nivå, och intresset bland folk för sin fotboll är riktigt o-sydamerikanskt lågt. Förrutom idag. Idag spelades nämligen ligafinalen.

Den chilenska ligan avslutas med ett slutspel, liknande Elitserien i hockey. De åtta bästa lagen lottas i en omgång kvartsfinaler som spelas hemma och borta och vinnarna går vidare till en semifinalsomgång hemma och borta där de segrande lagen slutligen möts i den stora finalen. Idag spelades så finalen i den chilenska ligan mellan de två santiaguinska lagen Universidad Católica och Universidad de Chile. Överklassens lag mot den breda massans och landets populäraste lag, ”El clásico universitario”, som matcherna mellan dem också kallas då det är lagen från Chiles i särklass största universitet som möts. Jag personligen sympatiserar inte med någon, ligafotbollen här håller så pass låg nivå att jag inte hyser något större intresse för den. Jag har sympatiköpt en tröja med San Marcos de Arica, det får räcka.

Som sagt chilensk inhemsk fotboll är ovanligt sval för att vara en latinamerikansk sådan, se bara på det religiösa intresset för fotbollen i Argentina och Brasilien. Men just idag, då finalen hålls, verkar folk helt plötsligt ha fått upp ögonen för det vackra spelet. Helt plötsligt fylldes tidningar och TV av fotbollsprogram, tillbakablickar på tidigare finaler, historik, statistik och liknande. Och i vårt hus verkade vi ha två läger som såg på matchen i eftermiddags. Tre våningar (tror jag) upp satt Universidad de Chile: s supportrar och tjoade högt såfort deras kornblå lag gjorde mål och lite längre bort satt en grupp blåvita Católica-fans och skrek och hejade på sina favoriter. Efter matchen hördes karavaner av tutande och firande supportrar som i segersötmans eufori tog sig in mot Aricas centrum. Har också sett bilder från Santiago, Plaza Italia och Alameda är överfyllda med folk, bilar, fontänbad och bengaliska eldar. Mellan 15 000 och 20 000 människor firade i Santiago och flera tusentals fans har tagit gatorna i besittning i Valparaíso, Concepción, Antofagasta och Temuco. Det har aldrig så länge jag har varit här visats intresse för fotbollen före finalen och jag är övertygad om att i övermorgon (efter morgondagens alla reportage, intervjuer och krönikor) kommer finalen att vara som bortblåst och kanske bortglömd. Chilenarna kanske helt enkelt har en mer hälsosam inställning till fotbollen, man firar och visar intresse när det ska visas intresse och firas istället för att som de livsnjutande argentinarna låta fotbollen fylla större delen av sin fritid.

Vilka vann ligan nu då? Jodå, Universidad de Chile utklassade sina motståndare med 4-1, trots att matchen gick på Universidad Católicas hemmaplan, och fick lyfta den faktiskt ganska ståtliga segerpokalen i Santiagos vinterkväll.

Nu till ett mer seriöst ämne: jag har även tidigare skrivit en text om presidentvalet i vårt norra grannland Perú. I söndags, samma dag som jag fyllde gammal och reste runt i San Pedro de Atacama, hölls andra omgången i presidentvalet mellan vänsterns Ollanta Humala och högerns Keiko Fujimori. Att det till slut blev högern mot vänstern var en ren tillfällighet; ett flertal kandidater från olika håll ställde upp i första omgången och det kunde lika gärna ha blivit konservatism mot liberalism eller kommunism mot socialdemokrati. Men nu blev det just höger mot vänster, Ollanta Humala är gråsocialist och Keiko Fujimori högerliberal. Humala vann till slut valet, och vänsteranhängare i Västvärlden jublar åt att myten om den latinamerikanska ”vänstervågen” fortfarande rullar, en myt som skapades i början på 2000-talet då ett par latinamerikanska nationer valde fram presidenter hemmahörande på vänsterkanten. Mytens anhängare tar dock varken hänyn till rådande politiska traditioner eller det faktum att minst lika många högerpresidenter valdes under samma epok.

Och – hör och häpna: i 2011 års peruanska presidentval stöttade jag Ollanta Humala. Jag, som är mer kornblå än Andernas himmel, hoppades att vänsterns kandidat som dessutom är öppen chileantagonist skulle vinna valet i vårt grannland och jag ska förklara varför. Låt mig börja med att beskriva kandidaterna:

Ollanta Humala är en misslyckad och avdankad populistisk militär som i irredentistisk anda har uttalat sig att han ska ”köpa norra Chile”, han ska återställa Perús nationella heder, han deltog i ett misslyckat militärkuppförsök år 2000 samt blivit åtalad för att personligen ha mordhotat vittnen i den påföljande rättegången. Han har flera gånger indirekt upprepat sitt hat mot Chile och chilenare, han hävdar att tidigare presidenter ”saknar tydliga geopolitiska mål med sin politik” (vad nu det innebär) och han stöder öppet Bolivias territoriella krav på Chile och en geopolitisk delning av det chilenska territoriet.

Med denna bakgrund borde ju valet för en Chilesympatisör mellan Ollanta Humala och dennes motkandidat Keiko Fujimori ha varit lätt. Eller?

Keiko Fujimori är dotter till tidigare presidenten Alberto som sitter i livstids fängelse omvandlat till husarrest på grund av hög ålder för korruption, brott mot mänskliga rättigheter och folkmord. Alberto Fujimori som styrde Perú mellan 1990 och 2000 är den mest korrupte ledaren i Sydamerikas historia och har föga hedrande utsetts till den sjunde mest korrupte ledaren i världen. Keiko Fujimori (bara namnet Fujimori borde ge varje person med minsta kunskaper om Latinamerika kalla kårar), förvisso med hög utbildning från amerikanskt universitet och med en till synes välpolerad fasad som stabil och hederlig tvåbarnsmor, gjorde under kampanjen sitt allra yttersta för att distansiera sig från de sämre sidorna av sin fars odemokratiska (ja, pappa Alberto avsatte parlamentet 1992 och satte konstitutionen ur funktion) regim samtidigt som hon frotterade sig i de många ekonomiska framgångar som densamma trots allt skapade. Alberto Fujimori skapade i Perú en av marknaden styrd elitstat, sålde ut Perús tillgångar, lade ut landet på entreprenad och tjänade personligen miljoner och åter miljoner med dollar. Men det var ju Alberto som gjorde det, hans dotter då? Jodå, Keiko Fujimori var ”Primera Dama”, First Lady, under Fujimori den äldres regim och i allra högsta grad delaktig i hur Perú fullständigt kördes i botten under dennes regeringstid. Dessutom hade hon under presidentvalskampanjen i sin stab ett flertal tjänstemän som hade varit aktiva högt upp i Alberto Fujimoris närhet, bland andra medarbetare till fängslade tjuven och skurken Vladimiro Montesinos, Albertos högsta rådgivare och dessutom tidigare chef för Perús säkerhetstjänst.

Perú är ett fantastiskt intressant och makalöst vackert och spännande land. Men det är också ett fattigt, outvecklat, orättvist och korrumperat samhälle med stora brister i nästan allt. En fattigdom så stor och så institutionellt etablerad, framför allt bland urbefolkningen, genomsyrar hela det peruanska samhället och korruptionen är utbredd uti varje liten del av samhällsapparaten. Mycket stora delar av Perús folk saknar sjukvård, social säkerhet, hygien och till och med mat för dagen, vägnätet är undermåligt, kommunikationer bristfälliga samtidigt som en liten elit i huvudstaden Limas överklasskvarter Miraflores kan snyta sina barn med gröna hundradollarsedlar. Därför – en liten smula av Marx’ fördelningspolitik och en utbyggnad av den sociala tryggheten och subventionerad utbildning för ”vanliga” peruaner skulle göra vårt norra grannland mycket gott. I Perú måste man se till att bygga en stark grund med lite social trygghet som samhället kan vila på, som Humala vill, innan man börjar sälja ut naturtillgångar och teckna frihandelsavtal med USA som Keiko Fujimori önskar, det kan kanske komma vid ett senare tillfälle. Peruanerna behöver inte utländska investerare – de behöver ett säkert och socialt tryggare samhälle. Sverige till exempel, där socialismen är konstitutionerad, behöver så lite av socialism och socialdemokratisk recess som möjligt och i Sverige stöder jag till 200 % Alliansen. Men det är skillnad på samhälle och samhälle, land och land, kultur och kultur. Ollanta Humala hade bland annat ett så enkelt och förnuftigt förslag som att man ska starta ett nationellt pensionsprogram där varje arbetande peruan efter en viss ålder ska erhålla motsvarande 700 kronor i månaden i en statlig pension. En krogrunda i Sverige – en skillnad mellan fattigdom och lite mindre fattigdom i Perú. Ollanta Humala propagerade för utbyggd social säkerhet, öppenhet, utrotande av korruptionen och minskad fattigdom – det som Perú behöver i dagsläget; Keiko Fujimori hävdade ökad frihandel, skattesubventioner för företag och privatiseringar – det som Perú verkligen inte behöver i dagsläget. Därför hoppades jag att Ollanta Humala skulle gå segrande ur presidentvalet 2011.

Reserapport från II Región

Vi var i Calama i Chiles II Region förra veckan, Gabriela och jag. Tio timmars bussresa (detta är ett STORT land!) sydost om Arica ligger Calama, en relativt ung stad, grundad på 1860-talet, som är helt beroende av kopparbrytningen i världens största människogräda hål Chuquicamata och de mindre men ändå stora gruvorna El Salvador och El Teniente. Calama ligger mitt i Atacamaöknen på 2200 meters höjd och har typiskt ökenklimat med stekande sol på dagen och bitande kalla kvällar och nätter. Vi bodde hos våra vänner Jessica och Fernando i deras hus i ett lugnt kvarter strax utanför centrum och vi hade mycket trevligt med dem. Med all respekt för våra vänner och samtliga calameños, men Calama är den mest ointressanta stad jag har besökt, och då har jag ändå varit i Vingåker, Palpalá, Kungälv och Perico. Calama är en rik, välmående och säker stad som dignar av kopparens rikedomar men som dessvärre saknar nästan all form av kulturell charm och estetisk skönhet. Jag har inte ens några foton därifrån.

Nåväl, på torsdagen skulle här turistas! Jag åkte iväg till hamnstaden och norra Chiles största stad Antofagasta för att göra ärenden och se på stan. Tre timmars bussresa från Calama ligger en modern och expanderande storstad med trevliga gågator, helt ok strandpromenad och ett modernt shoppingcenter.



Antofagasta




Strandpromenaden utanför shoppingcentret


Och allt består av Calama- och Chuquicamatapengar. På grund av Chiles ganska centraliserade statsstruktur, och på grund av att Calama lite orättvist inte är en egen region utan tillhör just Antofagasta, så går nästan alla inkomster från utvinningen i världens rikaste koppargruvor utanför Calama mer eller mindre direkt till Antofagasta.

På vägen till Antofa lyckades jag fota den konstigaste geoglyf som jag sett… undrar vem eller vad som har bemödat sig att skapa den. Och framför allt: vad föreställer den?? En tupp eller en dinosaurie?



Mystisk geoglyf på vägen till Antofagasta


Landskapet mellan Calama och Antofagasta är i övrigt både spännande och mångfacetterat…



För att citera Robert Broberg: Sand, sand, sand, sand, grus och stoft...


På fredagen var det så meningen att jag skulle tagit en Taxi Colectivo till koppargruvan Chuquicamata eller "Chuqui" som den i folkmun heter, allt enligt min Lonely Planet. Tyvärr, blev jag varse, har Colectivo-kooperativen lagt ner turerna till Chuqui, så dessvärre fick jag inte äran att besöka kärnan i den chilenska exportindustrin. Tydligen måste man beställa tid innan hos något av de många syndikaten som anordnar resor till gruvan så Chuquicamata finns kvar på att göra-listan nästa gång jag åker till Calama. Eftermiddagen tillbringades istället med ett par lugna timmar på stan och på Mall Plaza, ett shoppingcenter.

Kommer Ni till Calama, stanna gärna och se lite i alla fall lite av centrum och kanske katedralen, men efter de 15 minuter det tar att beskåda dessa rekommenderar jag att Ni tar er till närmsta busstation för att hoppa på första bästa färdmedel till San Pedro de Atacama. För om det finns något som Ni måste se i Chiles II Región så är det den lilla byn San Pedro.



San Pedro de Atacama


Jag har levt ett år i Argentinas berg, jag har upplevt den andinska majestätiskheten i den av Omagwaka-indianer långt före plundrande spanska banditers och rövares antåg bebodda byn Purmamarca och jag har druckit Fernet con Coca på ruinerna av inka-fortet Pucará de Tilcara. Jag har beskådat oändligheten i saltöken Salinas Grandes och beundrat den andinska kornblå himlen på 5 000 meters höjd. Anderna är magnifika och äntligen fick jag åter uppleva deras odödlighet när vi for till San Pedro. På söndagen fyllde jag jämt och vi firade genom att ta en heldag uppe i bergen.

Själva San Pedro i sig är väl som de flesta andra byar i området, låga hus av adobe, kullerstensgator och små butiker som säljer allehanda souvenirer och krimskrams. En gammal kolonial kyrka från slutet på 1500-talet och små resebyråer som säljer dagsturer till vulkaner, saltöknar och laguner. Man bjuds också på ren luft, klarblå andinsk himmel, folkmusik och urbefolkning som utgör de permanenta beståndsdelarna men San Pedro är också ett turistmecka. Vi åkte vintertid ergo lågsäsong men ändå var det en hel del backpackers och turistande folk i byn. Hur det ser ut sommartid ergo högsäsong kan man bara föreställa sig.



Kyrkan i San Pedro de Atacama, en ganska typisk andinsk kyrka, byggd på 1600-talet på platsen för den första gudstjänsten i slutet av 1500-talet.


Vi började med att på förmiddagen när vi hade anlänt köpa en fyratimmars tur till Valle de la Luna en bit utanför San Pedro som skulle avgå på eftermiddagen. Under tiden vi väntade gick vi först på muséet (lägg märke till singulariteten – det finns bara ett museum i San Pedro), vi strosade på marknader och åt sedan lunch med en obligatorisk Pisco Sour på en restaurang med stockholmska priser. San Pedro är dyrt, var beredda på det om Ni åker dit.

Sedan var det dags för vår tur ut i öknen. Vi åkte först till Valle de Muerte, Dödsdalen, med dess fantastiska naturformationer och färger och med norra Chiles mest berömda vulkan Likankabur stolt övervakande hela landskapet från sin plats på gränsen till Bolivia.



Valle de Muerte, Likankabur är det konformade berget i bakgrunden.


Valle de la Luna, Måndalen, med sitt månliknande landskap (därav det uppenbara namnet) väntade härnäst och efter en lång klättring upp för ett berg fick vi se solen gå ner över Atacamaöknen och det må jag säga var ett skådespel av absolut mästerklass. Solen färgade en vanligtvis sandfärgad dal blodröd och rosa, bergen fick helt plötsligt en brandgul ton och helt plötsligt verkade hela öknen stå i ljusan låga. Det var som om Likankabur själv hade vaknat till liv och börjat spruta glöd och eld över sin månliknande omgivning.








Tyvärr lyckas kameran inte fånga det fantastiskta skådespel av färger som vi beundrade, det är verkligen att rekommendera. Lyckliga över att ha upplevt solnedgången över Valle de la Luna och trötta satte vi oss i minibussen som tog oss vidare till San Pedro för att där invänta återfärden till Calama som vi anlände strax efter klockan nio på kvällen. Natten tillbringades sedan på ytterligare en buss tillbaka till vårt Arica. Mycket åkande blev det i detta stora och vackra land men det är det värt varje sekund.

Gracias amigos Jessica y Fernando por habernos recibido y cuándo quieran, ya saben que nuestra casa es su casa.

Dagens musiktips

Kort reflektion

Jag AVSKYR jordbävningar.

7 de Junio

Hoy recordamos a los bravos soldados
arriesgando su vida por Chile.

Los que subieron al Morro
para enfrentar al enemigo.

Los que murieron,
sacrificándose por la patria.

Los que lucharon y lograron
que Arica fuera chileno.

Viva Arica, eternamente chilena!

Ålderstecken, the final one

Fyllde 30 igår, jag är nu officiellt gammal. Silverté, likör och mandelbiskvier i gungstolen samtidigt som katten spinner på filten man har över knäna... Gikten plågar, man fryser om flinten och dagens ungdomar har ingen hyfs alls, det var minsann bättre förr då jag var barn och man fick lära sig veta hut. Vi gick barfota året om och det var åtta mil till skolan och tretton mil till kyrkan! Och ute i världen härjade kriget, så mat fanns det ingen, vi åt bröd och gräs och drack vatten som mor hämtade i bäcken och på kvällarna agade far oss med en stor skyffel. Men aldrig glömde vi att tacka Gud i Himlen för de rikedomar han givit oss!

Hälsningar frán Calama

God afton!

Smáförkylda, dammiga och frusna i den nordchilenska ökenkylan har vi mycket trevligt hos vára vänner Fernando och Jessica, men Lonely Planet hade nog rätt. Calama är kanske den mest innehállslösa stad jag har varit i.

Har sett Antofagasta, som jag faktiskt blev ganska förtjust i, vi har ákt genom öken och sett sand och mera sand och imorgon eventuellt en sväng till Chuquicamata, världens största människogrävda hál och navet i den chilenska kopparindustrin. Chuquicamata ligger 25 km frán Calama och detta är verkligen en gruvstad; vart man än vänder sig blir man pámind om koppar och gruvdrift. Kopparstatyer i rondeller och pá torg, koppardekorationer pá hus, och kopparsmycken säljs i affärerna.

Trevligt fredagsmys, pá áterseende!

Calama

Imorgon bitti åker vi till gruvstaden Calama i Chiles II Region, jag och Gabriela, och vi kommer tillbaka till Arica på måndag morgon.

Jag ska passa på att turista i det spännande landet där jag inte längre är turist. Jag ska förrutom det enligt min Lonely Planet mycket fula Calama (omdömet lyder ordagrant "Shithole") se hamnstaden Antofagasta som Bolivia fortfarande gör anspråk på, världens största människogrävda hål, koppargruvan Chuquicamata och den pittoreska andinska byn San Pedro de Atacama. Förhoppningsvis kan jag åka till någon av de många spökstäderna som ligger i området också.

Vi åker buss, Scania Kutternia, med en mycket rutinerad chaufför och vi kommer sakta men säkert kringla oss söderut. Resan börjar klockan 09.40 och vi ankommer Calama vid åttatiden på kvällen. Det är ett stort land, detta! Följande gäller också på ditresan: vi stannar i bussen allesammans, på grund av security reasons. Det kommer INTE ges tillfälle att gå ut och dansa lite.

Tubsockorna är packade, undrar hur det kommer gå, detta...

Kameran är laddad och jag lovar bildreportage i början på nästa vecka.

Idag...

… upptäckte tandläkaren att min lilla sobrina Fiorenza har överbett och sade bestämt åt henne att sluta med nappen. Hoppas att han inte led några plågor, Gud vare nådig med hans själ säger jag bara.

… åkte jag hem från stan med en skraltig lokalbuss från 50-talet som skulle fått vilken europeisk trafikkontrollant som helst att yla av iver och fradgande skriva ut hyllmeter med böter.

… pratade jag med en god vän hemma i Stockhom som ska skicka ner snus till min födelsedag. Han ska märka paketets innehåll med ”Gerådos de huso”.

Och nej, det var ingen som ammade offentligt på bussen idag.

Dagens garv

"Telefonsupporten" på SVT Play.
En tydligare kopia på BBC 4: s lysande komedishow The IT Crowd har väl knappast gjorts, men detta är ändå riktigt roligt!

Känner någon igen sig? Jag gör det.

Söndagskrönika / Crónica Domenical

Falta hoy una semana para la segunda vuelta de las elecciones presidenciales del país vecino Perú y los candidatas se llaman Ollanta Humala, representando el bloque de izquierda, y Keiko Fujimori líder de la agrupación derecha. Esta noche se realizó un debate presidencial desde la capital peruana de Lima entre los candidatas que acabo de observar y hay que establecer que este debate ha sido bastantemente más claro y profesional que los debates y discursos populistas que he oído del presidente chileno Sebastián Piñera.

La izquierda peruana representada por el Sr. Ollanta Humala desea fortalezer el pueblo, combatir la pobreza y ofrecer dinero y seguridad social a todos los peruanos marginalizados mientras la derecha y su cabezera Sra. Keiko Fujimori le rebate y pregunta de dónde surgirán aquellas fuentes económicas y en cambio su propuesta gubernamental se focaliza más en la creación del emprendimiento, el mercado libre y el crecimiento de las empresas. Los dos candidatos también se acusaban entre sí por ser corruptos o por no haber luchado demasiadamente contra la erradicación de la corrupción. Sr. Humala correctamente le pregunta numerosas veces a su oponente sobre su antepasado y sus responsabilidades como Primera Dama del Perú durante la gestión de su padre Alberto Fujimori mientras la misma le acusa a Sr. Humala por haber inicializado varios golpes de estado y sobornar a testigos en un juico sobre derechos humanos.

En un contexto general se puede distinguir las ideas de los dos candidatos presidenciale según lo siguiente: Ollanta Humala desea aplicar el socialismo en el Perú a través de realizar un sistema nacional de pensiones y mejorar la seguridad social, la salud y la seguridad y Keiko Fujimori desea abrir los límites del país para el mercado libre y aumentar el mercado, creando empleos en el area del comercio asegurando asímismo la seguridad social del pueblo. Los dos candidatos también competían sobre quién será el más eficaz en combatir la corrupción en la sociedad peruana y el único en dar respuestas claras fue el Sr. Ollanta Humala. Sra. Keiko Fujimori evidentemente evitaba cualquier momento en explicar cómo su gobierno trabajaría para disminuir la corrupción, dejando así dudas y prejuicios ya que la Sra. Fujimori sigue conectada a un régimen de corrupción jamás visto en la historia moderna sudamericana bajo su padre Alberto Fujimori.

Generalmente yo siempre apoyo a la derecha, evito y detesto todo socialismo pero quizás para una sociedad tal como la peruana, tan efectuada por la pobreza y la corrupción, algunas acciones con orígen en las ideas de Marx no le quedarían mal. Me refiero por ejemplo a una seguridad social decente y mejor distribución de bienes.

Yo opino que el Perú aún no está listo para la política neo-liberal del mercado que propone Fujimori. Perú necesita fortalezerse desde su fondo y sus raices antes que se implemente una política que por el momento quedaría mejor en Europa. Perú antes de agruparse con los países industrializados debe fortificar su sociedad, asegurar el bienestar de su pueblo y aún más importante: combatir la corrupción y la distribución injusta de riquezas. Yo conozco el Perú y he visto la inmensa pobreza y la corrupción que plagan a la sociedad vecina y antes de abrir sus límites para el mercado libre los políticos peruanos deben preocuparse por su pueblo.

No obstante, politicamente debo admitir que apoyaría a Keiko Fujimori, si es que ella fuere candidata en un país europeo. Lamentablemente. Es una pena que la misma Keiko Fujimori sea representante y cabezera para la derecha peruana, su nombre estará siempre ensuciada por el régimen dictatorial y corrupto de su padre. Por ende, Sra. Fujimori era primera dama del Perú durante el presidenciado de Alberto Fujimori. Durante el debate de esta noche la Sra. Fujimori evite eficazmente todas las preguntas realizadas por Sr. Humala sobre su culpa y su rol en los casos de corrupción y violación contra los Derechos Humanos bajo el gobierno de Alberto Fujimori, a pesar de que son preguntas relevantes que requieren respuestas, ya que la Sra Fujimori fuera Primera Dama de la nación peruana durante aquel período.

Yo de todos modos apoyo a Humala en las elecciones presidenciales peruanas de 2011 y espero que salga victorioso el 5 de Junio. Sr. Humala puede seguir cuanto quiera con sus intentos populistas de comprar Arica o de invadir militarmente el norte chileno con sus armas soviéticos de los años 60. Puede intentar pero no ganará. Pero con respeto a levantar al Perú de la pobreza confío más en el sentido común del Sr. Humala que en Sra. Fujimori con su política neo-liberal intoxicada de corrupción e historia oscura.

Champions League final 2011

I just witnessed something that might have been a once in a life experience.

I support neither Barcelona nor Manchester United, my favourite teams from either country are Real Madrid and Crystal Palace respectively. But Lord, what a magnificent masterpiece of a football game between the Catalans and the Red Devils I had the pleasure to witness today. What a match those two football giants gave us! The conditions were perfect for a Saturday night of a top 10 luxuary dinner: the green cloth had been ironed and perfectly placed over the table, the 22 table pieces had been masterly placed out and all that we invitees had to do was just to sit down at the prepared table, be served and dig in. The main course was the astonishing final game of the Champions League 2010-11 and did we enjoy it! It was spectacular from the very beginning to the very end, had it been a true main course there would have been not one but a few Micheline Guide Stars waiting for the chef.

The top of the line was Messi. Messi, Maradona, Maestro, Mejor del Mundo (Best in the world), Magnificent. I might never see a game like this one again in my life. It was a pleasure and a privelege to be a witness of the best Champions League Final ever played.

Leve monarkin!

Ett mediadrev likt de medeltida häxprocesserna pågår just nu i Sverige och objektet för denna ofrivilliga uppmärksamhet från tredje statsmakten är Hans Majestät Konungen. Abdikationskraven ekar bland tryckpressarna, enkäter om ”vanligt folks” sjunkande förtroende för Konungen visas glatt upp på löpsedlarna, politiska förståsigpåare gör sina ”expertuttalanden” om Konungens vara eller icke vara och antimonarkistiska strömmar piskas upp bland folket.

Monarki eller republik – väl själva. Jag är övertygad monarkist, mitt land är en monarki och har så alltid varit och jag är trogen min monark. När det gäller Konungens eventuella besök på klandestina inrättningar eller bekantas eventuella kontakter med kriminella kan jag också bara beklaga. Betänk dock en sak: ”Kontakter med kriminella” som media hävdar – det är inte Konungen själv som har haft dessa eventuella kontakter, Konungen har fått sitt namn och sin titel nersvärtad av privatpersoners egna agerande. Liknande häxjakt på vår Konung kunde vi se år 2004, då Konungen gjorde ett smärre uttalande om sultanatet Bahrain. Då som nu tog media och republikaner sin chans och handgnuggande gjordes uttalanden om abdikation och ”folks förtroende” och löpsedlarna spikades upp över städerna med diverse expertutlåtanden om Konungens och monarkins existens.

Konungen gör ett enormt arbete för vårt land, ett arbete som inte någon folkvald president skulle kunna göra. Konungen enar, symboliserar och monarkin är en utmärkt representant för landet. Konungen och monarkin är en del av vårt kulturarv, Sverige är en av världens äldsta monarkier, något som jag tycker att svenskarna borde känna stolthet och tacksamhet för, men nej då. Enligt sann jantelag lyfts istället endast det negativa upp och frågan är väl egentligen om någon överhuvudtaget får utstå samma spott och spe som vår statschef. Det spelar ju ingen roll vad han gör – han blir ändå kritiserad av republikanska vänstervridna grupperingar som naturligtvis ser sin chans att propagera för ett omvälvande av statsskicket och som piskar upp hatstämning bland befolkningen. Är det inte felsägningar så är det fel kläder eller fel agerande eller fel vad som helst, och republikanerna börjar ivrigt trumma på grytor om republik. Enkäter som framför allt kvällspressen använder i sin propaganda visar ”sjunkande förtroende” och nu hojtar helt plötsligt svenskarna att Konungen ska ”avgå”, allt enligt Aftonbladet 28-05-11.

I förbifarten kan jag bara informera för Er att en monark inte kan ”avgå”, då ”kung” eller ”drottning” inte är ett yrke, det är en titel och monarken ABDIKERAR. Gud förbjude att Konungen abdikerar – men om så nu blir fallet beror det inte på honom själv utan på en intensiv häxjakt av vänstervriden media, republikansk lobbying och ett otacksamt folk.

Saxat från Facebook

You and I wake up in a psychiatric ward together. Using only FOUR words, what would you say to me?

Mina vandringar

Stockholm – Djursholm – Kungälv – Djursholm – San Salvador de Jujuy – Djursholm – Gränna – Djursholm – Santiago de Chile – Djursholm – San José – Djursholm – Stockholm – Madrid – Stockholm – Arica.

Jag kanske har zigenarblodet i mig ändå, vem vet?

Krubb

God måndagskväll!
Sista delen i min strävan och väntan efter uppehållstillstånd är nu igångsatta: Registro Civil (Skatteverket) har nu registrerat mitt visum och nu väntar jag bara på personnummer och ID-kort från Santiago. Så mycket vet jag att mitt ID-nummer kommer att börja med 23.

En ganska seg dag och en seg kväll, dåligt väder och ingen större lust att sysselsätta sig särdeles på måndagkvällen, än mindre lust att laga middag. Vi åkte iväg ikväll och köpte middagsmat på en liten take-away-restaurang som säljer typisk chilensk snabbmat: olika typer av completos (korv med bröd) och churrascos (hamburgerliknande mackor med lövbiff och grönsaker). Gabriela beställde en completo med tomat och avocado och jag beställde en churrsco completo, dvs en churrazco med samma tillbehör. Jag vet mycket väl att en churrasco brukar vara ganska generöst tilltagen både i storleken och i tillbehören men att jag skulle belönas med en macka som hade kunnat utfodra en hel scoutkår hade jag nog valt något annat.
(Ta det lungt mor och far, alla churrascos kostade runt 30 kr…)

Här ser ni hur vår måndagsmiddag såg ut, completon i bakgrunden och den groteskt stora churrascon närmast:



Först och främst, Herre Gud. Den här anabola kebaben vägde gott och väl över ett kilo och det var nästan osmakligt mycket avocado och surkål som det generösa restaurangfolket hade öst på.



Den smakade väl helt ok till slut ändå, det är inte det. Men trots att Gabriela hjälpte till lyckades jag inte ens få ner hälften av jättechurrascon, och då var jag ändå hungrig när jag började. Nästa måndag lagar vi middag själva...

Rolig huvudartikel hade dagstidningen Estrella Arica idag förresten. På första sidan en stor bild på ett par spelare i vårt lokala fotbollslag San Marcos de Arica som jublar på planen och sportdelen ägnade tre sidor, varav en lång krönika, åt att hylla laget efter den till synes heroiska 2-0 – vinsten hemma mot Coquimbo igår söndag. San Marcos ligger hopplöst sist i andra divisionen och nu hävdar Estrella Arica med stora bokstäver att ”återtåget har inletts”, ”Såhär ska det se ut!” och liknande. Det som endast nämns sådär i förbifarten är dock det faktum att Aricas bägge mål kom efter att Coquimbo fått TRE (!) spelare utvisade.

Söndagskrönika och uppföljning: Doktor Glas

När jag flög hit till Chile fick jag endast medha 23 kilo i min koffert. Det är i sådana lägen som man får prioritera och jag är glad att jag lyckades välja bort saker som jag inte direkt behöver härnere för att lämna plats åt mer relevanta ting. Bland annat lämnade jag kvar i Sverige modelljärnvägen och hockeyutrustningen.

Men en sak är jag glad att jag tog med: kronjuvelen i mitt bibliotek. Jag älskar och saknar alla mina kära böcker även om min boksamling är tryggt förpackad på vinden ville jag ändå ta med till Sydamerika ett svenskt tidlöst mästerverk: Hjalmar Söderbergs paradnummer Doktor Glas.

Den boken blir bara bättre och bättre ju fler gånger man läser den. Jag har läst den minst 20 gånger i Sverige och i alla fall 10 gånger här i Chile och jag tröttnar aldrig på att fördjupa mig i den dystre med. lic. Tycho Gabriel Glas’ olyckliga vandringar i sekelskiftets Stockholm. ”Mig gick livet förbi” suckar dr Glas i sin självbiografiska essä om livets vara eller icke vara och betraktar kritiskt sina bekantas konversationer över en öl, ett glas citronvatten eller en grogg på Grands uteservering då sommarsolen lägger sig över vår huvudstad. Han ser allt som det talas om som ytligt och irrelevant och inte ens hans fina titel och goda renommé är honom till någon glädje då läkaryrket är den profession som enligt honom passar honom allra minst. Hans syn på människan och livet gör att hans hedervärda yrke mest är honom till last. Han förstår inte hur han enligt doktorskodexen är nödgad att städse säga ja till livet då livet honom endast bringat olycka, avsky och sorg. Han ser de många födslar som han assisterat vid som något avskyvärt; fyllda av skräck, smärta, skrik och blod och han jämför detta livets begynnande med döden, som kan vara så lugn, befriande och stämningsfull. Doktor Glas’ enda källa till emotionell sällhet finns i den undersköna Helga Gregorius, olyckligt gift med pastorn med samma efternamn, och då fru Gregorius besöker dr. Glas i delikata ärenden tar denne på sig rollen som frälsare av den späda damen från de bojor som hennes trolovning givit henne. Doktorn hjälper fru Gregorius genom sin doktorstitel att slippa undan sina äktenskapliga plikter genom att inbilla den motbjudande pastorn att dennes hjärta är så pass illa att det enda hoppet är total avhållsamhet från äktenskapets intimiteter. Äntligen får dr. Glas användning av sin doktorstitel för att kunna utöva dess enligt honom verkliga uppgift: att bevara kärleken. Han övertalar till och med pastorn att bege sig iväg på en till synes helt onödig spavistelse i Porla, allt för att ge pastorns hustrun ro, och kanske för att en gång få sina känslor besvarade av henne. Fru Gregorius ser dr. Glas dock endast som läkare och inte som den som skulle kunna rädda henne från ett äktenskap med den man som inger henne en sådan ”förfärlig avsky”. Nej, fru Gregorius’ hjärta tillhör en annan man. Till slut tar så dr. Glas beslutet som historiens huvudsakliga problematik kretsar kring: livets vara och icke vara. Vem är berättigad till livet?

Det är inte Söderberg som berättar historien för oss, utan det är dr Glas själv. Berättelsen om den melankoliske och kanske neurotiske läkaren är så pass självutlåtande och helt enkelt fantastiskt välskriven att den skulle mycket väl kunna vara verklig. Ett mästerverk ut i varenda bläckplump och vem har inte fascinerats av den fantastiska stockholmsskildringen från sekelskiftet som dr. Glas ger oss? Man promenerar tillsammans med dr. Glas på hans kvällspromenader genom Gamla Stan och ser de sista hästdroskorna, man ser bygget av det pampiga Riksdagshuset på Helgeandsholmen och man hör plingandet från spårvagnen samtidigt som gaslyktorna tänds längs Strömmens mörknande stråk när doktorn berättar för oss om sina funderingar och tankar kring livet, ensamheten och döden.

”Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad”, har dr. Glas plitat ner på en papperslapp som han visar mig en natt när vi samtalar om hans öde. När skrev han det? Är det en reflexion av honom själv? Den ärevördiga doktorns tankar och olyckliga funderingar i den ensamma stockholmsnatten har trollbundit en läsarpublik i över ett hundra år och man må ana, att berättelsen kommer fortsätta glädja och förundra i säkerligen ett hundra år till.

Torsdag eftermiddag

YES! Uppehållstillstånd fixat! Ett klistermärke i passet, underskrivet av guvernören själv, intygar att jag nu får vistas oberoende av 90 dagars turistvisum i Chile och att jag dessutom nu får arbeta. Nice!

Dagens citat

"Det är inte i mitt land som folk skjuts på gatan i Malmö eller där det smäller bomber i Stockholm. Det har vi inte i Danmark."

Søren Pind (V), dansk integrationsminister.

Sveriges vice statsminister (!) Maud Olofsson (c) kritiserar öppet grannlandet Danmark efter dessas beslut att utöka gränskontrollerna mot Sverige och Tyskland. Ett förståeligt och ett faktiskt ganska harmlöst beslut av Danmark anser jag men det tycker tydligen inte representanter för Sveriges regering som åter likt bannande föräldrar måste förmana och hytta med fingret. Socialdemokrati eller Allians, storebrorsmentaliteten ligger bråddjup hos svenska politiker och naturligtvis måste Maud i god svensk politiskt korrekt anda även lägga in begreppet "främlingsfientliga krafter" när hon ska uttala sig om den danska regeringens beslut.

Danmark tar dock Mauds utspel med ro och som tur är kan Søren Pind lungt kontra med ett ovanligt sant faktum: Danmark har inte samma problem som Sverige och man gör också det man kan för att undvika dessa. Varför gör inte Sverige på samma sätt?

Den som väntar...

Någonting som det här trevliga folket och även deras asado-frossande grannar på andra sidan Anderna är bra på är att köa och att vänta. Man väntar och köar på nästan allt: banken, posten, betala räkningar på ServiPag, McDonalds, klädaffärer etc etc. Det gör man väl hemma i Sverige också men här kommer skillnaden: har Ni ett ärende på banken här i Chile kan Ni mycket väl få vänta upp till en timme innan ni blir betjänta. Inte för att de anställda är långsamma eller jobbar dåligt (förrutom på Mc Donalds, se här) utan helt enkelt för att det är så inbilskt mycket folk som väntar! Nummerlappar och snällt väntande och köande folk fyller väntrummen med otålighet, uttråkan och stress och ingenstans kommer man ifrån det eviga faktum att ska man få något ärende gjort här blir det till att helt enkelt ta sig en nummerlapp, slå sig ner och vänta på sin tur. Och det kan ta sin tid.

Jag har idag till exempel stått och väntat mellan klockan åtta på morgonen och ett på eftermiddagen. Jag har varit på Migraciones, motsvarigheten till Migrationsverket, för att fixa uppehållstillstånd. Det var inte första gången jag var där men nu i dagarna skulle det vara klart och mycket riktigt: jag har äntligen fått uppehållstillstånd i Chile. POR FIN! Och herrejisses, man har fått vänta. Och köa. Och gå på stan och göra övriga ärenden. Och vänta. Och köa. Och vänta. Och bli otålig. Och köa. Och vänta. Tills det till slut är min tur och man får tränga sig fram mellan alla peruanska och bolivianska asylsökande indianer till ledig handläggare för besked. För just det: alla de övriga som står och står där på migrationskontoret tillhör kontinentens urbefolkning från våra grannländer. Alla gånger som jag har varit på Migraciones tidigare har vi varit kanske totalt 70 personer som har väntat, varav 69 är små mörkhyade indianer och 1 är en lång blond nordeuropé och tillsammans står vi i olycklig symbios för att bli betjänta av de chilenska myndigheterna. Jag har nog aldrig känt mig såpass utstirrad någonsin som när jag går till Migraciones och jag bara väntar på att Pocahontas, Sitting Bull och Lille Hiawata ska komma fram och känna på mig för att säkerställa att denne rödskäggige och blåögde vikingajätte (ur deras grodperspektivs synvinkel) verkligen är en människa han också.

Men nåja, så är det här, och det tar fortfarande kortare tid och är mycket smidigare än att skaffa uppehållstillstånd i Sverige.

Förövrigt är det 21 maj på lördag och enorma firanden väntas på 132-årsdagen av det berömda sjöslaget vid Iquique 1879 mellan Chile och Perú under Stillahavskriget. Det kommer vara militärparader och flera krigsskepp kommer på besök från Chiles största flotthamn i Valparaíso och Gudars vilket firande som kommer utspelas i själva i Iquique! Men undrar bara en sak: hur mycket och hur svulstigt hade firandet varit om Chile de facto hade VUNNIT det där sjöslaget? De förlorade ju, och flottans flaggskepp Esmeralda sjönk som en sten efter att ha blivit rammade av Perús dito Huáscar...

Eurovision Song Contest 2011, FINAL

Bra gjort av Sverige, bra jobbat. Jag hade grova fel i mina gissningar om vinnaren, Storbritannien kom långt ner. Men kul för Sverige och en mycket hedervärd tredjeplats! Spännande omröstning och Sverige ledde flera gånger. Bra jobbat!

MEN HUR FAN ÄR DETTA MÖJLIGT?!?

Det ska bli mycket intressant att se Eurovision Song Contest börja klockan 24.00 nästa år då klockan är 20.00 i Baku.

Eurovision Song Contest 2011, FINAL

Sådärja, 25 bidrag av blandad kvalité avklarade. Jag måste säga att det var ett ovanligt bra startfält, det var ett par år sedan det var såhär pass många bra sånger i ett slutligt startfält. Det finns naturligtvis riktiga pajasbidrag också, bland annat Irland, Rumänien, Ryssland, Serbien och Spanien men samtidigt en del sånger som är riktigt bra och skulle enligt mitt tycke kunna bli hits oavsett Eurovision Song Contest. Till exempel Finland, Island, Ungern, Storbritannien, Schweiz, Sverige, Bosnien och Georgien.

Hur går det nu då, vilka vinner Eurovision Song Contest 2011? Klyschan säger att det är "omöjligt att svara på", men jag tror ändå att Storbritannien tar hem det. Bra sång, proffsiga musiker och framför allt: de är återförenade och de har en bred fanbas i Europa. Även Ungern, med sin väldigt bra och medryckande popsång har en bra chans och som outsider har jag Bosnien/Herzegovina och tyvärr också Ryssland. Trots att ryssens bidrag är riktigt dåligt finns det tillräckligt många grannar som väljer att lägga sin röst på den barnsligt narcissistiske artisten och hans lättsmälta dagispop med tydliga influenser från "Dansa i månens sken" (vem fan väljer att plagiera den sången förresten?) för att de faktiskt ska ha en chans att ta hem tävlingen.

Nedan följer en lista på vilka jag HOPPAS ska vinna, i rangordning:

1. Finland

2. Island

3. Storbritannien

4. Ungern

5. Bosnien/Herzegovina

Såklart hoppas jag på Sverige också men även om jag helt plötsligt började gilla sången tror jag att vi har en för anonym sång för att kunna ta hem det hela. Vi får se hur det går. Återkommer, tills dess, L'chaim!

Eurovision Song Contest 2011, Serbien

Östeuropa brukade ställa upp med denna typ av musik under 90-talet och redan då var de 20 år för sent ute.

Eurovision Song Contest 2011, Spanien

Mina sobrinas Fiorenza och Carolina kommer att älska denna infantila dagischarterpop med årets tramsigaste text när jag spelar Spaniens bidrag för dem!

Eurovision Song Contest 2011, Island

Den mest rörande sången och bakomliggande historien i tävlingens historia? Härlig rytm, årets charmigaste bidrag? Hoppas på en mycket bra placering för Island i år!

Eurovision Song Contest 2011, FINAL

http://www.eurovision.tv visar ju live!!! Here we go!

Eurovision Song Contest 2011, Storbritannien

Storbritannien - vinnaren? Otroligt proffsig sång och här har vi en klar topp-3a. Dessutom en grupp som är berömda sedan tidigare och redan har sin fanbas i Europa. Bli inte förvånade om vi åker till London nästa år för att värma upp inför OS med Eurovision Song Contest.

Eurovision Song Contest 2011, Sverige

Varför i hela friden gillar jag helt plötsligt Sveriges dussinpop-dänga? Den lät ju riktigt bra, vad har hänt??

Eurovision Song Contest 2011, FINAL

Det finns säkert någon juridisk uppehovsrättslig paragraf som säger att SVT inte får visa Eurovision Song Contest på SVT Play. Men jag finner det ändå ologiskt att ett icke vinstdrivande public service-bolag blockerar tittare utanför Sverige att se Eurovision Song Contest på SVT Play, jag menar är inte SVT Play: s livefunktion riktad främst till folk som bor utanför Sverige och inte har tillgång till den mer traditionella varianten av SVT, Ni vet den som man tittar på genom en större glasruta på ett sidobord och som man styr med en liten fjärkontroll?