Måndagsbetraktelse

Nämenvaf...

...

Det REGNAR i Calama!

Och blåser gör det.

Och kallt är det.

Som om Kung Bore själv hälsar på.

Chuquicamata har stängt idag, på grund av det oväntade ovädret.

Ett nytt kapitel av en tradig historia

Nu ska vi prata internationell politik och multilaterala relationer, eller snarare avsaknaden av multilaterala relationer, här. 

Vad har Sverige som inte Chile har? Jo, goda grannar. Som vi alla vet har Perú, i egenskap av självutnämnd "stabilitetsgarant", tidigare anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag då vår nordliga granne anser att den maritima gränsdragningen mellan Perú och Chile är ouppklarad trots de multilaterala och internationellt ratifierade avtal och fördrag från 1884, 1904, 1929, 1930, 1954, 1960 och 1975 som behandlar fred, samarbete, fiskerätter samt GRÄNSER. Lima har valt att förbise dessa, samt en hel del andra överenskommelser behandlande samma ämne, då den maritima gränsen mellan Perú och Chile måste "göras om" i favör Perú. Nu har lillebror Bolivia hoppat på tåget.

 

Bolivia har, lite förståeligt, känt en djup antagoni gentemot Chile efter Stillahavskriget 1879-1884, framprovocerat, startat av och förlorat av Bolivia och Perú. Ett av resultaten av nämnda militära konflikt är att Bolivia avträdde sin kust till Chile. Det som idag är Chiles 2:a Region, där staden Calama där jag nu bor ligger, var innan 1904 då det slutgiltiga fredsfördraget undertecknades, Bolivias  "Departamento El Litoral", med huvudort Antofagasta. Då fredsavtalet mellan Bolivia och Chile fick Bolivia avträda El Litoral i utbyte mot en stor ekonomisk kompensation, och Bolivia blev utan kust. Därav bitterheten gentemot Chile. 

Att Bolivia avträdde sin kust är ett faktum som landet inte har glömt trots den relativt långa tidslapsus som förflutit sedan dess, och som man aldrig har varit sena att påpeka till Chile och till omvärlden, framför allt såfort det i Bolivia har förekommit någon typ av instabilitet, politisk, social eller ekonomisk sådan. Skillnaden mot tidigare uttalanden och tidigare ageranden är dock den att det i Bolivia för tillfället inte förekommer något av nämnda faktorer, och det faktum att Bolivia nu gjort allvar av sina hot, och faktiskt dragit Chile inför rätta för att återfå sin kust.

Det primära avtalet mellan Bolivia och Chile hörrör från 1904 och lyder under namnet "Tratado de Paz y Amistad", "Avtalet för Fred och Vänskap". Detta avtal har sedan efterföljts av ett antal olika liknande överenskommelser som styrker den accepterade gränsdragningen, anvar och åtaganden samt vänskap och samarbete länderna emellan. Bolivias ansvar och åtaganden har, ärligt talat, varit ringa under det dryga sekel som följt avtalet från 1904 och då man blev lämnad kustlöst, dessa epitet har snanare tillförts Chile. Chile betalade bland annat en stor ekonomisk kompensation till Bolivia efter 1904, man har garanterat kostnads- och tullfri användan av chilenska och hamnar för boliviansk handel samt lika kostnads- och tullfri transport av varor från chilenska hamnar till Bolivia via chilenska vägar och man byggde också järnvägar från Antofagasta och Arica till Bolivias huvudstad La Paz. Som en parantes, vet Ni vilken som är Bolivias främsta hamn? Arica. Ganska generöst av Chile, men Chile åtar sig de ansvar och åtaganden som förelåg avtalet från 1904 och som senare bekräftats i de flertal efterföljande. 

Nåväl, till saken. Bolivia har häromveckan också anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag, då man anser att Chile är skyldiga att återlämna delar av, eller rentav hela, området som gick förlorat i kriget för snart 140 år sedan. Anledningen är den att Chile inte skulle uppfylla de åtaganden som föreskrivits i alla avtal, vilket är lögn. Ganska få länder skulle kostnadsfritt upplåta sina vägar och hamnar åt ett grannlands kommers, som Chile gör, men Chile väljer att göra det då man uppfyller paragraferna stagdade i överenskommelserna. 

Bolivia anklagar Chile för att "inte visa tillräcklig vilja för att lösa problemet" i sin anmälan. Till att börja med så finns det inget problem. Om Bolivia ser ett problem så är det unilateralt skapat. Om detta "problem" nu skulle vara det faktum att Chile inte vill återlämna integrerade och konsoliderade delar av sitt territorium till Bolivia så visst, då är det ett problem. Men läs här: Minns år 1975, då Chiles president Augusto Pinochet och Bolivias dito Hugo Banzer möttes, det senate officiella mötet länderna emellan. Under det mötet erbjöd Augusto Pinochet, på eget initativ, att avstå en bit av chilenskt territorium MED KUST, en korridor från Bolivia till havet, norr om Arica i utbyte mot ett lika stort bolivianskt territorium. Området blev känt som "La Franja de Arica", "Aricaremsan". Bolivia sade nej till erbjudandet, då man inte ansåg förslaget som seriöst, och strax efter kallade man hem sin ambassadör från Santiago och skickade hem Chiles dito från La Paz. Därmed avslutades de diplomatiska relationerna länderna emellan på bolivianskt initiativ, och de har inte återupptagits sedan dess.

Samtliga chilenska presidenter sedan demokratins återinförande 1990 (Patricio Aylwin, kristdemokrat; Eduardo Frei, kristdemokrat; Ricardo Lagos, socialist; Michelle Bachelet, socialist och Sebastian Piñera, center-höger) har vid ett flertal tillfällen erbjudit Bolivia att återuppta de diplomatiska relationerna för att förbättra samarbetet nationerna emellan som två civiliserade stater, men Bolivia säger konsekvent nej. Istället väljer man nu konfliktens väg i och med att man anmäler sitt grannland.

Samtidigt som Bolivia nu har gjort slag i saken och dragit Chile inför rätta med en mängd irredentistiska krav så har även Bolivias regering internpolitiskt gått ut och påbudat att man i landets skolor och universitet inte längre ska kalla den territoriella förlusten av El Litoral som ett "krig" utan som resultatet av en chilensk "invasion". Det chilenska folkets uppfattning om Bolivia är väl, ska erkännas, inte den bästa men vår regering ägnar sig åtminstone inte åt historierevidering via officiella påbud. 

Detta kommer ju bara ytterligare att öka antagonismen länderna emellan. 

Som en parantes, lite mer åt det lokala stadiet, kan också den omtalade järnvägen mellan Arica och La Paz nämnas. En smalspårig järnväg som anlades av Chile mellan 1904-1913 och som invigdes det senare årtalet och som slingrar sig från Aricas centrum genom Llutatalen på sin väg upp mot den andinska högplatån. Till en början användes järnvägen, vars ståtliga aricanska stationshus ligger bara ett stenkast från Aricas hamn, för att transportera varor från hamnen till La Paz, men på senare tid har den mer och mer blivit en turistattraktion även om dess ursprungliga funktion aldrig har lämnats därhän. Järnvägen, som korsar gränsen mellan länderna på nära 4500 meters höjd över havet, förstördes av andinska skyfall år 2005 och strax därefter gick det privata företag som ansvarade för drift och underhåll i konkurs. Sedan året efter, 2006, förvaltas järnvägen av Chiles statliga järnvägsbolag Empresa de los Ferrocarriles del Estado och ett renoveringsarbete tog sin början som alldeles nyligen avslutades och järnvägen kunde återinvigas häromdagen med en tur av självaste presidenten Sebastián Piñera. Presidenten erbjöd Bolivias dito att närvara men denne avböjde.

Bolivia nämner i sin anmälan mot Chile det mycket riktiga faktum att järnvägen icke var operativ under ett par år som ett bevis för att Chile skulle vara en "dålig granne", och under det senaste toppmötet mellan Latinamerika och Europeiska Unionen tog president Evo Morales högljutt upp nämnda faktum. Man anklagade Chile för att medvetet ha stängt järnvägen för att "ytterligare stänga in Bolivia" och man har ett flertal gånger deklarerat att Chile utgör ett "hot för Bolivia, Perú och för hela regionen".

Dagen efter återinvigningen, där Chiles president Piñera bjöd in Bolivias Morales att närvaro men där denne tackade nej, kommenterade Bolivia händelsen med att den visar på "chilensk desperation" och "Chile MÅSTE anmälas" (konstitutionsjurist Víctor Hugo Chávez) och "Chiles agerande är ett hån mot Bolivia" (Deputeradekammarens talman Betty Tejada).

Vilka är det som är dåliga grannar, Bolivia? Vilka är det som inte "visar tillräcklig vilja"? Vilka är det som INTE arbetar för samarbete och utveckling grannländer emellan i vår region?

Sjuker...

Här ligger jag förkyld.

Anledningen är bussresan hit inatt från Arica. 

Det var verkligen isande kallt på bussen inatt. 

Och ändå hade jag betalat bränsletillägg.

Ivan Turina

Ibland spelar fotboll verkligen ingen roll. Ibland får det vackra spelet träda tillbaka och vara det just det är; ett spel, en lek. Efter en sådan här nyhet är det endast människan bakom spelaren som betyder något.

Ivan Turina. Målvakt i AIK och lagets bäste spelare. Men framför allt: efterlämnar sin gravida hustru och sina två små flickor efter en tragisk, ofattbar och oförklarlig bortgång under natten. Ivan blev bara 32 år.

Varför?

Första Maj

Japp, Första Maj även här i Chile och jag har haft en ledig dag, men med tanke på hur dagen har varit hade jag alla gånger föredragit arbete. Att Calama är en tråkig stad visste jag redan, men Calama har idag varit en dödare plats än den övergivna spökstaden Chuquicamata här i närheten. Inte ens supermercados eller ens shoppingcentret har haft öppet idag och jag var tvungen att leta riktigt länge innan jag hittade ett öppet lunchställe.

Jag har inte deltagit i något demonstrationståg, trots att jag faktiskt stöder en del av mina gruvarbetarkamraters krav: de att "åternationalisera" kopparindustrin, den som under 90-talet lades ut på entreprenad av faktiskt socialdemokratiska och socialistiska regeringar. Kopparn tillhör Chile och Chiles folk, inte utländska storföretag. Punkt.

Jag skrev häromveckan att ett av folknöjena här i Calama är drinkande och idag känns det som att Calamaborna verkligen har tagit tillfället att idka sitt nöje. Hela dagen har festandet hörts här och var, jag var ute för en stund sedan och tog en kort skymningspromenad och då var det faktiskt lite mer liv och rörelse på stan. Överförfriskade människor som köpte mer att dricka i de fåtaligt öppna spritbutikerna och skränande cumbia och reggaeton dånade ut från allehanda hus.

En sådan här dag märks det verkligen vilket deprimerande ställe Calama är.

Escrito con mi iPad

Var hälsad, sköna morgonstund

Klockan är åtta, solen går upp i öster och lyser allt mer upp Arica, månen vandrar sin tysta ban mot havet i väster, endast jag är vaken med en rykande kopp kaffe på balkongen för att njuta av stillheten.

Arica...

San Marcos' lagtröja och en liter mango- och apelsinjuice. Arica siempre Arica!

 

 

Torsdag

Inte många barn blir gjorda här på bygget... Strejk och lock-out fortsätter inte bara denna veckan ut utan vi fick veta imorse att all aktivitet även hela nästa vecka är inställd. Suck... Det kommer att bli långa dagar framöver.

Igår vid fyratiden passerade så ett rejält demonstrationståg förbi vårt kontor. Först kom banderiljärerna, sedan picadorerna och sist den stoltaste av dem alla: Matadoren. Inte riktigt men närapå, först åkte en hel karavan med tutande bilar och lastbilar, sedan kom arbetare ledda av en orkester och bärande på plakat och en hel skog av flaggor av alla de slag. Chilenska flaggor fanns det mer av än på fotbollsarenan men även några grannländernas flaggor och olika varianter av Wiphala fladdrade i den karga ökenvinden. Allra sist kom ett litet gäng anarkister och potentiella bråkmakare med trasor för ansiktena och sina rödsvarta banér flaxande i samma vind. Jag vet inte om dessa hade någon direkt koppling till demonstrationen men jag betvivlar det starkt utan de hade bara hittat ett alibi för att visa upp sig och bråka med Carabineros. Som tur var gick allt lugnt till när tåget sniglade sig fram mot centrum. Carabineros hade placerat ut sig i i stort sätt varje hörn och bevakade det hela. Lite stenkastning, lite klotter och lite fylla var väl resultatet och endast några få arresteringar skedde.

På lördag åker jag till Arica igen och tar helg.

Strejker

Här sitter jag på vårt kontor och gör absolut ingenting. Det är nämligen strejktider i gruvan, hela bygget är stängt fram till på fredag med påföljande marschtåg och blockader av Codelcos anläggningar. Strejken påverkar inte mig direkt men då vårt företags uppdragsgivare är Codelco är vi försatta i en sorts lock-out och all aktivitet är inställd. En mångtusendehövdad parad av arbetare kommer inom kort att tåga huvudgatan fram till kommunhuset och då vi har kontoret just på huvudgatan Avenida Granaderos kommer vi att ha första parkett när spektaklet anländer. Strejkerna här är som i Sverige där man står på Stortorget och håller hand utan här kan det bli våldsamt. Redan har ett antal skärmytslingar mellan demonstranter/strejkare och Carabineros ägt rum uppe i gruvområdet. 

Feliz Semana Santa!

Glad Påsk!

Är hemma i Arica över helgen igen, en långhelg denna gång men redan ikväll är det dags att åka tillbaka till Calama. Ingen annandag påsk här inte.

 

Påskhelgen har varit härligt avslappnande med god mat, siesta och långa promenader på Chinchorros böljande sandstrand. Arica es la vida, carajo. Es tan simple. I fredags, långfredagen, visades hänsyn till Vår Herres lidande då vi icke fick äta kött eller tända lamporna förrän det var mörkt. Allting var stängt, värre än en söndag, så det var en dag för avslappning och en del eftertanke. TV här visade endast filmer och dokumentärer om Pesach, Jesu liv och Jesu lidande, varav en hel del gamla klassiska mastodontfilmer från 60-talet. "De tio budorden" är ett nära fyra timmar långt mästerverk som gick vid lunchtid på TV Nacional som vi satt fängslade framför. Enda kruxet är Chiles mani att dubba allt till spanska, vilket förtar en hel del av filmernas dynamik.

 

Mycket jobb har det varit i veckan i Chiles mest ointressanta men ekonomiskt mest dynamiska stad. Egentligen har jag inte så mycket att berätta därifrån utan rutinerna rullar på. Jag arbetar och sover i Calama, får möjlighet att resa runt och prata olika språk vilket jag älskar (visserligen är jag endast trespråkig men jag fick chans att prata både tyska och franska häromdagen vilket med viss tvekan och lite god vilja gör mig till femspråkig) och jag träffar människor från världens olika hörn. Mitt arbete är på Codelcos turistkontor vilket innebär allt från allmän kontorsadministration till att åka med grupper, allt från Codelcos kunder och samarbetspartners till rena turister, till Chuquicamata, Mina Sur och Ministro Hales utanför Calama. Roligt och intressant är det även om det var svårt att vara ifrån min havande hustru till en början. Det är det fortfarande men nu ser jag det positiva i att arbeta för Codelco, Chiles största företag. Jag upprepar, om Ni har vägarna förbi Calama så hör av Er till fredriklofgren@chile.com så ordnar jag en guidad tur till världens största människogrävda hål.

 

Vårt La Roja vann trevligt nog mot Uruguay i VM-kvalet i tisdags! Äntligen säger jag, och drömmen lever fortfarande om en röd invasion av Brasilien nästa vinter. Då Chile hade förlorat de senaste fyra kvalmatcherna och halkat ner från en förstaplats i gruppen till en mindre hedrande femteplats var segern välkommen.

 

Annars inte mycket nytt att rapportera. Jo förresten, Bolivia har nu ändrat en klausul i sin politiska konstitution som möjliggör en anmälan av Chile till Internationella Domstolen i Haag. Klausulerna i konstitutionen sade nämligen att avtalen från 1883, 1904, 1952, 1953 och 1975 gällande gränsdragningarna i regionen samt det faktum att Bolivia kostnadsfritt får nyttja chilenska vägar och hamnar för import och export av varor, var okränkbara. Nu ska Bolivia dra Chile inför internationell domstol för att få tillgång till Stilla Havet och man hävdar att Chile som i egenskap av "dålig granne" är ansvarig för den icke existerande diplomatiska relationen länderna emellan samt de sociala och politiska problem som Bolivia har. Man undviker dock att nämna att Chile så sent som 1975 erbjöd Bolivia en kuststräcka norr om Arica, något som Bolivia tackade nej till; samt att Bolivia själva avbröt de diplopatiska relationerna samma år. Än idag finns inga diplomatiska relationer mellan länderna. På grund av vem?

Buenas tardes...

... och hälsningar från Arica. Är hemma över helgen igen och Gudar vad det är gott att komma hem! Solen skiner, havsluften svalkar, frugan är glad, katterna jamar och man kan äta god hemlagad mat igen. Och fruns mage växer, nu är vi i femte månaden och som jag tidigare avslöjat är det en liten flicka som väntas i slutet av juli. Jag är glad för det, jag har alltid velat ha en dotter. "Alltid" kanske är att ta i, men sedan vi fick veta att vi ska bli föräldrar så har önskan om en flicka funnits. Gabrielas familj mottog nyheten med lite mer moderat glädje, med tanke på att de redan är fyra systrar med sammanlagt fyra döttrar som bor i Arica stod hoppet om en pojke till oss. Vi funderar och smakar på olika namn och jag kommer naturligtvis att berätta namnen när det blir aktuellt. Jag vet dock vilka namn som jag vill ha.

 

Helgen här går fort, redan ikväll är det dags att åka tillbaka till Calama och arbetet.

 

Calama ja... jag har ju tidigare berättat att min Lonely Planet benämner Calama som "a shithole" och att jag motsäger mig det epitetet. Men faktum är att jag börjar ändra min uppfattning om Calama. Jag vill inte kalla staden för "a shithole" men det är jämrans inte långt ifrån. Calama är ett ställe vars blotta existens ENBART berättigas av gruvindustrin. Staden finns ENBART till för att tjäna gruvindustrin och folk som bor i Calama bor där ENBART för att arbeta, antingen för gruvindustrin eller dess relaterade näringar, så följaktligen är det väldigt få som bryr sig om huruvida Calama "ser ut". Men det kan jag som nybyggare i staden berätta för Er: det är fult, dammigt, smutsigt, fullt med stackars gatuhundar och det finns absolut ingenting att göra på eftermiddagen efter arbetet än att gå och driva på stadens shoppingcenter, något som blir rätt trist efter ett par gånger. På kvällen däremot finns det en, ganska klok, sysselsättning att roa sig med: hålla sig innomhus, ty Calama blir otrevligt kriminellt efter solens nedgång. Det är svinkallt på morgonen och på dagen svettas man bort i ökensolen och det blåser sandiga ökenvindar dygnet runt. Det sista kan ju naturligtvis inte belastas staden i sig eller dess innevånare men klimatet bidrar onekligen till mitt omdöme om Calama som ort. Det är dock ett helt ok arbete som jag har fått så jag får stå ut med att min nya arbetsort inte tilltalar mina estetiska ådror. Jag vill ändå påminna att jag rekommenderar ett besök till Calama på grund av de fantastiska sevärdheterna som finns utanför staden: San Pedro de Atacama, vulkanen Likancabur, gejserfälten samt såklart världens största koppargruva Chuquicamata, för att nämna några. 

 

Arica fortsätter att vara hemma. Det är i Arica som jag bor, men jag arbetar i Calama.

 

Innan jag åkte hem i fredags kväll stannade jag kvar på kontoret och lyssnade på Sveriges match mot Irland på Sveriges Radio. Både far, jag och kommentatorerna var besvikna på resultatet och matchen i sig, det verkade vara ett riktigt sömnpiller som utspelades på Friends Arena. Sydamerika spelade också VM-kval i fredags och Chiles kräftgång fortsätter efter en ny förlust, denna gången i Lima mot Perú. Jag såg inte matchen då jag satt på bussen till Arica men besvikelsen är stor här att man inte lyckas återfå spelet som tog Chile till förstaplatsen i sin kvalgrupp. Hoppet är inte stort inför tisdagens drabbning mot Uruguay hemma i Santiago... jag tar dock med mig min röda landslagströja till Calama och hoppas i alla fall.

 

Det kommer även fortsättningsvis att vara glesare med uppdateringar på bloggen, men jag planerar att åka hem i stort sett varje helg, med större tillgång till uppkoppling och nyhetsrapportering.

Nyheter

Det blir en liten DOTTER!

Weekend i Arica

Hola amigos,

 

Är hemma i Arica igen efter nära två veckor i gruvstaden Calama. Jag har fått arbete där så det lär bli ett tags pendlande mellan Arica och Calama ett tag framöver. Åtminstone tills vår avkomma föds. Frugan frodas och mår bra med sin mage, vi hade en rutinkontroll idag hos läkaren och allt ser bra ut. Snart femte månaden, bäbisen är 26 cm lång och väger 450 gram hittills och på onsdag har vi en ny ultraljudskontroll där vi förhoppningsvis kan få veta barnets kön. I Sverige hade man kallat barnet för ofoget "hen" men det vägrar jag konsekvent och logiskt att göra. Mitt barn är inte något könsneutralt "hen".

 

Hur är Calama då? Jotack, fult, dammigt och ganska tråkigt, men det är ett hyfsat arbete som jag har fått så man får stå ut. Jag arbetar för Codelco i Chuquicamata som är världens största koppargruva och världens största hål i marken. Fyra kilometer brett och en kilometer djupt, mitt ute i öknen omgivet av sand och grus. Det är en märklig men otroligt imponerande plats som jag kan rekommendera om Ni har vägarna förbi norra Chile. Skriv till mig på fredriklofgren@chile.com så ordnar jag en guidad tur till Chuquicamata.

 

Min Travel Planet's guide om Chile beskriver Calama som "a shithole", men riktigt så långt vill jag inte gå. För två år sedan var jag och hustrun i Calama som Ni kan läsa om här, då reste vi runt en hel del i krokarna runt staden och hade väldigt trevligt och det finns fullkomligt magnifika ställen att besöka i Calamas utomsocknes närområden. Men visst, Calama som stad är inte en rolig plats. Efter två veckor i staden har jag kommit underfund med vad det är som dess invånare sysslar med där; det är tre sysselsättningar som håller folk vid liv: Arbete; I Calama arbetar Ni inte för att leva, Ni lever för att arbeta. Shopping; Inte för att Ni behöver något speciellt utan det är just shoppandet i sig, Ni shoppar för att ni KAN och för att det tydligen är kul. Drinkande; Calama kan vara deprimerande och då är det lätt att ta till vin- eller romflaskan under de kyliga och tråkiga ökenkvällarna. Då de två sista sysselsättningarna inte tilltalar mig särskilt mycket får Calama för mig vara ett ställe för arbete och sömn och sedan får jag njuta helgerna hemma i Arica. Och nu är jag just hemma i Arica. Arica är hemma. Arica es mi hogar.

 

Det är lika varmt som tidigare i Arica, det är varmare än vad jag minns att det var förra året. Vattnet i havet är dessvärre ganska lortigt på grund av regnen uppe i bergen som för med sig en massa lera och skräp på sin väg ner mot oceanen så att bada på Playa Chinchorro är uteslutet.

 

Snart ska jag packa klart väskan för en tio timmars bussfärd tillbaka till Calama vilket känns måttligt upphetsande men det är så det är. Jag har inte någon dator med mig så uppdaterandet på denna blogg kommer bli ganska sporadiskt framöver. Jag kommer att åka hem till Arica igen under påskveckan i slutet av Mars och då berättar jag mer om mina förehavanen i Chiles dyraste stad.

 

Och jadå, Bolivia mottog häromveckan sina soldater som hjältar och dessa blev både dekorerade och hyllade som hade de varit inblandade i strid. Men jag säger inget.

Onsdag eftermiddag

Som sagt, det är varmt här. Sitter här och svettas i mitt vardagsrum när eftermiddagssolen strålar ner över sensommarens Arica. Jag håller på att göra i ordning en liten väska för att resa till Calama ikväll, och faktum är att jag inte vet hur länge jag blir borta, om jag kommer hem till helgen, någon gång till nästa vecka eller rentav till nästa helg. Det är i arbetet som jag åker dit och förhoppningsvis går det så bra så jag kan flytta till Calama och helgpendla hem till Arica. Men jag lovar att hålla Er uppdaterade på vad som händer. Calama i sig är långt ifrån världens charmigaste stad mitt ute i sterila Atacamaöknen men det får vara. Hay que trabajar.

 

Fru och bäbis i mage mår bra, tackar som frågar. Min hustru börjar bli rätt storvuxen nu och jag har redan känt lillens/lillans sparkar därinne. Spännande och lite smått otroligt. Jag ska bli far och mina föräldrar ska bli farföräldrar.

 

De trognaste av bloggens följare minns säkert en incident som Chile hade med våra kära grannar Bolivia för några år sedan. Då åkte nämligen ett koppel beväpnade soldater över gränsen till Chile och rånade chilenare på sina bilar för att sedan ta dessa tillbaka till Bolivia över obevakade bergsområden. Chiles poliskår Carabineros arresterade dessa och körde dem tillbaka till gränsen, Bolivia gnällde internationellt och dekorerade sedan de sina när dessa kom hem igen. Vi kan nu konstatera att Bolivia fortsätter sina pajaserier mot Chile. Häromdagen arresterade Carabineros de Chile tre bolivianska soldater, uniformerade och beväpnade, som illegalt hade tagit sig in i Tarapacá i norra Chile och med sina militärvapen rånat en chilensk bilist på sitt fordon. Carabineros hann, tack och lov, ikapp och arresterade de bolivianska skurkarna när dessa var på väg tillbaka till Bolivia med den stulna bilen på obevakade ödemarksvägar och de tre sitter nu i häktet i väntan på rättegång. Bolivia å sin sida hävdar att soldaterna var "ute på uppdrag" och att  "incidenten måste bevisas", landets president Evo Morales gjorde i tisdags ett officiellt uttalande där han hävdade att Chile är en dålig granne och att Chile i och med att man arresterar bolivianska soldater återigen visar att man vill att Bolivia ska vara fortsatt instängt och att man inte är beredd att återlämna kustområden till Bolivia. Det är ju så man baxnar. Morales krävde också av Chile att soldaterna ska behandlas med respekt och dignitet. Det må vara sant, men han utvecklade inga djupare teorier vad de bolivianska inkräktarna egentligen hade inne i Chile att göra, varken denna gång eller för ett par år sedan, eller hur Morales själv planerar att en unilateralt påhittad och irredentistisk territorialkonflikt ska kunna få sin smidigaste utgång.

 

Saludos de Chile

Framme i Chile, kom igår eftermiddag.
Det är varmt.
Det är otroligt varmt.

Imorgon kväll åker jag till Calama.

Sista dagen

Det var allt en snabb influensa... idag känner jag mig redan såpass bra att jag är uppe och går, febern är borta och väskorna står nu packade. Det var förövrigt ingen influensa alls utan en av väldigt många virusinfektioner som härjar Stockholm på vintrarna. När jag tänker efter så är det ju inte så konstigt att man blir sjuk med tanke på alla sjuka som går omkring i stan. Att folk inte har vett att hålla sig hemma när man är sjuk sprider smittan!

 

Sista dagen i Sverige idag, imorgon bitti reser jag tillbaka till Chile och väntande fru och nästan barn. Att jag nu blev dålig satte de där "sista-minuten-planerna" ur spel, att man under de sista dagarna skulle hinna göra det och det, träffa den och den och köpa det och det, så jag har en del som ännu är ogjort här.

 

När jag kommer fram till Arica så ska jag åka nästan direkt ner till Calama, den 28: e Februari har jag en intervju på ett gruvföretag där. Så vem vet, Calama nästa för oss?

Inte nu igen

Jag blir vansinnig... är det inte det ena så är det det andra, eller tredje eller tamigsatan det fjärde.

 

På söndag ska jag resa tillbaka till Chile, och här ligger jag nedbäddad med influensasymptom och över 39 graders feber.

Grönköpings Veckoblad

Häromdagen gjorde jag ett återbesök hos min tandläkare här i Stockholm. Tandläkarna i Chile håller högsta kvalitet men jag ogillar deras försäljningsmetoder och så har jag ju varit patient hos min gamle tandläkare i snart 15 år. 

 

Hur som helst, i väntrummet på kliniken fann jag den här artikeln i ett exemplar av eminenta Grönköpings Veckoblad, som jag ville föreviga och dela med mig av:

 

Värmland

Kom tillbaka hem igår efter min roadtrip i barndomens Värmland. Där blev jag påmind om ett faktum som jag hade förträngt efter åtta års frånvaro från det skönaste av Svea Rikes länder, och som den halvvärmlänning som jag är stolt kan uttala:

 

Värmland är Sveriges vackraste landskap

Värmländska är Sveriges finaste dialekt

Värmlänningar är Sveriges härligaste fôlk

Lite nytt

God afton,

 

Jag har inte haft vinterkräksjuka någon gång tidigare, inte ens när jag bodde i Stockholm. Folk har insjuknat till höger och vänster men jag har klarat mig. Fram tills nu, när jag bara är här på besök.

 

Här har det hänt en hel del de senaste veckorna, både roligheter och tråkigheter. Jag ska inte ledsna ut Er eller mig själv med att rabbla allt tråkigt som har hänt, men jag kan nämna att det har med en nyupptäckt vattenskada i min lägenhet att göra. Lägg därtill byråkratiska försäkringsbolag och en allmänt trögkörd renoveringsprocess som tydligen behöver tre veckor på sig att ens sätta igång så förstår Ni säkert att jag har varit tämligen frustrerad. Aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, kunde jag tro att Sverige skulle vara upp till denna grad byråkratiskt. Här är man bra på att kritisera övriga länder, inkluderat Sydamerika, för att dessa skulle vara byråkratiska men man är ganska duktig på att vara det själv. Nu, efter "bara" tre veckor, verkar det dock som att reparationer ska komma igång och jag kan andas lite lugnare.

 

Bland de mer trevliga aktiviteterna som jag har sysselsatt mig med har vi skidåkning, långa promenader i sagolika vinterlandskap, goda middagar med släkt och vänner samt lite utgångar. Igår onsdag skulle jag ha gått och sett matchen mellan Sverige och Argentina men det fick jag efter mången fundering in i det sista ställa in på grund av sjukdom. På måndag reser jag en kort sväng till Värmland för att återse vår gamla sommarstuga, som Ni kan läsa mer om här.

 

Det är riktigt roligt att återse allt och alla, men kanske att man börjar så smått tråna tillbaka hem till Arica nu. Min hustru är i vecka 16 så jag kan inte vara borta alltför länge. Det snöade här i Stockholm igår kväll och det är fantastiskt vackert. I Arica är det tydligen värmebölja med temperaturer en bra bit över 30 grader...

Nyheter. Big time.

Sådär, nu har Ni väntat tillräckligt på den stora nyheten som jag lovade skulle komma senast vi pratades vid. Jag ville dock avvakta och berätta personligen för mina närmaste innan jag gick offentligt med det hela.

 

Redo?

 

Jag ska bli far.

Hälsningar från Sverige

God afton,

Det ligger en massa vit smörja här på marken som faller från himlen, kan nån vara så vänlig att ta väck den?

Skämt åsido

Saludos från ett kyligt och av Kung Bore vinterklätt och vackert Stockholm. Efter nära fyrtio timmars resa från Arica via Santiago, Madrid och Helsingfors till Stockholm landade jag i tisdags vid sextiden på eftermiddagen. Då var det redan full kväll, mörkt, kallt och riktig julesnö föll från nära ett mil tjocka moln. Jag vet det, jag flög igenom dem under hela landningen. Det var minst sagt kontraster från sommarens och solens rara lilla Arica som mötte mig i här i Norden. Frugan är kvar i Arica och jag kommer inte att bli lika långvarig som under mitt senaste återbesök i Sverige. Te extraño amor!

 

Det är fantastiskt trevligt att återse familj och barndomshem igen. Jag har hitills inte gjort så mycket, förrutom att rensa ut en av mina gamla garderober samt skotta snö på trädgården. Nyttogöra. Det tar tid att vänja sig vid kylan och att det är mörkt klockan halv fem på eftermiddagen men det går väl över. Jag har levt i det här landet under knappt 27 av mina dryga 31 år så det är väl inga problem.

 

En liten kort rapport var detta. Jag kommer snart att avslöja en stor, mycket stor, nyhet, så häng kvar gott folk.

Katt i väska

Katten har sitt sätt att visa sitt MISSnöje mot att jag ska resa iväg.

Resa

Jag trodde aldrig att jag skulle uppskatta regn, med tanke på de 360 regndagar om året som man får uppleva i Sverige. Arica är fattigt på nederbörd i sin dalgång i utkanten av Atacamaöknen men häromkvällen regnade det. Och det var helt underbart att känna vattendropparna mot ansiktet och hur luften antog en arom av fuktig jord. Jag lär få uppleva mer regn ganska snart då jag sent ikväll boardar det första av fyra flygplan som ska ta mig till Sverige för ett återbesök. Trevligt som alltid såklart att återse familj och vänner men faan, rent ut sagt, vad jobbigt det känns att behöva lämna fru och Arica.

 

Jag har inte packat än. Gör det snart.

Dagens citat

"Den politiska korrekthetens värld är en instängd och likartad värld, även om den definierar sig själv som mångkulturell. Det är en värld där demokrati är överflödig eftersom alla 'sanna demokrater' har samma idéer och resten per definition är antidemokrater som skall exluderas."

 

/Jonathan Friedman

Då skriver vi 2013

Gott nytt år på Er och god fortsättning på 2013. Nu inviger jag årets första inlägg och ber återigen om överseende för dålig nyhetsrapportering härifrån. Här har det dock varit så lungt så. Och skönt så.Vi har njutit av sol och värme och inte gjort något särskilt alls, bara tagit det piano under mellandagarna, nyårsdagarna och efteråt. Både julafton och nyårsafton firades på liknande sätt: med middag hos svärmor med svågrar, svägerskor och småbarn och på nyårsafton hade vi också första parkett över El Morro och fyrverkerispelen som blixtrade över staden.

Snart bara en vecka kvar här innan ett hembesök väntar. Precis som förra gången jag reste hem så är det med lite splittrade känslor som infinner sig: mycket trevligt att återse släkt och vänner och gamla Sverige igen men vemodigt att lämna fru och vänner och nya Chile.

Jul och fortsättning

God jul och god fortsättning till Er alla! Ni ser - vi överlevde både 21 December (vad var det jag sa?) och julstöket. Det var en lugn och stilla jul här i kokande värme. Det blev julstök med pepparkaksbakning och ocencurerade Kalle Anka på datorn på julaftonseftermiddagen för min del, sedan en utmärkt kalkonmiddag på kvällen, följt av julklappsutdelning. Vi vuxna ger inte varandra julklappar i så stor utsträckning utan julen och julklappar här är till för barnen. Här i värmen dröjde julstämningen med sitt infinnande men då den varma doften av pepparkakor enligt farmors recept spred sig från ugnen och Kalles snattrande från Youtube så visst blev det jul till slut. De julklappar som jag fick var få men bra, bland annat en tröja, en slips, en parfym samt den bästa av de alla: en Xbox 360 av frugan.

 

Julen här är kort, redan imorgon är det vanlig dag igen. Det känns, av någon anledning, som att julen här var extra kort än för två år sedan. Jag upplevde det då som att det var mer intensivt, mer bling-bling, mer och längre familjeträffar och framför allt mer julklappar. Men det kanske helt enkelt beror på att det var den första riktiga chilenska julen som jag fick uppleva, då för två år sedan. I år visste jag hur det skulle gå till och därför gled denna jul mer obemärkt förbi.

 

Nog saknar man Sverige och familjen en hel del under julen. Sill, Janssons Frestelse, köttbullar, kyrkan, julluncher och snö. Nästa år är vi i Sverige, det är så gott som ett löfte. På tal om Sverige så reser jag dit igen om bara ett par veckor, den 15 januari landar jag i Stockholm. Det ska bli mycket trevligt!

 

Idag har det varit en värre dag än söndagarna, inte ens apoteken har haft öppet. Vi åkte iväg till stranden en kort sväng i eftermiddags och det verkade som att hela norra Chile hade fått samma idé. Det fanns liksom inte så mycket att göra när en hel stads näringsliv hade låst sina dörrar utan då blev stranden ett naturligt tillhåll. Nu väntar nedräkning till nyår. Vi har inte planerat något speciellt alls utan det blir nog lite trevlig middag och sedan har vi första (nästan...) parkett i utsikten mot El Morro och de stora fyrverkerierna från toppen.

 

God fortsättning!  

Armageddon

Jaha då var det bara ett par timmar kvar då, innan vår värld tydligen går under den 21 december 2012. Allt enligt världens media och diverse paranoid New Age som den senaste tiden har tillåtits vrida och vända på verkligheten och hävdar att Mayakalendern, som visserligen var både komplex och omfattande, "tar slut" imorgon. Det är fel. Vår kära jord, och Mayakalendern med den, fortsätter att snurra på som de alltid har gjort.

 

Här i vidskepliga Chile har framför allt massmedia men även New Age-fanatiker, tarotläsare, "moderna häxor" och andra svamlande kvacksalvare de senaste veckorna lyckats piska upp en närmast masshysterisk stämning om ”jordens undergång”. Med rastaflätor, tårfyllda ögon och domedagsröster under sina 15 minuter av berömmelse i TV:s reportage och dokumentärer om samma smörja visar de upp nygamla ljusfenomen på himlen och resultatet av sina tramsiga tarotläsningar som bevis på att allt tar slut imorgon. I Chile är det högsommar just nu vilket brukar innebära sol, värme och torka, men det enkla faktum att det har regnat i Santiago både igår onsdag och idag torsdag ses av domedagsprofeterna som ett tydligt tecken på att slutet är nära.

 

Jag vet inte, men jag antar att det är lite mer moderat om Armageddon i Sverige, men ändå skickar tidningarna i Sverige ut reportrar kors och tvärs för att rapportera hem om "fenomen", reportage och annat larv.

Jag blir så trött på all denna rappakalja. Ni som på fullt allvar tror att något kommer att hända bara för att det är den 21 December, Ni har fel. Vill Ni veta vad som kommer att hända imorgon? INTE ETT JÄVLA DUGG. Lev livet och försök vara goda mot varandra. Fira glatt jul om 4 dagar som Ni alltid har gjort, själv ska jag under den 21 December snickra en balkong, köpa en julgran och på kvällen koka knäck.

Navidad

Julen närmar sig med stormsteg och jag, den mest konservative och traditionalistiska julfiraren i mannaminne, har knappt ens pyntat... endast en liten modig apelsin med nejlikor sitter i fönstret och sprider sin hemtrevliga odör av jul. Men så är detta också Chile, och här firas julen kort men intensivt. Raka motsatsen till det månadslånga svenska julfirandet alltså. Denna veckan börjar folk dock att sätta upp de blinkande, glittrande och sjungande ljusslingorna på sina balkonger och lika vilt blinkande och ibland snurrande plastgranar börjar synas lite här och var. Jag tänker inviga julen imorgon onsdag med att baka pepparkakor enligt min farmors recept. Lussekatterna som jag enligt planerna skulle svängt ihop till Lucia har inte blivit av än då jag inte lyckades hitta alla ingredienter, samma öde som pepparkaksplanerna till en början led. Jag visste att de har kanel och kryddnejlikor här men ingefärspulver? Kardemumma? Till slut fann jag bägge, på en marknad strax utanför stan, och nu ska det bli sockerbakning av här.

Suck...

Men herre Jesus, finns det ingen nog på den politiska korrektheten i lilla Sverige... Statsfeminismen härjar, våra barn får inte längre fira jul i skolorna, lussekatter är rasistiska, pepparkakor är "kränkande" och nu redigerar Sveriges Television vår julaftons Kalle Anka så den blir mer så kallad "tidsenlig".

 

Ibland är jag faktiskt glad över att leva i ett samhälle som värnar om det egna och traditionella och INTE så rabiat anpassar sig och sina invånare efter det nya och främmande.

Hej Sverige

Vår granne

Minns Ni den här pellejönsen? Nu när vi har flyttat bor vi hux flux såpass nära blåsjobbsdåren att vi nu hör hans eländiga kraxande igen, varje kväll. Han bor tack och lov dock inte i vårt hus utan i grannhuset. De två år han har haft på sig att förbättra blecktjutandet har han inte förvaltat särskilt väl, jag har fortfarande inte hört honom spela en enda melodi än utan han ägnar sin lediga tid åt att bröla fram olika skalor och enskilda ljud olika starkt. Att kalla ljudet för "toner" är att överdriva så jag benämner helt enkelt vibrationerna som jag hör för ljud.

 

Jaja, jag antar att det är mindre störande än våra tidigare grannar som ägnade sin lediga tid åt att bråka och skrika. Chusma...

 

Chile har förövrigt haft sin första session i svarandestolen i Haag idag. Jag har sett utdrag av de chilenska juristernas nära fem timmar långa försvarstal på nyheterna och de plockade enkelt bort peruanernas argument av lögner och vilseledande retorik. Imorgon fortsätter förhandlingarna, som naturligtvis är förstanyheter här. 

 

 

Nygammal konflikt

Nu är det spännande dagar för oss som fascineras av historia, fördjupar oss och skaffar kandidatexamen om Stillahavskriget 1879-1884 och som glatt nog bor i regionen som var scen för nämnda krig för nära 130 år sedan.

Idag inleds första förhandlingarna hos Internationella Domstolen i Haag om den pågående och från peruanskt håll påhittade gränskonflikten med Chile. Genom historien, sedan Stillahavskriget 1879-1884 och påföljande freds-, samarbets-, och gränsregleringsavtal från 1883, 1902, 1929, 1930, 1952, 1954 och 1960 som klart och tydligt reglerar gränserna mellan segermakten Chile och startarna/förlorarna av nämnda krig; Perú och Bolivia; har dock de sistnämnda upprepade gånger försökt tillintetgöra och åsidosätta dessa avtal och hävda att Chile "olagligt ockuperar land", vilket är fullkomlig lögn. Vem minns inte Perús nuvarande president Ollanta Humala som för bara ett par år sedan gick främst i ledet av peruaner som glatt travade över gränsen till Arica för att "ta tillbaka ockuperad mark"? Carabineros de Chile avvisade peruanerna den gången, och förra året valdes Ollanta Humala till sitt lands president.

 

Nåväl, Perú väcker återigen liv i en sekelgammal konflikt som alla trodde var löst: efter Stillahavskriget, anser Perú, klarlades inte exakt var den nya gränsen mellan länderna skulle gå och istället för att bilateralt diskutera saken med Chile sedan frågan väcktes för ett par år sedan väljer Perú att direkt dra Chile inför internationell domstol. Man anser att Chile "inte visar tillräcklig välvilja" och "hotar stabiliteten i regionen", trots att Chile ett flertal gånger har bjudit både Perú och Bolivia att sitta ner och prata igenom saken, något som bägge sistnämnda har avböjt.

 

Konflikten handlar nu om var den maritima gränsen mellan länderna ska gå, om den ska följa longitud/latitudsystemet, som de flesta maritima gränser i världen, eller om den ska följa landgränsen och i så fall ge fördel till Perú. Nämnda land hävdar naturligtvis att havsgränsen måste följa den terrestra diton, vilket skulle ge Perú överhöghet över 95 000 kvadratkilometer av det som idag är chilenskt territorialvatten. Se karta nedan så får Ni en uppfattning om hur omfattande de peruanska kraven på chilenskt territorium är.  

 

 

Under dagen har Perú fört sin talan i Haag och lagt fram sina argument. Bland annat består peruanernas retorik i att martyrsamt försöka övertyga Internationella Domstolen om att det faktiskt var "Chile som inledde Stillahavskriget", något som är direkt lögn då landet som tände stubinen vars exploderande krutdurk inledde kriget var Perús lillebror Bolivia. Perú drar sig inte ens för att ljuga en internationell domstol upp i ansiktet. Enligt dagstidningen La Tercera pratar Perú om hur Chile alltid har hyst agg mot sin nordliga granne och försöker med det ena efter det andra för att bevisa detta: "Chile har aldrig kunnat tolerera, inte ens under Diego Portales på 1830-talet, att Perú skulle nå samma storhet som under kolonialtiden!  Detta faktum har varit utmärkande för den chilenska utrikespolitiken från självständigheten och framåt!" Perú har två dagar på sig att framföra sina ståndpunkter innan Chile får chansen att svara på torsdag och fredag.

Bolivia har även de skickat en observatörsdelegation upp till Haag, vilket de naturligtvis är i sin fulla rätt att göra. Det finns dock en liten baktanke med Bolivias närvaro i Internationella Domstolen: i Mars 2011 tillkännagav landets president Evo Morales att även han ämnar att dra Chile inför rätta för att på så sätt återta sitt lands förlorade havskust. Bolivia hävdar Chiles ovilja att diskutera frågan samt oviljan att återuppta diplomatiska relationer som anledning till detta, trots att det var Bolivia själva som provocerade fram kriget som de själva förlorade, trots att de upprepade gånger under senare tid avböjt bilaterala samtal och trots att de själva sade upp diplomatin år 1975 och åtskilliga gånger tackat nej till ett återupptagande av dessa. Evo Morales säger nu stolt till den bolivianska tidningen El Deber att "anmälan är så gott som färdig, vi ska bara se över vissa detaljer. Chile tror att avtalet från 1904 är oantastligt, men vi ska visa dem att så inte är fallet."

Chile då? Jo först och främst har man endast sagt om Bolivias försök att det helt enkelt inte finns något mer att diskutera än det som man redan tidigare har erbjudit Bolivia. Sedan hyser man ganska stort hopp om att sakligt kunna bemöta Perús gråtmilda argumentation. Främst med fakta: å sin sida hävdar man att samtliga gränser klart och tydligt etablerades redan år 1929 med Avtalet om Fred, Samarbete och Vänskap mellan Chile och Perú. Jag har läst det avtalet och Chile har rätt. Gränsen är klart och tydligt avgjord och ratifierad av bägge länderna enligt avtalet från 1929. Senare etablerades både landgränsen och havsgränsen med avtalen från 1952, 1954 och 1960 som bland annat fastställde fiskerättigheterna i oceanen utanför Sydamerikas västkust. På torsdag får Chile göra sin röst hörd och President Piñera och utrikesminister Moreno kommer också att vara på plats. i Haag.

Om Perú går segrande ur denna unilateralt påhittade konflikt kommer det innebära att 95 000 kvadratkilometer vatten byter ägare, och direkt kommer det att omfatta den lokala fiskeindustrin. Totalt sett riskerar en halv miljon chilenska fiskare och fiskeindustrianställda att förlora sina jobb. Men framför allt: bara någon kilometer ut till havs från Aricas Playa Chinchorro kommer peruanska kustbevakningsfartyg patrullera vattnen. Och det är DET som den här påhittade konflikten till syvende och sist handlar om. Perú har ännu inte svalt det faktum att det som idag är norra Chile och som fram till 1884 tillhörde Perú för all framtid har gått dem förlorat. Perú vill ha tillbaka hela Arica, så enkelt är det, och de kommer inte att sluta bråka förrän peruanska fanan vajar över Morron igen. Dito med Bolivia, de kommer heller inte att sluta förrän de får tillbaka lite kust. Och inte vilken kust som helst, minns att Bolivia tackade NEJ till ett chilenskt erbjudande om en smal landremsa från Bolivia längs gränsen mot Perú fram till havet. Nej, Bolivia kommer inte att ge sig förrän de får tillbaka sin gamla "El Litoral", det som idag är Chiles II. Región med huvudort Antofagasta.
 
Hur som helst, och det är detta som gör Stillahavskriget och dess följder så oerhört intressanta, såren från ett 128 år gammalt krig är långt ifrån läkta, konflikten är långt från löst och gränserna mellan länderna kan mycket väl komma att dras om. Just nu är det ganska spännande att leva i Arica.

Lite nytt...

Jisses, vi skriver redan första advent anno 2012 och denna dag brukar jag av tradition SENAST börja pynta inför julen. Vart tar tiden vägen? Pyntandet får nog vänta ett par dagar till, det är inte läge att i dagsläget dra upp mer krimskrams till slagfältet som är vår nyinflyttade lägenhet.

 

Dåså, nu har vi äntligen fått upp internet till nya hemmet och jag kan börja kommunicera med omvärlden igen. Sitter här, numera på fjärde våningen, i stekande sol med en iskall Sol. Har slumrat en välbehövlig siesta efter lunch och en tidigare lång tur på stan där vi tittade på lite nya möbler, bland annat behöver vi köpa en ny soffa. Det var varmt i stan, det känns som att sommaren är här nu, efter en segdragen vår.

 

Det har varit en hel del att stå i på sistone så hav förbarmande med att det har varit tystare med uppdateringar än vanligt. Vi har flyttat upp vårt bohag till nya lägenheten och just idag har vi lämnat över nycklarna till den gamla. Lite nostalgiskt var det ju, den var ju vårt första gemensamma hem... Om sanningen ska fram så är vi inte klara än med renoveringen, det saknas lite fortfarande. Men det är åtminstone beboeligt och det går framåt. Katterna vänjer sig så smått de också, de pälsbollarna är ju vana vid att springa ute hela nätterna vilket blir svårare nu.

 

Faktum är att min tillvaro har kretsat kring renovering, flytt och arbete de senaste veckorna, inte mycket till nyheter om min tillvaro har jag att berätta. Från Chile generellt kan jag rapportera om att Universidad de Chile's tränare Jorge Sampaoli på måndag kommer att presenteras som La Roja's nye förbundskapten. Tredje argentinaren på raken alltså, efter Marcelo Bielsa och Claudio Borghi. På måndag inleds också förhandlingarna i Internationella Domstolen i Haag mellan Chile och Perú om gränsen mellan de två nationerna. Om det låter spännande så berättar jag mer om det om ett par dagar.

Nytt

Det var ett tag sen sist. Glest mellan uppdateringar nu från ett vårhärligt Arica. Men lägenhetsrenovering och arbete pockar och tar upp tid, och det är precis det som jag har ägnat min tillvaro åt den senaste tiden.I vårt nya hem har jag spacklat och slipat och målat och kånkat och burit och skruvat och sågat och spikat. Till golv och rör och el har vi naturligtvis hyrt in en kakelläggare, en rörmokare och en elektriker, men jag gör det jag kan.

 

Det lustiga är att ingen här tycks förstå hur i hela friden jag kan välja att frivilligt knega och renovera i lägenheten på min fritid när det finns ”billiga peruaner att köpa” (Det är ett citat, börja inte våndas över hur ”kränkta” Ni känner Er). Men jag tycker dels att det är roligt att greja, dels vill jag känna mig så delaktig som möjligt i renoveringen. Det förstår inte folk här utan de tycker det är otroligt märkligt hur jag, en tvättad europé, vill hålla på och pyssla, svettas och lorta ner mig, trots att jag bedyrar att min far lärde mig spackla och måla när jag var fem år. En bekant hintade till mig häromveckan att folk reagerar såhär på grund av att det uppfattas som att jag helt enkelt inte har råd att anlita hantverkare. En sänkning av sociala statusen, enligt lokal kutym med andra ord. Skitsnack, säger jag. Det är varje mans förbannade plikt att veta hur man renoverar ett hem.

 

Till helgen hoppas HOPPAS jag att vi äntligen kan flytta, de små detaljerna i lyan (lister och sånt) kan jag ta i efterhand. Jag tycker om vår lägenhet här i Pedro Lagos, men jag börjar bli ganska less på stället nu. Det är inget större fel på lägenheten, tvärtom, utan snarare på tre grannfamiljer som har flyttat in bredvid och ovanför oss för lite sedan. Skrikande, bråkande, dunkande och väsnandes tölpar som rent förpestar omgivningen med sitt oväsen och nu vill jag kunna njuta av eftermiddagarna och kvällarna ifred utan att tvingas höra på deras gnabbande. Sen är jag ju också ivrig att inviga min nya lya med en rejäl asado...

 

En annan händelse är att jag sedan en vecka nu innehar permanent uppehållstillstånd i Chile. En del av Er minns säkert förra årets turer med visum och papper och intyg och foton och det ena med det andra då jag ordnade tillfälligt uppehållstillstånd men tack och lov var det mindre pappersexcercis denna gång. Och för ett par dagar sedan kunde jag äntligen hämta ut mitt ”Certificado de Permanencia Definitiva”, som jag faktiskt är riktigt stolt över, från motsvarande Migrationsverket. Idag var jag och registrerade mina uppgifter hos internationella polisen PDI och imorgon bitti ska jag iväg och beställa ID-kort och de sista handlingarna hos motsvarande Personregistret och sedan är jag (på pappret iallafall) nästan lika chilensk som de som föds här. Assimilerad och beredd att anpassa mig efter de regler och normer som gäller här i Chile.

 

Chiles och La Rojas förbundskapten Claudio Borghi avgår efter gårdagens träningsförlust med 3-1 mot Serbien i Schweiz. Lite synd, jag har alltid trott på argentinaren som tog över efter demonen och landsmannen Marcelo Bielsa efter senaste VM. Borghi har hållit ut länge, han har fått utstå otrolig, nästan xenofobisk, kritik från en okunnig mobb av pöbel och journalister oavsett vinst eller förlust vilket har retat mig. Retoriken är samma i Chile som i Sverige: ”Bara en chilenare/svensk kan träna Chile/Sverige!”, vilket är kvalificerat stolleprat. Men ok, igår förlorade La Roja sin sjätte raka match och då kanske det är dags för någon ny att ta över rodret över ett nu ganska krängande rött skepp. Chile FÅR bara inte missa VM i Brasilien om två år.

ARICA A LA PRIMERA!

Algunas fotitos de los festejos en el centro de Arica cuando nuestro equipo homónimo Sanmarquino, campeón de Apertura y Clausura de 2012, logró ascender a la sala exclusiva del fútbol doméstico de Chile. ¡El próximo año vendrán entonces Universidad de Chile, Colo Colo y Universidad Católica para enfrentar a nuestros Bravos del Morro!

 

Arica se lo merece. Y como los buenos ariqueños que somos, dimos una vuelta por el centro de la ciudad de la eterna primavera para juntarnos con la hinchada Los Bravos del Morro, la alegría, los cantitos y los bocinazos que llenaron nuestra urbe esta calurosa tarde de Noviembre.

 

¡GRANDE ARICA!

¡Dale Campeón!

 

Ett par bilder från firandet i Arica när vårt lag San Marcos de Arica, mästare av både höstsäsongen och vårsäsongen 2012, tog steget in i den chilenska fotbollens finrum. Nästa år kommer alltså Universidad de Chile, Colo Colo och Universidad Católica att ställas mot våra Bravos del Morro!

 

Arica förtjänar detta. Och som de aricabor vi är tog vi en sväng till centrum i den eviga vårens stad för att uppleva hejarklacken Los Bravos del Morro, glädjen, sångerna och tutandet som fyllde vår stad denna varma novembereftermiddag.

 

¡GRANDE ARICA!

¡Dale Campeón!

 

 

"Es tu morro imponente, besado por el mar..."

 

 

Plaza San Marcos

 

   

Plaza San Marcos

 

La caravana de autos iban en CINCO pistas

Bilkaravanen fyllde FEM filer

 

 

 

Los Bravos del Morro