Syrianska - AIK

Jag inser att detta är en väldigt kontroversiell text. Jag vill börja med att säga att jag inte på det minsta sätt försvarar huliganism, de intelligensbefriade incidenter som inträffade i matchen mellan Syrianska och AIK eller några våldshandlingar som utförs av någon i något lags namn. Detta är en text inte för att försvara, utan snarare för att kritisera. Jag är idrottsälskare, jag har mitt andra hem på fotbollsläktaren och att dela glädje med 80 000 andra kända och okända som i och med ett mål eller en seger förenas i brödraskap är en känsla som jag unnar alla människor. Tyvärr förstörs denna möjlighet till kollektiv eufori då vissa av besökarna på och utanför läktarna helt enkelt inte har vett att hålla sig i skinnet och ge fan i att ställa till bråk.

I dag hände en incident i den allsvenska matchen mellan Syrianska och AIK som jag dock reagerade på. I eftermiddags surfade jag in på svensk media (Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter) och läste om nämnda idrottskamp som drabbades av LÄKTARSKANDAL och som blev SKANDALMATCHEN som domaren avbröt eftersom åskådare hade kastat in smällare mot densamme. Det är verkligen illa nog att ”supportrar” och ”fans” svärtar ner ordens egentliga innebörd genom att kasta in en massa skit på planen men ska verkligen en smällare förstoras till den storlek som media och fotbollsfolk har gjort med denna incident? Att döma av rubriksättningen och händelseförloppet och de förmodade påföljderna av nämnda incident tror man ju att själve ryssen har anfallit Sverige. Ryssen håller sig dock fortfarande kvar i Ryssland, det enda som har hänt är att någon kastat en smällare in på en fotbollsplan.

Det som jag vänder mig emot är de abnorma proportioner som en smällare kan få. Vi pratar en smällare och domaren fick lite ont i öronen när det small. Kom igen nu, är detta verkligen anledning till att avbryta en professionell fotbollsmatch? Åk till Sydeuropa eller kom ner till Sydamerika och gå på fotboll så får ni uppleva lite riktig huliganism. Här pratar vi hemmagjorda bomber, sten- och järnskrotkastning mot spelarna, dödshot mot domare, eld och rök och fan och hans moster på läktarna. Det är huliganism, och det är problem, inte att någon har kastat in en smällare på planen. Återigen, jag försvarar det inte, jag bara berättar faktum. I Sverige kommer spelarna ut på planen strax under en av läktarna. I Sydamerika har man blåst upp en stor tub som går halvvägs till mittlinjen som spelarna rusar igenom och ut på planen helt enkelt för att undvika att bli träffade av inkastade föremål. Man spärrar av hela kvarter inför en vanlig ligamatch och inte bara inför derbyn och militärpolis kommenderas ut på gatorna. Rätt eller fel, jag vet ej men såhär är det.

Vi vet ju vad som kommer hända nu: ett lag kommer få böter och kanske spela matcher inför tomma läktare. Det må så vara. Självfallet ska klubbar och föreningar erhålla beivring då dessas åskådare inte har tillräcklig intelligens för att kunna sköta sig. Någonting verkar saknas i dessa personers uppfostran. Precis som när man var liten och gick bort på kalas skulle man sköta sig väl och precis samma regel borde man ju tro vara inpräntad i de flestas mentalitet men tydligt är det att så icke är fallet. Folk kan helt enkelt inte uppföra sig när de går bort och då ska de heller inte vara välkomna att gå bort. Där måste både klubbar och Fotbollförbund agera mot de enskilda individer som förstör för så många andra fotbollsälskare. Det som däremot oroar mig är att Svenska Fotbollsförbundet eventuellt ska ta beslut om poängavdrag, och det är inte första gången som de gör det. En allsvensk proffsmatch ska i så fall avgöras på skrivbordet hos pamparna i Solna och detta på grund av en smällare. Vilka proportioner ska en inkastad smällare få, undrar jag? Nere i Spanien träffas spelare och domare av grishuvuden i skallen (Real Madrids och Portugals Figo mot Barcelona) men avbryter man en match på grund av det? Nej såklart inte. Matchen fortsätter spelas och avgörs på planen. Efteråt vidtas åtgärder mot klubbar och de så kallade ”supportrarna”.

Saker och ting förstoras till orealistisk proportion i Sverige när det gäller fotbollen. En smällare, och det är naturligtvis illa nog, får samma konsekvens och reaktion som om någon hade skjutit skarpt inne på läktaren. Det är orimligt och faktiskt oseriöst, både att kasta skit in på planen men även att göra en kalkon av en fjäder på detta sätt. Förståsigpåarna diskuterar redan om hur många poängs avdrag som lagen i den aktuella matchen ska drabbas av. Tre poäng? Sex poäng? Straffet måste bli kännbart och man måste ta itu med våldsverkarna på allvar. Det håller jag med om, övervakningskameror inne på arenorna, avstägning på livstid, spel inför tomma läktare och böter ställer jag upp på men låt bli poängtavlan.

Shakiro

Chile har en mängd olika talangprogram på de statliga kanalerna, bland annat ett på TV Nacional där självaste Tito Beltrán är domare.

Canal MEGA har ett program som heter "Yo soy", "Jag är", som är utformat som en kompott av Talang och Sikta mot stjärnorna. Upplägget är som i Talang, det vill säga okända människor sjunger framför en domartrio och blir sedan bedömda, men de ska inte bara sjunga utan även imitera en känd artist. Det brukar gå sådär men en del är faktiskt riktigt bra. En av dem står ut bland de andra: en man, just det: en MAN, vid namn Rodolfo Burgos som sjunger skrämmande likt colombianska superstjärnan Shakira. Yo soy är bara inne i sin tredje fas (tror jag, jag följer inte programmet men när Rodolfo "El Shakiro" sjunger vill jag se) men han är rikskändis sedan sitt första framträdande och har redan fått träffa Shakira i hög (kort, 150 cm) person då hon var i Santiago häromveckan. Shakira har en vacker och en speciell och unik röst och det borde vara tillräckligt svårt för en kvinna att imitera henne men att en man lyckas göra det och dessutom på det här viset är imponerande. Bedöm själva!

Tillägg ett par timmar senare: Jag har nu hela dagen bråkat med att försöka ladda upp ett videoklipp från Youtube i denna text med Shakiro men det har inte fungerat och nu ger jag upp. Konstigt, då både Youtube och Blogspot ägs av Google tycker man att det inte borde vara några problem att ladda upp mediealster mellan dessa bägge servrar. Trots att det ser föga professionellt ut med en länk till en video i en text då man istället kan ladda upp hela videon kommer länken här, färdig att klippas ur och klistras in i Er webläsare: http://www.youtube.com/watch?v=adP-Y14ioaI

Aftonens citat

"Jag visste redan 1999 att AIK skulle åka ner i Superettan. Man kan inte sälja riktiga AIK-spelare som Johan Mjällby och Krister Nordin och ersätta dem med divor från Göteborg."

Stuart Baxter 2005.

Glad Påsk!

Hej alla, och glad påsk! Hoppas att ni alla får ett trevligt firande i den svenska vårsolen!

Härnere i Chile är påskfirandet lungt, ovanligt lungt för att vara ett land med katolicism som största religion. Det enda som jag har märkt av när det gäller påsken är några enstaka chokladkaniner i matbutikerna samt att igår på Långfredagen visade de fem statliga TV-kanalerna endast gamla klassiska långfilmer om Jesu liv. Jag tycker visserligen att 50- och 60-talets historiska mastodontrullar är underhållande och rent mästerliga (Spartacus och Ben Hur till exempel) men inte när fem TV-kanaler visar dem om och om igen under en hel dag och framför allt när de är dåligt dubbade till spanska. Mastodontfilms-Mats borde ha en och annan synpunkt på det utbudet.

I övrigt lyser påskpyntandet och traditionella luncher eller middagar med sin frånvaro och ingen aktivitet har vi märkt i någon kyrka. Chile är visserligen ett sekulärt och sekulariserat land utan någon oficiell religion men att påsken skulle glida förbi såhärpass obemärkt visste jag inte. I Argentina samlades man åtminstone inom familj och släkt för att äta en traditionell lamm-middag och folk pyntade sina hem med någon liten detalj. Reserverade Chile håller inne med sina svulstiga firanden till 18 september då hela landet brakar loss i ett veckolångt partaj men påsken passeras endast som en vanligt långhelg. Jag föredrar då den svenska påsken med god mat, påskpynt, vårväder och påskägg. På tal om det var vi iväg och köpte godis och chokladägg som vi ska ge till småtjejerna i varsin fin korg senare ikväll. Solen skiner också med fortsatt styrka här men temperaturen har sjunkit ner mot behagliga 20-22 grader och klimatet är inte helt olikt den svenska sommaren nu. Tempererade dagar med solsken och svala stjärnklara nätter råder nu under den nordchilenska hösten.

Jag ska försöka mig på skapa lite påskstämning här genom att laga Finska Ägg till once imorgon men VAR hittar jag något recept? Google var föga till hjälp då en sökning på "Finska Ägg recept" endast gav träffar på nyhetsartiklar om kvalitén på ägg från Finland och recept på "Finska Pinnar med ägg". Ägg från Finland är ju också visserligen Finska Ägg men... Jag vet att maträtten innehåller ägg, bacon i strimlor, senap och sånt men jag behöver lite mer info. Ni får veta resultatet imorgon, till dess önskar jag en fortsatt trevlig påsk!

Mc Donalds Arica

Jag är galen i Mc Donalds, har så alltid varit. Det är definitivt inte bra att Arica har en Mc Donalds-restaurang. Jag brukar verkligen inte gå dit varje dag direkt men ett par gånger har jag dräglande styrt mina steg mot denna eminenta inrättning av kulinariska mästerverk för att likt ett rovdjur sätta tänderna i en 890 CHP Big Mac (11-12 kr). Mc Donalds är den förnämaste av snabbmatsrestauranger. Dock finns det en liten hake. Mc Donalds i Arica måste vara en av de tröttaste snabbmatsrestauranger på den här sidan Atlanten. Jag har varit där tror jag fyra eller fem gånger sedan jag kom hit men det är samma visa varje gång. De brukar ha fem sex anställda framme vid kassorna som låtsas arbeta; en lyfter nån låda, en annan låtsas putsa juicemaskinen, någon sorterar servetter i två högar framme på disken och en annan står och övervakar pommesen. Naturligtvis är bara en av fyra kassor öppen och där brukar fröken IQ Fiskmås stå och tugga tuggimmi. Långsamt och stressigt och man får vänta i 10 minuter varje gång innan läckerheterna når brickan. De har inte ens de vanliga hamburgarna eller cheeseburgarna färdiga, ni vet de där metallfårorna där burgarna likt rodelåkare rutschar ner från kökspersonal till kassapersonal gapar alltid öde och tomma. Köerna växer och kunderna klagar och gapar på bästa tempererade sydamerika-stuk. Nej, Mc Donalds här i Arica når knappast upp till epitetet "Snabbmat". Men idag tog de nog ändå priset.

Har ni någonsin hört talas om en Mc Donalds-restaurang som har slut på Big Mac?

Ålderstecken 1

Är det faktum att man har börjat dunka näven på knäet varje gång man brister ut i gapskratt ett tecken på att man börjar bli gammal?

Välkomna till min balkong!

Ja du Fredrik, välkommen ska du vara!

Titta in om ni har lust, Chile bjuder på sol och värme och jag bjuder på iskall öl och tilltugg.

Kriminaliteten i Chile

Svenska Dagbladet har en intressant artikel idag om kriminaliteten i Chile som jag tänkte kommentera. Chile ligger i Sydamerika och är ett sydamerikanskt land men tack och lov finns det en relativ säkerhet (politisk-ekonomisk, civil och rättslig) och brist på korruption i detta land som jag uppskattar högt. Ändå är kriminaliteten en prioriterad fråga, inte minst eftersom hela landet anser att president Piñera misslyckas kapitalt med ett av sina främsta vallöften: det att minska brottsligheten och öka anslagen till landets bägge polisstyrkor, Carabineros de Chile och PDI, Policía De Investigaciones. Anslagen har ökat, men man ser inte någon minskning av brottslighet. Chilenare generellt är besvikna på hur regeringen har skött frågan om den ökade kriminaliteten i landet. Brottsligheten har väl kanske inte ökat sett ur ett nationellt perspektiv under Piñeras tid vid makten, men den har då rakt inte minskat.

SvD har intervjuat en charkuterihandlare i Concepción i södra Chile, en stad som drabbades hårt av den omtalade jordbävningen i februari 2010 och de efterföljande plundringarna. Dessa plundringar som kablades ut över världen under bästa nyhetstid, är en skam för Chile. Charkuterihandlaren berättar att han sedan en tid tillbaka sover i ett litet rum bakom sin butik, med gevär och pistol nära till hands på grund av ökad risk för inbrott. Att skydda sitt enda levebröd är viktigare än en god natts sömn eller att inte kunna vistas i sin bostad längre. Och han är inte ensam heller, det minskade förtroendet för polisen är ett stadigt ökande problem i samhället. Det är i dessa fall som Chiles regerings kriminalpolitik har misslyckats.

Till att börja måste socio-ekonomiska och socio-politiska mätningar och undersökningar alltid sättas i sitt sammanhang och i det här fallet är det mycket enkelt att åskådliggöra nämnda faktum: Chile är ett mer brottsbelastat land än till exempel Sverige, men samtidigt eoner mindre kriminellt och korrupt än våra grannländer här i samma region. I Chiles huvudstad Santiago ska man akta sig ganska noga, trots allt är det en sydamerikansk huvudstad med 7 miljoner invånare. Men man kan faktiskt även i Santiago känna sig relativt säker bara man vidtar nödvändiga åtgärder som egentligen enkom består av att begagna sig av en smula bondförnuft, till exempel att inte gå ensam, inte bära smycken eller väskor som tilldrar uppmärksamhet, att noggrant iaktta folk och händelser på gatan och att ha uppsikt över sina tillhörigheter. Men jämför Santiago med till exempel Bogotá eller México City, två platser där man nog överhuvudtaget ska undvika att gå på gatan.

En av Chiles främsta advokater och diplomater Jorge Edwards (nuvarande ambassadör i Paris) berättade i Revista de Colegio de Abogados nr 49, juli 2010 att han under sin tid som juridikstuderande på Universidad Católica brukade plugga inför tentorna på nätterna uppe på toppen av Cerro Santa Lucía, ett litet berg mitt i centrala Santiago (Ni som har varit där vet hur det ser ut). På den tiden, berättar han, (40-50-talet, min anm.) kunde man sitta ensam en hel natt på Santa Lucía utan att något hände en. Idag om man är tillräckligt modig att våga sitta ensam en natt däruppe ska man nog vara ganska glad om man kommer ner med livet i behåll, och det är ingen överdrift. Och visst är det så att kriminaliteten ökar stadigt, inte bara i Chile utan i hela världen. Se bara på gamla hederliga Stockholm, det var inte för så många år sedan som man kunde gå ensam hem mitt i natten mitt i stan. Eller snedda över Sergels Torg när mörkret hade fallit på, eller ta en kvällspromenad i en park. Hur ser det ut idag? Oprovocerade överfall, ficktjuverier, våld, misshandel, våldtäkter (riktiga sådana, inte falska sådana som svenska statsfeminister anklagar Assange för) och så vidare. Stockholm börjar bli en internationell stad, Stockholm är inte längre det trevna lilla Mysköping där man kan lämna bilen olåst utan på gott och ont växer Stockholm och blir mer som storebröder London, Paris, Köpenhamn och Berlin. Som en bekant till mig sade en gång: ”Man märker mer om kriminaliteten ökar från nivå 0 till nivå 1 än från 1 till 2.”

Arica där jag bor nu är tack och lov relativt skonat från sydamerikanska kriminaliteten (peppar peppar), och jag har personligen inte märkt av någonting här uppe. Arica är fortfarande en mindre stad på chilenska landsbygden och det är hyfsat lugnt häruppe. Man kan gå ut och ta kvällspromenader längs stranden, man kan gå iväg vid 12-tiden på natten och köpa en dricka i kiosken runt hörnet och man behöver verkligen inte känna sig osäker när man går i centrum. Dock ska man vara på sin vakt, det händer otrevliga saker i Arica också. Det finns ett barrio i Arica som heter Tucapel som beklagligt nog tillhör ett av norra Chiles mest farliga kvarter att vistas i. I nästan varje Estrella Arica, regionala dagstidningen, läser man om händelser i Tucapel; oprovocerade överfall ibland med dödlig utgång, våldsamheter, gängbråk, riktade mord och inbrott. Utan att beskylla peruaner och bolivianer för den ökade kriminaliteten så är det ett faktum att dessa grupper är till stor del socialt marginaliserade och tyvärr bidrar det till att de utgör en stor procentandel av de som begår brott, varde det allt från ficktjuveri och stöld till narkotikatrafik och mord. Arica är en relativt säker plats när det gäller kriminalitet på gatan men det är en stor transitplats för narkotika som smugglas in från just Perú och Bolivia. Det finns kvarter och platser i Arica som i allra högsta grad ska undvikas men den generella säkerheten i staden är god.

Som en parantes till allt kan jag bara nämna att San José i Costa Rica däremot, är en brottshärd. Jag bodde i Costa Rica under 2006 och myten om Costa Rica som det lilla gulliga gemytliga och tropiska paradiset i Centralamerikas djungler med fredligt lyckligt folk och avsaknad av militärmakt är ingenting annat än en lögn. Jag är ändå hyfsat van vid att röra mig i Latinamerika men jag har aldrig, inte ens under vistelser i Afrika, känt mig så pass osäker som när jag gick på gatan i San José eller ute i San Pedro där jag bodde. Flera av de som jag bodde med och lärde känna hade blivit överfallna och rånade, jag råddes till att aldrig ens gå utanför dörren när det var mörkt, inte ens i sällskap, och inte för inte fick jag en pistol i nacken mitt på ljusan dag när jag gick hemåt en gång och jag var tvungen att lämna över en väska till en rånare. El país chiquitico är en myt vad gäller säkerhet och till och med arbetskamrater, infödda costarricaner, sade att det inte var någon idé att gå till polisen och ägna flera timmar åt något som inte skulle ha till absolut någonting. Återigen, allting är relativt och åker vi till Costa Ricas grannländer i Centralamerika skulle det säkert gå oss ännu värre. Costa Rica är ändå ett fint litet land med fin natur och vita stränder och åk gärna dit och njut av god mat, orörd natur och surfing, folk är gästvänliga och trevliga och ni får säkert en härlig vistelse där, men undvik San José och gå framför allt inte på myten om det ”fredliga och säkra Costa Rica” utan ta det lika försiktigt i Costa Rica som om ni vore i México, Río de Janeiro eller Colombia.

SvD skriver att i Argentina låter folk helt enkelt bli att polisanmäla brott då det helt enkelt inte tjänar något till att informera den korrupta polismyndigheten vad som har inträffat. Jag personligen kan intyga att så är fallet. Senast jag var i Argentina mutade vi en konstapel med 50 argentinska pesos (ca 150 svenska kronor) för att slippa hastighetsböter med bilen. Försök muta en chilensk Carabinero och Ni blir åtalade för det.

Man menar, enligt SvD: s artikel, att Chile tillsammans med övriga länder i Sydamerika fortfarande befinner sig i en transition från diktatur till demokrati, och tar det faktum att först år 2009 överfördes kommandot över Chiles Carabineros från försvarsdepartementet till inrikesdepartementet som bevis för detta, och att detta skulle vara ett hinder för till exempel polisiärt arbete eller brottslighetens minskande. Där invänder jag å följande:
a) Jämför inte Chile med övriga latinamerikanska länder när det gäller transition mot demokrati. Chile ligger långt, mycket långt, före länderna som omringar oss och en enkel studie av historia, socio-ekonomisk utveckling och nivån på transparens hos stat och myndigheter samt bristen på korrupton visar detta.
b) Hur kommer det sig i så fall att respekten för Carabineros har minskat sedan överförseln till inrikesdepartementet? Carabineros grundades år 1929 som en paramilitär styrka, med gendarmeriet som förebild. Carabineros är därför inte menade att lyda under ett inrikesdepartement, en paramilitär styrka (varför har inte Sverige en sådan också) ska lyda under försvarsministern. PDI kan mycket väl lyda under inrikesministeriet då de inte arbetar med direkt gatuvåld eller liknande men Carabineros ska lyda under försvaret.

Regeringen har ökat anslagen till Carabineros, men hur kommer det sig då att charkuterihantlaren i Concepción ska behöva vakta sin butik med vapen i handen då han inte längre kan lita på polisen? Enligt SvD och Flacso, Latinamerikanska Institutet för Statsvetenskap har kriminaliteten sjunkit i Chile, men själva oron för kriminalitet kvarstår. Respekten och tilliten för polisen, som ibland inte ens dyker upp – ett nytt fenomen som var okänt tidigare, har sjunkit och detta skapar såklart oro och rädsla hos befolkningen. President Piñera har som sagt ökat anslagen till Carabineros men ändå är det något som tydligen inte fungerar. Jag kan hålla med om att fel prioriteringar görs under en nuvarande regeringen. Istället för att skydda ”vanligt folks” egendom används Carabineros och PDI ibland till att skydda storföretagen och de stora egendomarna.

Jag stödde öppet Piñera i presidentvalet år 2009. Men ibland börjar man undra om det inte ändå var bättre under Pinochet.

Nu är det jul igen...

Det är fredag kväll i Arica, Chile. Klockan är nu ganska exakt åtta på kvällen, en behaglig 20-22-gradig värme ligger över staden och solen har precis gått ner över Stilla Havets azurblå böljor. Det bränner i ansiktet efter en timmes promenad längs vattnet som jag tog tidigare i förmiddags. Middagen puttrar på spisen och svala brisar får gardinerna att dansa i rummet där jag sitter nu och skriver en kvällstext om egentligen ingenting. Och här sitter jag och dricker varm glögg. Hittade ett paket med glöggkryddor som hade blivit kvar sedan i julas och jag svängde tidigare ihop en kastrull med rödvin, socker, en skvätt akvavit och en påse pomerans, kanel och kryddnejlikor. Julstämningen är väl kanske inte på topp men visst, smaken av sött kryddat varmt vin får tankarna att fara iväg mot 24 december och jullunch, 25 december och lutfisk, 26 december och kalkonmiddag hos släkten. Minns när vi drack glögg i julas härnere, när det var så varmt att det knappt gick att andas och jag bjöd på varm sprit i bekväma dricksglas… vi svettades floder men populärt var det!

Imorgon fyller minsta sobrinan Carolina tre år och då blir det barnkalas. Jesus vilket kalas det kommer bli… förrutom hyrd lokal, 50 (!!) inbjudna ungar från grannskapet och dagis med föräldrar och en jädrans clown som ska uppträda. Hoppas jag inte blir uppdragen på scenen som senast då det var barnkalas med inhyrd pellejöns som spexade… Hur som helst, Carolina är en jätterar liten tjej och självklart unnar jag henne ett roligt kalas, men är inte detta lite överdrivet? Jag och Gabriela har sagt att vi ska bjuda på clownen som present (cirka 400 kr) och vi ska såklart hjälpa till imorgon med att dekorera lokalen, blåsa balonger och liknande men hur mycket kommer Carolina själv minnas av detta om ett par år? Jag hade själv valt att lägga pengar och resurser på ett fint kalas när eventuella framtida barn fyller kanske 5 eller 7 år, då huvudpersonen för festligheterna kan minnas och njuta av kalaset lite mer. Men det är inte jag som bestämmer och det blir säkert trevligt. Själv ser jag dock mest fram emot asadon för de vuxna på kvällen…

På tal om sobrinas: igår hade vi svärmor och Fiorenza över på en kopp kvällsté. Jättetrevligt allting, sväran var glad att få träffa oss igen och Fiorenza var överlycklig över att komma och hälsa på, hjälpte till att duka och diska (nåja hon försökte i alla fall). Efter middagen gick jag och Fiorenza ut till lekplatsen som vi har i kvarteret så hon kunde springa runt och åka lite rutschkana medan Gabriela umgicks med sin mamma här hemma. När det så var dags för dem att åka hem sa Fiorenza: ”No! Me quiero quedar con mi tío Fredi!” (Nej! Jag vill stanna kvar med morbror Fredi!)

Suck… den lilla tjejen har mitt hjärta i sina små händer.

Kommentar om motiven på de nya sedlarna

God morgon! Sitter här med en kopp kaffe och läser morgontidningarna för att uppdatera mig. Senare idag ska vi förmodligen åka en sväng till Perú på eftermiddagen för att inhandla diverse nödvändigheter till hushållet. Min sobrina Carolina fyller 3 på lördag och då ska det inhandlas saker till det mest stordådiga barnkalaset som jag har varit med om. Inhyrd lokal, 60 bjudna personer, clowner och pajaser som ska uppträda… kanske lite överdrivet för en treåring som knappt kan prata kan man tycka men hur som haver ska sakerna inhandlas i vårt norra grannland.

Sitter just nu och läser en artikel i Svenska Dagbladet http://www.svd.se/naringsliv/nya-sedlar-och-mynt-presenteras_6068391.svd om att Riksbanken nu har beslutat om motiven på de nya sedlarna och jag måste säga att jag är föga imponerad. Riksbanken har i sin strävan om något nytt, modernt och framför allt folkligt förankrat tagit ett lite för stort kliv ut på ganska tunn is, det finns ingenting i de nya sedlarna som jag tror kan vara gemensamt och folkligt förankrat hos majoriteten av svenskarna förrutom Astrid Lindgren. Jag är helt överens om att Astrid Lindgren kan få pryda 20-kronorssedeln. Men Birgit Nilsson? Ingemar Bergman? Greta Garbo? En av mina absoluta favoriter i musik är Evert Taube men jag vet inte om jag tycker att han är rätt man att pryda 50-lappen. Och lägg märke till att inte en enda kunglighet eller historiskt förankrad person representras på de nya sedlarna. Var är historien? Var är traditionen? Var är det som ska vara folkigt förankrat och gemensamt för alla svenskar, inte bara kulturivrare? Inget ont om Greta Garbo eller Ingemar Bergman, men jag (och jag tror att ganska många med mig) identifierar mig verkligen inte med dem. De är bägge internationellt kända och respekterade svenskar, visst, men i så fall kan man lika gärna sätta Mats Sundin, Ingvar Kamprad eller Henrik Larsson på någon sedel, de har i så fall bredare folkligare förankring än till exempel Garbo.

Mitt förslag (nu har jag viserligen inte gått och grunnat och legat sömnlös i veckor över det här utan det jag skriver nu är ren inspiration) lyder som följer:

20 – Astrid Lindgren (En av våra mest lästa författare)
50 – Alfred Nobel (Om någon en internationellt känd och respekterad svensk)
100 – H.M. Konungen (Självklart)
200 – Kronprinsessan Victoria (Lika självklart)
500 – Karl XIV Johan (Kanske? Ättefader till vår kungafamilj)
1000 – Gustav Vasa (Som tidigare. Gustav Vasa får vi väl ändå räkna som landsfader)

Jag instämmer i Herman Lindqvists ord om ”ytligt och populistiskt” http://www.svd.se/naringsliv/valdigt-ytligt-och-populistiskt_6068967.svd gällande motiven och visst har han rätt när han beskriver de nya sedlarna som en slags Idol-tävling eller kändisbilder. För det känns lite som att det blir så när man ser vilka som ska pryda Sveriges nya sedlar.

Nu börjas det i Sverige igen...

Jag VISSTE det.

Så fort vårsolen börjar titta fram i Sverige
och låter sina strålar åter ge liv till landet uppe i norr

och så fort vitsippan och snödroppen hälsar på i folks trädgårdar,
och så fort folk börjar minnas hur värme kändes,

ja då drar media igång snacket om klimatförändringarna.

Det är tyst om klimathotet de under vintertid. Liksom djuren går det i ide, eller flyger söderut. Någonting måste i alla fall hända med klimathotet under vintern, ty det är större chans att stöta på en björn än prat om klimathotet när snön lyser vit på fur och gran och endast tomten är vaken. Men nu är det dags igen, bara se här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12838374.ab

Måndag morgon och en uppföljning

Om ni tyckte att gårdagens text var tråkig att läsa så kan ni ju tänka er hur kul det var att skriva eländet… Men jag behövde skriva av mig och då jag inte hade någon annan text klar för tillfället fick den duga som söndagskrönika. Jag använder skrivandet som terapi, för att skriva känslor och tankar och det är långt ifrån allt som jag skriver som publiceras. Om ni visste till exempel hur mycket som jag har skrivit om mitt tidigare arbete.

Igår kändes det som att livet självt stod vid sidan av mig och hångarvade. Jag höll på att bli vansinnig igår kväll men det gick sakta men säkert över, den jävla allergin som jag har. Tog en nattlig promenad vid två-tiden i vårt community, riktigt skönt faktiskt, svalkande vindar och behaglig temperatur, och efter mycket om och men kände jag framåt småtimmarna att saker och ting började återgå till det normala.

Kanske blev en aning gnällig och självömkande text som jag lade ut igår till allmän beskådan men vadå då. Då är det väl så. Skit i det.

Lyckades få några timmars sömn i natt, jag gick och lade mig i gästrummet då min hustru skulle arbeta tidigt idag måndag morgon och jag inte ville avbryta hennes skönhetssömn med mina nysningar, frustande, pustande, stånkande, knotande och brölande. Sitter nu med en kopp kaffe och ska försöka leva upp till den här dagen också. Igår eftermiddag, innan mitt överkänsliga debacle inleddes, var vi på Playa Corazones för en söndagsutflykt. Bilder kommer snart, håll utkik!

Söndagskrönika: Mitt liv som allergisk

Dagens söndagskrönika kommer att handla om en tråkig sak. I brist på att jag inte har någon bättre text klar (jag arbetar på fyra stycken just nu som alla ska publiceras men ingen är i dagsläget klar) kommer jag att beskriva mitt allmäntillstånd just nu. En annan anledning till att jag inte har någon mer intressant text för er att läsa är också att jag inte orkar arbeta just nu, och också för att jag måste skriva av mig. Jag är förbannad.

Hör här: Jag har varit allergisk mot pälsdjur sedan jag var sex år. Allergin tar sig uttryck i kraftig hösnuva och i mer allvarliga fall även andningssvårigheter. Jag har knaprat svårsvalda piller och druckit medicin som smakar jäst träsksoppa och undvikt pälsdjur och dess (i vissa fall, långt ifrån alla) ignoranta och självupptagna ägare och ivrare i en bit över 20 år och det har till stora delar gått ganska bra. Min familj och mina hundägande vänner (L & L, ni vet vilka ni är) har varit fantastiska och ställt upp i alla lägen för att minska mina symptom och det är jag evigt tacksam för. Allergireaktionerna har dock kommit till och från under åren men jag har också lärt mig leva med dem. Anledningen till att jag skriver denna text är dock att jag är förbannad. Förbannad och trött. Dock inte sömnig.

För ett par veckor sedan fick min lilla sobrina Fiorenza en katt som de drog hem. Bara ett par dagar senare flyttade jag och Gabriela tack och lov till vår egen lägenhet men jag han ändå med att uppleva kattsatans effekt på min näsa, mina bihålor, mina ögon och min hals. Svårigheter att andas, en nästäppa så grov att det slog lock för öronen (ja det är sant) och överaktiva tårkanaler, jag fick uppleva allt det där och inte ett enda jävla piller som jag käkade gjorde någon skillnad. Det enda som gjorde att allergin försvann eller i alla fall minskade var helt enkelt att vistas i miljöer där den där sabla kattrackan inte var. Anledningen till att jag är förbannad nu är dock att vi tidigare ikväll var hemma hos Gabrielas familj där den där kattjäveln bor för att dricka once, chilensk te-middag. Vi var där max en timme, jag tog min medicin i god tid innan och jag och Gabriela kom hem igen för tre timmar sedan. Det räckte med att jag kom innanför dörren till dem för att jag skulle börja nysa men det riktiga anfallet började först på väg hem. Ett till piller svaldes vid hemkomst och upp med alla fönster på vid gavel för att släppa in frisk luft, jag har gått en halvtimmes promenad medans min kära hustru har dammsugit vår lägenhet, jag har duschat och bytt kläder för att eliminera alla spår av kissekatten. Mer än tre timmar har passerat nu och tror ni att jag mår bättre? Tror ni att allergin har försvunnit nu? Tror ni att jag nu slipper snyta mig var tredje minut, torka ögonen som vore jag på en begravning, nysa som hade jag influensa och tampas med en nästäppa som inte ens kaustiksoda kan rå på? Tror ni det så tror ni fel. För det är precis det som jag tvingas leva med, timme efter timme. Och det gör mig förbannad, något så in i helvete! Att inte kunna leva normalt, att inte kunna andas, att inte kunna göra någonting enligt dagliga rutiner, att inte kunna slappna av enligt söndag kväll eller att hela tiden behöva vara medveten om att kroppen tar så mycket stryk genom att man ska behöva vara överkänslig, det är så satans frustrerande. Och än mer frustrerande är det att veta att man gör allt för att minska symptomen men att ingenting hjälper. Jag vet att det inte är kattens fel men få gånger tidigare har jag haft större lust att ha ihjäl en levande varelse som jag har nu.

Jag har lärt mig leva med min allergi. Jag kommer alltid att vara överkänslig mot pälsdjur och vissa andra allergener, men det betyder långt ifrån att jag har kommit till att acceptera och respektera allergin. Jag hatar min allergi av hela mitt hjärta, hela min själ och hela min varelse och jag önskar inte min värsta fiende ens en tiondel av det som jag upplever. Att vara överkänslig, mot vad fan det än må vara, är en styggelse som inte går att beskriva för någon som inte själv antingen är överkänslig eller har en nära anhörig som är det. Och vad värre är, det finns liksom ingen anledning till allergi heller! Jag menar vad fan, varför i hela friden ska allergi vara bra för? Vad är anledningen till att vissa ska behöva lägga om sina liv bara för att första pris i genetikens bingospel råkar vara något så beklämmande ynkligt onödigt som allergier. Sjukdomar beror på bakterier eller virus, och där har Vår Herre beskänkt oss med immunförsvar för att bekämpa dessa. Men vad är orsaken till allergier och överkänslighet? Vad är bakgrunden, vad orsakar dessa och framför allt, vad fan ska de vara bra för?

Medicinen som jag köpt på ett apotek här i Arica hjälper uppenbarligen inte, kunde lika gärna ha svalt några piller Canderel. Ska åka till Perú på onsdag, ska se till att köpa ett peruanskt riktigt jävla rävgift för att råda bot på allergin då. Mitt enda hopp om en god natts sömn nu ikväll är att ta ett till glas rödvin.

Encuesta de las Naciones Unidas

Hace poco, las Naciones Unidas envió a todos los países miembros un documento conteniendo una encuesta. Aquel documento era simple en su diseño, y constaba de solamente una pregunta que debía ser respondida y enviada de vuelta a la sede matriz de la ONU.

La pregunta era la siguiente:
”Den nos su opinión honesta de como resolver el problema de falta de comida en el resto del mundo.”

La encuesta resultó un fiasco. Ningún país logró responder la simple y única pregunta. Este hecho debido a:

Los escoceces no conocían la palabra ”Dar”
Los chinos y los árabes no conocían la palabra ”opinión”
Los sudamericanos no conocían la palabra ”honesta”
Los africanos no conocían la palabra ”resolver”
Los mexicanos y los italianos no conocían la palabra ”problema”
Los europeos no conocían las palabras ”falta de comida”
Los norteamericanos no conocían las palabras ”el resto del mundo”.

Lördag morgon

Riktiga män äter empanadas de carne till frukost!

Lördag, en städdag. Mulet och faktiskt ganska behagligt svalt. Inte över 20 grader och det är riktigt skönt. Äntligen kan man gå utanför dörren utan att behöva känna hur öronen börjar fnasas upp av solen.

Förövrigt var det det idag tredje morgonen i rad som vi vaknar till att huset skakar. Det har inte varit speciellt kraftiga skalv, inte jämfört med för en månad sedan, http://fredrikjl.blogspot.com/2011/03/vackarklocka.html men man reagerar ändå en hel del när man vaknar av att fönster klirrar, säng skakar och väggar knakar.

Söndagskrönika: Fotboll i Chile

Chilensk fotboll är sval. Minst sagt. På en kontinent där fotbollen har samma status som Katolicismen med eventuellt undantag för Venezuela som har sin baseball är den chilenska fotbollen något som finns i bakgrunden men ingenting som gemene man dedikerar större delen av sin fritid åt. Det är något som ägnas en eller ett par sidor i dagstidningen, kanske 10 minuter på TV-nyheterna eller kanske något man pratar lite löst om med en bekant någon gång då och då men inte mer. Chile saknar Brasiliens så kallade sambafotboll och den religiösa nivå som sporten och dess utövare åtnjuter i den forna portugisiska kolonin och Chile saknar den argentinska fanatismen och de mäktiga politiska och sociala rörelser som ligger bakom de stora lagen: Racing Club - peronism och arbetarrörelsen, Boca Juniors - socialism, arbetarrörelsen och kultursfären, River Plate och Independiente - överklass, nationalism och högerpolitik. Samma tendenser finns väl i Chile också, till exempel är Colo Colo arbetarnas lag, Universidad Católica är överklassens lag och Universidad de Chile är "den stora massans" lag, men de sociala och politiska aspekterna och även fanatismen ligger på en mer moderat nivå. Att ett derby mellan Colo Colo och Universidad de Chile (Chiles "El Clásico") skulle få hela landet, och då menar jag hela landet, att fullkomligt stanna upp som fallet är i Argentina då Boca Juniors och River Plate möts eller att du väljer dina vänner beroende på vilket lag de håller på, vilket jag upplevde då jag bodde i Argentina, är helt osannolikt. Chilenska fotbollen rullar på i sakta mak och landet ångar på framåt utan fotbollsfanatismen.

Visserligen har det varit en hel del rapporteringar om landslaget på sistone. "La Roja" - "De röda" har i alla fall alltid varit populära hos chilenarna och de följs av en stor och högljudd hemmapublik på Estadio Nacional i Santiago. I alla fall så länge det går bra för dem. Men för att göra en lång historia kort: Den senaste tiden har det varit en infekterad konflikt mellan förre landslagstränaren och mästaren Marcelo Bielsa (från Rosario i Argentina, samme Marcelo Bielsa som tränade Argentina i VM 2002 då de åkte ut mot Sverige i gruppspelet) och landslagsledningen. En konflikt så djup och så oreparerbar att Bielsa sade upp sig och lämnade La Roja åt sitt öde, trots att alla spelare och de flesta chilenare som jag har träffat stöder honom. Hur som haver, anledningen till att det har varit mycket skriverier om landslaget den senaste tiden beror inte på något nyuppväckt intresse för Juego Bonito hos chilenarna. Nej, det ökade intresset beror på konflikten i sig. Chilenare är barnsligt förtjusta i konflikter och intriger och den här konflikten har av media behandlats som vilken dokusåpa eller såpopera som helst. Folk vill se konflikter och bråk, och de vill se vem som kan skvätta mest bläck på den andre och vem som skulle framstå som mest tvättad. De flesta ville ha mästaren Bielsa kvar men det fanns en del som också var glada åt att han slutade. De som inte ville ha kvar honom i Chile är de där konstiga människorna, ni vet de där vars enda argument är "Han är inte chilenare!" och "Bara en chilenare kan träna Chile!" Samma chauvinistiska tjafs om tränarens nationalitet rullade ju också runt bland folk i Sverige när Lagerbäck slutade och idén om en utländsk landslagstränare för blågult föddes.

En anledning till avsaknad av en typiskt sydamerikansk fotbollstradition kan ju vara att den chilenska ligafotbollen är dålig, på gränsen till pinsamt dålig. Det är nästan allsvensk nivå på La Liga Chilena. Ja, Allsvenskan är också dålig. Se bara på resultaten som de svenska lagen presterar internationellt. De chilenska klubblagen gör väl sådär ifrån sig i Copa Libertadores men det var längesedan ett chilenskt lag tog sig långt i den turneringen. Chiles landslag har heller aldrig tagit sig långt i internationella turneringar, förrutom 1962 då man kom trea i VM, förövrigt ett VM arrangerat just i Chile. Men Chile har deltagit i flera turneringar, man har gjort och man har exporterat otaliga talanger till Europa, se bara på ZaSa, Iván Zamorano och Marcelo Salas, ett av världens absolut giftigaste anfallspar på 90-talet. Men ändå är det något som saknas, något som gör att det allmänna sydamerikanska intresset för världens vackraste spel lyser med sin frånvaro i Chile.

På tal om Marcelo "El Matador" Salas: Alexis Sánchez. Där har ni namnet på en av de hetaste chilenska spelarna i Europa just nu. Toppforward i Udinese, jagad av Inter och häromveckan stänkte han in fyra mål i bortamatchen på Sicilien mot Palermo som hans Udinese vann med ofattbara 7-0. Alexis Sánchez är namnet på La Rojas nye Matador.

Öppet brev

Detta är ett mail som jag skickade till min släkt tidigare idag, lite förkortat, och som jag väljer att dela med eventuella läsare av bloggen:

Jag har varit här i Chile i ganska exakt fyra månader nu och jag kan säga att det är inte ofta som jag ångrar att jag har åkt hit. Chile är ett fantastiskt land, där man både kan njuta av latinamerikansk kultur och trandition, värme, vänskap och vänlighet, historia och natur men också av relativ trygghet och säkerhet. Chile har naturligtvis ett par steg kvar att ta innan man når upp till Nordeuropas nivå vad gäller en del aspekter men jämför man med grannarna på den här kontinenten framstår Chile snarare som ett Sydeuropa i miniatyr. Chile har till exempel inte Brasiliens skyhöga kriminalitet, Argentinas impuslivitet och stegrande inflation, Perús korruption eller Bolivias politiska instabilitet. Chile lunkar på i sin takt, nästan lite i skymundan, och gör det väldigt bra.

Jag och Gabriela hyr en fyrarumslägenhet med balkong och havsutsikt cirka 5 minuters promenad från stranden en bit från centrala Arica. Lägenheten ligger i ett gated community lite i utkanten av staden och vi har kanske 5 minuters bilfärd till centrum.

En stor nyhet som har hänt är också det att den 12 mars ingick jag och Gabriela äktenskap. Det hela var en enkel civil ceremoni som vi bestämde i slutet på januari preliminärt och slutet på februari definitivt. Vi har inte haft någon kyrklig ceremoni, jag propsar bestämt på att den ska hållas i Sverige i närvaro av min familj, min släkt och mina vänner. Jag valde att hålla det hemligt för min släkt i Sverige, inte för att gå bakom ryggen på någon utan helt enkelt för att tona ner det hela. Vi ville ha en liten och diskret ceremoni här i Chile och sedan har vi sagt att vi ska ha en större ceremoni och fest i Sverige. Jag vet att det var ett snabbt beslut som vi tog, men allt känns helt rätt och vi båda är mycket glada och lyckliga tillsammans.

Inställd svenskafton

Idag skriver vi fredagen den 25 mars, solen skiner som vanligt och ikväll var det sagt att vi skulle haft en liten svensk afton här tillsammans med Gabrielas systrar. Vi bestämde dock att vi skjuter upp festligheterna till nästa vecka på grund av en massa jobb som dykt upp. Lite synd, och lite antiklimax egentligen. Jag som precis hade hämtat ut en beställning på två kilo sill, tio papperssolar, tomtebloss, Wasaknäcke och en stor tub Kalles Kaviar. Min party-CD med Sven-Ingvars och Ronny & Ragge får ligga oavlyssnad ett tag till och midsommarstången som jag klätt ställer jag svalt och mörkt så länge. Frågan är bara vad jag gör med rishögen på innergården, majbrasan skulle vi ha tänt ikväll efter luciatåget.

Skämt åsido, meningen var att vi (jag) skulle gjort Wallenbergare med stompa, ärtor och skirat smör. DET är mat! Saknar faktiskt hederlig svensk husmanskost härnere. Chilensk mat är god (vilka grönsaker de har, året om!) men ändå saknar man köttbullar, falukorv, sillmackor, ärtsoppa, dillkött, rotmos.... dags att börja läsa recept, jag ska börja laga svensk mat!

Torsdag kväll

Hej igen!

Sitter här och skriver lite på torsdagsnatten. Balkongdörren är öppen och en sval, nästan kylig havsbris sveper in och får gardinerna att dansa. Chilenska natten är stilla, man hör till och med vågorna från havet. Håller i skrivandes stund också på att skaffa tillfälligt uppehållstillstånd här i Chile för att underlätta för framtida jobbansökningar. Imorgon fredag skulle vi ha bjudit Gabrielas familj på Wallenbergare här hos oss men det är uppskjutet då min käresta har fått en hel del jobb att göra i helgen. Lite synd, jag var sugen på att bjuda folk på hederlig svensk husmanskost med skirat smör istället för all kokt kyckling med koriander som man äter till vardags.

Det senaste i relationerna Chile – Perú – Bolivia är att Bolivia nu också anmäler Chile till Internationella Domstolen i Haag för att uppmärksamma sina vidhållna och långdragna krav på kust. Det som idag är Chiles II Region, med huvudort Antofagasta, tillhörde fram till den chilenska erövringen år 1881 Bolivia och löd under namnet Departamento El Litoral. Bolivia förlorade området till Chile i ett krig, iscensatt, framprovocerat och startat av Bolivia själva tillsammans med storebror Perú år 1879 och grundligen förlorat av desamma år 1884. Regionen har sedan dess utgjort en odiskutibel del av det chilenska territoriet. Bolivia har dock aldrig givit upp hoppet om att återta åtminstone en del av det som gick dem förlorat 1881 och 1884 och lämnade landet isolerat, utan tillgång till hav.

1904 tecknade Bolivia och Chile under ett bilateralt freds- vänskaps- och samarbetsavtal som definitivt avgjorde gränserna mellan de två nationerna, något som hade varit oklart till och med innan det omtalade kriget. Faktum är att oklarheten över gränserna också var en indirekt orsak till krigsutbrottet. I nämnda avtal avsäger sig Bolivia också alla framtida anspråk på före detta Departamento El Litoral. Genom hela 1900-talet har dock röster hörts från andra sidan bergen om ett återtagande, helst på militär väg, av hela eller delar av området som förlorades som för att återta landets heder. Oftast hördes dessa röster, och inte heller alltför sällan från väldigt hög politisk nivå, då ett tillrådande politiskt eller ekonomiskt kaos, kraftiga protester eller regeringskris inträffade i landet. 2004, då jag bodde och studerade i Santiago de Chile, uppmärksammades hundraårsjubiléet av avtalet från 1904. Samtidigt pågick i Bolivia någonting som kallades ”Gaskriget”, vilket inte var något regelrätt krig utan krafriga protester på gatorna i de större städerna och blodiga och med dödlig utgång konfrontationer mellan demonstranter och polis. Protesterna gällde landets naturtillgångar i allmänhet och naturgasen i synnerhet, vilket var mer eller mindre utlagt på entreprenad till utländska investerare samtidigt som landets arbetare slet under extrem fattigdom, något som naturligt nog eskalerade till den infekterade interna konflikten. År 2004 avgick så också den avskydde högerpresidenten Gonzalo Sánchez de Lozada vilket lämnade det isolerade landet utan fungerande regering. Det som då diskuteras i landets smått orediga parlament är inte att hitta lösningar på de många problem som man står inför, utan samtalsämnena (och detta visades på chilensk tv) handlade om på vilket sätt man skulle återta El Litoral och sitt förlorade kustområde. Om bara Bolivia fick tillbaka sin kust skulle alla problem lösas.

Vad jag vill komma till är att Bolivia genom historien, för att frånleda uppmärksamhet från sina egna uppenbara interna problem, har tagit till ett billigt knep för att vända opinionen: nämligen det att återta sin kust. Det är fortfarande en mycket djupt förankrad önskan i den bolivianska nationalsjälen att landet återigen ska sköljas av Stilla Havets saltstänkta vågor men det må vara en sak om folk på gatan pratar om det och om man årligen gör militärparader under ”Día de la mar” i huvudstaden La Paz. Det hela blir dock lite underligt och smått utopiskt när ärendet hamnar på presidentiell nivå. Bolivia är inte ute efter att diskutera något, de är ute efter att återta II Región. Det som utgör en avgörande skillnad nu till skillnad från tidigare är också att läget är lugnt i Bolivia. Det finns ingen anledning för de bolivianska högsta hönsen att höja sina röster och vässa svärden mot sitt avlånga grannland i dagsläget. Inga protester, inga konfrontationer och inga storstrejker och inga risker för statskupp eller militärkupp. Enda anledningen till att Bolivia nu väljer att ta konflikten (om detta nu ens förtjänar att kallas konflikt, det är i så fall Bolivia själva som väljer att göra det hela till en konflikt) till Internationella Domstolen är att storebror Perú redan har gjort det. Bolivias president Evo Morales kan visserligen inte frottera sig i de allra högsta opinionssiffrorna, snarare tvärtom så ligger han pyrt till enligt den mesta statistiken, men att därifrån formulera en anmälan till Haag för att kunna erövra chilenskt territorium är en utopisk dröm, och en ganska allvarlig sådan.

Man har också från bolivianskt håll anklagat Chiles president Sebastián Piñera för att inte ha agerat tillräckligt tydligt på den diplomatiska vägen mellan de två länderna, och att det skulle vara en anledning för att eskalera det hela till Haag. Bolivia är mycket bra på att titta i backspegeln istället för att hålla ögonen på vägen som leder framåt, men då man ska betrakta sina egna fotspår så blir spegeln plötsligt suddig. De ser inte, eller väljer att inte se, att det är de själva tillsammans med storebror Perú som är källan till den infekterade stämningen grannländerna emellan, att de själva provocerade fram och förlorade kriget 1884 samt att det var Bolivia själva som 1976 bröt de diplomatiska relationerna med Chile och år 2006 avböjde Chiles erbjudande om att återta de diplomatiska relationerna länderna emellan.

Enligt min bestämda uppfattning finns ingenting att diskutera. Chile har ingenting att skämmas för, och jag anser att de ska fortsätta så. Med tanke på att Bolivia nu ska ge upp duvans dialog med Chile och väljer att dra ärendet till Internationella Domstolen hoppas jag att Chile också plockar fram hökdräkten och visar att man inte tänker leka mer med sin nordöstliga granne.

Tsunami i Arica + lite annat

Hej på er,

Tillbaka igen efter ytterligare en tids torka. Återigen - inte så att det inte händer något, snarare tvärtom. Bland annat har Gabriela och jag äntligen flyttat till vår lägenhet, jag håller i skrivandes stund på att ordna uppehållstillstånd och jag provat på att vara flykting under ett par timmar. Vi tar saker och ting i turordning. Gabriela och jag hyr en lägenhet, en fyra med balkong och havsutsikt med gångavstånd från stranden. Det är faktiskt helt sant, men det låter betydligt schtekigare än vad det egentligen är. Lyan är 55 kvadratmeter stor, den ligger på bottenvåningen och den har en ynklig liten balkong på kanske 2 kvm. Visserligen ser man havet från balkongen och vardagsrumsfönstret och visserligen är det promenadavstånd till stranden men å andra sidan så är man alltid nära havet i Arica.

Sen håller jag, i byråkratins Mecka, på att skaffa uppehållstillstånd. På onsdag ska förhoppningsvis alla papper och stämplar och intyg och dittan, dattan och duttan vara klart så jag kan få någon typ av visum i mitt pass. Löjligt egentligen, jag har aldrig behövt ansöka om att hålla uppe något stånd tidigare.

Sedan känner Ni säkert till att fredagen den 11 mars inträffade en kraftig jordbävning på andra sidan Stilla Havet, i Japan. Det ledde till tsunamivarning längs hela Stilla Havskusten, och eftersom Chile inte är någonting annat än just Stilla Havskust så gällde detta i allra högsta grad oss som bor här. Det började tidigt på morgonen den 11 mars då vi slog på nyheterna och TVN, C13, MEGA och andra TV-kanaler fomligen vrålade ut nyheten om jordbävning och påföljande tsunami. De första rapporterna förutspådde apokalyptiskt 10 meter höga tsunamivågor längs chilenska kusten och diverse geologiska förstå-sig-påare beskrev domedagskraften och den helvetiska styrkan hos en tsunami och lämpligt nog varvades dessa kommentarer med katastrofala bilder från JAPAN, som verkligen led av sviterna från jordbävningen och den påföljande flodvågen. Bra där, snilledrag av chilensk massmedia att försöka lugna ner folk och inte skapa oro bland befolkningen.... Det var först när president Piñera och inrikesminister Hinzpeter gjorde officiella uttalanden och bad folk att inte få panik och att myndigheterna har kontroll på situationen och man kommer att informera folk om vad som händer, som stämningen bland befolkningen blev några hekto mer piano. Till slut, framåt eftermiddagen, ljöd så tsunamilarmet över hela Arica och vi blev tvungna att packa lite kläder och förnödenheter och bege oss iväg i bilen.

Såhär låter ett tsunamilarm

Som nybliven flykting i en fullproppad bil inknölad i en ganska rejäl trafikstockning tänkte jag mest på plundringar. Med bilderna från den katastrofala jordbävningen i södra Chile förra året och de efterföljande plundringarna av hus, hem och tillgångar var jag faktiskt rätt orolig för att Norra Chiles Förenade Rotos Weones Culiaos skulle bryta sig in i de öde bostäderna och lungt plocka åt sig det som de ville ha. För sanningen är att hela kvarter tömdes på folk. De kvarteren som ligger närmast stranden ödelades på inrikesminister Hinzpeters begäran och Carabineros och PDI (Chiles två polisstyrkor) såg effektivt till att den ordern följdes, med dörrknackningar och tvångsevakueringar av trilskande.

Nåväl, vi åkte hem till en av Gabrielas mammas kompisar som bor en bit bort inåt land. Där stannade vi framåt småtimmarna och faktum är att vi hade riktigt trevligt. Vi började med att dricka once (Chiles kvällsmat, består av en kopp té med tilltugg) och sedan satt vi utomhus, drack romcola och öl , lyssnade på musik och pratade. Vi hade tät telefonkontakt med en av Gabrielas systrar som hade tagit man och barn och fyrhjulsdrivna bilen upp i bergen där folk hade ställt till med en gigantisk asado. Ganska kul egentligen: regeringen ger order om att evakuera hela kvarter på grund av tsunamirisk och folk ställer till med festligheter liknande den bästa 18 september (Chiles nationaldag). Underbara livsnjutande Sydamerika! Vid tretiden på morgonen beslutade vi dock att risken för tsunami inte längre var överhängande och vi återvände hemåt för ett välbehövligt besök hos snarkofagen.

Vad hände så med den fruktade tsunamin? Till slut inte någonting nämnvärt. Det enda som inträffade under natten var att man rapporterade "oregelbundna vågor" och att havsnivån steg med ett par decimeter. På förmiddagen dagen efter kunde man dock se en gigantisk, och jag menar gigantisk, strömvirvel i Aricabukten. TV filmade från helikoptrar och kustbevakningens och marinens skepp som hade kommenderats ut såg ut som strössel i jämförelse med den malströmmen. Virveln försvann dock och strax efter lunch avblåstes larmet i Arica.

Jag är imponerad över hur väl allting fungerade i stundens hetta. Kommunikationen från myndigheter ut till folk var exemplarisk och Chiles regering visade att de klarar av en sådan här situation, till skillnad från den tidigare. Jag kände mig aldrig otrygg, osäker eller rädd, ingenting saknades eller fattades utan återigen: myndigheterna skötte tsunamilarmet beundransvärt.

KÄMPA AIK

Väckarklocka

Svårt att komma upp ur säng på morgonen?
Försök med en jordbävning, magnitud 6,2.
Det funkar bergssäkert, tro mig.

Conflictos limítrofes

Ha habido una disputa entre Chile, Bolivia y Perú sobre los límites en lo que ahora es el norte chileno durante siglos. El conflicto limítrofe entre los países resultó en la Guerra del Pacífico entre 1879 y 1884, guerra provocada por Perú y Bolivia y guerra perdida por los mismos, resultando en la anexión de territorios anteriormente peruano y boliviano por Chile. Los perdedores nunca lo han podido aceptar y entender que las fronteras cambiaron por siempre y tras la historia han amenazado varias veces recuperar con fuerza militar lo que una vez fue suyo. Ahora comenzaron de nuevo, pero esta vez con la diplomacia internacional.

En 2008 Perú presentó una demanda ante la Corte Internacional de La Haya a Chile para resolver el conflicto sobre los límites marítimos que según ellos existe entre las dos naciones en Sudamérica. Ahora hace pocos meses, el Perú actualizó su demanda frente La Haya para solucionarla lo más pronto posible; la cuestión en cuenta trata otra vez de los límites entre los estados peruano y chileno. Los límites actuales cuales han provocado esta bastante exagerada reacción de parte de Perú no son terrestres sino marítimos. El asunto es bastante simple y en realidad requiere un país de bajo carácter, tal como el Perú, para exagerar esta cuestión por medio de una denuncia ante la Corte Internacional.

Todo el asunto actual surge del 2005, cuando el Congreso del Perú unilateralmente aprobó una ley que cambió los límites marítimos entre los dos países a favor del Perú, algo que no fue aceptado por Chile que, por su parte, se refería a las resoluciónes bilaterales, firmados juntos con el Perú, de 1952 y 1954 que según ellos aclaran las fronteras con Perú. En Enero de 2007 Perú lanzó una protesta internacional hacia Chile por las demarcaciones de límites que aquel país hacía y acusó a Chile por haberle robado 19 000 metros cuadrados de territorio a Perú. El Gobierno Chileno le respondió entonces que los límites marítimos y terrestres entre los dos países eran formalmente reconocidos internacionalmente. Por lo tanto, en enero de 2008, Perú presentó su demanda ante la Corte Internacional de La Haya. Esto sucedido después de un tiempo de provocaciones por ambos lados, como ejemplo un intento peruano de “toma de terreno” en el noroeste de la ciudad de Arica, encabezado por el político nacionalista peruano Ollanta Humala. Ante este hecho podemos también tomar en cuenta el Sr. Edwin Donayre, ex-comandante en jefe del Ejercito del Perú, diciendo bajo grabación que “No dejaremos a que los chilenos pasen. El chileno que entra no sale. O sale en el ataud. Y si no hay suficientes ataudes, que sea en bolsos de plástico.”

Los dos países ahora esperan la resolución de la Corte Internacional. Pero las provocaciones del lado peruano sigue mientras tanto. El periodico regional La Estrella Arica en su edición del 28 de febrero de 2011 nos cuenta que el ultranacionalista, socialista, utopista popular y además aspirante al puesto presidencial del Perú, Ollanta Humala, en un discurso político realizado en la ciudad fronteriza de Tacna hace poco asegura que ”comprará Arica” si es electo presidente de su país. Sr Humala dice que el fuente de conflicto entre los dos países vecinos es únicamente Chile a través de su trato a los peruanos y dice que va a poner un ”alto a los capitales chilenos en nuestro país”. Sr. Humala añade asimismo que va a ”comprar Arica” y ”peruanizar el norte chileno” y asegura que ”los peruanos tenemos la fuerza” para verdaderamente hacerlo. Él frenaría el ingreso de capitales chilenos al sur de Perú a pesar de que es ese mismo dinero que mantiene vivo a la región austral y hace que es la parte del Perú con mejor calidad de vida, algo que el nacionalista Sr. Humala no toma en cuenta. Humala dice además que su país no acepta que haya recibido ”una caricatura” de puerto en Arica, referiendose al muelle peruano que se encuentra en el puerto ariqueño que constituye realmente territorio peruano en Chile, y acusa a los presidentes anteriores del Perú por no haber tenido ”claras visiónes geopolíticas para el Perú”.

Asimismo el hermano menor del Perú Bolivia tras su ministro de Relaciones Exteriores David Choquehuanca recientemente indica según la prensa chilena que “en ningún momento” su país descarta la posibilidad de demandar también a Chile ante La Haya para lograr cumplir el sueño nacional boliviano: obtener salida soberana al mar. Afirma que Boliva estará atenta a los resultados de la demanda peruana en La Haya y “tomará los pasos que correspondan” para proteger su derecho de recuperar una salida al Pacífico. Además Sr. Choquehuanca nos intenta convencer que hay una “opinión creciente” chilena de varios sectores socio-económicos y políticos para darle una soberanía de territorio marítimo a Bolivia.

Según el diario regional Estrella de Arica en su edición del Lunes 14 de febrero del presente año, el cónsul boliviano en Santiago Walker San Miguel informó en una entrevista que su país pide a Chile una propuesta escrita para negociar su demanda de acceso al Oceano Pacífico. San Miguel senala que ”una propuesta escrita sería lo más deseable” y se refiere a la regla diplomática internacional ya que dos países con confianza mútua deben poner las cartas sobre la mesa. Por lo tanto, hace poco se reunieron en La Paz y en Santiago los cancilleres de ambos paises para discutir el reclamo boliviano, algo que en Bolivia ha despertado la ezperanza de una solución definitiva de la demanda sobre un posible acceso soberano al mar.

No es la primera vez que se reunen autoridades de los dos paises vecinos ya que en 1975 en la localidad fronteriza boliviana de Charaña se reunieron los lideres nacionales Hugo Bánzer de Bolivia y Augusto Pinochet de Chile para discutir ofertas y propuestas escritas sobre el asunto. Fue en aquel entonces que Augusto Pinochet le ofreció POR ESCRITO, como deseaban los bolivianos, una salida soberana al mar a Bolivia en territorio chileno en el norte de Arica, algo que ahora se denombra ”Franja de Chacalluta”, en cambio por un territorio de igual tamaño en Bolivia. Esta propuesta luego fue reprobado por tanto Bolivia mismo como por Perú.

Asímismo, el 18 de febrero, Estrella Arica nos cuenta que el presidente boliviano Evo Morales espera que Chile ofrezca a su país una respuesta definitiva antes que la fecha 23 de marzo, fecha en que los bolivianos recuerdan la pérdida de su territorio marítimo, llamado “Departamento de El Litoral”, hoy correspondiente a la II Región Chilena de Antofagasta. El mandatario boliviano añade además que “ya es hora de que haya propuestas concretas” y hace referencias a “Los 13 Puntos”, una agenda de temas bilaterales del año 2006 que se comprometieron a resolver los presidentes de las naciones vecinas. Las mismas, que a partir del año 1978 carecen de relaciones diplomáticas por una quiebra del lado boliviano, retomaron en 2006 negociaciones y discusiones oficiales entre los mandatarios y Sr. Morales ahora informa que ”que bueno sería que haya una propuesta concreta hasta el 23 de marzo, sería una enorme satisfacción para el pueblo boliviano”.

La agenda secundaria de Bolivia es obvia: detrás de palabras de diplomacia y negociación se esconde la opinión oficial del país vecino: ”Mis queridos conacionales, Atacama pertenece a Bolicia y espero que pronto la podamos recuperar” fue parte de un discurso hecho en Bolivia por el presidente Morales y por otro lado podemos asegurarnos que ”Pronto Atacama será nuevamente nuestra”, palabras dichas por el mismo en la prensa chilena.

Perú tanto como Bolivia aún no pueden tragar el amargo trago conteniendo el hecho que perdieron territorio nacional a Chile después de la Guerra del Pacífico en el siglo XIX. Una guerra provocada por el Perú y Bolivia y también perdida por el Perú y Bolivia. Ahora otra vez los dos países vecinos trasandinos, tan llenos de odio hacia la nación chilena, aparecen juntos como varias veces tras la historia. Bolivia aprovecha el hecho de que Perú ya haya indicado una serie de acciones de carácter bastantemente provocantes hacia Chile para también iluminar su demanda, una demanda que nadie toma en serio aparte de ellos mismos y quizás Perú.

Se opina: no hay absolutamente nada que discutir. Ni entre Chile y Bolivia o Chile y Perú. Que Bolivia y Perú una vez reocupen sus territorios perdidos es una idea irreal e irredentista, un sueño utópico realizado por la alteza política para desfocalizarse de los problemos internos de sus países que no logran resolver. En 1879, Bolivia y Perú tras provocaciones repetidas se lanzaron en una guerra contra Chile, una guerra provocada por ellos mismos y perdida por ellos mismos. Chile como país vencedor logró territorio del país del país perdedor, algo que era normal y costumbre común en los conflictos militares de aquella época.

El ministro de relaciones exteriores de Bolivia David Choquehuanca nos asegura que ”hay una opinión creciente chilena para darle una salida al mar”. Ahora me pregunto lo siguiente: ¿Este caballero habrá estado en Chile alguna vez en su vida? ¿De dónde saca esta conclusión que ni siquiera los chilenos mismos conocen? ¡Es una gran mentira, Sr Choquehuanca, que haya ‘una opinión creciente chilena’ que apoyaría la división geo-política de su propio país! Aparte, referirse a la “diplomática internacional” como Ustedes hacen no les sirve, fueron Ustedes mismos que quiebraron las relaciones diplomáticas con Chile en 1978.

Chile no le debe nada a Bolivia, ni a Perú, a pesar de que la retórica boliviana y peruana hace creer que sí lo debe. Espero personalmente que el gobierno del Presidente Piñera demuestra fuerza en este asunto y que ni un centímetro cuadrado de territorio chileno sea boliviano o peruano. ¿Cuál entonces sería el próximo paso? ¿La entrega entera de la ciudad de Antofagasta a Bolivia? ¿Otro muelle peruano en el puerto de Arica o más territorio ariqueño regalado a Perú? ¿La bandera peruana hizada en la cima del morro de Arica? ¿Otra división geo-política de Chile? Es exactamente eso que los vecinos esperan, ahora especialmente con el apoyo del peruano Ollanta Humala, afirmando que ”comprará Arica” si es que sea electo presidente peruano. Los bolivianos siguen soñando con el Oceano Pacífico. Los peruanos siguen soñando con Arica. Y se tiene por entendido, pero nunca y jamás se apoyará la sesión chilena de territorio a los países vecinos. Bolivia y Perú perdieron su guerra y ahora necesitan mirar hacia adelante en vez de freneticamente colgarse a los sueños de la historia.

Nytillskott i familjen

Fiorenza har fått en katt. Igår hittade de en gatukatt som gömde sig bland bråten på svägerska Exildas innergård. Det var en svulten, mager och arm liten krake som knappt orkade jama, men eftersom Fiore alltid velat ha en katt tog de hem henne, badade och tvättade henne och gav henne mat och vatten. Katten alltså, inte Fiorenza. Till en början var katten skraj och skygg för allt men den börjar redan återhämta sig och utforska skrymslen och vrår i sitt nya hem. Fiorenza är överlycklig och har döpt sin lilla kamrat till Catalina.

Och jag då? Jodå jag nyser.

Ollanta Humala

Ollanta Humala heter en peruansk politiker som ställer upp i det stundande presidentvalet i landet lite norr om oss. Han är något så ovanligt som ultranationalist, militär och kommunist. Man trodde att de ingredienterna inte gick att förena, de skulle skära sig direkt. Men han lyckas. Han är partiledare för Partido Nacionalista Peruano och den ideologi han predikar är en kompott av nationalism och irredentism, socialism, militarism, anti-chilenism och ett etnocentriskt överdrivet förskönande av quechua-språket och inkakulturen.

Humala är känd, både i Perú och på kontinenten, både för sina populistiska och nationalistiskt hätska och hatiska uttalanden mot sina grannländer. Inte bara mot Chile utan även mot Bolivia och Ecuador har han yttrat framför allt territoriella anspråk mot. Samtidigt kan han i andra sammanhang tala sig gråtmild om "broderländerna i Sydamerika" och vikten av att skapa en Pan-Sydamerikansk stat och han använder då gärna jämförelser med Confederación PeruBoliviana, en union mellan Bolivia och Perú som existerade mellan 1836 till 1839. Och i dagens Estrella Arica kan man läsa att den här dåren, om han nu vinner presidentvalet, ska köpa Arica. Han var på besök i den heroiska staden på andra sidan gränsen och valtalade, och sade där att som hämnd för gångna oförätter från chilensk sida ska peruanska staten börja köpa upp mark i Arica för att göra området peruanskt igen. Han ska också utvisa alla chilenska medborgare som i sitt arbete är bosatta på andra sidan gränsen och han anklagar de tidigare peruanska presidenterna Toledo och Fujimori för att inte ha haft "tydliga geopolitiska mål för landet".

Man borde inte bry sig. Ollanta Humala är lite som Chávez - en populist som älskar uppmärksamhet och provokationer och att skapa rubriker. Varken han eller Perú kommer någonsin att lyckas återta Arica, regionen tillhör Chile, så som sagt man borde inte bry sig. Men när ytterligare ett utspel mot norra Chile hörs från grannländerna på väldigt kort tid börjar det bli tröttsamt. Perú har dessutom anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag och Bolivias president hojtar att han ska återta Antofagasta på militär väg.

Vad händer?

Máncora

Såg en peruansk film häromveckan som heter Máncora. Jag är faktiskt imponerad av peruansk filmindustri, av alla peruanska filmer som jag har sett så rekommenderar jag bägge två, både Máncora och Pantaleón y las visitadoras. Skämt åsido, jag har bara sett två peruanska filmer hittills så jag har inga större aspirationer på att förmedla professionell filmkritik. Nils-Petter Sundgren, du kan andas ut.

Máncora inhandlades just i Perú, i den heroiska staden Tacna på en marknad senast jag var där. Filmen såldes i en plastficka innehållandes en DVD med namnet på filmen skrivet med spritpenna samt ett färgkopierat DVD-omslag. Mycket original och mycket lagligt. Gabriela hade sett filmen vid ett tidigare tillfälle och hon tyckte om den så jag passade på att smuggla in en piratkopia till min filmsamling.

Filmen, från år 2008, är ett relationsdrama med inslag av romantisk komedi. Ja, ni läste rätt. Jag som skyr relationsfilmer, somnar av dramafilmer och spyr på romantiska komedier har inte bara sett på utan även uppskattat ett potpurri av ovan genrer. Máncora rekommenderas varmt!

Máncora handlar om Santiago, en ung kille från Lima som är allmänt vilse i livet. Hans mor är borta sedan länge och när hans far, som han inte har haft kontakt med på åratal, begår självmord krossas hans tillvaro. Santiago har en liten lägenhet i Lima och en bil men till synes inget arbete, inga studier och ingen inkomst. Han ägnar dagarna åt att driva runt i ett vintergrått Lima och kvällarna åt att gå ut och dansa, dricka och ragga tjejer. En dag kommer hans plastsyster, som är hans till synes enda släkting och som han avgudar, på besök till Lima med sin make från New York. De stannar i Santiagos lilla lägenhet, prydligt dekorerad med moderns möbler och inredning från det allra brunaste 70-talet, ett par dagar innan de fortsätter att resa söderut i landet. Santiago är mycket glad åt besöket även om han inte kommer så bra överens med sin systers man men han är också nedstämd och bekymrad över sitt icke fungerande liv. För att muntra upp sig själv och komma på fötter igen bestämmer han sig för att åka iväg till en liten stad i norra Perú vid namn Máncora. Med honom på resan följer också, efter viss tvekan, hans plastsyster och hennes make som till slut ändrar sina resplaner i Perú. På färden norrut i Santiagos bil stannar de på enklare hotell och träffar där olika typer av människor som också är på väg till Máncora för att surfa och njuta av sol och fest. I sällskap av sin syster och med nya vänskaper blir Santiago på bättre humör och mer uppåt ju närmre de kommer slutdestinationen. Precis som förväntat är också Máncora ett Shangri-La av kritvita stränder, sol och värme och mycket festande med nya människor och nya vänner. Livet verkar komma tillbaka till Santiago och han känner sig betydligt bättre till mods. Problemem börjar dock ganska snabbt hopa sig och vistelsen i badorten och semesterparadiset blir till slut inte den avslappnande minisemester som Santiago hade trott.

Själva handlingen är väl rätt banal och hur många filmer har det gjorts med samma tema genom historien? Det som jag blev så positivt överraskad av när jag såg Máncora är dock kvalitén på filmen. Den är gjord med en genomtanke och en perfektion som skulle få självaste Hollywood att bli imponerade. Filmandet, regin, produktionen och framför allt skådespeleriet imponerar otroligt och den unge peruanen Jason Day gör en mästerlig tolkning av Santiago och det skulle förvåna mig stort om han inte blir kontrakterad av filmens Mecka i Los Angeles. Spanjorskan Elsa Pataky och amerikanske cubaättlingen Enrique Murciano är även de stensäkra som systern respektive dennas impulsive och oförskämde make.

Filmen är väl värd att se och inte undra på att den har blivit belönad med en mängt priser och utnämningar, bland annat Official Selection of the Stockholm International Film Festival år 2008.

Tisdag, 22 februari 2011

Hittade denna på FB, en kamrat hade lagt upp den.
Tycker den är helt hejdlöst rolig.



Här har Festival de Viña, en årlig musikfestival som är en vecka lång, inletts i Viña del Mar. Har tittat på det ikväll med Gabriela och svåger Marcelo och lapat ovan nämnda dryck. Enbart för värmens skull. Jag har haft en engelsklektion idag på kvällen, den sista för den eleven. Livet rullar på härnere.

Förövrigt har Bolivia börjat höja rösten igen. Det var ett tag sedan nu så det var på tiden. Började undra var de höll hus någonstans. Som vanligt när de gnäller så handlar det om att de ska återta förlorad mark, dvs. Chiles II region Antofagasta som fram till och med 1880 tillhörde Bolivia. Det må vara en sak när folk på gatorna i La Paz, Sucre och Cochabamba pratar om att de på militär väg ska återta det som en gång var deras, men när det hamnar på parlamentarisk nivå och när deras president Evo Morales börjar göra sådana uttalanden, som han nyligen gjorde, så blir det genast allvarligare. Och samtidigt har Perú för lite sedan anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag då de anser att den maritima gränsen mellan länderna är felaktig och till Perús nackdel. Perú och Bolivia gör alltså ganska allvarliga anspråk på chilenskt territorium.

Ett intressant ämne och jag kommer att återkomma om det mycket snart men nu börjar det ticka mot läggdags här i Chile.

Dulces sueños

Söndagskrönika

Undrar varför chilenare har så dålig uppfattning om sig själva och sitt land egentligen. Visserligen kommer jag ju ifrån ett land där jantelag, självutplåning och kollektiv neglegering är valspråk så jag är redan van vi ett självmedvetande radikalt motsatt narcissism men ändå, man undrar ibland. Jag har flera gånger sedan jag kom hit regerat över hur chilenare pratar om sig själva och landet och det är inte ofta det är med positiva ordalag. Tyvärr egentligen, för Chile är ett underbart land. Och folk här tycker ganska lågt om både medmänniskor och myndigheter, ingen går fri. Poliser, regering, parlament, socialister, pinochetister, fotbollslandslaget och som sagt landet i största allmänhet får sin dos av svadan när det bekommer sig.

Några av de vanligaste kommentarerna som man får höra är bland annat "País sinvergüenza" (Land utan skam) när man pratar om landet eller någon myndighet och "Gente sinvergüenza" (Folk utan skam) när medmänniskor, poliser eller liknande omnäms. "Vad förväntar du dig, de är chilenare!" var en kommentar som jag fick höra av en vän för någon vecka sedan när vi slötittade på hur Chiles juniorlandslag i fotboll brutalt förnedrades av Uruguays dito med 4-0 i U-21 VM. När jag för lite sedan kommenterade av hur orimligt mycket pappersexercis det krävs för ett vanligt ärende (till exempel en arbetsansökan) blev jag överöst med kommentarer om det ena och det andra om landet, samhället, myndigheter etc etc. Inte bara själva rutinhanteringen eller myndigheterna fick sig en känga utan även LANDET i sig, och det slår mig. Det förvånar mig. Med tanke på att chilenarna till syvende och sist är inbilskt patriotiska och firar sin nationaldag 18 september nästan en hel vecka med fester, nationalsånger, militärparader, asados, konserter och hela landet sveps in i en veckolång röd-blå-vit festyra som endast USA kan konkurrera om. Chilenaren blir också mycket glad och stolt när man som utlänning hyllar och respekterar Chile. Men ändå finns det någon sorts inneboende tvångskänsla hos gemene chilenare att vardagsmässigt förneka och förnedra landet och sina medmänniskor med allehanda självutplånande kommentarer. "País sinvergüenza!"

Att höra exempelvis en peruan säga något liknande om Perú är totalt omöjligt trots att en peruan borde ha mer befogenhet att yttra sig om sitt land på liknande sätt.

Iquique

Åkte iväg till Iquique en sväng igår med Gabriela för att göra en del ärenden. Kom tillbaka hit till Arica i eftermiddags igen. Jag är inte förtjust i Iquique, men en sak har de som Arica borde ta efter: en mycket fin strandpromenad. Precis där Stilla Havet slår in över Sydamerika finns en upplyst och modern strandväg med parker och utsiktsplatser. Det saknas i Arica. Å andra sidan är strandpromenaden det enda sevärda som finns i Iquique överhuvudtaget.

La costanera

Efter en 4 timmar lång och faktiskt ovanligt bekväm och smidig bussresa anlände vi så till Tarapacá's centralort, platsen för det berömda och "heroiska" sjöslaget mellan Chile och Perú år 1879. Varför det kallas "heroiskt" vet jag inte, då Perú med sitt pansarklädda fartyg Huáscar gjorde fullkomlig kaffeved av Chiles Kapten Arturo Prat, hans träbåt Esmeralda och dess mannar. Arturo Prat begick självmord genom att hoppa över till Huáscar när Esmeralda höll på att sjunka och på grund av detta hjältedåd (?) är han belönad med ett otal gator och vägar landet runt och han pryder 10 000-pesossedlarna. Nåja, vår ankomst till Iquique var lite mindre dramatisk än den där dagen för 132 år sedan. Vi tog en taxi från stationen till vårt hostal som låg enfast ett par meter från vattnet, fin utsikt var det! Vi hade blivit rekommenderade detta hostal, det var ett gammalt kolonialt hus som var ganska läckert, jag är ganska förtjust i kolonial arkitektur. Massivt trä och vindlande trappor, innergårdar och stora takterrasser. Om de bara såg till att rusta upp stället lite och framför allt STÄDA LITE så hade det varit ett utmärkt hostal.

Vi checkade in och begav oss sedan ut på stan en sväng. Vi promenerade längs strandpromenaden och vi riktigt njöt av att se en klarblå och frisk ocean igen. Vattnet i Arica är numera så lerigt att man måste ha hjälm om man ska dyka ner i det för att inte slå i huvudet och.... jaja ni hajar. Vi strosade längs kustlinjen ett tag och kom till slut fram till shoppingcentret där vi hängde ett tag och åt middag innan vi åkte tillbaka till vårt hostal. Att vara på resande fot gör en trött och vi gick och lade oss tidigt. Tyvärr tyckte våra grannar på hostalet, en barnfamilj med tre eller fyra små äckel, att det var en utmärkt idé att låta ungarna gå runt och banka på alla dörrar mitt i natten och sedan sätta sig ute på terrassen för att glufsa i sig completos.

Suck

Gabriela gav sig av tidigt följande morgon för att göra sina ärenden och jag stannade kvar på hostalet, satt en sväng på terrassen och skrev lite och tittade på morgonvågorna som slog över klipporna. Gabriela kom tidigt tillbaka så vi checkar ut och äter en frukost på stan, vi hann med elva-bussen tillbaka till Arica och vi anlände nord igen vid fyra-tiden på eftermiddagen.

Väldigt vackert här i Iquique....

Nej, Iquique är inte en vacker stad. Kuststräckan är fin, mycket fin och Arica borde snegla söderut för att se hur man bäst tar hand om sin kust och sitt vatten. Det gör man i Iquique och de har en utmärkt strandpromenad som är upplyst och ren och där man kan strosa omkring och bara låta sig insupas av vågskvalpet och rent vatten. Tyvärr är det det enda som Iquique kan bjuda på. På bilden ovan, som är tagen från bussen på väg hem, ser ni hur mer eller mindre hela resten av Iquique ser ut.

Iquique från Cerro Dragón

När man kommer till Iquique är utsikten dock ganska maffig. Det ser ni ovan. Berget som vi åker på heter Cerro Dragón och motorvägen slingrar sig nedför det nästan lodrätt branta berget och utsikten därifrån är storslagen. Ingenting för folk med svindel...

Torka

Det är torka i Chile. Samtidigt som regnen forsar ner på andra sidan kontinenten och skapar kaos i städer som Río de Janeiero och São Paulo har regeringen här utlyst katastroftillstånd i vissa regioner mellan Valparaíso och Antofagasta på grund av den svåra torkan.

Det är torka i Arica också. Inte rent vädermässigt, ty konstigt nog har det regnat flera gånger här de senaste veckorna. Media pratar om skyfall högre upp i bergen och i byar som Parinacota och Putre översvämmas bergsfloderna. Det är däremot svår torka här på bloggen. Senaste inlägget publicerades för två veckor sedan och det är inte bra. Det är inte så att det inte händer något här, snarare tvärtom. Bland annat har jag fixat mitt första arbete här, inte något högkvalitativt men det är ändå mitt första jobb härnere. Jag är numera privatlärare i engelska.

Annars har livet sin stilla gång här i Arica. Gabriela och jag står i valet och kvalet om vi ska flytta ner till Santiago i mars, men det kommer jag återkomma till. Jag är dock överförtjust i den här staden, i folket, klimatet, stranden och livsstilen. Här kan man leva Sydamerika, avslappnat och i avsaknad av stress och hets. Solen skiner nästan varje dag och det är inte alltför varmt. Santiago har väl sin charm också, speciellt aug-dec 2004, eller hur L.S.?

En annan mindre rolig sak är också att badsäsongen redan är över. Klimatet är fortsatt behagligt varmt och härligt soligt för det mesta men på grund av allt regn uppe i bergen och på grund av att tre floder som har sitt utlopp i Aricabukten för med sig en faslig massa sand och lera är det tidigare azurblå Stilla Havet numera en brunaktig lervälling. Det är så mycket sand och lera i havet att det dammar från det och fiskarna och krabborna måste upp till ytan för att nysa. När fiskebåtarna ska ut till öppet hav på morgonen måste de muddra en fåra i leran först och hade det bara varit lite mer lera i vattnet hade bönderna kunnat plöja och odla. Ja ni fattar. Leran är dock inte det värsta: floderna för med sig en satans massa skräp och sopor också. Medans havet är så lerigt så vågorna spricker i krökarna ser stranden ut som en soptipp, och DET är allvarligare. Än värre och än allvarligare är också det faktum att ingen vill ta ansvar för att rensa upp heller. Kommunen skyller på regionen, regionen skyller på regeringen (!) och regeringen skyller på kommunen. Samtidigt går gemene man omkring och skyller på Bolivia, allt är Bolivias fel. Hade inte bolivianerna skräpat ner floderna på detta vis (floderna börjar nämligen i Bolivias bergsmassiv) så hade inte Chile haft problemet med nerskräpade stränder. Det tråkiga är också att turisterna flyr staden, både chilenare som kommer hit söderifrån och utländska som anländer via kryssningsfartyg. Lite trist för en stad som anser sig själv vara Chiles Cancún och sommarort nummer 1.

Om ett par timmar ska Gabriela och jag åka till Iquique för en arbetsansökan som Gabriela har. Jag har verkligen ingen lust att åka tillbaka till den staden men 24 timmar får jag stå ut, inklusive totalt 8 timmars resa. Arica må vara lite smutsigt på stranden just nu, Iquique är året om en fiskstinkande lortig slumstad med skyhög kriminalitet och vars enda sevärdhet är en (ok, ganska fin) strandpromenad. Vår buss går om en timme och vi ska luncha innan. Kanske dags att börja packa tubsockorna.... På återseende!

Söndag = ASADO

I stora delar av Sydamerika är söndagen synonymt med orgie i diverse kött- och inälvsprodukter som sakta steks över glödande kol, d.v.s. ASADO. Argentina är asadons och grillfestens hemland och Mecka, oavsett vad jänkarna säger med sina flottiga T-bones och sötsliskiga barbecues. En argentinsk grillfest varar en hel dag och man äter inte mycket annat än kött i olika former förrutom möjligtvis en grönsallad eller några bitar tomater, men till största delen är det en föreställning där första, andra och tredje akten består av kött, chorizo, morcilla (blodkorv), riñón (njure) och chinchulín (tunntarm) och andra inälvor, nersköljt med rödvin. Sprakande eld, vedugn murad med sten från Mordor och ett grillgaller från filmen Terminator 2 och så detta kött, detta himmelska kött!

Här på andra sidan Anderna är det dock lite mer återhållsamt med frosseriet i de animaliska produkterna, till exempel blir man serverad potatissallad och andra tillbehör och själva ätandet håller inte på från solens uppgång till nedgång, MEN det hindrade oss inte från att i söndags ställa till med en äkta sydamerikansk grillfest ergo ASADO.

Det var den första riktiga asadon sen jag kom hit till Chile så ni kan ju ana hur jag längtade! Vi hade asadon hemma hos oss och då vi bor på fjärde våningen i en lägenhet så kan det bli lite bök med just de murade grillarna på balkongen så i vårt fall fick ett halvt oljefat duga denna gång. Svåger Jorge stod för kött och chorizo och tillagningen av desamma, damerna stod i köket och förberedde olika sallader, potatis och grönsaker, småtjejerna tittade på TV och vi andra grabbar stod på balkongen och officiellt assisterade Jorge men egentligen bara pratade och drack iskall öl. För värmens skull. Man måste dricka i denna värme.

Det finns många skillnader mellan gamla Sverige och nya Sydamerika vad gäller grillat. I Sverige grillar man i en liten plåtburk med en massa tändvätska grönsaker och skaldjur på spett (det är dock gott, mycket gott), man marinerar sötsurt fläsk och kryddar kyckling och de riktiga fantasterna smaskar på en färdigmarinerad flintastek som sedan förtärs med mimosasallad och Trocadero utanför husvagnen. I Sydamerika äter man det renaste köttet på den här sidan solsystemet med salt och möjligtvis citron som enda krydda. Sveariket må ha existerat i 1500 år och Sydamerika i knappt 200, men sorry - när det kommer till att grilla så är Sydamerika lika överlägset Sverige på gallret som på fotbollsplanen.



I full färd med grillandet.

På balkongen fick vi också äran att avnjuta den första smakbiten på varje asado, nämligen Choripan. Det tillagas på följande sätt: Grilla en chorizo, lägg den mellan två frasiga brödbitar och ät.


Jorge och svärmor Valeria mumsar Choripan

Vid lunchbordet (ja, detta var en lunch) placerades sedan hela familjen för att avnjuta resultatet av Jorges tillhandahavanden vid oljefatet och resultatet blev bra, väldigt mycket bra. På bilden syns några av tillbehören, en bönsallad och potatissallad som fick stå mer eller mindre orörd då vi krubbade nygrillat sydamerikanskt kött. En skillnad mellan Chile och Argentina är att i Chile grillar man först och äter sen. I Argentina grillar man och äter på samma gång, och det tar aldrig slut. Att grilla är en ritual som kräver sin yrkesman. Jag kan till exempel inte göra en asado än så länge även om jag ser, observerar och lär mig. Själva ritualen är samma i Chile som i Argentina, den största skillnaden är att det i Chile först grillas och sedan samlas allt och alla ihop till en gemensam måltid och i Argentina sitter man vid bordet om man vill, umgås med asaderon om man vill, slumrar siesta om man vill etc etc, men glöden vid grillen dör aldrig och maten fortsätter att komma.


Till bords! Den stora läskflaskan på bordet innehåller endast naturliga smak- och färgämnen

Senare på eftermiddagen åkte alla iväg till svägerska Exilda då det hade blivit rent infernaliskt varmt i lägenheten, trots vidöppna fönster och korsdrag. Exilda bor bara runt hörnet men hon har ett litet hus med en trädgård där det fläktar. Behövligt med 30 graders värme och paltkoma. Hos Exilda tillbringades eftermiddagen med att spela kort, lyssna på musik och sippa iskall pilsner, argentinsk förövrigt, har hittat ett ställe som säljer Quilmes.



På kvällen tog vi alla en biltur, "dar una vuelta" som man säger. "Dar una vuelta" kan väl närmast översättas med att just "Ta en tur" och man sätter sig helt enkelt i bilen och åker iväg utan att ha något speciellt mål i sikte. Vi åkte först till Valle Lluta strax norr om stan och sedan tillbaka hem via Costanera och en magnifik solnedgång över Stilla Havet. Kvällen och dagen avslutades sedan med en lätt vegetarisk middag och tidigt besök hos John Blund.

Vilken söndag! Vilket härligt land!